Arkiv för tagg vince neil

- Sida 1 av 1

Tack för att ni lägger ner, Mötley Crüe. Det borde ni ha gjort tidigare

av Mattias Kling
motleycruepressconference12_638
Hela Crüet vid presskonferensen i Los Angeles i går. En video med densamma går att granska sist i inlägget.

Får man jubla över ett nedläggningsbeslut? Stå där och förnöjt klappa sig över trivselmagen samtidigt som många sörjer att kistlocket är på väg att spikas igen över deras favoritgrupp?

Ja, det går alldeles ypperligt. Speciellt då det handlar om en grupp som har använt 2010-talet åt att dra sitt eget goda rykte i smutsen – vad än den mer okritiska klicken i fancluben högljutt må hävda.

Att Mötley Crüe nu väljer att avveckla verksamheten är egentligen den enda rimliga utvägen om gruppen  inte fullkomligt ska pissa ner den publikt framgångsrika, men artistiskt högst tveksamma, comebackrunda om inleddes för tio år sedan.

För att utveckla mitt resonemang krävs det att ni läser utan att emfasfradga över de där nyss anmälda raderna. Så som det ofta kan bli då obehagliga åsikter förs fram och temperamentet redan är upptrissat till kollapsgränsen.

Det här resonemanget är emellertid grundat på något något så osexigt som statistik och erfarenhet. En rimlighetskurva som sträcker sig över sju år och som i mina ögon bekräftar teser och slutsatser. Nämligen gruppens betygfacit vid de tillfällen de har besökt Sverige sedan relanseringen efter boksuccén med ”The dirt”.

Aftonbladet den 12 juni 2005.
Aftonbladet den 12 juni 2005.

Så här såg det ut när spektakelkvartetten gjorde stor scencomeback på Sweden Rock för nio år sedan. En galet iögonfallande och påkostad show fick undertecknad att ladda :++++:-kanonen i en snabbskriven recension där det bland annat gick att läsa följande rader:

”Mötley Crües show går utanpå allt annat, både vad gäller den nästan sjuka publiktillströmningen och när vi talar om den fullkomliga kaskad av visuellt lull-lull som de fyra glamikonerna bjuder på.
Inledande ’Shout at the devil’ frestar med superläcker pyroteknik, i ’Louder than hell’ ramas scenen in av färgglada eldkvastar och i ’Girls girls girls’ kråmar sig lättklädda strippor runt Vince Neils ben.
Därtill kommer en eldslukande dvärg, gnistregn, riktigt aptitlig scendekor och … tja, fler strippor. (…)
Smart nog lämnas minimalt intresse åt den kreativa floppen ’Theatre of pain’ och tyngdpunkten ligger i stället på debuten ’Too fast for love’, ’Girls girls girls’, ’Dr Feelgood’ och kronjuvelen ’Shout at the devil’.”

Förvisso en väldigt standardanmälning som säger mer om min personliga insats här i juni 2005 – det var nästan så att jag i skam drog mig för att påminna om den – men när det gäller det centrala står jag fortfarande för dessa omdömen. Just där och då var Mötley Crüe den dumbästa rockshow i spektakelformat som en kunde tänka sig. Helt klart värd sitt väldigt ärofyllda betyg.

Aftonbladet den 6 juni 2007.
Aftonbladet den 6 juni 2007.

Om vi snurrar fram klockan nästan exakt två år – till Globen i Stockholm den 5 juni 2007 – så är det mesta emellertid aningen annorlunda. Inte nog med att det i tid skiljer 724 dagar och rent avståndsmässigt cirka 50 mil, det är en ganska annorlunda grupp som besöker huvudstaden mot den som gick att inspektera i Blekinge. Även om mycket i repertoaren av naturliga skäl känns igen, vid den här tidpunkten låg skivan ”Saints of Los Angeles” fortfarande ett år in i framtiden, är formen sämre och showen så bantad att jag kallar ensemblen för ett budget-Crüe och klankar högst rättvist ner på Vince Neils bitvis bedrövliga sånginsats. Betyget blev ändå :+++:, grundat på låtarnas bärkraft.

Aftonbladet den 10 juni 2012.
Aftonbladet den 10 juni 2012.

Här brast allt till slut. Proppen gick ur den tidigare så stolta och övertygande partymaskinen och kvar stod fyra gubbar som helst tycktes vilja vara någon annanstans. Förvisso hade Mötley Crüe vid det här laget besökt Sverige vid ytterligare två tillfällen, som jag emellertid missade på grund av frånvaro (under Peace & Love 2009 befann jag mig i stället i Göteborg för att bevaka Metaltown) och extremt dåligt väder i kombination med glädjekalkylerat klädval (Sonisphere året efter) och fått en välmenande :+++:-anmälning av Jocke Persson för det senare framträdandet, det jag önskade mig var ett bevis på att gruppen fortfarande drevs av en vilja att göra något. Det blev väl lite sisådär med den saken, om jag ska vara försiktig.

Mer korrekt handlade det i stället om en jätteflopp av pinsamt slag. Så här gick det bland annat att läsa i recensionen, hård men rättvis:

”I boken ’Tattoos and tequila: To hell and back with one of rock’s most notorious frontmen’ berättar Vince Neil om att han känner sig mobbad av sina bandkollegor. Om att Mötley Crüe nu för tiden är mer av en affärsuppgörelse än ett band. Och om att han är övertygad om sin egen nödvändighet för att den här sleazecirkusen ska fortsätta ha dragplåsterställning varhelst den ämnar slå ner sina tältpinnar.
Därför är det extra förvånande att han uppträder som han gör i kväll. Lite nonchalant inför sin leverans. Som att han hellre sjunger lite som han önskar, aningen förstrött och endast sporadiskt inlevelsefullt, än att ge låtarna den dunderdekadenta spark i baken de kräver. (…)
Det känns liksom inte som att den menar vad den gör. Det spelas inte med livet som insats, snarare skjuts det ut en pliktskyldig låtparad som bygger på något som borde vara så mycket bättre. En sångkollektion som – från ’Wild side’ till ’Kickstart my heart” – är rent hårdrockguld när den poleras på rätt sätt. (…)
Är Mötley Crüe rockvärldens egen Facebookaktie – övervärderad och obegriplig?
Av insatsen den här kvällen verkar det tyvärr vara så.”

Hårda ord och slutsatser, kan tyckas, men samtidigt en korrekt beskrivning av ett gäng rockstjärnor som har slutat bry sig om sin verksamhet. Som mest tycks spela för att fylla fickorna än för att de verkligen vill göra det. Som bara är … jaha, En inställning som är otroligt respektlös för de fans som har peppat en hel helg för att se sina idoler och dessutom betalat dyra pengar för att göra det. Nonchalant, som det heter i rubriken till den faksimil som går att skåda strax här ovan.

Det här får stå till grund till varför jag tycker att bandet faktiskt gör helt rätt i att kasta in handduken. Det håller liksom inte längre. Den vill inget, har inget att säga och inget att förmedla. Den suger live, släpper kass musik – singeln ”Sex” från 2012 kan närmast ses som en förolämpning – och tycks över huvud taget mest anse det vara påfrestande att umgås i grupp. Vad finns det i detta läge för anledning att fortsätta? Ingen, om ni frågar mig.

Men först ska sista chansen-möjligheten så klart mjölkas till sista droppen. Vid presskonferensen i går aviserades även att kvartetten tar till vägarna tillsammans med Alice Cooper. Hela 72 datum är planerade på hemmaplan innan farvälvändan exporteras under nästa år. Sen ska det vara slut. Påstås det i alla fall, något som bekräftades med att medlemmarna inför kamerorna skrev under ett kontrakt som sägs förhindra dem från att turnera under namnet Mötley Crüe igen.

Om det verkligen blir så, när ”The final tour” går i mål någon gång under 2016? Fan, tro’t. Måhända finns det en goebbelsk paragraf om att kontraktet är möjligt att bryta om alla parter är överens om detta. Eller så lämnar det för andra öppningar, det kan en bara spekulera om utan att ha kunnat detaljgranska handlingen i fråga.

Om vändan når Sverige? Gissningsvis blir det så, även om jag efter det senaste haveriet helst skulle slippa ett sådant besök (och då ser jag mig ändå som ett fan).  Att ännu en gång uppleva en näsdykning likt den 2012 skulle vara direkt smärtsamt och även om Tommy Lee vid pressträffen hävdade att bandet ska upphöra med en rejäl smäll, är det antagligen inte en dylik kollaps han åsyftar.

Som vanligt: Den som lever får se. Möjligheten finns att gruppen tar och supervässar formen nu när det är dags att ta farväl en gång för alla. Att den skärper sig och hittar tillbaka till den där livsfarliga laddningen som en gång i tiden gjorde den så spännande.

Så, visst går det att jubla över ett nedläggningsbeslut.

Och samtidigt sörja att det inte fattades tidigare.

Lista: Därför kan Simmons fyra av ännu ett dollar-Gene

av Mattias Kling

Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Vince Neil

**

Vince Neil

Tattoos & tequila

Frontiers/Bonnier Amigo

HÅRDROCK Kollegan Nikki Sixx valde ett mörkt låtdraperi som svepning till den drogdystopiska självbiografin ”The heroin diaries”. När Vince Neil ämnar mjölka ännu en droppe näring ur skandalkon Mötley Crüe rycker han hårt i spenarna – och fyller hinken till brädden med tolkningar av bland andra Sex Pistols, Aerosmith, Elton John och Scorpions. De flesta kompositionerna får varsin relativt oöm knådning som vare sig exalterar eller upprör. De låter som förväntat. Vilket också gäller det egna titelspåret samt överblivna Mötley-låten ”Another bad day”. Kan bara hoppas att boken med samma titel är av saltare slaget.

Bästa spår: ”He’s a whore”.

Nevermore

****

Nevermore

The obsidian conspiracy

Century Media/EMI

METAL Att Seattlegruppen har hämtat titelinspiration från hastigt stelnad lava känns på något sätt naturligt. Likt stenarten obsidian skiftar combons progressiva halvthrash mest i svart, grönt eller i den dystraste bruntonen, men samtidigt finns här viktiga melodinyanser som skapar ett hållbart samband mellan teknik och känsla. Det tydliggörs av Jeff Loomis eruptiva riffkaskader i exempelvis titelspåret, ”And the maiden spoke” eller ”Your poison throne”. Men det märks inte minst i ett ökat utrymme för frontmannen Warrel Dane att spränga in gnistrande harmonikristaller, som då bara gör helheten ännu mera eftertraktad. 

Bästa spår: ”Emptiness unobstructed”.

Vince Neil hoppar av

av Mattias Kling
Vince Neil

I avdelningen ”föga förvånande, men ändå noterbart” kan vi i dag sortera in beskedet att Mötley Crüe-vokalisten ställer in sitt framträdande på Stockholm Rock Out-festivalen. Orsaken uppges vara schemakrock, vilket väl får ses som en ursäkt. Eller något.

Ersättare för Neil blir gamla rockrävarna i Slaughter, vilka blir ett gott kompliment bredvid den övriga uppställningen. Som bland annat innefattar Jani Lane, Keel, Steelheart och Pretty Boy Floyd. Med flera.

Stockholm Rock Out hålls den 30 april och 1 maj i Gamla Tryckeriet i Alvik. Mer info spanas förslagsvis in här.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB