Ja, jag sa ju det. Att jag inte skulle lyckas hålla mig ifrån det här, trots att den officiella semestern inleddes efter helgens rejs i Gävle.
Men nu är det ju så att Nina på Sony Music har bjudit på priser som jag definitivt vill att några av er där ute ska få lägga vantarna på. Och det är inte mindre än sex specialdesignade Ozzy Osbourne-tröjor, som har tagits fram i ett led av marknadsföringen av senaste albumet ”Scream”. De går alltså inte att köpa i någon affär. Dessutom har hon varit hygglig nog att bjuda på två exemplar av nämnda skiva, vilket innebär att två vinner skiva plus tröja medan fyra personer får nöja sig med en tischa.
Not bad, I say.
För att delta i tävlingen krävs det emellertid en motprestation. Jag vill nämligen ha svar på vilken regissör som ligger bakom den skräckfilmsserie som delar namn med skivan, det vill säga ”Scream”.
Busenkelt, va? Se då till att göra följande – och kolla noga, brister det på någon punkt så åker bidraget i papperskorgen. Skicka svaret i ett mejl döpt ”Ozzy-tävling” till adressen mattias.kling@aftonbladet.se, uppge din postadress och om du önskar large eller medium (kan inte garantera att det finns, men jag ska försöka få fram rätt storlek till de som önskar). Ditt svar vill jag ha senast fredag den 16 juli.
Och, nej. Det går inte att svara genom att skriva i kommentarsfältet. Den som tror det är bara puckad.
Med tanke på de senaste veckornas härjande på diverse festivaler så har jag inte heller lagt upp de då aktuella recensionsalstren här som sig bör.
Det blir det bättring på nu, då tre veckors texter publicerade i Nöjesbladet (där ni självklart läser anmälningarna bäst varje fredag) presenteras nedan. Beklagar dröjsmålet, men jag har haft viktigare saker i huvudet. Eller bara varit lat. Välj själv – vilken anledning som helst kanske duger lika gott.
Men, what the heck. Vi kör väl då?
Publicerad den 11 juni:
+++
The Gaslight Anthem
American slang
Side One Dummy/Bonnier Amigo
ROCK Enligt Norstedts senaste transatlantiska ordlexikon är The Gaslight Anthem synonymt med besjälad punk ’n’ roll, en definition som stämmer. På tredje fullängdaren framstår Brian Fallon och pojkarna än mer som ett halstatuerat alternativ till svenska Moneybrother, med lika mycket soul som Bruce Springsteen insprängt mellan New Jersey-jordiga tonfasader. Därmed märks få revolutionerande avsteg från den linje som stakades ut med utmärkta föregångaren ”The ’59 sound”, utan det som görs är stringent och kvalificerat. Men tyvärr känns låtarna denna gång inte så genombra som man kan önska.
Bästa spår: ”Orphans”.
Publicerad den 18 juni:
++
Ozzy Osbourne
Scream
Epic/Sony
HÅRDROCK I det minutkorta avrundningsnumret låter det som om han är redo att sluta pärmarna om den turbulenta karriären.
”For all these years you’ve stood by me/God bless/I love you all”, sjunger Ozzy i något som lika mycket kan tolkas likt ett offentligt avsked som en kärleksbetygelse. Som om han vore helt till freds med att en gång för alla retirera bakom portarna till sin Beverly Hills-villa och lägga tillvaron som älskvärd metalpajas bakom sig.
Vid 61 års ålder är detta knappast någon revolutionerande inställning. Och inte helt ogrundad.
För på det elfte riktiga studioalbumet (en uppsjö samlingar och liveutgåvor naturligtvis borträknade) är det svårt att hitta någon egentlig glöd och närvaro i den forne Black Sabbath-sångarens tilltal. I stället gömmer han sig bakom en hårt digitaliserad ljudbild där rösten i exempelvis ”Let it die” är väldigt effektmarinerad och där den kyligt maskinella ljudbilden ofta för tankarna till nittotalstypiska akter som White Zombie. Nykomlingen Gus G (Firewind med flera) får gott om utrymme att spritsa fingerfärdighet över felfritt Pro Tools-strama ljudmattor och soundet är så lyxigt att man som lyssnare nästan förleds att bortse från hur bleka många av melodierna är.
De stunder som verkligen, även efter envisa innötningsförsök, biter sig kvar är därför lätträknade. Till dessa hör ”Iron man”-passningen ”Soul sucker”, ”Latimer’s mercy” eller Beatles-inspiererade ”Time”, medan många andra stycken låter salt men smakar maräng.
Problemet ligger alltså inte i att ”Scream” vill framstå som ett fräscht och modernt hårdrocksalbum.
Det tvivelaktiga beror i stället på att det har så svårt att lyckas med uppgiften. När alltför stor vikt ägnas åt ytan i stället för dess låtmässiga djup blir det lite som att sätta en flådig Bentleykaross på en besiktningsunderkänd Toyotastomme. Exteriören är fortfarande iögonfallande, men kör du ut på motorvägen så riskerar du att tappa hela avgassystemet.
Tillåt mig tjuta – det här får inte vara vägs ände.
BÄSTA SPÅR: Melodier som verkligen spräcker huden är få, men ”Life won’t wait” är en av dem. Brännande arenarock med förvånansvärt avslappnade gitarrer i versen.
VISSTE DU ATT… Gitarristen Gus G egentligen heter Kostas Karamitoroudis och under åren 1999–2002 kunde kalla Göteborg för sitt hem? Det egna bandet Firewind släpper skivan ”Days of defiance” i höst.
LYSSNA HELLRE PÅ… ”Blizzard of Ozz” (1980). En fullträff – inte bara på grund av Randy Rhoads vansinnigt begåvade gitarrinsats utan även för att låtarna med få undantag är mästerliga. Se dock till att få tag på originalversionen, på den nu tillgängliga utgåvan är bas och trummor nyinspelade av Rob Trujillo (Metallica) och Mike Bordin (Faith No More).
Publicerade den 25 juni:
++
Danzig
Dethred sabaoth
AFM/Sound Pollution
METAL Enligt en känd sanning blir Fan själv blir lite religiös på äldre dagar. Det stämmer emellertid inte på hårdrocksvärldens egna Evil Elvis, även han alltmer framstår som en blekare kopia av sig själv. Bara lite tröttare och en smula mer gnällig. Vad som på förhand har kallats en kreativ återgång till guldåren i skarven 80/90-tal stämmer bara delvis. Och då främst som beskrivande andra albumhalvan, där vi hittar dramatiska stycken likt ”Mother”-parafrasen ”Deth red moon” och ”Pyre of souls”-duon. Samtidigt är produktionen så demoluddig och skrovlig att helhetsintrycket snarare blir det av ett hafsverk än en ny formtopp.
Bästa spår: ”Deth red moon”.
ÅTERBLICKEN: MEGADETH
Som Danko Jones valde att uttrycka det: En t-shirt med ordet megadöd felstavat dömer bäraren till ett liv av ”Star trek”, grabbfester och kroniskt runkande.
Men, vem behöver köttsligt umgänge när man kan lägga all sin energi på en riktig thrashutlösning i stället?
Som exempelvis ”Rust in peace”.
NÄR? 24 september, 1990.
VAR? Kalifornien, USA.
VARFÖR? Frontmannen och gruppens enda konstant Dave Mustaine hade ett nyss avslutat tolvstegsprogram i ryggen när han rekryterade trummisen Nick Menza och gitarristen Marty Friedman och började jobba på Megadeths fjärde studiomacka.
Att nykterheten inte var bestående vet alla, men den då 28-årige ledaren lyckades ändå tillsammans med Mike Clink (Guns N’ Roses med flera) få ihop en skiva som än i dag förbluffar i sin snillrika komposition.
Från den inledande diatriben ”Holy wars… punishment is due” till den avrundande riffcykeln ”Rust in peace… Polaris” är det här liksom ett album som är gjort som en helhet. Och som därför gör sig väldigt bra att framföras som just en helhet.
Och… just det. Det är precis vad gruppen, nu även med då aktuelle basisten Dave Ellefson i sättningen, gör under headlinespelningarna på den nu pågående turnén.
Om två veckor står ensemblen som inte kan stava till megadöd på scen som ett av dragplåstren på färskingfestivalen Getaway Rock i Gävle.
Efter ett alltför kort vardagsbesök rullar festivalkärran nu igen. Sitter i skrivande stund på ett X2000 med slutstation Göteborg och kämpar mot en uppkoppling som inte tillåter mig att använda Aftonbladets säkerhetsprogram så att jag kan lämna min Ozzy Osbourne-recension (dragplåster i Nöjesbladet på fredag) på avsett sätt.
I stället blir det till att, i sann SRF-anda, mejla in 2 800 tecken text (med tilläggen) och be en stilla bön för att inga konstiga tecken eller liknande försvinner.
Let me hear you scream – for a steady Wi-Fi on the railroad.
Men, i alla fall. En hektisk men kul vecka väntar på Sveriges baksida. Inleder redan i kväll med att recensera Rise Againsts klubbspelning på Sticky Fingers, betar mig igenom West Coast Riot och In Flames intima gig i morgon kväll. Och sen väntar ju Metaltown, och där vet man aldrig vad som kan ske, innan målgång sker när söndag har blivit måndag och en recension av HIM:s framträdande på Pier Pressure har nått redaktionen i Stockholm.
Det kommer att bli hektiskt. Säkert kommer jag att bryta ihop både en och två gånger. Svära över diverse umbäranden och vara redo att sätta mig på närmsta färdmedel hem till huvudstaden igen.
Men det gör jag inte, så klart. Så – häng med mig i veckan, vet jag. Det kan ju bli riktigt kul.
Förra veckan släpptes några detaljer angående kommande skivan ”Scream” (i affär i mitten av juni).
Och nu offentliggörs även att The Prince of Darkness ämnar besöka Sverige i höst.
Den 7 september står Ozzy Osborne på Globens scen i Stockholm, vilket också blir svensk livedebut för metalgudfaderns nya liveband som bland annat innehåller nye gitarristen Gus G (Firewind med flera).
Biljetterna släpps på fredag den 23 april klockan nio på morgonen och kostar 425–625 kronor. Köpsugna fixar plåtarna på Live Nations hemsida eller via telefon 077/131 00 00.
Mörkrets furste, fladdermusmördaren och Black Sabbath-meriterade dokusåpaclownen ämnar att avlägga ett offentligt skrik i juni. Ja, faktiskt. För just den 15 denna månad släpper Ozzy Osbourne sitt nya album, döpt till just ”Scream”, via Sony BMG.
Skivan är skriven och producerad med Kevin Churko, som även jobbade med dubbel-O på föregångaren ”Black rain” (2007), och kommer att innehålla följande kompositioner:
1. Let me hear you scream 2. Diggin me down 3. Let it die 4. Soul sucker 5. Fearless 6. I want it all 7. Time 8. Crucify 9. I love you all
I veckan var det även premiär för det nya spåret ”Let me hear you scream” i kriminalserien ”CSI: New York” i USA. Ett klipp från programmet kollar du såklart in nedan.
