Arkiv för tagg globen

- Sida 1 av 1

Tack för att ni lägger ner, Mötley Crüe. Det borde ni ha gjort tidigare

av Mattias Kling
motleycruepressconference12_638
Hela Crüet vid presskonferensen i Los Angeles i går. En video med densamma går att granska sist i inlägget.

Får man jubla över ett nedläggningsbeslut? Stå där och förnöjt klappa sig över trivselmagen samtidigt som många sörjer att kistlocket är på väg att spikas igen över deras favoritgrupp?

Ja, det går alldeles ypperligt. Speciellt då det handlar om en grupp som har använt 2010-talet åt att dra sitt eget goda rykte i smutsen – vad än den mer okritiska klicken i fancluben högljutt må hävda.

Att Mötley Crüe nu väljer att avveckla verksamheten är egentligen den enda rimliga utvägen om gruppen  inte fullkomligt ska pissa ner den publikt framgångsrika, men artistiskt högst tveksamma, comebackrunda om inleddes för tio år sedan.

För att utveckla mitt resonemang krävs det att ni läser utan att emfasfradga över de där nyss anmälda raderna. Så som det ofta kan bli då obehagliga åsikter förs fram och temperamentet redan är upptrissat till kollapsgränsen.

Det här resonemanget är emellertid grundat på något något så osexigt som statistik och erfarenhet. En rimlighetskurva som sträcker sig över sju år och som i mina ögon bekräftar teser och slutsatser. Nämligen gruppens betygfacit vid de tillfällen de har besökt Sverige sedan relanseringen efter boksuccén med ”The dirt”.

Aftonbladet den 12 juni 2005.
Aftonbladet den 12 juni 2005.

Så här såg det ut när spektakelkvartetten gjorde stor scencomeback på Sweden Rock för nio år sedan. En galet iögonfallande och påkostad show fick undertecknad att ladda :++++:-kanonen i en snabbskriven recension där det bland annat gick att läsa följande rader:

”Mötley Crües show går utanpå allt annat, både vad gäller den nästan sjuka publiktillströmningen och när vi talar om den fullkomliga kaskad av visuellt lull-lull som de fyra glamikonerna bjuder på.
Inledande ’Shout at the devil’ frestar med superläcker pyroteknik, i ’Louder than hell’ ramas scenen in av färgglada eldkvastar och i ’Girls girls girls’ kråmar sig lättklädda strippor runt Vince Neils ben.
Därtill kommer en eldslukande dvärg, gnistregn, riktigt aptitlig scendekor och … tja, fler strippor. (…)
Smart nog lämnas minimalt intresse åt den kreativa floppen ’Theatre of pain’ och tyngdpunkten ligger i stället på debuten ’Too fast for love’, ’Girls girls girls’, ’Dr Feelgood’ och kronjuvelen ’Shout at the devil’.”

Förvisso en väldigt standardanmälning som säger mer om min personliga insats här i juni 2005 – det var nästan så att jag i skam drog mig för att påminna om den – men när det gäller det centrala står jag fortfarande för dessa omdömen. Just där och då var Mötley Crüe den dumbästa rockshow i spektakelformat som en kunde tänka sig. Helt klart värd sitt väldigt ärofyllda betyg.

Aftonbladet den 6 juni 2007.
Aftonbladet den 6 juni 2007.

Om vi snurrar fram klockan nästan exakt två år – till Globen i Stockholm den 5 juni 2007 – så är det mesta emellertid aningen annorlunda. Inte nog med att det i tid skiljer 724 dagar och rent avståndsmässigt cirka 50 mil, det är en ganska annorlunda grupp som besöker huvudstaden mot den som gick att inspektera i Blekinge. Även om mycket i repertoaren av naturliga skäl känns igen, vid den här tidpunkten låg skivan ”Saints of Los Angeles” fortfarande ett år in i framtiden, är formen sämre och showen så bantad att jag kallar ensemblen för ett budget-Crüe och klankar högst rättvist ner på Vince Neils bitvis bedrövliga sånginsats. Betyget blev ändå :+++:, grundat på låtarnas bärkraft.

Aftonbladet den 10 juni 2012.
Aftonbladet den 10 juni 2012.

Här brast allt till slut. Proppen gick ur den tidigare så stolta och övertygande partymaskinen och kvar stod fyra gubbar som helst tycktes vilja vara någon annanstans. Förvisso hade Mötley Crüe vid det här laget besökt Sverige vid ytterligare två tillfällen, som jag emellertid missade på grund av frånvaro (under Peace & Love 2009 befann jag mig i stället i Göteborg för att bevaka Metaltown) och extremt dåligt väder i kombination med glädjekalkylerat klädval (Sonisphere året efter) och fått en välmenande :+++:-anmälning av Jocke Persson för det senare framträdandet, det jag önskade mig var ett bevis på att gruppen fortfarande drevs av en vilja att göra något. Det blev väl lite sisådär med den saken, om jag ska vara försiktig.

Mer korrekt handlade det i stället om en jätteflopp av pinsamt slag. Så här gick det bland annat att läsa i recensionen, hård men rättvis:

”I boken ’Tattoos and tequila: To hell and back with one of rock’s most notorious frontmen’ berättar Vince Neil om att han känner sig mobbad av sina bandkollegor. Om att Mötley Crüe nu för tiden är mer av en affärsuppgörelse än ett band. Och om att han är övertygad om sin egen nödvändighet för att den här sleazecirkusen ska fortsätta ha dragplåsterställning varhelst den ämnar slå ner sina tältpinnar.
Därför är det extra förvånande att han uppträder som han gör i kväll. Lite nonchalant inför sin leverans. Som att han hellre sjunger lite som han önskar, aningen förstrött och endast sporadiskt inlevelsefullt, än att ge låtarna den dunderdekadenta spark i baken de kräver. (…)
Det känns liksom inte som att den menar vad den gör. Det spelas inte med livet som insats, snarare skjuts det ut en pliktskyldig låtparad som bygger på något som borde vara så mycket bättre. En sångkollektion som – från ’Wild side’ till ’Kickstart my heart” – är rent hårdrockguld när den poleras på rätt sätt. (…)
Är Mötley Crüe rockvärldens egen Facebookaktie – övervärderad och obegriplig?
Av insatsen den här kvällen verkar det tyvärr vara så.”

Hårda ord och slutsatser, kan tyckas, men samtidigt en korrekt beskrivning av ett gäng rockstjärnor som har slutat bry sig om sin verksamhet. Som mest tycks spela för att fylla fickorna än för att de verkligen vill göra det. Som bara är … jaha, En inställning som är otroligt respektlös för de fans som har peppat en hel helg för att se sina idoler och dessutom betalat dyra pengar för att göra det. Nonchalant, som det heter i rubriken till den faksimil som går att skåda strax här ovan.

Det här får stå till grund till varför jag tycker att bandet faktiskt gör helt rätt i att kasta in handduken. Det håller liksom inte längre. Den vill inget, har inget att säga och inget att förmedla. Den suger live, släpper kass musik – singeln ”Sex” från 2012 kan närmast ses som en förolämpning – och tycks över huvud taget mest anse det vara påfrestande att umgås i grupp. Vad finns det i detta läge för anledning att fortsätta? Ingen, om ni frågar mig.

Men först ska sista chansen-möjligheten så klart mjölkas till sista droppen. Vid presskonferensen i går aviserades även att kvartetten tar till vägarna tillsammans med Alice Cooper. Hela 72 datum är planerade på hemmaplan innan farvälvändan exporteras under nästa år. Sen ska det vara slut. Påstås det i alla fall, något som bekräftades med att medlemmarna inför kamerorna skrev under ett kontrakt som sägs förhindra dem från att turnera under namnet Mötley Crüe igen.

Om det verkligen blir så, när ”The final tour” går i mål någon gång under 2016? Fan, tro’t. Måhända finns det en goebbelsk paragraf om att kontraktet är möjligt att bryta om alla parter är överens om detta. Eller så lämnar det för andra öppningar, det kan en bara spekulera om utan att ha kunnat detaljgranska handlingen i fråga.

Om vändan når Sverige? Gissningsvis blir det så, även om jag efter det senaste haveriet helst skulle slippa ett sådant besök (och då ser jag mig ändå som ett fan).  Att ännu en gång uppleva en näsdykning likt den 2012 skulle vara direkt smärtsamt och även om Tommy Lee vid pressträffen hävdade att bandet ska upphöra med en rejäl smäll, är det antagligen inte en dylik kollaps han åsyftar.

Som vanligt: Den som lever får se. Möjligheten finns att gruppen tar och supervässar formen nu när det är dags att ta farväl en gång för alla. Att den skärper sig och hittar tillbaka till den där livsfarliga laddningen som en gång i tiden gjorde den så spännande.

Så, visst går det att jubla över ett nedläggningsbeslut.

Och samtidigt sörja att det inte fattades tidigare.

”Jag hoppas du dör i plågsam ändtarmscancer”

av Mattias Kling

I går kväll spelade tydligen Nickelback i Globen. Det påstås så i alla fall. Jag vet inte. Jag var – tack och lov – inte där.

I stället tog musikredaktör Jocke Persson på sig den heroiska uppgiften att recensera gruppen. Vilket han också gjorde, med ett :+:-resultat som kan synas i dagens papperstidning samt på nätet. Även Expressens utsände Martin Carlsson lät en ensam geting surra ovanför sin tyckarpjäs.

Huruvida de har rätt eller inte? Ja, inte fan vet jag. Var som sagt inte där, men jag förutsätter att det är en rimlig bedöming av prestationen som sådan.

Men det som sedermera inträffar, då texten når allmän konsumtion, är det som jag avser dryfta. Nämligen den kollektiva skittsunami som tangentbordstyckare dundrar in med över det presenterade.

Eftersom de som kommenterar gör det under eget namn via Facebook tänkte jag citera dem här. Ordagrant. Stavelse för stavelse. Inget censurerat, inget tillagt.

Max Kull-Sandin: ”Man ska aldrig läsa dom där, speciellt inte från aftonbladet, jävla pisstidning… vi vet ju vilka nötter som jobbar där, nunstedt, larsson…..”

(Påpekande: Nunstedt, med förnamnet Anders, jobbar på Expressen)

Nina Brixehammer Fd Lahti: ”Som vanligt är aftonbladet i en helt anban värld”

Tobbe B Lundin: ”ni musikkritiker e bara avundsjuka för att ni själv e talanglösa misslyckade musiker konserten igår var riktigt bra. musikkritiker fyller ingen funktion tycker jag vad har ni för rätt att döma då ni ej trakterar ett instrument bättre än på nybörjarnivå”

Therese Asplund: ”Joacim Persson du har inte övervägt att byta jobb. Det första man lär sig på journalist högskolan är att lyfta fram det positiva sen får man givetvis komma med konstruktiv kritik men du är fan bara pinsam”

(Påpekande: Nej, det är inte det första man lär sig. Och inte andra. Och inte heller det femtielfte. Man får däremot lära sig att en recension består av subjektivt tyckande, medan motsatsen kallas referat och är ett så kallat objektivt skildrande av ett förlopp)

Stefan Olausson: ”Aftonbladet var inte där, som vanligt. dom stod utanför och tyckte synd om sig själva. Gå på konserten istället nästa gång för att skriva massa dynga. Riktigt bra konsert, hatten av för Nickelback”

Mikael Härmä: ”Skicka en reporter som gillar rock nästa gång, Jocke kan väl få gå på britney spears och liknande istället, det rocka fett igår!!!”

Och så vidare, och så vidare.

Nu förvägrar jag inte dessa personer att ha sina åsikter, och är det något som man som recensent är van vid så är det att få en invektivtirad som svar om man så råkar skriva ett kommatecken i tidningen – och det oavsett om det är en hyllande eller sågande recension. Det ingår i jobbet. Det vet vi alla. De som anser sig ha något att anmärka på gör det på ett koffeinstissat affekterat sätt, de som håller med kniper för det mesta käft.

Men, kontentan av det här inlägget är i stället en reflektion över tonen. Att de som kommenterar svindlande sällan har bemödat sig att ens läsa texten, utan i stället går loss på ett – i deras ögon – felaktigt betyg. Och alltsom ofta tycks anse att en avvikande åsikt när det gäller musik är värt att starta muck om. Ge dem en fälthaubits och de riktar den på två sekunder mot Kungsbrohuset, ungefär.

Själv har jag under mina mer än tio år som musikskribent mejl-ledes och på andra sätt blivit tillönskad såväl en ”långsam död i plågsam ändtarmscancer” (efter att ha haft mage att ge Deftones ”Saturday night wrist” :++:, det vill säga godkänt). Jag har fått fler mordhot än jag orkar räkna till. Väldigt många tycks veta ”var jag bor” (bra, de kan använda Birthday.se med andra ord), och väldigt många har ansett sig nödgade att påpeka att de gärna ser att min mor/far/flickvän/katt/silverfisk också gärna får en snar hädanfärd. Eller i alla fall på något annat sätt far väldigt illa.

Jag slänger härmed ut frågan:

Är det okej? Ska en människas åsikter om musik/konserter med automatik leda till ett bemötande värt en person dragen inför Krigsförbrytartribunalen i Haag?

Jag menar självklart inte att man som skribent/recensent ska vara fredad mot all kritik. En nyanserad diskussion om något för bara debatten framåt och är, faktiskt, något man som journalist faktiskt gillar. Och att ytterligare behöva motivera sina åsikter gör en bara gott.

Med detta sagt:

Åsikter är som rumpor; alla har en och din stinker värre än min.

Dead By April nallar till sig en rockbjörn

av Mattias Kling

Ja, ni läser själva i rubriken ovan.

Jag tycker mig ana en Melodifestivaleffekt. Och ett resultat som det brukar bli då de som gnäller högst också magsurt struntar i att rösta på den musik de faktiskt gillar.

Det Göteborgsgruppen har berikat Sverige med i år är att sötgrowla sig ända till Globen med låten ”Mystery” … och kanske inte så mycket mer.

För runt 714 000 röstande i Rockbjörnen Live var det tydligen en prisvärd bedrift och gruppen kunde därmed snuva mina personliga favoriter In Flames på den åtråvärda pokalen på Gröna Lunds stora scen.

Personlig kommentar och reflektion?

Ni kan nog gissa ungefär hur en sådan skulle te sig.

Men jag kan ändå kosta på mig en uppmaning till nästa år:

RÖSTA. FÖR. HELVETE!

Rockbjörnen Live är till syvende och sist publikens pris. Just din, metalvänliga, röst är värd lika mycket som hysteriska gilla-markeringar till Eric Saade och Justin Bieber. En nalle ska morra, rivas och bitas lite obekvämt.

Tillsammans kan vi fixa just det om tolv månader.

Danko Jones till Sverige

av Mattias Kling
Danko Jones

Den kanadensiska trion, just nu aktuell med högst ändamålsenliga treplusalbumet ”Below the belt”, har aviserat en fullängdskonsert på egen hand i Sverige i oktober.

Den 9 nämnda månad äntrar tjuren från Toronto och hans mannar Debaser Medis scen. Biljetterna släpps på måndag den 31 maj och fixas exempelvis via Live Nation. Dessförinnan gör gruppen, som även i sommar öppnar för Guns N’ Roses på bandets arenadatum i bland annat Oslo och Ålborg, även ett framträdande före NHL-matchen mellan San José Sharks och Columbus Blue Jackets i Globen den 8 och 9 oktober.

Puck rock!

Ozzy till Sverige

av Mattias Kling
Ozzy Osbourne

Förra veckan släpptes några detaljer angående kommande skivan ”Scream” (i affär i mitten av juni).

Och nu offentliggörs även att The Prince of Darkness ämnar besöka Sverige i höst.

Den 7 september står Ozzy Osborne på Globens scen i Stockholm, vilket också blir svensk livedebut för metalgudfaderns nya liveband som bland annat innehåller nye gitarristen Gus G (Firewind med flera).

Biljetterna släpps på fredag den 23 april klockan nio på morgonen och kostar 425–625 kronor. Köpsugna fixar plåtarna på Live Nations hemsida eller via telefon 077/131 00 00.

Danko Jones-försmak

av Mattias Kling
Danko Jones (Foto: Dean Karr)

Tjuren från Toronto och hans manskap siktar som vanligt på de nedre kroppsregionerna. Därför har kommande albumet, som släpps andra veckan i maj, fått den föga omskrivande titeln ”Below the belt”.

Men redan nu är haussen igång på trions hemsida. Under veckorna fram till albumrelease kommer, lika punktligt som afterworkölen som firar slutet på ännu en arbetsvecka, en liten teaser presenteras varje fredag. Redan nu ligger två snuttar uppe, och som om detta inte vore nog finns även första singeln ”Full of regret” uppe för streaming.

Den fullständiga låtlistan för ”Below the belt” är som följer:

1. I think bad thoughts 
2. Active volcanoes 
3. Tonight is fine 
4. Magic snake 
5. Had enough 
6. (I can’t handle) Moderation 
7. Full of regret 
8. The sore loser 
9. Like dynamite 
10. Apology accepted 
11. I wanna break up with you

Bandet har dessutom tre bokade Sverigeframträdanden framöver. Premiär när detta skrivs äger rum under Peace & Love i Borlänge den 2 juli, medan Karlskogafestivalen Putte I Parken får påhälsning den 31 samma månad.

Dessuom har gruppen äran att egga hockeypublik i Globen den 9 oktober, som uppvärmningsakt inför NHL-trupperna San José Sharks och Columbus Blue Jackets.

Puck rock? You got it!

Rise Against-recensionen

av Mattias Kling

Då nedanstående anmälning bara publiceras i Stockholmsupplagan av ert kära Aftonblad, så kommer texten även här.

Bara för att jag gillar er. Och för att ni gillar mig.

+++

Rise Against

Arenan, Stockholm.

Bäst: ”Hero of war” är nervkittlande då den understöds av 3 500 vackra röster.

Sämst: De stunder då sångaren/gitarristen Tim McIlrath enbart ägnar sig åt det vokala låter lite tunna.

Framburna på en nypunkvåg som nyss fick Green Day att fylla Globen är det tydligt att de yngre förmågorna också har sin plats.

På huvudstadsdebuten hälsas Rise Against av en utsåld arena och svarar med 80 minuters punkrock med såväl samvete som muskler.

Nu är förvisso framgången här på blågul mark inte på något sätt unik. I hemlandet lyckades Chicagokvartetten skicka upp senaste given ”Appeal to reason” på Billboardlistans bronsplats för ett drygt år sedan, och gruppens Way Out West-anslutna framträdande tidigare i år har lagt en god grogrund för det där vi kan kalla stort genombrott även här i Sverige.

Ändå är det lätt överraskande vilken attraktion Rise Against har. Fryshusets rymliga Arenan är redan på förhand utsåld till sista plats och en åldersmässigt blandad publik får frontmannen att upprepat lovprisa dess hängivenhet.

Från scen skickas då tjogtalet lättgillade rebellvisor som använder Bad Religions politiskt laddade melodimissiler som avfyrningsramp. Det är därför svårt att inte imponeras av energiskt uppskjutna stycken som ”Long forgotten sons”, ”Paper wings”, ”Collapse (Post-Amerika)” eller ”Ready to fall”. Och samtidigt lika besvärligt att rakt igenom överväldigas av en repertoar som inte håller samma konsekvent höga klass. 

Bra är bra och det är bra nog. 

Men det helt fantastiska har Rise Against ännu inte fångat.

Mattias Kling

Manson ställer in

av Mattias Kling
Marilyn Manson

På grund av ”ändringar i turnéschemat” blir det inga spelningar med Marilyn Manson vare sig i Malmö eller i Stockholm i början av november.

Om detta beror på att de genomgående avspisande reaktionerna efter kalkonframträdandet på Metaltown i somras har lyckats irritera ”The God of fuck” så till den milda grad att han nu väljer att vända Sverige ryggen må vara osagt.

Klart är dock att köpta biljetter återlöses via Ticnet senast den 7 december.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB