December och paket är en snorsäker kombination. Det vet ju alla. Passande då att det just denna månad bjuds på ett turnépaket av det hårdare slaget.

Den 4 december är det nämligen dags för Helsingborgstruppen Soilwork att premiärspela material från senaste fullängdaren ”The panic broadcast” (tre plus av undertecknad i Aftonbladet för drygt en månad sedan) i hemlandet. Platsen där detta sker är på Brew House i Göteborg, medan Klubben i Stockholm får besök dagen efter medan KB i Malmö får vänta till den 9 december. 

Med sig på turnén har gruppen amerikanska All That Remains, tyska Caliban och Nearea samt brittiska Bleed From Within.

Biljettsläpp i dag via bland annat Live Nation och Eventim.

+++

Soilwork

The panic broadcast

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL

I avslutningsspåret hänvisas till den ryske vetenskapsmannen Ivan Pavlovs experiment, där han påvisade att hungern hos hundar kan tändas genom en lätt klockringning. På samma sätt kan sextettens tvåtredjedelsmetal fungera – så fort den sista tonen på en skrovlig vers ljuder så vet alla att det vankas en lättsmält refrängmåltid som får saliven att strömma till. Formen öppnar för ett bra utförande, men det är mest då denna frångås som lockelsen blir som störst. Rekommenderade stimuli blir därför ytterligheterna – en Alice In Chains-mörk ”Epitome” eller ett thrashrasande öppningsnummer.

Bästa spår: ”Late for the kill, early for the slaughter”.

+++

Jorn

Dio

Frontiers/Bonnier Amigo

METAL Det är på något sätt omöjligt att lyssna utan att få en klump i magen. Vad som från början var tänkt som en rehabiliteringsgåva till en cancersjuk legendar blir nu i stället en postum hyllning till en av metalvärldens största röster. Därför är Jorn Landes tribut också extra kännbar. Speciellt då ett av hårdrocksvärldens säkraste stämbandspar i många fall har valt att tolka andra kompositioner än de mest uppenbara, med den mäktiga Black Sabbath-dubbeln ”Lonely is the word”/”Letters from earth” som extra surpris när slutet närmar sig. Ett rakt igenom hedervärt initiativ, som tyvärr inte fick en avsedd kurerande effekt.

Bästa spår: ”Don’t talk to strangers”.

Ni har väl inte missat att Helsingborgs främsta bidrag till den melodiska nymetallen bloggar om inspelningen av nya plattan här på Aftonbladet?

Kila in här och läs om vedermödorna i studion i North Carolina.

Tre avgörande livserfarenheter 2009: 

1. Hawaii…

Åkte till Hawaii i januari. Jag och min japanska fru beslutade oss att skilja oss när vi väl var där. Kommer ihåg den bisarra känslan av att sitta på Waikiki Beach med vajande palmer, lönnfet efter julen, med tre burkar Miller lite i en plastkasse och inse att man var nyskild medans frugan var i plurret med en hibiskusblomma i håret och såg ut som en hawaiiansk dröm. Vi hade båda insett att vi var mer vänner än någonting annat och känslan gick inte att förneka. Vi beslutade oss dock för ha riktigt förbannat kul ändå och det hela blev till en rock ’n’ roll-skilsmässa. Minns när jag satt på balkongen i Honolulu och drack öl med min då nyblivna ex-svärfar klockan sju på morgonen, han kunde inte ett ord engelska men vi båda log när vi svepte en sista öl innan det bar av

till flygplatsen. Minns också att jag skrev ett sms till Sharlee D’Angelo: ”Sitter och dricker öl på balkongen med svärfar i Honolulu, classic!!!”

2. …Hallonvingar…

Jaha, vad fan har då Hallonvingar med det här att göra? Inte ett dyft. Dock vill jag klargöra att dom är förbannat goda. För alla er som turnerat i USA så har ni säkert blivit ilurade att testa Buffalo chicken wings någon gång. Till det ska det vara blue cheese-dressing. Det brukar sluta med att det fullkomligt brinner i käften och man ser en flinande amerikan framför sig med en Element-keps på sned och fäller en kommentar i stil med ”yeah they’re fakkiiiin hoooot duuuuuude”.

Mina damer och herrar, Hallonvingar är nåt helt annat. Förutom hallonmarinaden har även dessa vingar också frälsts med chipotlemarinad (torkad rökt chili). Det hela låter kanske motsägelsefullt med tanke på vad jag tidigare yttrade angående styrkan på Buffalovingarna. Det är dock inte särskilt spicy, dude. Faktum är att dom är så jävla goda att jag vill frälsa världen med dom med ett svinigt Steffo Törnqvist-smil på fejan.

Testa dom, make ’em crispy.

3. …och sprit är förresten skit

Har precis kommit hem från Phoenix i USA och insett att shots är roten till allt ont. Har dock haft förbannt kul, Phoenix rockar hårt och kaktusarna gör ont. Med facit i hand har det dock blivit alldeles för mycket av den goda varan detta året. Spriten då alltså, Helge. (Eller var det procenten?). Att man aldrig lär sig… eller, jo, det har jag nog fan gjort nu. Har du någon gång vaknat upp alldeles för tidigt efter att ha supit hela dan och dragit i dig en ”5 hour energy drink”, och avrundat kvällen med att helt ovetandes få chrystal meth planterat i din drink? Tydligen ska det vara som att hälla Via i en rom och cola, och jag kan bara intyga… fy för helvete. Har du inte träffat Jesus eller fan själv innan, så lär du göra det då. 

Björn Ove Ingemar ”Speed” Strid, 31 år, är levnadskonstnär och skånsk näktergal i Soilwork. Kuriosa: Isbjörnssupporter och en fena på fisksoppa.

Tre höjdpunkter 2009:

Året 2009 går till personligen till historien som ett grymt bra musikår med ett skitår personligt med separation och bodelning. Här kommer en lista med varför livet lyste lite grann på mig 2009.

1. Kaos i USA

USA-turné med Darkane och våra goda vänner i Soilwork. Båda banden är från samma stad och benämns ofta i pressen som en del av Göteborgsoundet, vilket är skitsnack – Helsingborgssoundet är det riktiga epitetet. 

Men tillbaka till ämnet, turnén innefattade 50 spelningar på 52 dagar över hela Nordamerika. Det hela kändes otroligt mastigt och nervöst månaderna före vi begav oss av. Jag var på gymmet tre–fyra dagar per vecka och försökte leva renlevnadsliv – ja, det gick ju så där kan jag säga. Jag trodde det skulle bli ett helvete med gig, drickande men retrospektivt kan man konstatera att, visst  – det var tufft men även jävligt kul! En av de sjukaste incidenterna var en spelning halvägs upp till Alaska i Price George där hela hillbillyeliten dök upp i sina pick-ups och söp sig redlösa. Tillråga på allt så fanns det ingen security på giget som slutade i härligt kaos!

2. Mona i mitella

På Sonics sphere i somras träffade jag Mona Sahlin. Jag hade sett henne med sin son och man backstage men ville inte störa dem. Sonen är tydligen ett stort Metallica fan fick jag höra. Efter några öl och drinkar, på väg ut för att se Mastodon såg min bandpolare Rickard Dahlberg (Construcdead), Mona komma gåendes och jag gick fram och pratade med henne. Vi snackade ett tag och samtidigt ringde Björn Strid, (barndomskompis och sångare i Soilwork) från USA och han fick också en pratstund med henne. Mona är grym! Konstigt nog så hade hon ena armen i en mitella och jag som var lite runt under fötterna kramade henne så hon fick ont och bad mig sluta. För övrigt var det underligt att hon inte hade någon säposnubbe med sig. Efter ett par minuter senare gick Mastodon upp på scen och öppnade med låten Oblivion från nya plattan. Just det ögonblicket var nog ett av de bästa under 2009! 

3. Mäsk med Mastodon? 

På samma festival festade jag med galenpannorna i Mastodon, många sjuka konversationer blev det och en trevlig bild med Troy Sanders – mästaren på fula miner!  För övrigt så är ”Crack the skye” årets platta 2009! 

Jens Broman, 33 år, sångare i Darkane, Construcdead och The Defaced. Exilskåning i Stockholm sedan 6 år, sedan 2 månader öbo. Gillar antikviteter och historia. När en dröm om att starta en antikvitetsbutik. Då jävlar skall det rökas pipa och bäras blazer med läderlappar på armbågarna!