Meshuggah

Bäst: Tomas Haakes händer och fötter.

Sämst: Den läckra ljusshowen hade mått ännu bättre av mörker.

GÖTEBORG. Det är ju så enkelt att avge ett betyg likt det ovan. Många kan kalla det slentrian, men kanske lika mycket något som faktiskt är grundat i något verkligt.

Ta det uppenbara: det maskinellt perfekta utförandet, in på detaljnivå utarbetat och akademiskt konstruerat.

Men tänk också på detaljerna: hur bastrummebastanten Tomas Haake lägger ut rytmerna, hur Fredrik Thordendal och Mårten Hagström skruvar på riffen eller hur Jens Kidman slår knut på sig själv och vänder pupillerna inåt kraniet i ”Do not look down”.

Det är sällan välkomnande på ett ordinärt sätt. Snarare likt en utställning där man som åskådare har uppgiften att tappa hakan lika mycket som man ska delta och göra sig hörd.

Lika bra som vanligt? Ja, precis så. Och därför är ju slentrianfyran så underbyggd och rimlig.