Behovet av att vara omtyckt är något som ofta kommer upp när jag coachar mina klienter. Och det är inte så konstigt eftersom det bygger på ett djupt mänskligt och grundläggande behov av kontakt med andra människor och av att känna sig sedd, uppskattad och värdefull.

Problemet är att det är väldigt svårt att uppleva den här kontakten med precis alla, och naturligtvis blir det problematiskt när vi längtar efter något som är så gott som omöjligt. Lyckligtvis finns det alternativ till frågan ”tycker de om mig?”

1. Tycker jag om alla? 

Förmodligen gör du inte det. Det är väldigt svårt att tycka precis lika mycket om alla människor. Märkligt nog är det betydligt mindre dramatiskt att du inte tycker om någon än att någon inte tycker om dig, eller hur? Men egentligen är det ju precis samma sak, bortsett från att du råkar stå på olika sidor om ”tyckandet”. Och i ärlighetens namn, är det inte lite mycket begärt att alla ska tycka om dig när du inte tycker om alla? Kan det få vara okej att det är så?

2. Tycker jag om mig?

Ofta grundar sig behovet av att bli omtyckt, och en längtan efter andra människors bekräftelse, på att man känner sig otillräcklig utan den bekräftelsen. När man känner sig tillräcklig och värdefull utan den bekräftelsen kommer den inte längre vara nödvändig. Fokusera därför mer på att du ska tycka om dig  än på att andra ska göra det. Att söka bekräftelse utifrån är som att försöka fylla en hink med hål i botten, det kommer inte spela någon roll hur mycket bekräftelse du får för du kommer ändå tvivla och ständigt vilja ha mer.  Att tycka om dig själv är som att laga hålet i hinken och fylla den själv. Att lära sig självmedkänsla är ett väldigt bra sätt att bli vän med sig själv.

Här sitter jag och duger.