Nog vill du, efter att du och din polare har fått gratis entré till gruppens exklusiva klubbgig på Debaser Slussen på torsdag den 20 maj, kunna slinka in i etablissemangets spartanska loge? Morsa på Wolf Hoffmann, kolla in nye sångaren Mark Tornillos håriga axlar och diskutera hur bra ”Princess of the dawn”, ”Son of a bitch” och ”Balls to the wall” egentligen låter med den nya sättningen?

Ja, det vill du.

Och det kan jag ge dig.

Som exklusivt pris här på bloggen kan jag lotta ut plats på gästlistan för en lycklig individ plus vän/väninna som får se nämnda gig. Och därefter träffa bandet backstage.

Motprestationen är inte heller så djävulusiskt svår. Jag ställer bara en fråga. Som du ger svar på genom att mejla mattias.kling@aftonbladet.se senast midnatt måndag och uppge ”Accept-tävling” i ämnesraden. 

En tårtbit, va?

Men med tanke på att en av gruppens mest kända bitar heter ”Fast as a shark”, och att den glupska käften i storfilmen ”Hajen” är just en sådan, så vill önskar jag ha ett svar på vad den glupska vithajen heter på latin.

Som sagt, när måndag har blivit tisdag så stänger tävlingen. På torsdag är det morsardags med Acceptgubbsen på Debaser Slussen i huvudstaden.

Lycka till.

Nedan kan ni förresten se bandets nya video ”Teutonic terror”. Dessutom går det bra att lyssna på likaledes färska låten ”The abyss” här.

I morgon släpps äntligen Umeåbandets tredje album i fysisk form. Det gillar skivbolaget Selective Notes/Razzia så pass mycket att det vill dela med sig av glädjen till bloggens läsare.

Därför bjuder det tre läsare per stad på spelningarna i Stockholm (21/4), Linköping (22/4) samt i Göteborg (23/4). Och inte nog med det – de lyckliga vinnarna får även varsitt exemplar av hyllande skivan ”A final storm” och får ta med sig en vän på evenemanget.

Vilket innebär att inte mindre än arton konsertbiljetter och sex album finns i potten.

Inte illa en sån här tisdag i april, va?

Men det krävs så klart en liten motprestation från din sida. Jag skulle vilja ha svar på vilket betyg jag gav trions skiva, då den recenserades i Aftonbladet den 9 april.

Busenkelt, va?

Och lika enkla är reglerna:

Mejla ditt svar till mattias.kling@aftonbladet.se senast söndag 18 april, tillsamans med ditt namn, mobilnummer och i vilken stad du vill se bandet. Alltså, om det är Stockholm, Linköping eller Göteborg som gäller.

En liten insats som väl kan löna sig. 

Det kan verka som rena rama Hedenhös för er yngre läsare, men det fanns faktiskt en tid då man köpte skivor. Ja, betalade för musiken. I affärer. Och fick något i handen. Som man sen lyssnade på. Efter att först ha köpt en skiva, alltså. I en affär.

Vart jag vill komma med detta är kanske inte så klart, mer än att jag önskade en ingång till att det på lördag firas Record Store Day över hela (nåja) världen. Vad som händer i just din håla vet jag inte, men Sound Pollution i Gamla stan i Stockholm slår i alla fall på stort med såväl Masshysteri live i butiken som gäst-dj:er. Bland de sistnämnda märks min väldigt långe Close-Up-kollega Daniel Josefsson, The Victims Gareth Smith, Watain-Erik Danielsson samt – ingen ingen mindre än Annihilators flinke gitarrist och ledare Jeff Waters.

Inte illa, skulle jag vilja säga.

Förutom nämnda gäster utlovas även för dagen exklusiva skivor till försäljning.

Ja, just det. Skivor. Sådana där som en gång för inte så länge sedan faktiskt köpte i just sådana affärer som nu är utrotningshotade.

Huvudstadens glamhjältar står i startgroparna för att lösgöra album nummer tre, ”Generation wild”, för allmän konsumtion.

Detta firas, troligtvis med buller och bång, med en så kallad releasefest på klubben Seven Sins på Ringvägen 104 i Stockholm nu på fredag den 9 april. Det utlovas band på scen, en entré satt till blygsamma 60 kronor och dörrar som slår upp klockan 22.

”Generation wild”, släpps den 14 april och är CrashDïets första album med sångaren Simon Cruz. Albumet är inspelat i Gröndal Studios tillsammans med producentteamet RamPac och mixat av Tobias Lindell (Europe och Mustasch med flera).

En video till första singelspåret, nyligen guldsäljande ”Generation wild”, har också presenterats och kan spanas in nedan.

Det till USA utvandrade sleazegänget från Falkenberg meddelar via sin MySpacesida att det nu är en sångare fattigare.

Detta sedan frontmannen Lizzy DeVine beslutat att lämna bandet.

”Det har varit en galen resa och jag gillade varje sekund av den. Men jag måste gå vidare och låta bandet växa. Jag har gjort mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om med det här gänget, men nu är det dags för nya äventyr”, skriver DeVine i ett uttalande.

De kvarvarande medlemmarna Nicki Kin (gitarr), JP White (bas) samt trummisen Jacki Stone ämnar dock fortsätta verksamheten och söker därför en ny frontman.

”Vi letar efter en ung, hungrig och aggressiv röst till bandet. Någon som är som vi. Om du tror att du är rätt man – antag utmaningen”, skriver trion.

Gruppen är så säker på att inom kort kunna säkra en ny mikrofonsvingare att de planerade Sverigedatumen i Falkenberg den 24 april samt i Stockholm på valborgsmässoaftonen ska bli av som planerat.

I huvudstaden uppträder Vains Of Jenna på festivalen Stockholm Rock Out. Övriga band som är bokade till evenemanget är som en våt dröm för varje seriös hårspraysmissbrukare med smak för spandex. På gästlistan står partyglada band som Slaughter, Kix, Great White, Steelheart och Keel. För att nämna några få.

Festivalen äger rum i Gamla Tryckeriet i Alvik, strax utanför tullarna.

Mer info om tilldragelsen: Här.

Biljetter: Här.

Så, då var recensionen lämnad till en styck redaktion. Lär nog få ett och annat surt tonårsmejl i morgon, men sådant får man räkna med. Skulle inte vara första gången, och inte heller sista.

I alla fall.

Så här var repertoaren i kväll, med reservation för eventuella namn på pausstycken och sedvanliga felhörningar.

1. Escape

2. Night of the hunter

3. Attack

4. Vox pupuli

5. From yesterday

6. A beautiful lie

7. This is war

8. 100 suns

9. A modern myth

10. Capricorn (A brand new name)

11. The kill

12. Closer to the edge

13. Search and destroy

14. The fantasy

Extranummer:

15. Kings and queens

Bjuckar även på en egenfilmad video med allsångsfesten ”Attack”. 

Enjoy.

Tydligen har de ännu inte hittat in på Aftonbladets hemsida. Så då tar vi och kör dem här i stället, i ärliga råtextsversioner.

Mosh!

+++

Hatebreed

Arenan, Stockholm.

Bäst: Avrundande ”Destroy everything” skulle kunna blåsa bort Södra Hammarbyhamnen från kartan.

Sämst: ”Doomsayer” sladdar rakt in i en bastyngd ljudvall.

Mycket handlar om de stunder då energin blir övermäktig. 

Som då en bandanaekiperad Jamey Jasta initiererar spelningens första circlepit i och med ”Proven”. Som när ”This is now” får en rungande respons eller som då min gode vän Trebarnspappan överger den valda sidopositionen till höger om scenen och kastar sig in i havet av sprattlande armar och ben. Vilket ändå händer två gånger.

Det är sådana stunder Hatebreeds kärnfulla balansgång mellan vältatuerad hardcore och Viagraerigerad metal upphör att vara underhållning och mer närmar sig en öppen arena där alla är välkomna att delta.

Iklädd en mycket passande kvintettkostym går Connecticutgruppen också verkligen in för att dess 45 stramt hållna minuter ska vara en parad av sådana ögonblick. Vilket den lyckas med på ett förtjänstfullt sätt. Med tanke på uppvärmningsstatusen är repertoaren tämligen publikfriande, med de mest berömda styckena från ensemblens fyra senaste album som stomme i ett set som mer riktar sig till de breda lagren än smeker de riktigt inlyssnade medhårs. 

Som positionsupplägg strax före huvudbandet är det så klart helt förväntat och rätt, men gör också att exempelvis världens bästa ”Facing what consumes you” eller ”Divine judgement” får utebli.

Men det innebär också att energin bara drabbar med en styrka som är emotsedd och god nog. Och en smula för sällan överväldigande.

Mattias Kling

+++

Machine Head

Arenan, Fryshuset

Det måhända blygsamma betyget här ovan grundar sig mest på en känsla av mättnad. För efter den treåriga procession som följt på senaste albumet ”The blackening” har Machine Head varit ett stående inslag i den svenska liverepertoaren, vilket gör att även en utökad föreställning känns rätt reprisartad.

Ändå är det fyra superproffs som kopplar greppet med ”Clenching the fists of dissent”, skickar fram en bastuhet ”The blood, the sweat, the tears” och rusar skiten ur ”Aesthetics of hate”. Men förnimmelsen av exklusivitet är svårfångad och därmed sänks också helhetsintrycket ett snäpp.

Mattias Kling