Scorpions
Return to forever
Sony

ROCK Det mest slående med slitvargarnas sena karriär är vilket erbarmligt trist rockband de har blivit. Så fort Rudolf Schenker och Matthias Jabs skruvar upp volymreglagen tar det nämligen tvärstopp. Maskineriet hackar och letar desperat efter en karta för att få något slags riktning. Veterangruppen lunkar, stånkar – och vräker ur sig nonsens likt ”Rock my car”, ”Going out with a bang” eller ”Rock ’n’ roll band” samtidigt som det så kallade svänget är lika smidigt som en djupfryst apfelstrudel. Det som räddar detta 50-årskalas (ett imponerande faktum i sig) från att kantra är i stället de stunder då det bjuds upp till tryckare. Nu är väl förvisso vare sig ”House of cards” eller ”Gypsy life” någon ny ”Still loving you” men de ger i alla fall firandet ett mer passande romantiskt skimmer. Balladbandet Scorpions håller i alla fall fortfarande hygglig klass.

Bästa spår: ”Catch your luck and play”.

**

Vince Neil

Tattoos & tequila

Frontiers/Bonnier Amigo

HÅRDROCK Kollegan Nikki Sixx valde ett mörkt låtdraperi som svepning till den drogdystopiska självbiografin ”The heroin diaries”. När Vince Neil ämnar mjölka ännu en droppe näring ur skandalkon Mötley Crüe rycker han hårt i spenarna – och fyller hinken till brädden med tolkningar av bland andra Sex Pistols, Aerosmith, Elton John och Scorpions. De flesta kompositionerna får varsin relativt oöm knådning som vare sig exalterar eller upprör. De låter som förväntat. Vilket också gäller det egna titelspåret samt överblivna Mötley-låten ”Another bad day”. Kan bara hoppas att boken med samma titel är av saltare slaget.

Bästa spår: ”He’s a whore”.

****

Nevermore

The obsidian conspiracy

Century Media/EMI

METAL Att Seattlegruppen har hämtat titelinspiration från hastigt stelnad lava känns på något sätt naturligt. Likt stenarten obsidian skiftar combons progressiva halvthrash mest i svart, grönt eller i den dystraste bruntonen, men samtidigt finns här viktiga melodinyanser som skapar ett hållbart samband mellan teknik och känsla. Det tydliggörs av Jeff Loomis eruptiva riffkaskader i exempelvis titelspåret, ”And the maiden spoke” eller ”Your poison throne”. Men det märks inte minst i ett ökat utrymme för frontmannen Warrel Dane att spränga in gnistrande harmonikristaller, som då bara gör helheten ännu mera eftertraktad. 

Bästa spår: ”Emptiness unobstructed”.

**

Scorpions

Sting in the tail

Sony BMG

HÅRD ROCK Lite typiskt är att den tyska institutionen först vid aviserad nedläggning återigen får hyfsat hög svansföring. Speciellt gäller det albumets andra halva, där den kommersiellt gångbara andan på ”Crazy world” blandas med referenspunkten ”Love at first stings” fasta nypor. I ”Turn you on” och ”Spirit of rock” visas en tåga som gruppen ofta saknat på senare år, vilket också gör det lättare att ha överseende med ett par alltför sentimentala ballader. Men avsaknaden av helt konsekvent kvalitet gör ändå ”Sting of the tail” till ett bokslut som mer är ett försiktigt farväl än en färgsprakande final.

Bästa spår: ”Turn you on”.

****

Triptykon

Esparistera daimones

Century Media/EMI

METAL Det här är ungefär lika svårsmält som ett hamburgerbröd fyllt med taggtråd. På den naturliga uppföljaren till Celtic Frosts ”Monotheist” drar Tom Gabriel Fischer målbegreppet avanthard till sin absoluta spets och tar beundraren med på en plågsamt nervig exkursion där den rakaste vägen mot målet oftast ses som en styggelse. I stället är fullbordandet av huvudpersonens egen ockulta triptyk ofta en ångestridet tung och lunkande historia som borrar sig djupare och djupare i sinnet fram till den omfattande konklusionen ”The prolonging”. Och då har allmän väg upphört för länge sedan. Hit går färden på egen risk. 

Bästa spår: ”A thousand lies”.

Ja, tydligen är det så. Enligt gitarristen Rudolf Schenkers uppgifter i en intervju med tyska Bild am Sontag har de tyska skorpionerna insett att loppet är kört och lägger av efter den stundande världsturnén.

Dessförinnan stundar dock skivsläpp i mars, med 12 nya spår som bandet spelat in med svenske Micke ”Nord” Andersson, innan avskedsföreställningen ”Get your sting and blackout” rullar ut över världen.

Kan väl därför konstatera två saker:

1. Med tanke på gruppens svaga prestationer såväl som liveakt och som studiogrupp de senaste åren så känns beslutet helt korrekt. Även om det nog skulle ha fattats tidigare.

2. Att Scorpions inom kort presenteras som en av huvudakterna på Sweden Rock i sommar känns inte som en alltför vågad gissning.

Märkväl. Jag har ingenting emot bandet som sådant. Deras katalog under 1970- och 1980-talet är fullkomligt utmärkt och i och med ”Still loving you” har den levererat en av rockhistoriens förnämsta stycken balladcheddar. Och det ska så klart inte ringaktas.