3 favoritkonstverk 2009:

(Alltså dom är alla asgamla men jag gör ett försök att få in lite finkultur i hårdrocksvärlden)

1. Piero Manzoni ”Merda d’artista”

Konstvärldens svar på Rammstein’s “Pussy”. Manzoni lät konservera 500 burkar av sin egen avföring och sålde dessa för samma kilopris som guld. Ett geni så metal som få.

2. Kazimir Malevich ”Black square”

Om man – som jag – är svag för krackeleringar så finns här inget som distraherar från detta vackra fenomen. Resultatet av dålig målarteknik är själva konstverket i sig. Fick ett hedersomnämnande i Einsturzende Neubautens vackra ”Sabrina” med textraden ”It is as black as Malevich’s square”. Så jävla skönt att slippa stirra på feta kungabakdelar och lillgamla små keruber spelandes på omanliga instrument.

3. Robert Rauschenberg ”Erased de Kooning drawing”

Sann konst är att våga förstöra något riktigt värdefullt. Han hade kunnat leva gott på att sälja teckningen på Sotheby’s, men valde att sudda ut den i stället. Jag bockar och bugar. Den dan jag kan implementera detta tänkande på vår musik, äro vi världens bästa band.

Bubblare: Min egenlagade sushi from Hell, Halkidikis varma sol (se bilden överst), min vackra trolovade, mina extremt retro Pradaskor (som Tom Waits sa: ”The first thing you need is a pair of Italian shoes”), Friday’s megamargaritas utan krossad is, Fetablock av Titanicsänkande storlekar. All stor konst.

Årets mest underskattade: Snus (har precis fått spons av Phantom) – borde vara dyrare, det är värt så ofantligt mycket mer! ”2012” på bio – en misantrops våta dröm.

Årets bästa vänner: Moonspell.

Årets glappaste käft: Min.

Johan Edlund, 38, är sångare och ledare för gothmetalltruppen Tiamat. Edlund har numera dock övergett kalla Sverige och glassar runt i Thessaloniki, Grekland, när det inte turneras. Och mer om detta kan ni läsa i bandkollegan Anders Iwers inlägg, som publicerades tidigare i december.

Orange County Register rapporterar att Avenged Sevenfolds trummis James ”The Rev” Sullivan har hittats död i sitt hem i Huntington Beach. Än så länge bedöms dödsfallet vara naturligt, men batteristens kropp ska obduceras för att klargöra vad som orsakat tragedin.

Via sin hemsida har Avenged Sevenfold offentliggjort följande uttalande:

”It is with great sadness and heavy hearts that we tell you of the passing today of Jimmy ’The Rev’ Sullivan. Jimmy was not only one of the world’s best drummers, but more importantly he was our best friend and brother. Our thoughts and prayers go out to Jimmy’s family and we hope you will respect their privacy during this difficult time.”

The Rev blev bara 28 år.

…är In Flames ”Come clarity”, allt enligt aftonbladet.se:s läsare.

Coolt som fan, säger jag. Och grattar så klart Flammorna till att ha malt ned motståndet i form av Håkan Hellström, Kent, Sahara Hotnights och The Hives.

Det kan vi ju fira med titelspåret från nämnda album, tycker jag.

Tre saker värda att lyfta fram 2009:

1. PSE BRUTE 70 lbs Compound

Jaktbåge from hell. Inspirerande och dödsbringande verktyg. Hoppas på en legalisering av bågjakten under 2010.

2. QI i Afghanistan.

Sanna hjältar. De sårade finns i mina tankar. All respekt för er hedervärda insats i sandstormarnas karga land.

3. Den växande rovdjursflocken.

Fler skall det bli. Året har gett oss förmånen att stöta på mången godhjärtad människa i detta långa, långa land. Vi har kamrater från norr till söder, och det stöd vi fått under det gångna året värmer även de mest djupfrysta av hjärtan.

Pär Hulkoff är sångare och gitarrist i Raubtier, som under 2009 släppte fullängdaren ”Det finns bara krig”. Bandets blandning av norrländsk barskhet och tysk disciplin à la Rammstein har gått bra hem i stugorna under året, och bland annat genererat hitsingeln ”Kamphund”. Bandet förbereder sig just nu för inspelningen av skiva nummer två, som börjar fästas på hårddisk i januari nästa år.

Tre sätt att döda rocken 2009, enligt SVT och TV 4:

1. ”Körslaget”

Team Stefans frikyrkliga skräckversion av Metallicas ”Enter sandman” slog väl alla rekord, inte minst med tanke på att en av körmedlemmarna låg och sov räv nedanför scenen, för att liksom illustrera texten. 

2. ”Dansbandskampen”

Bengt Hennings gör sitt bästa för att lemlästa Kiss ”I was made for loving you”. 

3. ”Idol 2009”

Kiss blir våldtaget gång på gång av de mest horribla tonåringarna i Sverige, men nästan allra värst av den här parveln. Dock inte värre än Alice Svenssons bajsenödiga version av ”Heavens on fire” från 2008.

Andreas Bergh, vokalist i dödsglambandet Deathstars, har ett förflutet som skribent och tv-producent, samt sångare i olika rock- och death metal-band. Kommer ursprungligen från Strömstad och Karlstad men bor numera på Mosebacke Torg i Stockholm, där han ofta njuter av att gå omkring naken i sin lägenhet.

Årets road trip-moll:

1. Pacific Highway, Sydney-Brisbane, oktober: The Mars Volta

Musikrecensenternas problem med The Mars Voltas femte skiva verkar inte vara att de inte begriper den. Problemet verkar vara att de begriper den. De har kallat den för simpel, för rak, för grunt bottnande och behärskad. De vill ha krångel, recensenterna. Sådant gillar de. Jag älskar ”Octahedron” för att den inte är krånglig, vild och explosiv. Jag älskar den för dess enkelhet och lugn. Att det är ett enklare album betyder inte att det är enkelt, att det är lugnare inte att det är lugnt: det är fortfarande hörlursmusik, fulländad i sin uppbyggnad, en galax av instrumentkonst att utforska. Gravt genomtänkt och snyggt. Fortfarande infallsrikt, men kanaliserat genom ljudval och melodilager snarare än plötsliga utbrott. Mer harmoniskt, behärskat. Det ynkliga gitarrfallet i ”Since we’ve been wrong”, de ödsliga verserna i ”Teflon”, refrängrevanschen i ”Halo of Nembutals”. Hela den drömska ”With twilight as my guide”-epiken, den diskret percussionpyntade ”Desperate graves”. Det har aldrig varit lättare att älska The Mars Volta än här. Jag återinsåg det i en hyrbil längs en kust vid ett hav i ett land långt borta i oktober. I nationell radio spelades plötsligt The Mars Volta. Från ingenstans, i dagsljus, i sol och värme på fiktiv nivå: Cedric Bixler-Zavalas röst mot paradisisk horisont. Det fick mig att vilja flytta till Australien.

2. Riksväg 83, Kilafors-Bollnäs, juli: Æ

Rockweekend var en aldrig utbruten succé: en genial idé i krig mot SMHI. I slutet av en lång, lång väg fanns en liten, liten by där många bra band stafettspelade på två scener bredvid varandra, i rak siktlinje från baren, bara ett långvarigt snubbel från festivalcampingen. I Sweden Rock-solig, tex mex-brickig värme hade det varit utopi, tre dagars hårdrockseufori. I gummistövlad, lerpölig kyla blev det okej, en halvrolig grej, en tvåpluskavalkad man fick vara glad om man blev informerad om. På väg hem varje natt lät jag min Dark Funeral-tinnitus landa mjukt i ”Voksensløvsinn”, ett enastående ensamhetsdokument av nordnorska Æ. Det var sjuttiovägsresor för fina att berätta om. Skogarna utanför, ängarna och himlarna, insjöarna, dimmorna i rosa, allt som jag passerade bara nio kilometer i timmen för fort, allt hade varit för vackert för en saga; bilden var för överdriven, ingen skulle ha trott den om den gick på kulissaudition, den skulle ha fått lomma hem igen med kritik för att ha spelat över. Allt medan Æ sjöng ut sin egen uselhet, lurigt och finurligt. En självföraktande, halvhjärtat revanscherande ölglaslyrik. Självömkande med humor. Patetiskt utan att bli tråkigt, slött eller distanslöst. Längtande till vad som helst, något roligare, stadigare, tillbaka eller vidare, hem eller på drift. Sävliga, lättjazziga visor, rent producerade och instrumenterade, lätta och mörka simultant. En brännvinsterapi om att begraves uten større seremoni och inse att man i ei anna tid, med anna ryggrad, borde ha ringt ho mamma og førtalt at e va glad i ho.

3. Laglös grusväg, Värmland, februari: Thåström

”Kärlek är för dom” har aldrig vuxit i kapp ”Skebokvarnsv. 209”, den känns fortfarande som en inverterad uppföljare: den borde ha kommit först, sedan borde mästerverket från 2005 ha släppts. Den hade varit ett lovande steg mot något nytt, något unikt och personligt, om den hade släppts för fem år sedan. Men den drabbade mig en förtvivlad senvinternatt på en grusväg mellan inget och inget i den glesbygd där jag lever. Första gången jag hörde den, första gången han värkte ut ”Kort biografi med litet testamente”. Han satt bredvid mig i bilen, jag åkte med Thåström, vi umgicks och han berättade allt jag ville veta, han svarade på allt: han svek en vän i Mexico City för längesen, han vet inte varför han aldrig sagt förlåt. Han har suttit häktad på Skara polisstation, sen dess har han hållit sig därifrån. Jag hörde ett lågoktavigt piano frakta hans livshistoria, hans ord om att ha glömt sin första kyss men minnas när han fick Rolle Stoltz autograf. Man kan gott påstå att jag befann mig i en patetisk upplevelse av samhörighet. Jag tyckte vi hade en latent vänskap, jag och Thåström; det enda som hindrade oss från ömsesidig kärlek var att han inte visste vem jag var. Sedan kom jag fram, Thåström försvann och kvar satt en mycket ensam person som gick in, startade datorn och i en treplusrecension skrev nä, inte lika bra som förra skivan.

Marcus Grahn är författare, krönikör och musikjournalist. Han skriver om hårdrock i Aftonbladet och Close-Up, om sig själv i Värmlands Folkblad och om hittepå i litteratur. Han är tjugofem år gammal, tills vidare. Han bor i en sommarstuga i en skog med en nästanfru samt barn och katt. 

De 3 sämsta kalsonginköpen 2009:

1. Urk i Ulm
Det finns en liten stad i Tyskland, som kallas Ulm. Där bodde vi på ett litet hotell, som inte inte helt olikt ”Fawlty towers”. Det är söndag och allt är stängt, förutom en bensinmack. Går dit, och hittar enbart något som ser ut som en korsning mellan y-front och boxers. Färgen är dessutom någon typ av grön som man bara hittar i snor eller spyor. Var bara tvungen att köpa dom, fast mest  som nån sorts vrickad souvernir.
Deutschland über alles? Inte vad gäller kalsonger iallafall.

2. Tribaler i Tallinn
Vaknar bakis på ett hotell en söndag i Tallinn efter en hård festivalnatt. Hade spelat på fredagen med Pain och dagen efter med Clawfinger. Akut kallingbrist av någon annledning. Hittar en öppen affär längre ner på gatan, och ler nöjt då de har svarta boxers med tribalmönster. I helvete heller. Det fanns nämligen två sidor på förpackningen, varpå den andra visade svarta y-frontare (dansbandskallingar) med något blomliknande mönster. Bakfyllan blev ett par snäpp värre, kan jag säga.

3. För rymligt i Fruängen
Det tredje sämsta inköpet ägde faktiskt rum i Fruängens centrum, allt i alloaffär, av storlek small som var som en normal large. Färgen, schyst svart. Minsta storleken, var för stora för mej. Bättre att köra hårdrocksgrejen – inga kallingar alls.

André Skaug, runt 39, är bosatt i Älvsjö. Är mest känd som basist i Clawfinger, men har även spelat med Laila K, E-Type och Pain. Han har under året färdigställt en ny skiva med Clawfinger, som eventuellt kan släppas under något slags jubileumsflagg nästa år.

The 3 days the music stopped in 2009:

1. Michael Jackson (25 juni)

The movie ”This is it!” brings a tear to everybody’s eye. It’s amazing how HE touched us all!

2. Lux Interior (The Cramps, 4 februari) 

The day Halloween died. 

3. Sky ”Sunlight” Saxon (The Seeds, 25 juni)

The last of the Hippies, the 60’s is officially over.

Jyrki69, 41 år och född under namnet Jyrki Pekka Emil Linnankiv, är sångare i det finska goth ’n’ roll-bandet The 69 Eyes, som släppte albumet ”Back in blood” under året. Bandet gör två spelningar i Sverige i januari; på Debaser Slussen i Stockholm den 13 och på Sticky Fingers i Göteborg två kvällar senare.

2009 års 3 trender i Sabatons turnébuss:

1. Gå, gå och åter GÅ!

Oavsett om det har varit efterfestsugna fans som dragit med bandmedlemmar på en 1,5 timme lång ”femminuterspromenad” på väg till efterfesten, eller en knappt 2 timmar lång bergsklättring/servicetunnelsrace nedför den franska obygden in till Monaco så har vi nu döpt om ”The art of war tour” till ”The art of walking tour”.

2. Nakenattack

Ett aningen oroande men otroligt underhållande tilltag som går ut på att en till två (oftast) alkoholpåverkade band/crewmedlemmar klär av sig nakna och störtdyker in i en sovandes turnékamrats bunk (säng i turnébuss) och antastar offret enligt konstens alla regler. Det finns trevligare sätt att bli väckt  på kan jag säga, men få saker som är roligare att bevittna.

3. Facepainting

Somna/däcka utanför din bunk och var beredd på att vakna med roliga mustascher eller andra ansiktsprydnader ditmålade med spritpenna. Vår ljustekniker vaknade under förra veckan med en heltäckande ansiktstatuering ditmålad av en humoristisk ljudtekniker.

Joakim Brodén är en 29-årig hårdrockssångare som för tillfället befinner sig på turné i Storbrittanien med bandet Sabaton. Det senaste året har i stort sett uteslutande spenderats i turnébuss, flygplan eller i låtskrivarstudion och direkt efter hemkomsten från nuvarande turné låser hela bandet in sig i studion för att spela in nästa platta. Achtung Panzer! 

2009 har nog varit det året av alla mina hittills levda som varit mest omtumlande och svårt men som avslutas på ett otroligt inspirerande och roligt sätt.

1.  Hur mår du hjärtat, klaffar det?

Mitt år började med att jag fick reda på att jag var tvungen att hjärtoperera mig. Med operation och rehabilitering så skulle jag vara på väg tillbaka efter ett drygt halvår. Jag hade något som kallas för aortainsufficiens. Kort sagt så åker en del av det färska blodet som hjärtat pumpar ut i kroppen tillbaka in i hjärtat på grund av att aortaklaffen inte håller tätt. Detta gjorde att mitt hjärta fick jobba åtta gånger mer än ett friskt hjärta, vilket hade lett till vid ansträngning att jag till slut hade kollapsat ihop och dött, om inte det opererades snarast.  Så i mars så sågade kirurgerna upp min bröstkorg och tog ut mitt hjärta och installerade en mekanisk klaff. Operationen gick bra och jag vaknade upp och kände mig överkörd av en bulldozer. Tänk er att ni bryter en arm eller ben, ta den smärtan och multiplicera den med fyra så får ni ett hum om hur det kändes. Vistelsen på Thorax i Solna var en upplevelse som rymde allt från överdos av morfin till kollapsad lunga och smärtor som inte går att beskriva, men skulle jag gå in på det här skulle vi få en novell. Under dom kommande två och en halv månaderna så fick jag lyfta ett kilo i varje arm på grund av att mitt bröstben var kluvet på mitten. Det enda jag tänkte på var att komma tillbaka bakom trummorna och spela. Och så blev det. Efter mindre än tre månader så stod jag på scen på Nalen och spelade ett 35-minutersset, lyckan var total. Detta var nog det lyckligaste minnet under året. 

2.  Paradoxala hjärtproblem

Några månader senare avled en av mina bästa vänner, som jag också jobbade för sedan sju år tillbaka, paradoxalt nog av just sitt hjärtproblem.  Så här med distans till allt så kan jag bli ledsen över att kirurgerna kunde laga mitt trasiga hjärta men inte hans. Han var värd, om någon, att leva. En sådan livsglädje som han hade i alla situationer får man leta länge efter . Så jag var arbetslös, hemlös och, den så vanliga depressionen efter att legat uppkopplad på en hjärt/lungmaskin började smyga sig på, jag försvann in i ett mörker. Tror inte att jag behöver gå in mer på att detta var mitt jobbigaste och mest tvetydiga minne under 2009.

3. Ovanlig inspelning

I mitten av 2009 så påbörjades inspelningen av Scarpoints  andra skiva med arbetsnamnet ”The mask of sanity”. Detta blev vändpunkten för mig då jag inte var i direkt fysisk eller psykisk form för att egentligen spela in. Men tack vare min käre vän Jocke Skog så lyckades vi vända det negativa och använda det till inspiration och drivkraft för att göra den bästa skivan jag någonsin, under mina tio år, spelat in. Saker började falla på plats, jag fick lägenhet, fick ett spännande och inspirerande jobb och jag kravlade mig upp ur mitt mörker tack vare Jocke, musiken, några speciella vänner och en viss Tix. Resultatet av allas otroliga ansträngning på denna skiva blev något jag inte varit med om tidigare. Jag känner en sån glädje och ödmjukhet inför denna skiva och är otroligt tacksam för att jag kunde vara delaktig i, något som jag vid början av året bara kunde drömma om, och det är ett minne som lever med mig för resten av mitt liv. Året avslutas så här i december med ett otroligt intressant projekt som vi jobbat med under dom senaste ett och ett halvt åren, något som vår käre Mattias Kling kommer berätta mer om inom kort!

Erik Thyselius, 32 år, tvåbarnspappa och trumslagare banden Scarpoint och Terror 2000. När han inte spelar så jobbar han med olika projekt inom FUSE på Fryshuset. Är otroligt svag för ”Rosa Pantern” och ”Monty Python”-humor. Han hoppas att en dag senare i livet kunna bygga och driva en egen studio i en enorm villa någonstans söder om Söder.