Arkiv för tagg avatarium

- Sida 1 av 1

Umeååååh – det där blev ju en riktigt lyckad metalhelg

av Mattias Kling
House Of Metal-poster

Det har suttit långt inne. Något har alltid varit i vägen; må så vara schemalagt jobb eller åtaganden på det strikt privata planet.

Sent ska syndaren vakna, sägs det ju, och förr eller senare kommer en Kling till Umeå. Vilket nu slutligen har skett.

Jomenvisst, sent omsider lyckades en ta sig till House Of Metal – lagom till kulturhuvudstadsfirandet i Västerbottens pärla.

Och jag får verkligen säga att jag gillar formatet. Att packa ihop en rad band på fyra scener under samma tak och köra loss från tidig kväll till sena natt. För sådana aktiviteter lämpar sig Folkets Hus, beläget ett väldigt kort stenkast från Centralstationen, väldigt bra. På olika våningsplan har festivalledningen portionerat ut tjugotalet akter under två kvällar, från stilbildande grindmangel från überstyva Napalm Death till melodiös punkrock i Bad Religion-skolan signerat årsdebuterande stjärnskottet Besserbitch. Och allt däremellan, i stort sett.

Inför årets begivenhet har arrangörerna satsat på att publikt bredda programmet en smula, ett sätt att ta tillbaka de kännbara minussiffror som 2013 års upplaga förde med sig. En satsning som har gått hem, visar det sig. Speciellt tydligt är det under lördagen, då trängseln när Raubtier spelar under den tidiga kvällen är påtaglig vid Idunscenen, festivalens största spelplats.

– Jag fick faktiskt rysningar av den glada och peppade publiken under det giget, säger festivalgeneralen Petra Edström.

– Vi har inte riktigt hunnit räkna ihop allt, men vi vet med säkerhet att det var betydligt bättre i år eftersom vi redan innan festivalens start hade sålt fler biljetter än föregående år. Samtidigt har vi gjort allt vi kan för att skära ned kostnaderna, så reslutatet kommer att bli bättre.

Riktigt så folkligt, festligt och fullsatt var det emellertid inte under premiärkvällen. Faktum är att jag är aningen förvånad över att Napalm Death, andra band ut på nämnda dragplåsterscen inte lyckas locka till mer än blygsam trängsel på golvet, då de äntrar scenen klockan kvart i tio.

Mitch, Danny, Barney och Shane går bananas på största scenen.
Mitch, Danny, Barney och Shane går bananas på största scenen.

Nedslagna av det? Icke. Denna hårt jobbande grindmaskin skulle troligtvis kunna tröska hårdrockarknän i sömnen och tar sig an stycken likt ”Everyday pox”, ”The wolf I feed”, ”Suffer the children” och Dead Kennedys-covern ”Nazi punks fuck off” likt det vore deras sista chans att göra detta.

Personligen tycker jag att det känns som en välsignelse att ännu en gång få möjligheten att bli få närkontakt med gruppen. För även om kvartettens framträdanden på Metaltown 2009 och 2013 var behagliga höghastighetsbekantskaper är kombinationen somrigt dagsljus och kravallgrind inte den bästa. En sammanslagning av två, på varsin hand, högst njutbara tingestar som inte gifter sig så bra med varandra.

Därför drar Umeå under februaris sista darrande timmar det längsta strået. Frontmannen Mark ”Barney” Greenway drar sina sköna Monty Python-moves, Danny Hererra blastar loss utan att behöva ta stöd i digitala fusktriggar och lille Mitch Harris tycks knappt nå upp till sin mikrofon. En riktig mangelfest, med andra ord, en upplevelse som den sistnämnde tycks ha delat.

– Det var kul som fan, sa han då vi efter giget hamnade i samspråk över ett par lagom kylskåpskalla Heineken i VIP-baren.

– Det känns som att det var evigheter sedan vi spelade inomhus i Sverige senast. Var du på Kafé 44? När fan vad det nu? (I januari 2002, förf anm) Det var ett snorkul gig. Tajt, punkigt och svettigt.

Två av dessa ord kan man med lätthet även slänga i Hatebreeds riktning. Metalcoregiganterna från Conncecticut jobbar nämligen väldigt fysiskt med sin publik; uppskattar väldigt mycket när den springer runt i ring och pucklar på varandra – i all vänskap, så klart – till tonerna av ”I will be heard”, ”Live for this” eller en rättfram tolkning av Slayers ”Ghosts of war”.

Time to murder it!
Time to murder it!

Vad mer finns om detta att tillägga? Det är liksom svårt att, så här 17 år efter skivdebuten med ”Satisfaction is the death of desire”, komma med några nya adjektiv att kasta bandets väg. Liksom förebilderna i Slayer är de lika mycket ett begrepp som ett band; att säga att något låter Hatebreedskt kommer med visst ansvar. Det ska vara hårt (det är det), lagom moshvänligt (det är det också) och lägga sig precis där i skarven mellan thrash och metalcore i New Yorkskolan (vilket det naturligtvis gör även denna afton). Mycket mer levereras inte. Det är koncentrerat, tatuerat och engagerat – med ett stort minus för att Jamey Jastas allsångslekar framåt avrundningen känns mer Wacken än CBGB’s. Vilket i sammanhaget inte är helt behaglig kombination.

Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury minns fortfarande att de för några år sedan drog till sjöss tillsammans med Close-Up Magazine.
Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury minns fortfarande att de för några år sedan drog till sjöss tillsammans med Close-Up Magazine.

Emellan ovan nämnda korvkavalkader lyckades sällskapet emellertid hinna med lite Besserbitch också. En grupp som jag peppat lite extra inför efter releasen av mycket trevliga fullängdsdebuten ”Moments of grey” tidigare under månaden (recension går att läsa här).

Det är en kvartett att hålla ögonen på i framtiden. Ett piggt och energiskt gäng som lyckas sätta en ganska så egen prägel på SoCal-punkens mogenteser och placera dem i ett samtida Stockholm, där den lilla människan dagligen för en kamp mot den stora staden och dess invånare. Live är ensemblen dessutom kantigare och ruffigare än på det studiotillfixade förstlingsverket – vilket inte bara är av godo.  Det blir som helhet lite kaotiskt mellan varven, och bristen på riktig liverutin blir ganska så tydlig mellan låtarna, då medlemmarna inte riktigt tycks veta vad de ska göra av sig själva.

Typiska debutantskavanker, med andra ord. Sånt som vägs upp och ursäktas av energi och inlevelse så här i karriärens tidiga uppskjut. Men också säkert sådant som kommer lösa sig på ett naturligt sätt i framtiden.

Besserbitch bjuder på många ”Moments of magenta” på Freja-scenen.
Besserbitch bjuder på många ”Moments of magenta” på Freja-scenen.

Dagen efter är väl läget aningen stukat sådär runt hotellfrukosten. Så som det blir då gubbfan släpps ut på lokal utan att ha några direkta åtaganden (jag var trots allt där som privatperson och inte som utsänd av arbetsgivaren). Energireserverna räckte emellertid till en kort runda på stan, där vi lyckades springa rakt in i en skivsignering med Raubtier, och att ta lokalbuss till mitt ressällskaps polare Johan och hans sambo för att äta lite stärkande och välsmakande veggielasagne.

Tillbaka på Folkets Hus lagom till just nämnda Tornedalstrio, med andra ord. Gruppen som tycks utgöra själva kulmen på festivalpeppen för många av lördagsbesökarna och som spelar med senaste fullängdaren ”Pansargryning” (mer om denna här för den som är intresserad) som setgrund.

Jag har ofta berömt Hulkoff, Buffeln och Kjellgren för deras sympatiska tilltal. Vi må inte dela många åsikter om saker och ting, vilket jag har beskrivit vid tidigare tillfällen, men de hymlar knappast med sitt kompromisslösa glesbygdsperspektiv och om inte de själva står upp för det – vem ska då göra det? Tydligen en väldigt välbesökt Idunsal, kan vara ett uppenbart svar. För precis som festivalledningen uttryckte här ovan: folk sväljer formligen de Rammstein-bökande tonerna med hull och hår. Jag är med i en halvtimme, sen är jag proppmätt. Och ägnar mig i stället åt att fylla buken med några av de trevliga mikrobryggeriflaskor jag har köpt tidigare under dagen.

Fina gübbar, det där.
Fina gübbar, det där.

Och när bärsatörsten har släckts börjar det ju alltid rycka lite extra i moshaholictarmen. Och, vilken tur då att Uppsalas trevligaste thrashmonster – i vardagsmun kända som F.K.Ü. – bjuder upp till dans vid i Studion vid klockan halv elva.

Dock är det en något annorlunda trupp som möter Västerbottenspubliken. På grund av en ögonoperation har gitarristen Hägge ”Pete Stooaahl” Lans tvingats sjukskriva sig, och i stället hittas G.I. Geez (även känd som Peter Lindholm från syskonensemblen Enemy Is Us) på vänsterflanken. Den största skillnaden därmed är främst visuell. För Geezus, vilket klipp vikarien har i högerhanden. Materialet från förraårsgiven ”4: Rise of the mosh mongers” – kvartettens starkaste platta hittills – låter lika bra som vanligt och får det att rycka i thrash-nerven ända fram i mål.

AvaTiamatium klär sina mörka toner i en bjärt violett färgskala.
AvaTiamatium klär sina mörka toner i en bjärt violett färgskala.

En annan trupp som har tvingats kalla in förstärkning på strängposition är huvudstadens Avatarium, som här begår sin egentliga konsertdebut efter att tidigare bara ha gjort ett privat födelsedagsgig. Ett armbrott har hindrat basisten Leif Edling att dela detta unika tillfälle, varför de fyra strängarna i stället handhas av stadige Anders Iwers (Tiamat, Cerimonial Oath).

Sådär runt midnatt avslutningsdagen är ju också doom precis vad som behövs för att lugna temperamentet efter en intensiv helg. Mikrofonhanterande Jennie-Ann Smiths ger inramningen en extra elegant touch och även utan att överraska är kvartettens stund på Studion-scenen en upplevelse som ger mersmak.

Tägtgren och gossarna jobbar träget på, utan att överväldiga.
Tägtgren och gossarna jobbar träget på, utan att överväldiga.

Sist ut i Idun-salen är det upp till Peter Tägtgren och hans Hypocrisy att slå dödsspiken i festivalen. Och de gör det på ett sätt som lämnar mig aningen kluven. För hur mycket jag än högaktar gruppens studiokatalog har jag svårt att fångas av gruppens liveleverans. Visst, låtarna är bra och de framförs hårt och kompakt. Samtidigt känns det ofta som att ensemblen bara gör just det – levererar låtarna utan att lyfta dem ännu ett snäpp. Här finns potential att bygga vidare på, något som knappast är omöjligt. Jag ser gärna att så sker vid nästa möte.

Och där någonstans känns det rimligt att sätta punkt. Med ringande öron (trots en genomgående försiktig ljudvolym på den största scenen), ett tungt huvud och lite ångest över akterna jag missade. Så som det alltid är i baksmällan efter en festival, det vill säga.

En upplevelse jag gärna upprepar om ett år.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB