Måndag igen!

Om du har svårt att komma igång med sakerna på att göra-listan kan jag tipsa om en kort artikel jag skrivit i tidningen Platsjournalen om att sätta igång.

Du får 7 konkreta tips som i artikeln är riktade med arbetssökande men fungerar precis lika bra med allt annat som det tar emot litegrann att sätta igång med.

Du hittar en pdf-version av tidningen här och artikeln finns på sidan 6.

Jag har skrivit flera gånger om Sonja Luybomirskys bok Lyckans verktyg (The how of happiness). Det är verkligen en riktigt superbok. Konkret, tydlig, lättläst och full av praktiska evidensbaserade lyckostrategier.

Nu finns också en app baserad på boken där flera av lyckostrategierna finns beskrivna, tillsammans med olika tester du kan göra för att hitta de strategier som passar dig bäst, och mäta dina lyckonivåer.

I appen hittar du också korta filmklipp där Sonja berättar om övningarna, lyckoforskning och positiv psykologi, samt länkar till youtubeklipp och websidor med mer info.

Live Happy heter appen, finns för iPhone och kostar 7 kr.

Har du tänkt på att det är mycket lättare att göra utmanande saker när du känner dig modig än när du känner dig rädd?

Och har du tänkt på att det är precis samma sak? Det går inte att vara modig utan att vara rädd, modet ligger i att du gör det fast det känns läskigt.

Prova att byta ut tanken ”hjälp vad läskigt det är!” 
mot ”wow vad modig jag är!”

Samma situation.
Olika ord.
Helt annan känsla.

I senaste avsnittet av Medicin med Mosley utforskar den grubblande, pessimistiske och sömnlöse läkaren Michael Mosley lyckoforskningen med hopp om att den ska hjälpa honom bli piggare, lugnare och lyckligare.

Han pratar med experter, besöker hjärnlabb, tvillingstudier och en munk, gör olika tester och provar tekniker för att stärka sin förmåga till optimistism och släppa taget om grubblandet.

Inom loppet av veckor skapar han förändringar som överraskar både honom själv och hans fru, och som dessutom syns tydligt på olika neurologiska tester som mäter hur hans hjärna arbetar!

Avsnittet finns på SVTPlay i en vecka framåt och jag kan verkligen rekommendera en titt!

Lyckoforskning i all ära, men ibland är det härligt med helt vanliga exempel från verkligheten också. Varsågoda!

Psykologifabriken bjöd in sina läsare att under några veckor byta ut sitt smartphonestirrande mot små lyckoaktiviteter och jämföra skillnaden. Här kan du läsa om vad som hände.

Jag ledde ett liknande projekt när jag pluggade på Högskolan i Skövde. I samarbete med Skövde Nyheter guidade jag och några andra psykologiska coacher en grupp läsare in i nya lyckobringande vanor.

I början och slutet gjorde deltagarna ett evidensbaserat test som mätte deras välbefinnande och tidningen rapporterade varje vecka hur det gick för deltagarna. Så här såg slutartikeln ut (klicka på bilden för att läsa artikeln).

En av de absolut största fördelarna med att jobba som coach är att jag får lyssna på människor. Förstå dem. Ställa alla stora frågor och få riktiga svar, utan murar och försvar. Det ger perspektiv på livet att lyssna på andra människor.

Jag tror att det är av samma anledning jag älskar fotografen Brandon Stantons bilder på människor i New York. Humans of New York heter fotoprojektet och finns både som bok, blogg och i sociala medier (jag kan verkligen rekommendera att följa humansofny på Instagram)

Jag älskar hans uppdateringar som ofta bara består av en bild och ett citat. Det är så fullt av mänsklighet, livsöden, fina porträtt, kloka ord, visdom och kärlek. Han går liksom direkt på kärnan.

En bild och ett meningslångt svar på en fråga kan säga så mycket om en människa, och om mänskligheten.

Igår anmälde jag mig till Psykologifabrikens experiment som med hjälp av en app ska hjälpa mig att bli bättre på att fokusera och göra saker direkt istället för att skjuta upp.

Anmäl dig du också, det kan tex hjälpa dig att få rutin på nya lyckostrategier, skapa mer ordning i vardagen eller lättare nå dina mål. Läs mer här.

När jag föreläste häromdagen pratade jag bland annat om lyckostrategin tacksamhet och tipsade om att ha en ”tacksamhetskompis” som man skickar tacksamhets-sms till varje kväll med tre bra saker som hänt under dagen. Då får man inte bara njuta av sin egen tacksamhet utan även någon annans!

En modig person i publiken påpekade att det där lät ju faktiskt ganska töntigt. ”Jag tror säkert att det funkar, men det känns ju så töntigt att säga till nån: hej hej, vill du bli min tacksamhetskompis??”

Och jag håller med, det låter rätt töntigt när man tänker på det. Men det känns ganska så fantastiskt när man gjort det.

I boken Lyckans verktyg finns faktiskt ett litet kapitel där författaren  (lyckoforskaren Sonja Lyubomirsky) varnar för töntighet. Hon avråder från att göra lyckostrategier som inte känns autentiska.

Jag tycker att man kan prova först och sen avgöra om känslan av lycka kompenserar för den eventuella töntigheten. Vissa av de lyckostrategierna som jag tyckte var supertöntiga när jag hörde talas om dem första gången är numera mina favoriter. Bland annat gör jag detta så gott som varje dag:

Hon kom förresten fram till mig efter föreläsningen och berättade glädjestrålande att hon skulle prova det där med tacksamhetskompis ändå! 🙂 Lycka framför töntighet!

Häromdagen när jag satt och bloggade fick jag plötsligt en olustig känsla. Jag var precis på väg in i en överdramatisk och djupgående analys över orsaken till känslan när jag insåg att jag inte hade ätit frukost. Jag hade vaknat med en bra bloggidé och gått direkt från sängen till datorn och suttit där och skrivit tills jag blev hungrig. Jag var visst inte olycklig, jag hade bara lågt blodsocker! Så jag åt en frukostsmootihe och mådde genast bättre.

Ibland är det faktiskt så enkelt. Ofta när jag får en dipp går det att koppla direkt till att jag inte tränat på några dagar, att jag är hungig eller att min lägenhet är stökig och gör mig stressad.

Så innan du börjar grubbla loss på mer avancerade orsaker till att du känner dig nere, se över dina grundläggande behov och checka av att du fått tillräckligt med sömn, mat, träning, sällskap och annat du vet att du behöver för att må bra.

Du vet när något är sådär gulligt att man nästan inte står ut, ofta valpar av olika slag. En nyfödd ekorre, en megagullig kattunge eller en bebis som bara ligger och garvar åt livet. Man blir ju lite tokig och vill liksom bara krama dem så hårt man kan. Vilket är en ganska märklig reaktion som forskarna kallar ”cute aggression” (ungefär gullighetsaggression). Varför denna enoma lust att klämma hårt på varelser vi tycker är söta?

Oriana Aragon är en av två psykologer vid Yale som nyligen undersökte detta i en studie utan att komma fram till något säkert svar. Hon menar att vi inte alls vill skada någon med vårt överentusiastiska gosande utan att styrkeimpulsen snarare handlar om en vilja att försvara.

Det skulle också kunna vara hjärnans sätt att trycka ner eller ventilera de extrema känslor av lycka och glädje som uppstår vid åsynen av något supergulligt. Oriana Aragon och hennes kollegor bedriver fortsatt forskning för att mer säkert ta reda på vad som ligger bakom.