Jag diskuterade psykisk hälsa och ohälsa för ett tag sedan tillsammans med ett gäng psykologer, entreprenörer och apputvecklare. Vi pratade om hur vad som skulle behövas för att lyfta tabut och stigmatiseringen av psykisk sjukdom och istället skapa förståelse och öppenhet. Det är ju betydligt mer lättsamt att berätta att man brutit foten än stukat livsgnistan.

Men så började vi också prata om motsatsen, att det inte heller är helt socialt accepterat att svara ett genuint ”FANTASTISKT!!” när någon frågar hur du mår. Människor med ovanligt stor livsglädje och optimism uppfattas ibland också som konstiga och kanske ytliga eller krystade.

För att passa in behöver vi alltså balansera inom en smal norm av att må okej. Inte må så bra att det sticker i ögonen på någon, men samtidigt inte heller så dåligt att det blir besvärande att prata om.

Jag tror att den här ”lagom glad”-normen är förödande, just för att den är så snäv. Den ger inte utrymme varken för att sträva efter mer välbefinnande eller för att förebygga sämre mående. Med den forskning, kunskap och de verktyg som finns idag har vi fantastiska möjligheter att må bra och förebygga psykisk ohälsa, men bara om vi vet om det och vågar prata om det.

Vad tänker du om detta? Hur bra vågar du må? Hur reagerar du på andras glädje? Känner du krav på att passa in i en ”lagom glad”-norm?