Arkiv för tagg ozzy osbourne

- Sida 2 av 3

Låt hjärtat dundra loss i 666 slag

av Mattias Kling

Vare sig du må tycka det är ett kommersiellt nonsensfirande eller känner för att gå all in med rosor i stora fång och smäktande Eros Ramazotti-serenader finns det anledning att uppmärksamma den 14 februari.

Men ibland kan det kanske vara aningen svårt att själv uttrycka exakt vad man känner. Är det bekant?

Bara lugn. Det är precis det som internet uppfanns för.

Och just därför – här är en rad alla hjärtans dag-kort att sprida till dina nära och kära. Och även till ditt köksbord.

Puss och kärlek.

GLENN DANZIG-EXTRA:

Källor: Metalsucks.net, Metalinjection.net , Jadedpunk.com, Tumblr.com

The final bloggdown (Veckans viktigaste, pt 8)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR/DVD

Black Sabbath: The vinyl collection 1970–1979 (Sanctuary/Universal)

Ett pris på nära nog 1 900 kronor må avskräcka. Men även om den må gräva en Marianergrav i plånboken är doom metal-pionjärernas lp-kollektion, där samtliga fullängdare som spelades in tillsammans med Ozzy Osbourne samlas i en och samma kartong, en högst begärlig pjäs. Inte bara för att musiken (”Technical ecstasy” och ”Never say die” icke inräknade) är så grundläggande fantastisk att man på något sätt inte kan äga den i för många upplagor, utan även för att det här ingår en reproduktion av debutsingeln ”Evil woman” och en skön bok som väver ihop dess turnéprogram för nämnda tidsperiod. Tungt värre, liksom.

Metallica: Quebec magnetic (Blackened/Mercury/Universal)

Det har redan ältats så mycket om denna release i just detta forum att det inte återstår så mycket att tillföra så här när release slutligen står för dörren. Framfört är att ”Quebec magnetic” är thrash metal-giganternas första släpp på egna bolaget Blackened, att liveupptagningen föga förvånande är hämtad från turnén som följde på förra studioalbumet ”Death magnetic” och att den rimligtvis också är inspelad i en viss stad i Kanada. Gott nog så, med andra ord.

VECKANS KONSERTER

Morbid Angel (Arenan, Stockholm, 10/12)

”Too extreme”, utbrast en viss Tampagrupp förra året – men fick snarare sina dödshängivna anhängare att utbrista i ett ”too mediocre”. Lite så blev reaktionen inför death metal-pionjärernas reformation med superstrupen David Vincent på sång- och basposition i och med skivan ”Illud divinus insanus” – ett verk så förvirrande att det till och med tillägnades en egen Hitlerutskällning på Youtube. Helt usel är emellertid inte skivan, och vid Sweden Rock-besöket i juni 2011 bevisade Morbid Angel att när det gäller livelevererad ultrakraft är gruppen fortfarande högst relevant.

Trevligt då att kvartetten är ett av inslagen i decembers kanske hårdaste turnépaket, där vi även erbjuds brutalistuppvisningar från Fueled By Fire, Nile och headlinande Kreator. För Göteborgspubliken innebär det smisk på fingrarna på Trädgårn i morgon kväll.

Europe (Flygeln, Norrköping, 11/12)

När den forna pudelklubben i våras släppte sitt nionde album ”Bag of bones” blev Aftonbladets recensent Marcus Grahn eld och lågor. Han kallade kvintetten ”sympatisk” och hyllade såväl Kevin Shirleys varma ljudbild som drivet i leveransen – och avlossade fyra väldigt gula plus i betyg.

Även om själva betygutfallet vid turnépremiären i Örebro i slutet av maj sänktes ett snäpp blev helhetssammanfattningen ändå att gruppen är bättre än någonsin. Så här skrev samme Grahn då:

”De har hållit god balans där sedan omstarten 2004.

Det är en älskvärd ödmjukhet, som lär ha varit nödvändig.

Men på den här turnén, med tio låtar från 00- och 10-talet samt åtta från förr, märker jag hur det gamla känns som vakuum mellan det nya. Jag önskar bort ’Let the good times rock’ och ’Seventh sign’, som underligt nog har fått bli kvar i låtlistan. Det är i den tunga, krängande ’Bag of bones’-inledningen med ’Riches to rags’, ’Not supposed to sing the blues’ och ­’Firebox’ som de låter engagerande.”

Hur turnéformen nu är, efter vägnötande i såväl Sydamerika som Europa under hösten bevisas under inte mindre än sex gig på hemmaplan. Efter avstamp i ovan nämnda Östgötastad väntar Stockholm den 13/12, Malmö den 14, Göteborg den 15, Örebro den 17 samt Sundsvall den 18. Uppvärmningunderhållning på samtliga datum står Mustasch för.

Ghost (Cupolen, Linköping, 15/12)

Trots att medlemmarnas identiteter fortfarande är hemliga så har succégruppen, som förra året Grammisnominerades för debutskivan ”Opus eponymous”, valt att rucka lite på mytbildningen. Nu erkänns det till och med att det maskerade gänget har sina rötter i den östgötska residensstaden – vilket också firas med en mörkermässa på hemmaplan till i helgen. Exakt vad Papa Emeritus och hans namnlösa gastar firar in årets mörkaste vecka med är oklart, men bli inte förvånade om det på något sätt presenteras material från den stundande andraskivan, som släpps nästa år via Universal.

Fotnot: Det här blir också det sista inlägget under nämnda rubrik på minst en månad. Med tanke på att skivbranschen nu går i ide blir det nämligen få releaser att hänga upp konkarrongen på, och dessutom kommer det även att vara ganska så tunt på livefronten fram till årets tredje helg så känns det som ett korrekt beslut. Var dock så säkra – återkomsten är ett måste.

I don’t like the bulbs, but the bulbs like me

av Mattias Kling

Föga obekant är USA överdrifternas land. I den så kallade super size-nationen är större än störst den enda godkända storleken, vilket mellan varven kan få ett riktigt underhållande resultat.

Som det här med att, storhelgsburet, smycka sina hus med iögonfallande ljusdekorationer.

För några år sedan var det en extra kreativ fastighetsägare som iscensatte Slayers ”Raining blood” lagom till juletid. En fantastisk neonladdning och ett perfekt möte mellan imponerande kreativitet och aningen pinsam överdådighet.

Och nu är det återigen dags för storhelg i Big Mac-landet. Samtidigt som USA:s östkust tvingas lägga sig på rygg inför naturkrafterna i fotspåren efter Sandys framfart, vankas det Halloween. Lite låtsasskräck som piggar upp mörka oktober och skickar månaden in i november. En ursäkt att klä ut sig till valfritt oknytt och terrorisera sina grannar i jakt på godis.

Självklart ska även denna helg ha sin ljussättning. Fattas bara annat.

Därför har några kreativa stroboskopmakare på andra sidan Atlanten valt att flasha med sina kunskaper lite extra tydligt inför den kommande högtiden. Och illustrerat såväl Marilyn Mansons cover på ”Nightmare before Christmas”-låten ”This is Halloween” (väldigt passande) som Ozzy Osbournes ”Bark at the moon” (ganska så passande).

Överdrivet och storvulet, så klart. Men samtidigt iögonfallande läckert nog att lysa upp även den dystraste tisdagsmorgon, då vintertidsomställningen känns som ett grillspett i frontalloben.


Release from agony (Veckans viktigaste, pt 1)

av Mattias Kling

Ni som med någorlunda periodicitet har följt bloggen efter nylanseringen tidigare i höst har kanske noterat min fredagstradition kallad TGIF, där jag blickar tillbaka på de gångna dagarna och nypresenterade musikvideor.

Och visst, några ögonkast i backspegeln har ju sin funktion.

Men det går ju att se framåt också.

Därför tänkte jag i dag sjösätta en ny avdelning, kallad Veckans viktigaste. En slags guide som tar upp kommande skivor du bör ha koll på, kommande konserter som det vore dumt att missa och annat metalrelaterat som sker de kommande sju dagarna.

Se det som en slags service. Ett högst personligt urval där jag plockar russinen ur metalkakan enligt mitt eget tycke och smak. Säkerligen provocerande för vissa (vilket även ett kommatecken verkar kunna vara) men säkerligen på något sätt nyttigt.

Nog ältat om detta. Då kör vi väl, helt enkelt.

• Veckans plattor:

Graveyard: Lights out (Stranded/Universal)

Uppföljardags till väldigt välkramade fjolårsalbumet ”Hisingen blues”. En väldigt fin skiva, som jag redan har hunnit ge en väldigt välförtjänt :++++:-recension i Aftonbladets samtliga kanaler i fredags. Vad jag då anförde gå att läsa här.

Doro: Raise your fist (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den forna Warlock-amasonen står redo att charma publiken med sin elfte utgåva som soloartist. Den här gången har 48-åringen från Düsseldorf valt att överge långvarande affärspartnern AFM och kallat in namnkunniga gäster i form av Gus G (Firewind, Ozzy Osbourne) och Lemmy Kilmister (Motörhead).

Kamelot: Silverthorn (Steamhammer/Playground)

Jänkargänget rekryterade lagom till inspelningen av sin tionde fullängdare svenske Tommy Karevik (Seventh Wonder) till ny frontman efter avhoppade norrmannen Roy Kahn. Ett lyckat drag? På ”Silverthorn” får vi facit.

Weapon: Embers and revelations (Relapse/Playground)

Handen upp alla som dagligdags spisar black-anstruken dödsmetall med rötterna i Bangladesh? Just det. Ganska så tomt i luften vid det här laget, ja. Förvisso kallar gruppens huvudregent Vetis Monarch numera kanadensiska Edmonton sitt hem, men han ser alltjämt till att influenser från födelselandet letar sig in i det konsekventa Morbid Angel-dundret.

Stone Sour: House of gold & bones part 1 (Roadrunner/ADA/Warner)

Den grundläggande delen av Des Moines-gruppens guld- och benbygge (upplösningen följer tidigt nästa år) visar att den bara blir bättre på sitt värv. I en ambitös inramning blandas storslagna ballader med rifftokiga rökare på ett sätt som renderade starka :+++: i husorganet i fredags.

Neurosis: Honor found in decay (Neurot/Border)

Kungarna av visuellt överväldigande postmetal gör sig redo att bomba sönder allt och alla med sitt eget dystopiska snigeltordön. Betyg och adjektiv om prestationen går att läsa i Aftonbladet/Nöjesbladet på fredag.

Red Lamb: S/t (Hänsel & Gretel/Border)

Minns ni Dan Spitz? Den forne Anthrax-gitarristen av smurfstorlek som omsatte albumtiteln ”Persistence of time” till livsfilosofi och sadlade om till urmakare efter sitt (första) avhopp från gruppen? I sitt nya projekt tar han hjälp av bland andra Megadeths Dave Mustaine och svenske Patrick Johnsson (Yngwie Malmsteen, WASP med flera) och får av detta ut ett halvthrashight resultat som inte är helt oävet.

• Veckans konserter

Metal Legacy (Skagerack, Strömstad, 26–27/10)

Efter en stark start i februari 2011 med bland andra Mayhem, Marduk och Nifelheim på scen gör Bohusfestivalen comeback i helgen. I år går det att gå loss till såväl tysk ärkethrash från Destruction, österrikisk sado-black/death från Belphegor samt svensk 1980-talsromantik via In Solitude. Mer info här.

Steel Panther (Tyrol, Stockholm, 23/10; Trädgårn, Göteborg, 24/10)

Kungarna av politiskt inkorrekt 80-talsspex svingar perukerna på svensk mark igen efter besöket på Sweden Rock i somras. Går du loss på tuttar, låtar om avsugningar och studentikos spandexteater som mellansnack är närvaron obligatorisk.

Never Say Die Tour (Klubben, Stockholm, 23/10)

En överdos metalcore och närbesläktat blir det när postorderfirman Impericons ambullerande turnépaket kommer till stan. Deltagare i år är We Came As Romans, Blessthefall, Stick To Your Guns, For The Fallen Dreams, Obey The Brave, At The Skylines, The Browning samt At Dawn We Rage.

Gojira (Göta Källare, Stockholm, 26/10)

Den franska dunderklubben gör tekniskt progressiv dödsmetall med världssamvete och ekologiskt engagemang. Låtar med titlar som ”Flying whales” och ”Global warming” samt säkert ett och annat stycke från utmärkta årsgiven ”L’enfant sauvage”, blir det även nästa vecka i Göteborg (31/10) samt i Malmö (1/11).

Superrock Weekend (Kulturhuset, Örebro, 27–27/10)

Metallsvenskan-gänget drygar ut väntan inför nästa års evenemang (med bland andra At The Gates och Vomitory som musikaliska underhållande) med en trevlig liten helgfestival. På repertoaren står bland andra Candlemass (som ersätter först aviserade Meshuggah), Torture Division, Entombed samt skivaktuella hemmatruppen Witchcraft. En tvådagarsbiljett går lös på 460 bananer och går att köpa här.

Rockkriget rasar – på webb-tv

av Mattias Kling

I ena ringhörnan: Bandit Play och bandet Junkstars.

Utmanare: TV 4 Play och gruppen Pompei Nights.

Jajamensan. I höst är det subkulturreality som gäller på webben. Säkert kul för dig som gillar ett dylikt upplägg, men lika ofta blir sådana program långt ifrån lika lyckade som önskat.

Jag ser nämligen ett problem med att direktöversätta rock ’n’ roll till tv-underhållning. Ändå verkar det vara en ständigt växande genre, där programinköpare världen över har slantat upp i jakten på en supersuccé liknande ”The Osbournes”.

Det har gett oss svenska TV3-debaclet ”Wannabe”, som i sin tur belönade världen med en av få skivor som jag har gett betyget :-: i Aftonbladet, Tribal Inks ”To my face” (2002). Det har berikat samhället med dejtingprogram där Bret Michaels i Poison jagar en brud som ”står ut med hans rockstjärnelivsstil och inte är överdrivet svartsjuk” (”Rock of love”), ”Married to rock” där tittaren får följa mer eller mindre avdankade före detta superstjärnor och deras fruar samt talangjaktsliknande ”Rock star: Supernova”. Samtliga serier har väl på sitt sätt bjudit på en eller annan underhållande episod, men på det stora hela mest varit ganska så stora ”jodåsåattde…”.

Kort sagt: hårdrock och reality-tv ligger ofta ganska så dåligt med varandra.

Undantag finns så klart. Redan nämnda ”The Osbournes” ställde förutfattade meningar om Ozzy och hans familj på ända och även om mycket var regisserat och förvanskat kändes det som att programmet sprängde gränser och utmanade den gängse bilden av The Prince Of Darkness. Likaledes var Mötley Crüe-trummisens ”Tommy Lee goes to college” en relativt underhållande kollektion nonsens som, skämskuddescener till trots, hade sina genomgående poänger.

Märk väl att det här inte är ett sätt att döma ut vare sig ”Junkstars lifestyle” eller ”Rockstjärnor”. Av de båda serierna har bara den förstnämnda haft premiär (titta här), medan TV 4-konkurrenten drar igång den 13 oktober. Och inte heller är det något sätt att döma ut två hårt kämpande band eller nedvärdera deras jakt på ära och berömmelse.

Jag blir gärna motbevisad, ser fram emot att tvingas äta upp min förhandsskepsis.

Facit lär följa de närmaste veckorna.

Judas Priest till Sweden Rock – sista Sverigespelningen någonsin

av Mattias Kling
Judas Priest

Varje saga har sitt slut, det är då säkert. Det vet du, det vet jag – och det vet heavy metal-pionjärerna vi lärt känna som Judas Priest.

Nästa år tar veterangänget farväl av sin publik med den så kallade ”The epitaph tour” – en vända som når Sverige och Blekinge någon gång under veckoslutet 8–11 juni nästa år. Framträdandet på Sweden Rock sägs också bli gruppens sista på svensk mark någonsin.

Judas Priest är därmed headliner nummer två som har presenterats till nästa års hårdrocksfestivitet i Norje. Andra klara akter är bland andra Ozzy Osbourne, Joan Jett & The Blackhearts, Saxon, Ghost, Mustasch, Overkill och Rhapsody Of Fire.

Bonusrecensioner: Firewind/Forbidden/All That Remains

av Mattias Kling
Firewind

++

Firewind

Days of defiance

Century Media/EMI

POWER METAL Ozzy Osbournes förre gitarrist Zakk Wylde fick respass med motiveringen att han alltför ofta sparade sina bästa låtidéer till egna bandet Black Label Society. Någon dylik konkurrens lär dock inte uppstå med hans ersättare på platsen, grekiskbördige Gus G, då det är svårt att se hur The Prince of Darkness kan få någon som helst användning av dylika muntergökseskapader längs grepphalsen som hans nya rekryt ägnar sig åt. 

Märk väl, är din frukostnäring sådant som Firewind tidigare har släppt så finns det på ”Days of defiance” nog med kalorier för att hålla dig på benen fram till lunch. Utförandet är så klart klanderfritt och flyhänt, hjärtpumpande muntert och med en melodisk klämmighet som får beundrare att sjunga och headbanga. 

Jag passar. Och hoppas att Gus G behåller sina riff för sig själv. Även om Ozzy efter senaste misslyckandet ˝Scream” behöver ny musikalisk stadga så finns den inte att finna här.

Lyssna på: ”Heading for the dawn”, ”Embrace the sun”.

Forbidden

+++

Forbidden

Omega wave

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Med Steve Smyth på ena gitarrpositionen så är det kanske inte så konstigt att det låter Nevermore mellan varven. Men så var San Francisco-ensemblen heller aldrig den mest vildsinta snorvalpen i den 1980-talsmäktiga Bay Area-vågen, utan i stället lika intresserad av att bygga tekniska fasader som att headbanga sönder de samma. 

Här är då comebacken. Som mer följer upp ”Twisted into form” (1990) än gruppens där på följande utgåvor ”Distortion”(1995) och ”Green”(1997). Att omslaget gör en konceptuell nickning till debuten ”Forbidden evil” (1988) säger en hel del. Och även om kvaliteten inte når upp till samma nivå som sattes med de två första utgåvorna finns det här nog med förbjuden frukt för att göra nostalgikern nöjd och glad.

Lyssna på: ”Forsaken at the gates”, ”Immortal wounds”.

All That Remains

+++

All That Remains

For we are many

Prosthetic/Sound Pollution

METAL I intervjuer talar frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) sig gärna varm om träningsknep för att bygga muskler och om sitt amerikanskt rabiata vapenintresse. Av detta kan man ju luras att tro att musiken skulle följa samma konsekventa macholinje, vilket emellertid bara är en del av sanningen. För även om All That Remains har inslag fläskiga nog att uppfylla årsbehovet av isterband i Småland har gruppen också en mjukare sida, som gör att den närhelst det tycks vara befogat gärna brister ut i mysiga emorefränger som motsäger det mesta av den tuffa framtoningen. Men det är nog någonstans där combon önskar befinna sig. Mellan testosteronmos och tivolikorv. Ta gärna slangen med stark senap, det tjänar den på.

Lyssna på: ”The last time”, ”Keepers of fellow man”.

Ozzy till Sweden Rock

av Mattias Kling
Ozzy Osbourne

Löning i dag – känns bra va? Och inte nog med det – just i dag går Sweden Rock Festival (Norje 8–11 juni nästa år) ut med första bokningen till sin kommande sammankomst. Vilken är ingen mindre än hårdrocksikonen, mörkrets egenutnämnde furste och tillika före detta Black Sabbath-sångaren Ozzy Osbourne.

Nu kanske det till och med känns ännu lite bättre.

För 61-årige Ozzy Osbourne, som släppte albumet ”Scream” i juni i år och för detta fick en skranglig tvåplusrecension av undertecknad i Aftonbladet, så blir det debut på den blekingska rockbegivenheten. Och dessutom sägs det bli hans enda Sverigekonsert under nästa år.

Ozzy Osbourne och hans band (med svenskkopplade gitarristen Gus G som senaste tillskott) besökte i september Globen för en kvickt utsåld spelning. Det gillade kollega Jocke Persson, som recenserade framträdandet. Hur det såg ut kan ni läsa här.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Accept

+++

Accept

Blood of the nations

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Udo Dierkschneider ratade en comeback i gruppen med motivationen att det nya materialet inte påminner tillräckligt mycket om ”Breaker” eller ”Restless and wild”. Vilket må vara en såväl krystad som konstig invändning, då ”Blood of the nations” verkligen låter som Accept ska göra med tiotalsbulligt ljudfläsk och nutidstyngd. Ersättaren Mark Tornillo gör ett gott vikariejobb i exempelvis ”Beat the bastards”, titelspåret visar vart Hammerfall borde skicka några royaltycheckar och rakt igenom bjuds det metal som både vill och kan. Även om speltiden på över en timme borde kunna ha begränsats en smula.

Bästa spår: ”Teutonic terror”.

Black Label Society

++

Black Label Society

Order of the black

Roadrunner/Warner/ADA

HÅRDROCK På ett sätt är det sött att vare sig blodproppar, ett avsked från långvariga arbetsgivaren Ozzy Osbourne eller en påtvingad nykter vardag kan ta knäcken på Zakk Wylde. Det väl beprövade svarta är alltjämt riff- och solosäker rumlarrock med mycket hår på bröstet, några finkänsliga balladstunder och en hel del ölskum i skägget – tufft, manligt och festligt liksom. Som vanligt är det instrumentala framförandet klanderfritt, men som så många gånger tidigare brister det på att låtarna ofta är grådaskiga upprepningar av sådant Black Label Society redan har gjort med större säkerhet och känsla. 

Bästa spår: ”Godspeed hellbound”.

Sonic Syndicate-stjärna skadad under videoinspelning

av Mattias Kling
Karin Axelsson

Sajten Musiknyheter.nu uppger att inspelningen av videon till låten ”Turn it up” slutade ganska illa för Falkenberggruppens basist Karin Axelsson.

Albumaktuella ensemblens gitarrist Roger Sjunnesson berättar att olyckan inträffade under inspelningen av en scen där bandets medlemmar skulle mördas med en gitarr, som råkade träffa basisten. 

– Det såg så verkligt ut när hon träffades men snart insåg vi att det var på riktigt. Det var blod överallt, uppger Sjunnesson, som också har tagit bilden ovan med sin mobilkamera.

Förutom skärsår ådrog sig Axelsson, 24, även en hjärnskaking i olyckan.

– Det som skulle ha varit ett låtsasmord för en kul video blev nästan en snuff-film, rapporterar fyrsträngaren själv.

– Jag har fortfarande rejäl huvudvärk och jag vet inte om jag kan genomföra nästa konsert med bandet eftersom jag känner mig konstant snurrig. Men jag kommer att göra allt för att det ska se, fortsätter hon.

Sonic Syndicate släpper sitt fjärde album ”We rule the night” den 1 september. Skivan är fullängdsdebut för sångaren Nathan J Briggs och är producerad av meriterade Toby Wright, som även har jobbat med bland andra Slayer, Ozzy Osbourne, In Flames och Sonisphereaktuella Mötley Crüe. Ett så kallat e-card med reklam och annan marknadsföring går att kolla in här.

Sida 2 av 3
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB