Då nedanstående anmälning bara publiceras i Stockholmsupplagan av ert kära Aftonblad, så kommer texten även här.
Bara för att jag gillar er. Och för att ni gillar mig.
+++
Rise Against
Arenan, Stockholm.
Bäst: ”Hero of war” är nervkittlande då den understöds av 3 500 vackra röster.
Sämst: De stunder då sångaren/gitarristen Tim McIlrath enbart ägnar sig åt det vokala låter lite tunna.
Framburna på en nypunkvåg som nyss fick Green Day att fylla Globen är det tydligt att de yngre förmågorna också har sin plats.
På huvudstadsdebuten hälsas Rise Against av en utsåld arena och svarar med 80 minuters punkrock med såväl samvete som muskler.
Nu är förvisso framgången här på blågul mark inte på något sätt unik. I hemlandet lyckades Chicagokvartetten skicka upp senaste given ”Appeal to reason” på Billboardlistans bronsplats för ett drygt år sedan, och gruppens Way Out West-anslutna framträdande tidigare i år har lagt en god grogrund för det där vi kan kalla stort genombrott även här i Sverige.
Ändå är det lätt överraskande vilken attraktion Rise Against har. Fryshusets rymliga Arenan är redan på förhand utsåld till sista plats och en åldersmässigt blandad publik får frontmannen att upprepat lovprisa dess hängivenhet.
Från scen skickas då tjogtalet lättgillade rebellvisor som använder Bad Religions politiskt laddade melodimissiler som avfyrningsramp. Det är därför svårt att inte imponeras av energiskt uppskjutna stycken som ”Long forgotten sons”, ”Paper wings”, ”Collapse (Post-Amerika)” eller ”Ready to fall”. Och samtidigt lika besvärligt att rakt igenom överväldigas av en repertoar som inte håller samma konsekvent höga klass.
Bra är bra och det är bra nog.
Men det helt fantastiska har Rise Against ännu inte fångat.
Mattias Kling
