Yngwie Malmsteen

Relentless

Rising Force/Sound Pollution

METAL Att bonusspåret är döpt till ”Arpeggios from hell” säger lika mycket som något annat. Knivsöders egen Fenderfantom jobbar sig med en dåres envishet mot ett klart definierat mål – att sätta sig själv och sina flinka fingrar i sådan fokus att allt annat blir underordnat. En naturlig konsekvens av detta: Åtta av skivans femton stycken är helt instrumentala drilltirader. En mycket bedrövligare slutsats: De spår som ändå liknar riktiga låtar är så trist formulerade att det likväl blir huvudpersonens strängövningar som erbjuder någon slags spänning. Och då är det illa.

Bästa spår: ”Shot across the bow”.

ÅTERBLICKEN: X-MAS PROJECT

 Så här kan det låta när thrashnissarna slevar lite för djupt i glöggrytan.

När 1980-talet nyss hade passerat halvtid drog några tyska metaldignitärer på sig tomteskäggen – och släppte loss ett högljutt bjällerklang.

Eder vare X-mas Project fött.

NÄR? Augusti 1986.

VAR? Autobahnland.

VARFÖR? Vådligt högt uppskruvade förstärkare och familjemysigt dopp i grytan är kanske inte den mest uppenbara kombinationen. 

Men våra östersjögrannar strax söder om Blekinge är inte för inte kända för sin lätt skeva inställning till muntrationer – vilket också kan sägas gälla dess mer prominenta metalmusiker. 

Just kanske därför samlade skivbolaget Aaarrgh Records ett gäng hårdrocksskallar, gav dem obegränsade mängder glühwein och lät den brokiga samlingen gå loss på några traditionella helgfirarstycken. 

”Jingle bells” med vansinnigt otajta körer och galopptempo? En ”Stille nacht, heilige nacht” som pryds av det mest sladdriga gitarrsolo Axel Rudi Pell troligtvis kan tänka sig? Musiker som har gjort sig kända i Living Death, Rage, Holy Moses, Running Wild och Mekong Delta? 

Aber natürlich. 

Allt detta hittar du på ”Bangin’ round the x-mas tree” (på cd återutgiven med uppföljarskivan som släpptes nio år senare).

Albumet finns på Spotify – man kan ju bli het på gröten för mindre.

Och någon stilla natt lär det ju knappast bli hädanefter.

***

Sabaton

Coat of arms

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Med tanke på att siktena har finkalibrerats ända sedan sent 1990-tal är träffsäkerheten närmast ryggradsmässigt korrekt. Dalkarlarna gör således vad dalkarlar vid namn Sabaton ska. Det vill säga bombastiskt braskande metal med många skorrande konsonanter och ett humör som står i gladlynt kontrast till de krutrökiga texterna. Lagom till den stora Europalansering har gruppen också jobbat hårt på att få till en anfallsformation som imponerar i jämnhet. Och även om det är svårt att motstå en Running Wild-rapp ”Saboteurs” och en snyggt utförd ”Midway” finns det alltjämt plats för fler riktiga explosioner i arsenalen.

Bästa spår: ”White death”.

**

Soulfly

Omen

Roadrunner/Warner/ADA

METAL ”Jeffrey Dahmer, master cannibal. Jeffrey Dahmer, master of the gruesome.” Jo, jag tackar jag – Max Cavalera kan knappast tillgodose sig några lingvistiska stilpoäng. Det må väl vara hänt, värre är då att inte heller låtarna är någon större uppvisning av snille och smak. Det finns förvisso ett tilltalande tryck i riviga thrashstycken som ”Vulture culture” som vid en första anblick kan misstolkas som äkta kvalitet. Men då många utbrott tycks formulerade enligt mangelmall 1A är det främst när Dillinger Escape Plans frontman Greg Puciato får vara med och krydda som mästerkannibalens anrättning blir riktigt aptitlig.

Bästa spår: ”Rise of the fallen”.

*** 

Stone Temple Pilots

Stone Temple Pilots

Atlantic/Warner

ROCK På omslaget höjs ett kaxigt segertecken mot dig, som ett bevis på att slaget redan skulle vara avgjort. Och visst. En skivcomeback efter nio år är inte fy skam, och att få pli på strulige Scott Weiland länge nog för att föreviga färskt material är en bedrift i sig. Men så är också just sången Stone Temple Pilots största tillgång när gruppen packar ner Bowie, Kinks och T-Rex i bagaget för en behaglig färd mellan San Diego och närmaste rehabklinik. Bristen på riktigt oförglömliga stunder kan därför försvaras av en kvalitativ fasthet som håller ända från ”Between the lines” till den tjusiga finalen ”Maver”. Och det är ju en triumf i sig.

Bästa spår: ”Hickory dichotomy”.