Något jag älskar allra mest med att driva eget företag är att jag kan jobba var som helst. Hemma i Stockholm varvar jag mellan att sitta i min lägenhet, på olika frilanskontor, caféer eller hotell-lobbys. Det är en ren fröjd att ha jobbet i datorn och varje dag kunna känna efter var jag vill sitta och jobba. (Jag har ännu inte provat Hoffice men är väldigt nyfiken på det med).

Jag har länge drömt om att bo och jobba på olika ställen i världen och förra veckan tog jag ett stort steg närmare det och åkte iväg på en långresa till Bali. Idag sitter jag på Hubud, som är ett frilanskontor i Ubud för entreprenörer och kreatörer från hela världen (idag är det ett gäng Harvard-studenter här på studiebesök).

Som frilansjournalist och bloggare kan jag ju sitta var jag vill så det enda som kräver mer personlig kontakt är själva coachandet. Men så länge det finns en god internetuppkoppling går det ju faktiskt att coacha vem som helst i hela världen över internet!

Detta är något som inte bara jag insett värdet med, utan är något som växer så det knakar i coachbranchen. Alldeles nyligen lanserades den digitala coachingplatformen Blisscoach som erbjuder just individuell coaching över nätet! Och inte med vilka coacher som helst, utan akademiskt utbildade sådana med positiv psykologi som utgångspunkt!

Att coacha över nätet är inte bara smidigt om coachen och klienten befinner sig på olika platser utan också väldigt praktiskt även om de finns i samma stad. Inget krångel med parkering, sena bussar eller resor till och från coachinglokaler – ett litet klick bara så har ni kontakt, och en timme senare ett avslutande klick, och därefter kan dagen fortsätta precis som innan för båda

Om du nånsin varit sugen på att prova coaching är detta verkligen ett gyllene tillfälle. Klicka på bilden nedan för att anmäla dig som testanvändare!

När jag pluggade skrev jag en B-uppsats om självkontroll och främst om forskningen som visar att förmågan att styra ditt beteende fungerar som en muskel som du både kan träna upp och trötta ut. Jag blev hänförd både över upptäckterna och över forskarnas stora entusiasm över sina fynd, och nu är självkontroll som ämne och psykologiskt fenomen mer i ropet än någonsin.

Walter Mishels bok Marshmallowtestet, om sambandet mellan självkontroll i barndomen och framgång i livet, kom nyligen ut på svenska. Jag rekommenderar den varmt, det är både lättläst, väldigt intressant och förvånansvärt konkret gällande tips och strategier för att stärka självkontrollen.

Andra böcker om ämnet är ”Willpower: Rediscovering the Greatest Human Strength” av Roy Baumeister (vars forskning jag skrev uppsats om) och ”The Willpower Instinct: how self-control works, why it matters, and what you can do to get more of it” av Kelly McGonigal.

Om du ännu inte utvecklat din självkontroll såpass att du orkar läsa hela böcker om det kan jag rekommendera den här artikeln jag skrivit om det istället.

Tony Robbins har sagt något jag ofta påminner mig själv om: ”You know what to do. Do what you know.”

Han menar att det inte räcker särskilt långt att bara veta något om du inte också gör det. ”If you’re not doing it you don’t know it.”

Som den extrema personlig utvecklingsentusiast jag är krävs det inte mycket för att jag ska kasta mig över en ny bok, nörda ner mig i intressanta artiklar eller, för all del, skriva något själv om allt jag vet, men motståndet är större inför att rent praktiskt förändra vanorna i mitt liv. Förstås, eftersom det är betydligt mer krävande. Men det är ju bara då förändringen sker.

Insikter är toppen, men bara om de skapar en beteendeförändring. Att sitta på rumpan och vara klok utan att göra något av det är ganska meningslöst.

Men var ska man börja då? Det finns ju så himla mycket att välja mellan och budskap om förändring och förbättring som skriker på mig från alla håll.

Jag har under det gågna året börjat se värdet av att göra riktigt små förändringar, men väldigt konsekvent. Små steg är lättare att ta än stora, så jag brukar leta efter något litet jag kan göra idag för att ta mig närmare det jag vill uppleva eller uppnå. Det viktiga är inte hastigheten på förändringen eller hur stora steg jag tar, utan att jag satt ut riktningen och rör mig dit, oavsett hur snabbt eller långsamt det går. Rörelsen mot målet är det viktiga.

Att veta är inte att röra dig mot målet. Att göra är att röra dig mot målet.

You know what to do. Do what you know. Börja nu.

Jag får emellanåt frågan av coachingklienter och andra som vet vad jag jobba med, om hur mitt eget liv ser ut. Är lyckocoachen alltid lycklig? Har den som jobbar med personlig utveckling ordning på allting i sitt eget liv? Nej, förstås inte. Det är inte det som gör en bra coach. Att leva som jag lär innebär inte att jag måste vara lycklig jämt. Att leva som jag lär innebär för mig att jag också behöver hantera de utmaningar som livet bjuder mig på.

Det är faktiskt en enorm styrka för mig när jag coachar att jag också ofta har saker på gång i mitt eget liv som jag jobbar med och övar på. Det hade säkerligen varit fruktansvärt oinspirerande och alldeles jättetråkigt att bli coachad av mig om jag bara satt och var lycklig och hade hela mitt liv i perfekt ordning hela tiden. Jag skulle inte kunna relatera till mina klienter och de skulle inte kunna relatera till mig.

Utöver min gedigna utbildning tror jag att just det faktum att jag själv har erfarenhet av att vara under utveckling som är en av mina främsta styrkor när jag coachar. Jag vet precis hur det känns att ha motgångar man inte vet hur man ska ta sig över, att tvivla på sig själv och vara utmanad av olika saker. Men jag vet också hur det känns att ta sig förbi de där motgångarna, att verkligen tro på sig själv, och känslan när man klarade av utmaningen.

Lycka och välbefinnande handlar inte om att aldrig ha motgångar utan om att kunna hantera dem när de kommer, och njuta desto mer däremellan.

Såhär kan det se ut när jag sitter och coachar.

Ofta när jag stöter på problem eller utmaningar men inte har någon att prata med just då längtar jag efter någon som kan coacha mig lite. Jag vet ju hur fantastiskt effektivt det är med coaching, men att coacha sig själv är ungefär som att massera sig själv. Det är liksom inte riktigt samma grej. Jag saknar det yttre perspektivet och kommer inte riktigt åt. Så jag låtsas. Jag formulerar problemet för mig själv och låtsas att det är en klient som befinner sig i situationen.

Och plötsligt lossnar det! Någon annan i samma situation kan jag nästan alltid hjälpa, för då har jag ett utifrånperspektiv. Jag kommer på massor av saker jag skulle fråga klienten om, tankar som går att vända och all empati jag skulle känna. Och sedan riktar jag det tillbaka mot mig själv.

Även om du inte är coach har du säkert vänner som du lyssnar på och hjälper med problem ibland. Och som gör detsamma för dig. Prova att föreställa dig en kär vän i din sits. Vad skulle du säga, känna, tänka och göra då? Lyssna sedan på dig själv.

Om jag sitter i ena stolen så sitter jag i andra. 😉

För ett tag sedan stod jag inför en situation som kändes väldigt utmanande och bad människor i min närhet som jag litar på om hjälp. De var naturligtvis angelägna om att hjälpa mig, och gjorde det på olika sätt. Det blev väldigt tydligt för mig att vissa sätt kändes mer hjälpsamma än andra. Det jag vill ha var nämligen inte kloka råd eller glada tillrop om att det kommer ordna sig, för det visste jag, det var inte problemet.

Det jag ville ha hjälp med var emotionellt stöd på vägen, medan jag själv löste problemet. En kram och någon som lyssnar och låter mig vara rädd och ledsen en stund.  Någons fulla närvaro och empati, helt utan råd och försök att ”fixa” kan vara så oerhört läkande och hjälpsamt. Att någon bara tar sig tid att lyssna på mig och förstå när jag tycker att något känns jobbigt. Utmaningen är min och jag kommer ta mig an den, men står det jobbiga känslor i vägen behöver jag ta hand om dem först.

När känslorna fått bli sedda och upplevda en stund är nästa steg att mer konkret lösa problemet, men det är du inte i skick att göra när du är rädd, ledsen eller orolig. En sak i taget. Först känna (eller lyssna om det är någon annans känslor), därefter bolla möjligheter.

Det är vad jag behöver när jag är utmanad, och det är vad jag ger till mina klienter när de står inför utmaningar. Och det funkar utmärkt varje gång. Prova att bara lyssna och vara helt närvarande och förstående nästa gång någon berättar om ett problem för dig, och vänta med att komma med tips, råd och förslag tills du blir tillfrågad om det. Se vad som händer, och kommentera gärna och berätta.

Jag läste en så spännande text på Huffington Post nyligen, som handlar om något riktigt viktigt. I texten beskrivs hur en mamma döms när hon är i en mataffär med sitt skrikande barn i vagnen. Utöver dömanden i form av suckar och blickar säger folk rätt ut att hon är en dålig mamma som inte tar upp sitt barn och att det skulle vara skönare om hon gick därifrån.

Skribenten, som har en bakgrund inom teatern, kommer att tänka på vad teaterlärarna brukade säga om ”the moment before”; att alltid vara medveten om vad som hände innan scenen började. På teater och film börjar ju scener ofta ganska direkt utan kallprat och småsnack, men skådespelaren behöver själv vara klar över hur karaktären hamnade där för att det ska bli trovärdigt. Vilken händelse, möte eller sinnestillstånd ledde upp till det nuvarande ögonblicket?

På samma sätt funderade skribenten på hur den här mamman hamnade i mataffären med sitt skrikande barn och varför hon inte plockade upp det. Vi har ingen aning. Vi vet inte alls vad som hände i hennes ”moment before” och ska därför passa oss noga för att döma – vi har ju inte hela bilden.

Som coach får jag hela tiden höra människor berätta om sina ”moments before”. Och tro mig, det förändrar allt! Plötsligt blir det helt självklart varför människor beter sig som de gör. Det försvarar inte alla beteenden, men det skapar förståelse, och möjlighet att vid behov välja annorlunda nästa gång. Det går bara att döma människor när du inte förstår dem – och när du förstår dem blir det omöjligt att döma! 

Nyfikenhet är ett betydligt trevligare alternativ än dömande, både för dig och för andra.

Texten avslutas med ett helt briljant resonemang som jag helt och hållet ställer mig bakom:

Ofta slår det mig hur bra det vore om jag lyssnade lite mer på mig själv. Jag kan gå och grubbla på ett problem eller dilemma en bra stund, och sen komma på något riktigt klokt – som jag inser att jag ordagrant sa till en klient samma dag angående något helt annat!

Här är några bra saker som jag ofta säger till mina klienter och har stor glädje av att minnas själv också:

• Att något känns läskigt betyder att det är ovant. Om du gör det fast det är läskigt kommer du vänja dig och det slutar vara läskigt.

• Det går över. Allting förändras, inklusive dina känslor.

• Det är inte bara du. Det är aldrig bara du. Alla dina känslor är helt mänskliga och ingår i paketdealen ”LIVET”, som du delar med alla andra människor.

• Du behöver inte tro på dina tankar. Att du tänker att himlen är grön betyder inte att det är så. Att du tänker att någon är arg på dig eller att du är dålig betyder inte att det är så.

• Tro verkligen inte på dina tankar när du är trött, arg, ledsen, hungrig, ensam eller inte tränat på länge. Se till att sova, äta, träna, prata med någon och låta känslorna storma färdigt innan du ger dig på att försöka lösa situationen.

Alla jag coachar kommer till mig för att de är missnöjda med något. Det är något som inte fungerar som de vill, eller något som får dem att må dåligt.

Så vi pratar om hur det är, hur de skulle vilja att det var istället, och vad som behövs för att skapa den förändringen.

Så gott som alla klienter påpekar med lätt missnöjd min för mig att det som krävs är svårt och jobbigt – vilket de har helt rätt i. Då blir jag glad för då får jag ställa en av mina favoritfrågor:

Jämfört med vadå?

Visst är det jobbigt att skapa förändring, men hur kul har du nu då? Du kontaktade ju mig för att din nuvarande situation känns svår och jobbig.

Du står alltså inför två alternativ som båda är svåra och jobbiga:

Alternativ 1: Fortsätta som vanligt. Leder till att det fortsätter vara svårt och jobbigt

Alternativ 2: Skapa förändring. Leder till att det slutar vara svårt och jobbigt.

Vilket alternativ väljer du? Vad är egentligen jobbigast? Att skapa förändringen eller att låta bli?

Häromveckan pratade jag med en coachingklient om att våra tankar inte nödvändigtvis matchar verkligheten men att de alltid matchar vårt sinnestillstånd. Mår du dåligt kommer dina tankar matcha dina pessimistiska känslor och mår du bra kommer du se betydligt fler möjligheter. Även om de yttre förutsättningarna är identiska.

Världen utanför påverkas ju inte av vilket humör du eller någon annan är på. Däremot kan det verkligen kännas så ibland.

Min klient påpekade insiktsfullt att i så fall finns det ju ingen objektiv sanning av verkligheten – det enda vi ser är vår version av den, beroende på hur vi känner oss i stunden.

Och ja, precis så är det. Och det kan definitivt vändas till din fördel för du har alla möjligheter att påverka hur du mår, medan det är betydligt svårare att förändra hela världen.

Vilka emotionella glasögon ser du världen genom?