Arkiv för tagg marco aro

- Sida 1 av 1

The Haunted-Jensen om nystarten: Hur hade det INTE kunnat låta hårt?

av Mattias Kling
The Haunted årsmodell 2014 består av Adrian Erlandsson (trummor), Jonas Björler (bas), Marco Aro (sång), Patrik Jensen (gitarr) och Ola Englund (gitarr)
The Haunted årsmodell 2014 består av Adrian Erlandsson (trummor), Jonas Björler (bas), Marco Aro (sång), Patrik Jensen (gitarr) och Ola Englund (gitarr)

Först blev de fyra, sen tre och till sist var de bara två.

Tiden efter hyllade skivan ”Unseen” blev väl inte riktigt som alla hade tänkt sig. I stället för ännu en framgångsrik tid för The Haunted föll gruppen i stället i spillror tills blott gitarristen Patrik Jensen och basisten Jonas Björler kvar med ett svårt beslut framför sig:

Vad göra nu?

– Det är klart att tanken att lägga av fanns där, säger Jensen. Jag visste att det som hade varit kämpigt för bandet var att medlemmarna hade utvecklats musikaliskt åt olika håll, men samtidigt visste jag att Jonas och jag var de som delade musiksmak mest av alla i den sättningen. Skulle bandet fortsätta, så var det med just Jonas det skulle ske.

Det där är själva grunden. Anledningen till att combon kan se 2014 som en nystart – 18 år efter formationen. En relansering som dock inte är någon pånyttfödelse i sig. Speciellt inte då vi i The Haunted 2.0, om uppgraderingsliknelsen får tillåtas, hittar återvändarna Adrian Erlandsson (takthållare på gruppens självbetitlade debut från 1999) samt sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) samt ”One kill wonder” (2003).

På ganska så kort tid tappade The Haunted såväl en gitarrist som en trummis och en sångare förrförra och förra året.
På ganska så kort tid tappade The Haunted såväl en gitarrist som en trummis och en sångare förrförra och förra året.

En thrashig återförening som i sig kan ses som en motreaktion mot exempelvis ”The dead eyes” mer emotionella och introverta ångestmetal och ”Unseens” brokiga uttyckstombola, två skivor som bjöd på en musikalisk utveckling som inte riktigt tycks välkomnats av gruppens kärntrupper, och som mynnar ut i nu aktuella trespårssingeln ”Eye of the storm”. Trots att låtarna i sig fullkomligt kastar sig mot The Haunteds ursprung, anser Jensen inte att de ska ses som en reaktion mot den senare delen av diskografin.

– Inte alls. Plattorna är alltid summan av var bandet befinner när de skrivs. Konstigt vore annars. ”The dead eye” är en fantastisk platta – mörk och tung, men samtidigt med ett tydlig tanke. Däremot kan jag i dag tycka att ”Versus” och ”Unseen” känns splittrade och saknar en tydlig tanke och målsättning?

– Det har aldrig varit frågan om att nån medlem kör över nån annan i The Haunted. Alla hade, och har, stor respekt för vad de andra gillar att spela och gillar att skriva. Därför blev det aning splittrat med fem ”generaler” i bandet med växande skillnader i musiksmak. Det sound som man idag hör från The Haunted är summan av de ingående medlemmarna. Adrian var med på första plattan och Marco var med på plattorna därefter. Hur hade det inte kunnat låta hårt? En omöjlighet, tror jag.

Enda egentliga nykomlingen i truppen är gitarristen Ola Englund. Något av en doldis i den svenska metalscenen, men en superbegåvad musiker som bland annat har lånat ut sina tjänster till amerikanska Six Feet Under och som följs av över 61 000 personer på Youtube. En flink strängfantom, som klippt och skuren för att träda in i det hålrum som Anders Björler lämnat i truppen.

– Ola är helt rätt man för oss. Tajt som ett skruvstäd, kan vara både melodisk och brutalriffig spelmässigt och i sitt skrivande, samt är jävligt driven och målmedveten som person och musiker. Sen så gillar han att spela solon. Det är bra. Jag vägrar att spela solon, så Anders var tvungen fastän han heller egentligen inte ville.

Hur resonerade du och Jonas runt att plocka med Adrian och Marco igen?

– Först och främst så är de jävligt bra människor och därtill det är de fruktansvärt bra musiker. Jonas och jag kände att vi både ville ha med personer som var kul att hänga med och som ville spela samma slags musik som vi ville spela. Det är en bonus att de har varit med i bandet tidigare och skänker en större The Haunted-kredd åt sättningen, men det var inte därför vi valde att fråga dem.

När Marco lämnade gruppen förra gången, strax efter releasen av ”One kill wonder”, kämpade han bland annat mot sitt drogmissbruk. Vad är skillnaden att samarbeta med honom i dag?

– Ärligt talat visste jag inte om att han kämpade med det. Jag trodde hans skäl för att lämna bandet var att han inte ville vara ifrån sin familj så mycket. Jag visste att Marco slutade ”cold turkey” med droger inför en turné och att han grejade det bra, men det är först nu när han är med igen som jag fått klart för mig hur jobbigt det var på vägarna för honom. Nu är alla lite äldre och kanske även lite klokare. Vi är mer taggade över att få en andra chans att spela ihop igen och fokuserar mer på det än på allt annat runt omkring.

Samtidigt innebär det här att ett upptaget gäng som ska samsas i The Haunted. Marco är ju dessutom sångare i The Resistance, Ola har Feared medan Adrian bland annat sköter trummorna i Paradise Lost och At The Gates. Hur kommer detta påverka era turnéer i framtiden?

– Överlag så har alla bandmedlemmar åtaganden utanför bandet. Vi märkte av ett stort ekonomiskt tapp när nedladdning av musik slog igenom på allvar, och vi ville inte tvingas turnéra i åtta, tio månader om året bara för att få det att gå ihop ekonomiskt. Jag pluggade exempelvis till systemvetare och jobbar nu som IT-konsult medan Jonas jobbar som revisor. Vi kommer med andra ord inte att ligga ute på längre turnéer eller kanske spela så ofta som vi har gjort tidigare. Vill folk se oss live så får de ta sig dit där vi spelar.

En singel i all ära – men när kommer fullängdaren?

– Nya plattan kommer att spelas in i februari och släpps nån gång i sommar. Vi bollar fortfarande med albumtiteln, men låtarna från singeln ger definitivt en försmak av vad man kommer kunna vänta sig av plattan.

Och med detta sagt finns väl bara en sak kvar, nämligen att lyssna på ”Eye of the storm”. Varning för styv kuling är utfärdad.

Varsågoda: Här är det nya The Haunted

av Mattias Kling
The Haunted i sitt nygamla utförande är Patrik Jensen, Ola Englund, Marco Aro, Jonas Björler och Adrian Erlandsson.
The Haunted i sitt nygamla utförande är Patrik Jensen, Ola Englund, Marco Aro, Jonas Björler och Adrian Erlandsson. Foto: Daniel Falk/Framed Noise

Ut med det gamla – och in med det ännu äldre.

När de svenska dödsthrasharna relanserar sig med en ny lineup har de återstiftat bekantskapen med tidigare medlemmar, på såväl frontmansplats som trumposition.

Det innebär att den nya upplagan av The Haunted är en riktig retrobonanza, som gräver sig tillbaka till gruppens själva formation under det sena 1990-talet. I den fräscha uppställningen ingår nämligen inga mindre än Adrian Erlandsson (som höll i taktpinnen i gruppen under dess formationsår och dessutom spelade på den självbetitlade debuten från 1998) och sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) och ”One kill wonder” (2003). Som andregitarrist kliver även Ola Englund (Six Feet Under/Scarpoint) som därmed gör kvarstannarna Patrik Jensen och Jonas Björler sällskap i sättningen.

– Vi är supertaggade över att ha fått ordning på The Haunted igen och vi är supertaggade att ge oss ut på vägarna igen och spela för våra tålmodiga fans, säger Jensen i ett pressmeddelande.

Enligt samma bulletin avslöjas det även att den nylanserade gruppen jobbar på en ny skiva. När denna kan tänkas nå marknaden sägs det dock inget om.

2012 var ett väldigt turbulent år för The Haunted. Under våren meddelade frontmannen Peter Dolving att han hoppade av gruppen för andra gången, enligt uppgift till viss del beroende på tvillingarna Björlers sidoknäck med At The Gates, medan Anders Björler och trummisen Per Møller Jensen aviserade sina avgångar från truppen under hösten.

Om värvningen av exmedlemmarna Erlandsson och Aro innebär en återgång till den stilbildande dödsthrash som präglade ensemblens tidiga skivor är så klart för tidigt att säga något bergsäkert om. Men tankarna går ju ändå åt det hållet. Speciellt då The Haunteds tre senare skivor – de emotionellt utmanande men inte helt beundraromfamnade ”The dead eye”, ”Versus” och ”Unseen” – har visat på en viss velighet när det gäller vilken utveckling bandets sound egentligen ska ta.

Med detta konstaterat, dags att lämna över ordet till medlemmarna själva. Som i klippet nedan får presentera sig själva för nytillkomna intressenter.

Jesper Strömblad: Han är en hal jävla ål

av Mattias Kling
Jesper Strömblad hälsar på världen i april 2008. Foto: CAROLINA BYRMO
Jesper Strömblad hälsar på världen i april 2008. Foto: CAROLINA BYRMO
Aftonbladet Hårdrock! finns i butik tills på söndag, den 9 juni.
Aftonbladet Hårdrock! finns i butik tills på söndag, den 9 juni.

•• Fördelen med att göra intervjuer är att man som skribent ofta får mycket intressant att förmedla.

•• Nackdelen är att så lite av det brukar få plats på det snävt tilltagna utrymme som ges i tidningen.

•• Därför kommer det här under de närmaste dagarna att följa lite bonusmaterial som har blivit över från arbetet med Aftonbladet Hårdrock. Citat som i all rimlighet borde ha förmedlats till läsekretsen, men som av en eller annan anledning har tvingats stryka på foten i redigeringen.

•• Först ut: In Flames ex-gitarrist Jesper Strömblad, som jag träffade i Göteborg för att prata om hans nya band The Resistance.

• Om brytningen med ex-basisten Alex Lostad:

– Vi har väl fått en del kritik för hur vi hanterade brytningen offentligt och det må vara så att det var hårda ord, men det var ändå milt uttryckt av oss efter omständigheterna.

– Han är en fruktansvärt opålitlig och sjuk människa. Han stal vårt gage och ljög om det ena och det andra för att ta sig ur den ena efter den andra lögnen. Alltså, han är ökänd för att blåsa folk. Så när folk fick veta att Alex var vår basist så fick vi försvara honom på alla håll och kanter, för alla sa ”ta inte med honom, ni kommer ångra er”. För alla hade någon erfarenhet av honom.

– Men vi försvarade honom in i det sista, för vi sa det att att var en go gubbe och jag vill ju i så fall lära mig det själv. Och jag kunde aldrig i mitt liv tro att han kunde pissa oss i ansiktet, inte efter det att vi ställde upp så för honom. Så att jag inte önskar honom någon lycka i framtiden, det menar jag. Han ska stå till svars för det han har gjort. För han är en hal jävla ål som på något sätt alltid kommer undan.

Med tanke på alla varningssignaler, varför valde ni ändå att ta med honom i bandet?

Den första uppsättningen av The Resistance, med den inte så uppskattade basisten Alex Losbäck tvåa från vänster.
Den första uppsättningen av The Resistance, med den inte så uppskattade basisten Alex Losbäck tvåa från vänster.

– Det får väl stå för mig. Det är min ”strike one”, liksom. Men vi hade väl börjat få kontakt via Facebook och sen när jag och Marco började snacka om att sätta ihop någonting så hade jag och Alex redan bra kontakt, så det kändes naturligt att plocka in honom.

– Men det är klart att vi funderade över varningarna. Jag fick ju en magkänsla ganska tidigt att något inte stämde. Det kunde vara de konstigaste sakerna som hände. Han hade alltid någon förmåga att slingra sig ur det. Han är en mästare på att manipulera folk, det är ju därför han kommer undan med det. Förstärkare försvinner för att de ska ha blivit stulna vid något inbrott och så kommer de tillbaka två veckor senare för att polisen har kommit och lämna dem vid dörren. Men vad som har hänt är att han har gått med dem till panten för att lösa ut en annan skuld där han har blåst någon annan. Och det är väl så han lever, den stackaren.

– Vad det slutade med var att jag var tvungen att få fram bevis på att han verkligen hade lurat oss, han stal vårt gage från en spelning, och då drog han upp en helt fantastisk historia om vart pengarna hade tagit vägen. Och då ringde jag runt och gjorde lite detektivarbete och då hade han ju … och det var ett väldigt raffinierat bedrägeri för väldigt lite pengar, måste jag säga. Plus att han har startat en mejladress i mitt namn och mejlat till folk och utgett sig för att vara jag. Det är ju väldigt allvarligt. Det skadar ju mig, jag vet ju inte vad han har skrivit. Av en slump har jag kommit över vissa mejlkonversationer, men det kan ju bara vara toppen på ett isberg, vad jag vet. Det är därför vi inte önskar honom lycka till, han ska fan sota för vad han har gjort.

Funderade du inte på att vidta rättsliga åtgärder?

– Jo, det gjorde vi men vi släppte det. Det var så lite pengar och jag kände att det här kommer bita honom i röven en vacker dag i alla fall. Jag orkade inte lägga någon energi på det. Så vi sparkade bara ut honom och gick vidare. Så vad han gör nu, det vet jag inte. Han sitter väl och trycker under en sten. Jag tror inte det skulle vara någon bra idé att träffa honom. För hans skull. Det finns ingenting att säga. Vi har släppt det och gått vidare och nu med Claudio som fast medlem känns det väldigt skönt.

• Om nye basisten Claudio Oyarzo, även i Minora:

Jesper och Claudio poserar gärna på bild tillsammans.
Jesper och Claudio poserar gärna på bild tillsammans.

– Han stod alltid på stand by om något skulle hända. Sista giget vi gjorde med Alex var i Stockholm i mars förra året, med Frantic Amber och Colossus. När han sedermera stack sa vi att vi skulle fortsätta som en kvartett och ha en inhyrd basist. Men så märkte vi att den här kemin, som väldigt sällan den infinner sig, fanns där. ”Kan du ställa upp?” ”Ja, visst. Säg när, var, hur och jag kommer”. Claudio har inte ens frågat om han ska få betalt. Och sen efter att vi hade spelar nu i helgen (intervjun gjordes i slutet av april, förf. anm.) och framför allt att han var med i videon så det kändes allt rätt. Klart att han är en i The Resistance, så på kvällen så frågade vi om han ville vara med permanent och han svarade ja, gladeligen, och det blev vi väldigt glada över.

– Och det är ju bra för Claudio. Han har ju gjort den här punksvängen, kånkat runt i USA i åtta veckor i en van och så. Han får ju inte riktigt den outleten i Minora, det här är något helt annat som är helt naturligt för honom. Och sen att vi är väldigt goa vänner, så det känns jättebra att han är med. För, som sagt, det är lätt att sätta ihop ett band, men när det väl gäller så ska det ju funka. Det är ju som en familj eller ett företag eller vad som helst. Och det vet vi ju alla vilka spänningar som kan uppstå i diverse läger och band och sådär.

Är det en fördel att ni känner varandra så väl sedan tidigare?

– Ja, jag har aldrig trott på det här med auditions. Visst, det kan komma dit en snubbe och spela låtarna helt perfekt, men sen kanske han är ett rövhål. Det måste klaffa musikaliskt men framförallt personligt. Du måste kunna leva med den här personen i en trång buss i åtta veckor utan att slå ihjäl honom. Det bästa sättet att hitta en ny gubbe är nog att man känner honom sen tidigare, vet vad han går för och hur han fungerar i alla situationer.

• Om uppbrottet från In Flames:

Jesper Strömblad tillsammans med resten av In Flames 2007.
Jesper Strömblad tillsammans med resten av In Flames 2007. Foto: ROGER LUNDSTEN

– Jag hade ju mina pauser från 2006 och framåt och 2010 så beslutade jag mig för att hoppa permanent. Från då och ett år framåt så gjorde jag nästan ingenting för jag var utbränd, tror jag. Självklart krigade jag ju med mig själv om jag skulle komma tillbaka, eller inte men jag kände nog ganska tidigt att jag inte ville komma tillbaka. Och de ville inte att jag skulle återvända, för då hade de engagerat sig mer i mina problem än vad de gjorde. Jag fick inte ett samtal eller ett sms på ett år, när jag mådde riktigt dåligt.

– Så den där motivationen att gå tillbaka till någon slags ”familj”, den fanns ju inte. Men det högg ju mig i ryggen vid något tillfälle, till slut kände jag ”det är ju det här jag har levt på så länge, det är ju en jättestor del av min identitet” som plötsligt försvann. Tankar om vad jag är värd som musiker och i branschen, om jag är en pelare i det här maskineriet som kallas In Flames eller om jag går att ersätta. Är jag en respekterad musiker eller ska jag göra något annat? Jag kanske skulle lägga gitarren på hyllan och göra något annat, för jag var ju tvungen att sluta för att jag inte tyckte att det var roligt längre. Och för mig är ju det väldigt viktigt. Musik är min stora passion och min terapi för att jag ska hålla mig vettig och nykter och inte bli destruktiv.

– Och när jag kände att det roliga försvann, att jag satt och spelade in en platta med en klump i magen och skrev låtar som nästan kändes framtvingade så kunde jag inte fortsätta. Det var inte den sköna och goa och kreativa känslan i studion, det försvann egentligen ganska tidigt. Och att sitta och skriva en skiva och hela tiden ha de där elefanterna på axlarna … pressen att alltid följa upp någonting och göra någonting bättre och någonting större. Jag var aldrig bekväm i det, det blev för stort på något sätt.

Hur länge kände du så i bandet?

– Nu med facit i hand så skulle jag nog ha hoppat några år tidigare. Men jag är ändå jättenöjd med allt vi har åstadkommit. Jättenöjd med alla framgångar och allt vi har upplevt och allt det som har hänt har ju lett fram till där vi är nu. Det blev väldigt förutsägbart med tiden, det var inte roligt att spela.

Känner du någon gång sorg över att In Flames blev som det blev?

– Både ja och nej. Jag kan ju känna någon slags besvikelse. Jag hade hoppats på lite mer stöttning när jag var borta. Men samtidigt måste jag respektera att de inte kan sitta och dadda någon som kanske dyker upp eller kanske inte dyker upp. Men alla kan bli sjuka, alla kan gå in i väggen, och sån är min personliga inställning till mina vänner. Jag finns alltid där för dem. Jag är där 24 timmar, min dörr är alltid öppen. Men det går inte alltid båda vägarna.

– Men samtidigt är In Flames ett företag. Det är en stor grej och the show must go on, men det kanske inte vore så svårt att ägna fem minuter åt ett samtal under den här långa tiden. Det var väl egentligen det som gjorde att jag fattade beslutet. Det kändes som att de var rätt nöjda med att ha Nicke (Engelin, förf. anm.) och det med all rätt för jag trivdes ju inte och det syntes på mig. Jag höll mig mest för mig själv på turnéerna, jag stängde in mig i backloungen, drack mig full, somnade, försökte få tiden att gå medan de andra hängde ihop mer. Så jag förstår att för deras skull så kom han in som en vitamininjektion i ett band som är hårt arbetande och där alla är trötta.

• Om att göra musik med The Resistance:

The Resistances debutalbum ”Scars” släpptes i maj och belönades då med tre plus av undertecknad.
The Resistances debutalbum ”Scars” släpptes i maj och belönades då med tre plus av undertecknad.

– Det var skönt! In Flames musik var alltid så uttänkt. Den är skriven på ett annat sätt. Man arrar, man gör riff, man gör en gitarrstämma, man gör en gitarrstämma till och man tänker hit och dit. Men nu var det bara att köra det enkelt. Kanske mer få fram en känsla av en energi, vi backar upp Marcos texter och hans aggressivitet och blir ett instrument åt det mer än att man står och glor på en gitarrist som står och glänser och shreddar. Så det var jävligt kul att göra låtarna. Man hittade hela tiden influenser när man satt och skrev låtarna. Det var väldigt roligt och väldigt förlösande att bara spela lite mer hämningslöst än vad man har gjort tidigare i In Flames, jag tror att det passar mig bättre. Jag har aldrig varit en finlirare, ingen shredder.

– Vi bara kör på. Vi har inget att bevisa. Det är ju inte så att vi försöker bygga upp något från grunden på samma sätt som tidigare. Skulle vi ha en likadan karriär igen skulle vi vara 65 när vi sitter här och snackar nästa gång. Så man får vara realistisk också.

• Om drickandet i rocksvängen:

Tidigare – bärsen inom räckhåll. Här signerar Anders Fridén, Jesper Strömblad och Peter Iwers skivor i samband med releasen av ”A sense of purpose” 2008. Foto: CAROLINA BYRMO
Tidigare – bärsen inom räckhåll. Här signerar Anders Fridén, Jesper Strömblad och Peter Iwers skivor i samband med releasen av ”A sense of purpose” 2008. Foto: CAROLINA BYRMO

– När man är i en sån här bransch är det ingen som reagerar om en snubbe lägger upp en bild på Facebook vareviga jävla dag, liksom. ”Hell yeah, dude!” Ölen är ju fastväxt i din hand. Men om man skulle applicera det på en banktjänsteman som skulle sitta och kröka varje kväll, eller om du skulle gå in på Ica och kassörskan ursäktade sig medan hon öppnar en bärs… det här är ju också ett jobb.

– Hela tiden finns det förväntningar på en. Eftersom man har gjort de här svängarna så många gånger har man ju träffat folk på alla ställen som vill bjuda ut en på puben efter giget. Man reflekterar inte ens över hur man lever. Vissa pallar det, vissa pallar det inte. Och för de flesta så säger ju kroppen till till slut, och det var då jag kände att jag hade problem. För då sade ju kroppen att den inte klarar sig utan alkohol och då är det ju bara att lägga av liksom.

Var det svårt att sluta dricka?

– Inte det minsta, faktiskt. Det är hundra gånger svårare att sluta röka – det är helt jävla hopplöst. Jag hatar att jag röker, men samtidigt kan jag inte ta på mig för mycket. Jag kan inte gå ifrån att vara en kedjerökande, alkoholiserad rockstjärna till att bli någon veganguru. Så funkar det inte.

– Så det var inga problem alls, snarare tvärtom. Jag märker ju att det alkoholen gjorde med mig är att jag blir ganska tråkig och introvert person. Jag går ju inte ut och festar. Jag kan liksom gilla ruset, jag tycker att det är skönt som alla andra människor … varför dricker man alkohol? Jo, för att man blir avslappnad och de där vardagliga sakerna kan försvinna i några timmar. Öppna en flaska vin, kolla på en bra film … sån har jag alltid varit.

– Jag är ju väldigt mycket mer utåtriktad och glad som person när jag är nykter än när jag dricker. Jag har inget medicinskt sug efter alkoholen, som med cigaretter. Det är inte så att jag varje morgon måste ha en sup, men jag funkar inte normalt förrän jag har fått min första kaffe och min första cigg. Men det är aldrig något som kommer över mig med drickandet, utan det kan bara vara när det händer saker som gör en ledsen eller frustrerad. Och då kan vissa ta ut det under en joggingtur, vissa ber till Gud och jag kan ta en fylla. För det är som att pysa på ventilen. Rom byggdes ju inte på en dag, liksom. Men jag känner att jag kunde lika gärna ligga i rännstenen och spy galla med en sil i armvecket, men jag sitter här med en jävligt bra platta i bagaget.

• Om missbruksproblematiken kontra turnerande:

– Det är jag väldigt säker på att det inte kommer bli några problem alls. Det kanske låter lite konstigt, men jag känner mig trygg i den miljön. Exempelvis: vi sitter ju på en bar just nu (intervjun gjordes på restaurangen 2112, förf. anm.). Det flödar ju av sprit där ute, det rör mig inte i ryggen. Det får inte bli ett handikapp. Jag måste kunna gå ut och äta och prata med mina polare, det spelar ingen roll om jag håller en cola i näven eller om jag håller i en bärs.

En turné är ju en mer pressad situation.

– Absolut. Men jag känner ju det att det är en större risk för mig att falla tillbaka när jag sitter ensam hemma. Jag bor ovanpå en pub, jag är där nere på 20 sekunder och får en öl i näven. Men på turné … alla de gånger vi har varit ute med The Resistance har jag inte haft en tanke på det. För jag lever också på den här otroliga känslan av att få en naturlig kick av att spela. Man behöver inga droger eller alkohol i kroppen, adrenalinet pumpar och det är på riktigt. Det är en fantastisk känsla som inte går att jämföra med den bästa fyllan. Man kan aldrig säga aldrig, så klart. Jag har snarare känt att jag har chans att åka ut på turné och göra något bra av det. Att det blir en positiv upplevelse. Att jag går upp på morgonen, äter en god frukost, kanske kollar in stan … i stället för det här livet där man kan vakna upp i Barcelona eller Los Angeles eller Skövde, det spelar ingen roll. För man ligger och sover till fem, öppnar en bärs, lägger sig och spelar Xbox tills det är dags att giga. Nu finns det en möjlighet att vända det, att man kommer hem och mår bra.

Fotnot: För att läsa hela intervjun med Jesper Strömblad om alkoholen, relationen till Anders Fridén och The Resistance – köp Aftonbladet Hårdrock!. Typ genast.

The Resistance svingar till med en tuff dödshardcorelåt

av Mattias Kling

Länge var brutalistspåret ”Eye for an eye”, släppt förra året, den enda officiella studiosmakprovet från Jesper Strömblads musikaliska huvudsyssla efter avhoppet från In Flames.

Därtill kom några strögig här och där. Jag såg själv livedebuten på Kulturhuset i Stockholm förra hösten, ett framträdande som gitarristen själv var väldigt missnöjd med. Men som faktiskt inte var så tokigt.

Sedan dess har metalvärlden febrat och girigt krävt mer musik från The Resistance – där vi även hittar The Haunteds förrförre frontman Marco Aro, Glenn Ljungström som även han har ett förflutet i exempelvis In Flames och Dimension Zero samt före detta Kaamos-trummisen Chris Barkensjö – vilket har varit förgäves, har det visat sig.

Fram till nu. I dag gick Ear Music nämligen ut och bekräftade att kvartetten och bolaget har kommit överens om en lanseringsplan, vilket innebär att den Hatebreed-minnande gruppen under första halvåret 2013 blir aktuell med inte mindre än två releaser. Redan i januari släpps ep:n ”Rise from treason”, medan en ännu odöpt fullängdare väntar i april.

Det första smakprovet från nämnda utgåvor kallas ”Slugger” och svingar ganska så fint. Och just denna rallarsving kan du lyssna på här nedanför.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB