Två saker att lägga på minnet:

Den 12 november och ”King animal”.

Det är själva grundförutsättningarna för grungeikonernas comeback efter 15 år i fullängdsträda.

Förvisso har Soundgarden efter reformationen för två år sedan inte varit helt inaktiv. Förutom diverse spelningar – exempelvis ett högst fantastiskt framträdande på Sweden Rock festival i juni i år – har Seattlegruppen exempelvis prånglat ut samlingsalbumet ”Telephantasm”, arkivrensande livemackan ”Live on I-5” samt bjuckat på låten ”Live to rise” till ganska så sevärda budgetspektaklet ”The avengers”.

Det får ändå ses som ren uppvärmning. Ett sätt att stretcha musklerna och nöta in de nya dojorna och känna på varandra efter den omfattande pausen.

Därför blir ”King animal” själva måttstocken som Soundgarden anno 2012 kommer att synas efter. Ett bevis på om studioformen är Alice In Chains-stark (återupptäck gärna deras återkomstskiva ”Black gives way to blue” från 2009) eller Stone Temple Pilots-fumlig (den självbetitlade relanseringen från 2010 var en stor besvikelse).

Skivan är i alla fall inspelad i Studio X i hemstaden Seattle tillsammans med Adam Kasper (Foo Fighters, Nirvana, Pearl Jam) medan Joe Barresi (Queens Of The Stone Age, Bad Religion, Weezer) har övervakat mixningen.

Och så här ser låtlistan ut:

1. Been away too long

2. Non-state actor

3. By crooked steps

4. A thousand days before

5. Blood on the valley floor

6. Bones of birds

7. Taree

8. Attrition

9. Black saturday

10. Halfway there

11. Worse dreams

12. Eyelid’s mouth

13. Rowing

***

Sabaton

Coat of arms

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Med tanke på att siktena har finkalibrerats ända sedan sent 1990-tal är träffsäkerheten närmast ryggradsmässigt korrekt. Dalkarlarna gör således vad dalkarlar vid namn Sabaton ska. Det vill säga bombastiskt braskande metal med många skorrande konsonanter och ett humör som står i gladlynt kontrast till de krutrökiga texterna. Lagom till den stora Europalansering har gruppen också jobbat hårt på att få till en anfallsformation som imponerar i jämnhet. Och även om det är svårt att motstå en Running Wild-rapp ”Saboteurs” och en snyggt utförd ”Midway” finns det alltjämt plats för fler riktiga explosioner i arsenalen.

Bästa spår: ”White death”.

**

Soulfly

Omen

Roadrunner/Warner/ADA

METAL ”Jeffrey Dahmer, master cannibal. Jeffrey Dahmer, master of the gruesome.” Jo, jag tackar jag – Max Cavalera kan knappast tillgodose sig några lingvistiska stilpoäng. Det må väl vara hänt, värre är då att inte heller låtarna är någon större uppvisning av snille och smak. Det finns förvisso ett tilltalande tryck i riviga thrashstycken som ”Vulture culture” som vid en första anblick kan misstolkas som äkta kvalitet. Men då många utbrott tycks formulerade enligt mangelmall 1A är det främst när Dillinger Escape Plans frontman Greg Puciato får vara med och krydda som mästerkannibalens anrättning blir riktigt aptitlig.

Bästa spår: ”Rise of the fallen”.

*** 

Stone Temple Pilots

Stone Temple Pilots

Atlantic/Warner

ROCK På omslaget höjs ett kaxigt segertecken mot dig, som ett bevis på att slaget redan skulle vara avgjort. Och visst. En skivcomeback efter nio år är inte fy skam, och att få pli på strulige Scott Weiland länge nog för att föreviga färskt material är en bedrift i sig. Men så är också just sången Stone Temple Pilots största tillgång när gruppen packar ner Bowie, Kinks och T-Rex i bagaget för en behaglig färd mellan San Diego och närmaste rehabklinik. Bristen på riktigt oförglömliga stunder kan därför försvaras av en kvalitativ fasthet som håller ända från ”Between the lines” till den tjusiga finalen ”Maver”. Och det är ju en triumf i sig.

Bästa spår: ”Hickory dichotomy”.