Ja, vänner. Jag firar inte den nu kommande högtiden med någon större inlevelse. Man kanske till och med kan påstå att jag försöker ignorera den så gott det går.

Men, det innebär inte att jag skiter i de hårda klapparna till er. Jag är glad som fan för att ni har följt mig ännu ett år. I med- och motgångar. Från spridda inlägg om ingenting. Via några bonusrecensioner som har en tendens att dyka upp med en oregelbundhet som skulle kunna göra SJ nöjda. Till inläggsattackerna från Sweden Rock, Getaway Rock och Metaltown.

Vissa har varit glada över att jag gör det här. Andra har varit en smula sura. Några få fullkomligt rosenrasande.

Som sagt. Jag är stolt och hedrad över att ni i alla fall läser. Och på något sätt berörs.

Därför är min julklapp till er – en Spotifylista med 99 låtar som gav mig något extra detta år.

Ni hittar den här. Lyssna, njut och inse. 2010 var nog inte så tokigt i alla fall.

Yngwie Malmsteen

Relentless

Rising Force/Sound Pollution

METAL Att bonusspåret är döpt till ”Arpeggios from hell” säger lika mycket som något annat. Knivsöders egen Fenderfantom jobbar sig med en dåres envishet mot ett klart definierat mål – att sätta sig själv och sina flinka fingrar i sådan fokus att allt annat blir underordnat. En naturlig konsekvens av detta: Åtta av skivans femton stycken är helt instrumentala drilltirader. En mycket bedrövligare slutsats: De spår som ändå liknar riktiga låtar är så trist formulerade att det likväl blir huvudpersonens strängövningar som erbjuder någon slags spänning. Och då är det illa.

Bästa spår: ”Shot across the bow”.

ÅTERBLICKEN: X-MAS PROJECT

 Så här kan det låta när thrashnissarna slevar lite för djupt i glöggrytan.

När 1980-talet nyss hade passerat halvtid drog några tyska metaldignitärer på sig tomteskäggen – och släppte loss ett högljutt bjällerklang.

Eder vare X-mas Project fött.

NÄR? Augusti 1986.

VAR? Autobahnland.

VARFÖR? Vådligt högt uppskruvade förstärkare och familjemysigt dopp i grytan är kanske inte den mest uppenbara kombinationen. 

Men våra östersjögrannar strax söder om Blekinge är inte för inte kända för sin lätt skeva inställning till muntrationer – vilket också kan sägas gälla dess mer prominenta metalmusiker. 

Just kanske därför samlade skivbolaget Aaarrgh Records ett gäng hårdrocksskallar, gav dem obegränsade mängder glühwein och lät den brokiga samlingen gå loss på några traditionella helgfirarstycken. 

”Jingle bells” med vansinnigt otajta körer och galopptempo? En ”Stille nacht, heilige nacht” som pryds av det mest sladdriga gitarrsolo Axel Rudi Pell troligtvis kan tänka sig? Musiker som har gjort sig kända i Living Death, Rage, Holy Moses, Running Wild och Mekong Delta? 

Aber natürlich. 

Allt detta hittar du på ”Bangin’ round the x-mas tree” (på cd återutgiven med uppföljarskivan som släpptes nio år senare).

Albumet finns på Spotify – man kan ju bli het på gröten för mindre.

Och någon stilla natt lär det ju knappast bli hädanefter.

Så säkert som att det i dag är den första december så presenteras det ännu en årssammanfattning.

Den här gången handlar det om metalmagazinet Close-Up som i nya numret viger ett försvarligt antal sidor (14) åt 2010 års tuffaste musik – och dessutom bjuder alla Spotifyanvändare på smakprov från de flesta skivorna på listan.

Nyfiken på hur det låter? Spotifylänken hittar du här.

Hur skribentlistorna från bland andra undertecknad, Robban Becirovic, Daniel Josefsson, Jonn Jeppson ser ut på papper går bra att läsa i tidningen som finns att köpa just nu.

Mer info finns att tillgå på hemsidan.

Vänner och fiender – jag vet inte om ni har saknat det. Men jag har i alla fall känt att det officiella forumet via Aftonbladet inte riktigt medger plats för mig att ta upp allt som jag anser mig kunna tycka om.

Så, därför. Tillbaka är här de så kallade bonusrecensionerna. Vissa av skivorna har några veckor på nacken, i något fall till och med månader, men jag hoppas ändå att det kan ges en god stund läsning.

En formnyhet för denna återkomst är att jag där det är möjligt länkar lyssningstipsen direkt till Spotify. Bara att klicka på låttiteln så kör den igång. Förutsätt att ni använder denna streamingtjänst alltså. I de fall där låten ifråga inte är utlagd kommer jag i stället att länka till ett Youtube-klipp. Enkelt och rakt.

Så, nog om detta. Då kör vi väl då? Och, kom ihåg: Alla eventuella felstavningar och grammatiska oegentligheter är ovidkommande. Jag fixar bara ett korrekt språk då jag får betalt för det.

++

Apocalyptica

7th symphony

Dragnet/Columbia/Sony Music

METAL När den finländska stråkensemblen gjorde entré under tidigt 1990-tal var det som en kuriositet och en underhållande stundförströelse. Spela Metallica-covers på cello? Galet! Men likafullt en smula underhållande på en festivalscen då inget mer nödvändigt gör anspråk på uppmärksamheten.

Sedan dess har som bekant mycket vatten flutit under broarna och gruppen har på den här sidan millennieskiftet lämnat sitt initiala tolkningsuppdrag och förevisar här album nummer fyra med enbart egenkomponerat material. Beklagligtvis uppvisar kvartetten emellertid på sjunde symfonin att omdömet har brustit något denna gång när det gäller gästartisterna. Gavin Rossdale från skällsordet Bush? Flyleafs Lacey Sturm? Kompetente men i sammanhanget bleke Brent Smith från Shinedown? Faktum är att inte ens annars så pålitlige Joe Duplantier från utmärkta Gojira lyckas få upp något annat än styrfart i ”Bring them to light”.

Då återfinns räddningen i stället i de instrumentala styckena. Som är som sig bör, flyhänt framförda och ljudbildsintressanta. Men som bärande grund för ett helt album är de som helhet aningen för svaga.

Lyssna på: ”Sacra”, ”2010”.

++++

Alter Bridge

ABIII

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK/GRUNGE Lyssna och lär, Weiland och kompani. Tredje albumet från Creed-avläggaren Alter Bridge är nämligen allt det som Stone Temple Pilots comebackalbum, släppt i maj i år, inte var. Melodioffensiven, anförd av Slashs livesidekick Myles Kennedys fantastiska sånginsats, är så effektiv att den sturskt spränger tidigare reservationer som jag har haft angående gruppens verk. Den här blandningen av tidiga Pearl Jam och Soundgarden slår nära nog alla andra Seattleromantiker på fingrarna – nya som gamla.

Lyssna på: ”Life must go on”, ”Isolation”.

++

My Dear Addiction

New blood

Supernova/Cosmos Music Group

METAL Man kan nästan höra hur de drömmer om pyrotekniksynkroniserade eldkaskader, en publik som hoppar och sjunger och om fyrverkerier som som lyser upp försommarhimlen i ett hamnområde i Göteborg. Att Älmhultsgruppen har upphöjt In Flames till närmast religiösa höjder är inget avfärdande i sig; enbart ett fastställande och redogörelse över sakernas tillstånd. Dock går det inte att blunda för den uppenbara talang som huvudkompositören och sångaren Kim Lindstén besitter. När det gäller självklara refränger är han en mästare – vilket ger en anvisning om att kvintetten har potential att växa sig riktig stark.

Lyssna på: ”Through the ashes”, ”One of the lucky ones”.

++++

Autopsy

The tomb within

Peaceville/Playground

DEATH METAL Inom några få sekunder känner man ju sig lite smutsig på något sätt. Liksom besudlad av onämnbara kroppsvätskor, skit och avfall. Fjärran från tidsenlig studioklinik håller comebacktruppen från Kalifornien sin dödsmetall skitig och rudimentär. Och låter därmed ungefär lika rått och bra som den har gjort sedan snuskfina debutalbumet ”Severed survival” (1989). Ni som kan er uråldriga dödsmetalläxa förstår därmed att det är läge att dyrka. Och se till att värma upp duschen för en välbehövlig rengöring av samtliga kroppsöppningar efteråt.

Lyssna på: ”The tomb within”, ”Human genocide”.

+++

Kamelot

Poetry for the poisoned

Ear Music/Edel/Playground

PROGMETAL På den progressiva scenens skuggsida samsas smådjävlar med mystiska kvinnliga som hemsöker dina drömmar. I en King Diamond-nickande form – som dock endast antar komplett konceptskrud i den fyrdelade titelsviten – gästas bandet av Simone Simons (Epica), Gus G (Firewind/Ozzy Osbourne), svenske Björn ”Speed” Strid (Soilwork) och Jon Oliva (ex-Savatage, Jon Oliva’s Pain) och tar sin musik till avsevärt mörkare jaktmarker än på föregångaren ”Ghost opera” (2007). Musikaliskt prestationsperfekt, starkt sjunget av Roy Khan och tillräckligt eklektiskt för att aldrig bli ointressant eller stillastående – ändå kan jag inte heller denna gång hänge mig till den mest entusiastiska anhängarskaran. Även om lyxutgåvans tolkning av Nick Caves Kylie Minogue-duett ”Where the wild roses grow” är oväntat lyckad.

Lyssna på: ”House on a hill”, ”If tomorrow came”.

+++

Street Dogs

Street Dogs

Hellcat/Cosmos Music Group

PUNK Jag vet, vi gillar alla Dropkick Murphys. Men, handen på hjärtat – mellan varven kan de bli lite väl irlänskt tjolahoppsanmuntra. Och därmed tappa en del av sin ursprungliga fackföreningscharm. Nåväl, frukta inte. Om tidigare torgförda åsikt stämmer överens med din så finns det ett gott alternativ. Se där, hälsa på Street Dogs. Om du i din ägo har Dropkick Murphys ”Do or die” så torde namnet Mike McColgan vara bekant, då han sjöng på detta album innan han hoppade av gruppen för en karriär som brandman. Och det är någonstans där man kan placera Street Dogs, som vid detta laget är inne på album nummer fem. De irländska arbetarklassinfluenserna finns ständigt där, men utgör snarare ett garnityr än ett ändamål i sig. För det är i härligt punkriviga pubnötarstycken som ”Too much information” eller ”Hang ’em high” som konstellationen övertygar mest.

Lyssna på: ”Yesterday”, ”Harpo”.

+++

The Crown

Doomsday king

Century Media/EMI

DEATH/THRASH METAL I tider då rojalismen firar nya triumfer i Sverige så borde fler upptäcka vilka som är de riktiga kungligheterna här i landet. Du gissade det – efter en sjuårig träda då medlemmarna bland annat har ägnat sig åt Angel Blake och Engel – är Trollhättangänget tillbaka i leken. En titelmässig blinkning till karriärtoppen ”Deathrace king” (2000) är vare sig obefogad eller för den delen speciellt nödvändig. Med nye sångaren Jonas Stålhammar (God Macabre) som ersättare för Johan Lindstrand blickas det lika mycket åt sidorna som att backspegeln är fast fokuserad på den egna diskografin. Det norpas friskt från allsmäktiga Slayer (smaka bara på titeln ”Angel of death 1839” eller ”Dead skin mask”-riffen i ”The tempter and the bible black”) men ett på självklart sätt får tidig Göteborgsdöds à la At The Gates också stort utrymme i mixen. ”Doomsday king” lär därmed frälsa få nya själar, men för oss redan införstådda är skivan ett rungande bevis för att den verkliga hertigen av Västergötland då rakt inte heter Daniel Westling.

Lyssna på: ”The tempter and the bible black”, ”He who rises in might – from darkness to light”.