När jag började meditera och träna mindfulness mer var en av de största skillnaderna att jag blev mer bekant med nuet och det innevarande ögonblicket. Jag är sedan länge fantastiskt skicklig på att tänka, övertänka och planera, och i tanken kan jag resa i tiden. Jag kan föreställa mig saker som hänt, inte hänt, kunnat hända osv och sväva iväg i alla möjliga scenarion inför framtiden. Alla vägar är öppna, hela tiden. Men nuet finns bara i en version; den jag upplever med min kropp och mina sinnen i just det här ögonblicket.

Det känns närmast magiskt hur mycket starkare min upplevelse av själva livet blir när jag är närvarande i stunden. Jag fascineras över att känna min egen kropp från insidan, titta på vardagliga föremål med barns närvaro och nyfikenhet och ser så mycket skönhet i allt möjligt. Totalt fascinerad och uppslukad av nuet. Sen kommer nästa ögonblick.

Och det var det jag inte riktigt var beredd på; att ögonblicken skulle bytas ut så fort. Jag var helt med på att mer närvaro skulle föra mig närmre andra människor, mig själv och mina upplevelser, men jag hade inte tänkt på att jag hela tiden skulle behöva släppa taget för att uppleva nästa nu. Och sedan nästa. Och nästa.

Jag kom på mig själv med att vilja ”spara” fina ögonblick – och blev sorgsen när jag insåg att det inte går.
Livet går inte att spara.

Livet är en liveshow som inte går att spela in eller se i repris. Det är bara, bara nu som existerar. Vilket gör det ännu viktigare att vara närvarande, men samtidigt ännu sorgligare, för närvaron gör att jag njuter mer av varje stund, och därmed växer också min ovilja att släppa taget.

Jag blev förvånad när jag upptäckte detta, och utmattad. Det är väldigt krävande att försöka stoppa tiden. Till slut fick jag helt enkelt ge upp och förlika mig med det faktum att livet hela tiden rör sig framåt. Det är bara nuet jag kan uppleva. Vilket ju är hela poängen med mindfulness. Jag hade bara inte tänkt på att en förutsättning för att jag ska kunna säga ja till det nuvarande ögonblicket är att jag släpper det som fanns nyss. Och i själva verket är väl hela syftet med mindfulness att lära sig att i full närvaro låta ögonblicken passera, utan att ställa sig i vägen.

Har ni varit med om liknande upplevelser när ni börjat med närvaro och meditation? Kommentera gärna och berätta.