När jag var 16 år såg jag musikalen Kristina från Duvemåla för första gången och blev närmast besatt. Efter att ha nördat ner mig totalt på musikalen bestämde jag mig för att bli musikalartist. Mina förutsättningar var inte optimala. Jag hade inte någon speciell begåvning för sång eller teater, men en enorm vilja och passion. Min ”begåvning” låg i min envishet, och i min förmåga att lära mig saker.

Så jag började ta sånglektioner. Det lät inte särskilt bra i början men det brydde jag mig inte om. Jag var inte där för att jag kunde sjunga utan för att jag inte kunde. Så jag övade och övade och övade. Tog fler sånglektioner, gick musikalutbildningar, tvingade mig igenom skolkonserter där både rösten och knäna darrade hysteriskt. Övade ännu mer. Och till slut lärde jag mig förstås att sjunga.

Samtidigt som jag övade som en galning för att lära mig sjunga var jag omgiven av klasskompisar som ”bara kunde”. Begåvade människor med talang. Som inte övade i timmar varje dag, helt enkelt för att det inte behövdes. Det var naturligtvis ganska provocerande för mig, men efter ett tag började något hända. Jag började komma ikapp! Vilket förstås var frustrerande för dem som alltid varit bäst utan ansträngning men som inte hade en aning om hur man gör för att bli bättre.

 

Det kommer alltid finnas människor som har lätt för saker du kämpar med. Och det kommer alltid finnas människor som kämpar med saker du har lätt för. Det spelar ingen roll. Andra människors förutsättningar har ingenting med dig att göra. Dina förutsättningar och dina drömmar är dina. Vill du göra något – go for it! Om du inte redan kan har du alla möjligheter att lära dig!