Inlägg av Jonas Gustavsson

Fyra års väntan på stjärnan är över

av Jonas Gustavsson

Äntligen!
Efter fyra år i exil, först i Schweiz och sedan i Allsvenskan, så är Kim Nilsson äntligen tillbaka i SSL igen.
Det efter en galen rysare.
– De körde över oss i första, vi körde över dem i andra, jag tror att tredje matchen blir betydligt jämnare, sa Kim Nilsson häromdagen när jag frågade honom om vad han trodde om den tredje och avgörande matchen mot Salem.
Kim Nilsson trodde rätt.
Salem vann ju första matchen med galna 8-1 och Kalmarsund replikerade med lika galna 9-0, två resultat som gjorde att man inte hade en aning om vad man skulle förvänta sig i den tredje och avgörande matchen.
Det blev inte bara ”betydligt jämnare”, det blev mer än så.
Salem ledde med både 1-0, 2-1 och 3-2, men Kalmarsund lyckades replikera tre gånger om och matchen fick avgöras på övertid där det skramlades fram ett gäng kvalificerade målchanser innan William Larsson kunde sopa in 4-3-bollen och skjuta Kalmarsund tillbaka (ja, man har ju varit uppe som Färjestaden) till högsta serien igen.
Strålkastarna är alltid riktade på Kim Nilsson, konstigt vore annars, men den stora hjälten för smålänningarna var kaptenen och trotjänaren Johan Wittberg.
30-åringen låg bakom både 3-3-målet och 4-3-målet, där avgörandet var en fantastisk delikatess.
Wittberg passade bakom ryggen till William Larsson som sköt direkt och avgjorde hela matchen, hela matchserien, hela avancemanget, med sitt andra mål för eftermiddagen.
Men så små marginaler det var.
Salem hade sannerligen sina chanser och kunde lika gärna tagit SSL-platsen och ingen hade kunnat skrika om orättvisa om det blivit så. Det är bara buga och bocka för den resa som man gjort, den insats man tryckte fram i den avgörande matchen. Så nära, men ändå så långt borta.
Kim Nilsson?
Megastjärnan gnistrade inte och blev poänglös, men hans betydelse ska så klart inte underskattas. Han har lyft hela Kalmarsund sedan sin hemkomst och utan honom hade klubben aldrig varit i närheten av SSL.
Med honom föddes hopp, han blev en magnet för att locka andra skickliga spelare, hans blotta uppenbarelse har gjort Kalmarsund respekterat.
Kalmarsund är en klubb som kan färga SSL, som har potential att göra de resor som Mullsjö och Växjö har gjort, även om det kommer kräva en hel del både sportsligt och organisatoriskt. En ny arena har det snackats om länge, men nu verkar det äntligen också bli realitet.
Sedan har klubben något som ingen annan har:
Kim Nilsson.
Ingen klubb kunde ta Kim Nilsson till SSL, därför fick Kim Nilsson ta hela Kalmarsund till SSL.
Fyra år har gått sedan han underhöll på SSL-nivå, men till hösten är det äntligen dags igen.
Få har den genombrottsförmågan som Kim Nilsson har, egenskapen att kombinera fart, kraft, balans och teknik på ett närmast nog fulländat sätt.
Han är dessutom en spelare som brukar lyfta ju tuffare det blir, ju bättre motståndarna är.
På så sätt passar hans spel bättre i SSL än i Allsvenskan.
Dessutom får han nu äntligen chansen att bevisa att han förtjänar den där landslagströjan som många tycker att han inte borde ha bara för att han spelar i Allsvenskan.
Välkommen tillbaka, Kim.

Han får symbolisera Storvretas växellåda

av Jonas Gustavsson

Robin Nilsberth får symbolisera Storvretas växellåda i semifinalserien mot Mullsjö så här långt:
En assist i första matchen.
Två mål i andra matchen.
Fyra (!) mål och sex poäng i den tredje matchen.
Jag har inte sett alla minuter i matchserien, men Storvreta har vuxit med matcherna hittills och gjorde sin bästa match i den tredje matchen även om det, precis som tidigare, blev tajt målmässigt.
Det har varit symboliskt hittills: trots att något lag haft spelmässigt övertag så har man inte orkat rycka målmässigt.
Storvreta borde haft en större ledning än det 4-3-övertag man skaffat sig efter första perioden, sedan växte Mullsjö in i matchen, jämnade ut spelet och nosade på att hota favoriten från Uppsala.
Samtidigt…
Mullsjö gjorde sina mål och var hela tiden hack i häl, men känslan var ändå att man var något steg efter.
Jag beundras över Mullsjös sätt att hela tiden bita sig kvar i matchen trots att det kändes som att Storvreta skulle glida ifrån.
Västgötarna vägrade ge upp – men jag tycker Storvreta var ett nummer större sett över hela den här matchen.
Hemmalaget hade alltid ett svar när Mullsjö närmade sig.
Mullsjö kvitterade till 3-3 i första perioden, då svarade Storvreta med att göra 4-3 och sedan rycka till 6-3. Mullsjö reducerade två gånger om och låg bara under med uddamålet inför sista perioden också, då svarade Storvreta med två nya mål i början av den tredje perioden.
Mullsjö kom tillbaka igen, reducerade till 7-8 och hade sedan ett superläge att göra 8-8 men då svarade Viktor Klintsten för matchens räddning, spelet vände och veteranen Jesper Berggren kunde göra 9-7. Till slut blev det 10-7.
Små marginaler, men Storvreta var hela tiden på rätt sida gränsen.
En tillfällighet?
Nja, marginaler förtjänar man.
Man of the match?
Robin Nilsberth.
Stjärnbacken som varit bra sedan han kom till Storvreta för några år sedan, men som ändå inte nått Granlo-höjderna – men där var han å andra sidan den givne spetsspelaren, spelade så mycket han orkade och var den som skulle göra det i varje match.
Nu är #97 en av stjärnorna i mängden, en spelare som får dela speltid med ett koppel andra stjärnor, som inte står i centrum på samma sätt.
Nu gnistrade han.

Mest för sina mål, men också för spelet i stort (jo, jag såg den där missen vid Kim Ganeviks 6-8-reducering…).
Inför den här säsongen så hade Nilsberth gjort elva mål på 44 slutspelsmatcher.
I år har han gjort åtta mål på sju matcher.
Till sist:
Det sprakar sannerligen om den här matchserien där Storvreta nu leder med 2-1 i matcher: det är full fart, kul innebandy, snygga mål, spektakulära räddningar, mycket känslor. Ja, så mycket bättre underhållning kan den här sporten inte bjuda på.
Målrikt är det också.
49 mål på tre matcher.
Galet.
Lika galet som serien är galet underhållande.

***

Linköping rivstartade serien mot Falun genom att överraskande vinna den första matchen i Jalas Arena, men nu har mästarna svängt tillbaka och vänt, och leder nu med 2-1 i matcher efter dubbla segrar.
I den tredje matchen roffade Linköping åt sig en 3-1-ledning efter en dryg period, men sedan stängde Falun igen, sköt fem raka mål och vann med 6-3.
Superfemman – utan Rasmus Enström som tillbringade dagen på BB i väntan på familjetillökning – låg bakom segern, som så många gånger förr.
Alexander Galante Carlström gjorde 2-3 i den första perioden, Emil Johansson 3-3-kvitterade i den andra, Enström-vikarien Omar Aldeeb skickade in matchvinnande 4-3, Galante Carlström gjorde 5-3 och Jonas Adriansson avslutade det hela med en 6-3-boll.
Det är den där femman som ska kliva fram och leda vägen för Falun, och det var precis vad de gjorde här.
Trots att ”hjärnan” Rasmus Enström saknades.
Omar Aldeeb – som hajpades inför säsongen och som levt upp till förväntningarna och mer därtill – är sannerligen ingen dålig ersättare.
Aldeeb som hyllades för sina insatser under slutspelet ifjol när han lirade i Falun på dubbellicens. Då var han helt grön – men spelade SSL-innebandy som han aldrig hade något något annat.
Under den här säsongen, hans första i SSL, har han redan vuxit ut till en absolut superstjärna som knackar på landslagsdörren.
I vilket annat lag som helst (utom kanske Storvreta) så hade Aldeeb varit given i förstakedjan, men inte i Falun.
Ett hyfsat betyg på mästarnas offensiva spets.
Efter chockstarten i serien så är Linköping nu helt plötsligt mer eller mindre tvingade att vinna fjärde matchen på hemmaplan. Torsk där, 1-3-underläge i matcher och en femte matchen i Jalas Arena – nej, då är det kört för östgötarna.

Mullsjö bjuder upp till samma dans

av Jonas Gustavsson

Förväntningarna var uppskruvade inför matchserien mellan Storvreta och Mullsjö och bataljen är redan – och kommer säkerligen förbli – något alldeles extra.
Båda lagen har släppt säkerhetsbältena, kastat handbromsen och trampat gasen i botten. Det är fart och fläkt, det är känslor och irritationer, det är högklassig bollhantering och skott i världsklass, det är jämnt, tätt och ovisst.
Första matchen avgjordes först i sudden efter att inhandlade spetskompetensen Anton Vestlund avgjort för Mullsjö.
En match som införlivade alla förväntningarna på matchserien.
Andra matchen följde i samma tema.
Ett galet drama där momentum och målmässigt övertag skiftade hela tiden.
Kolla bara:
Storvreta gjorde snabbt 1-0, Mullsjö vände till en 3-1-ledning, Storvreta replikerade med fem raka mål och fick ett 6-3-övertag, Mullsjö åt ikapp till 6-6, Storvreta sköt tre mål på en och en halv minut och skaffade en ny tremålsmarginal och 9-6-ledning, Mullsjö reducerade två gånger om och var oerhört nära att också kvittera.
Västgötarna såg så starka ut när man fick in den där 6-6-kvitteringen, men såg så vilsna ut när Storvreta sköt sina tre raka mål, men lyckades ändå mobilisera en riktigt stark slutforcering och hade man fått in en kvittering i slutminuten så hade ingen kunnat skrika om orättvisa.
Till slut dock Storvreta-seger med 9-8, kvitterat till 1-1 i matcher och därmed garanti för att det blir minst fem matcher i den här serien.
En serie som mycket väl kan bli sju matcher, även om jag tippat att Storvreta ska plocka hem den med 4-2 i matcher.
Ibland kan det kännas överdrivet att spela slutspelsserier över sju matcher med tanke på att det ”bara” spelas 32 omgångar i grundserien, men när det blir sådana här serier så önskar man nästan att det är bäst av femton matcher.
Storvreta klev in i den här matchserien som givna favoriter i kraft av sitt stjärndrypande och inför säsongen spetsförstärkta lag, sin övertygande serieseger i SSL och sin hemmaplansfördel. Laget spelar också som en favorit, man vågar ta tag i spelet, driva på och vill hålla i taktpinnen.
Det som gör detta så bra är att Mullsjö inte agerar som den underdog man trots allt får vara i den här matchserien, utan att man bjuder upp till samma dans som Storvreta. Laget fortsätter kliva på som man gjorde i den så framgångsrika kvartsfinalkrossen mot Pixbo. Det är tydligt att man intalat sig själva att man är lika bra som favoriterna som står på andra sidan planhalvan.
Mullsjö är och har länge varit ett klubb med en stor inneboende tro på sig själva och man är inte rädda att vare sig uttala eller agera efter den devisen.
Just den tron på sig själva är lagets stora styrka.
Det är den som gjort att man chockat favoriter i tidigare slutspel också.
Vi minns den episka kvartsfinalserien mot just Storvreta för fyra år sedan där man var uppstickaren som höll på att ställa till med en av de största slutspelsskrällarna i modern tid innan man föll i den sjunde och avgörande matchen.
Vi minns den klassiska kvartsfinalserien mot Falun för två år sedan där man snabbt tog grepp om serien, lyckades radera ut Faluns så hypervassa spets och tvingade fram en sjunde och avgörande match där bensinen dock tog slut.
Samtidigt berättar de där två serierna något annat.
Man har stört och chockat favoriter förr – men man har inte lyckats mer än att sätta färg på slutspelet, för i de avgörande matcherna har man förlorat.
Nu färgar man en ny slutspelsserie mot en favorit, en serie man mycket väl kan tvinga till sju matcher, men frågan är om man har förmågan att knyta ihop säcken den här gången, eller om det går som det brukar när punkten ska sättas.

***

Effektiviteten har varit avgörande mellan Falun och Linköping i inledningen av semifinalserien där det nu står 1-1 i matcher.
Linköping gjorde mål på sina chanser i första matchen, Falun gjorde det inte.
Falun gjorde mål på sina chanser i andra matchen, Linköping gjorde det inte.
Lite så kan det i enkla ord sammanfattas.
Mästarna Falun har ett stjärndrypande lag i offensiven, en bred arsenal av artister och poängmaskiner, men har – som ältats många gånger nu – på denna sidan nyåret inte haft det där fantastiska flytet i anfallsspelet som bara Falun kan ha.
Jag tror att bytet av stickor har stor del i det där.
Klubben valde ju att överraskande nog byta materialleverantör mitt under säsongen, ett vågat drag men något som också, om jag förstått det rätt, var nödvändigt ur klubbens perspektiv eftersom man inte kunde få de leveranser man behövde från den gamla leverantören. Annars hade man inte bytt under säsongen, för det är ju inget optimalt läge att införa något nytt.
Faluns spelare har snuddat vid ämnet ibland, men jag har inte sett att man varken lagt någon skuld på materialbytet eller kritiserat de nya klubborna. Det gör man så klart inte offentligt, det handlar trots allt om en stort och viktigt samarbete för klubben.
Samtidigt har information sipprat ut att många spelare famlat med nya klubborna, och det är förståeligt.
Innebandy är en materialsport och det är inte bara att byta grejer över en natt och tro att allt flyter.
Falun har haft en inkörningsperiod med materialet nu, men det blixtrar fortfarande inte.
Visst, man vann senast, men det var inte det där flytande Falun-spelet som laget skämt bort oss med senaste åren.
Just det där liret är en nyckel för att spela sönder ett tungt och fysiskt Linköping.

***

Täby hade 3-0 efter nio minuter och 4-2 efter halva matchen mot Kais Mora i semifinalöppningen, men till slut kunde Kais Mora vända och vinna med 7-4 och ta ledningen med 1-0 i matcher.
Dalalaget sköt tre mål på de två sista minuterna i andra perioden vilket vände på matchen, och sedan höll man tätt i tredje akten – plus sköt två mål – vilket säkrade segern.
Ifjol möttes lagen också i semifinal och då gick det till fem matcher och hemmalaget vann alltid.
Nu har det börjat på samma sätt.
Blir hemmaplansfördelen avgörande för Kais Mora igen…?

Nu börjar slutspelet på riktigt

av Jonas Gustavsson

Då var kvartsfinalerna avverkade.
Nu börjar slutspelet på riktigt!
Ja, så är det på damsidan, där kvartsfinalserierna brukar bli en transportsträcka mot de betydligt hetare semifinalserierna.
I år blev ju kvartsfinalerna ännu mer utvattnade än vanligt.
Det fanns ju potential för en riktigt het kvartsfinalserie mellan Täby och Endre, men Endre utan megastjärnan Sara Steen hade inget att sätta emot utan blev utklassade och svepta i tre raka matcher.
Därmed blev det mest uppseendeväckande i kvartarna att Rönnby lyckade knipa en match mot Pixbo.
Totalt vann semifinallagen kvartsfinalserierna med 12-1 i matcher och sammanlagda målskillnaden 88-29.
Hyfsad utklassning alltså.
Men lika ljumma som kvartsfinalerna har varit, lika glödheta kommer semifinalserierna att bli.
Det är exakt samma möten som ifjol – Kais Mora mot Täby och Iksu mot Pixbo – och jag tippar att det blir exakt samma utfall som då: 3-2 i matcher för Kais Mora och 3-1 i matcher för Iksu.
Kanske lite trist tippning, men det doftar sannerligen SM-finalrepris mellan Kais Mora och Iksu.
De två har de bästa lagen – men också den just nu bästa formen.
Semifinalerna blir dock ingen promenad i parken, men Kais Mora och Iksu kliver ändå in med en favoritstämpel tycker jag.
Det surras mycket om den offensiva spetsen och bredden i Kais Mora i år, men faktum är att man har sin kanske bästa defensiv någonsin. Annars har ju dalalaget genom åren känts som ett offensivt stjärngalleri med viss svaj i defensiven, men nu är man ramstarkt bakåt samtidigt som man bibehållit nästa samma skarpa offensiv som tidigare.
Täby körde över Endre i kvarten, får mer vila inför semifinalen i år jämfört med ifjol, har SSL:s just nu bästa förstafemma och ett djup i laget som man aldrig tidigare haft, så visst kommer man utmana Kais Mora – men jag tror ändå att dalalaget vinner över fem matcher även om det också kommer att krävas de där fem matcherna.
Iksu startade ju säsongen minst sagt svagt, halkade tidigt efter i kampen om topplaceringarna och har jagat hela säsongen, och lyckades till slut nypa andraplatsen efter att ha slagit toppkonkurrenterna på rad i slutet av januari. Umeålaget har inte samma stjärnbredd som ifjol då spetslirare fick nöta trä, men har alltjämt ett stjärngalleri över tre femmor.
Pixbo var fruktansvärt bra under hösten, höll kvar vid den ramstarka defensiv som Jonas Eliasson lagt grunden för, och kryddade det hela med ett utvecklat anfallsspel under Per Tjusbergs ledning. Under våren föll man dock mot både Iksu och Kais Mora, och halkade därmed ner som trea i sammandraget till slut. Pixbo är bra, men tappade oväntat en match i kvarten och känns just nu som fjärderankat av semifinallagen. Känslan är att man inte rår på Iksu i år heller.
För att konkludera:
Det doftar finalrepris mellan Kais Mora och Iksu, men semifinalerna kommer att bli glödheta.
Här blir det inga svepningar, var så säkra.

Tippning av semifinalerna:

Kais Mora – Täby 3-2
En repris på på den heta semifinalserien ifjol där Kais Mora till slut kunde vinna den femte och avgörande matche med stora siffror. I den serien kändes hemmaplansfördelen avgörande och mycket talar för att den blir det nu också. Både Kais Mora och Täby är starkare på pappret än ifjol, båda har utökad bredd och även spetsad spets, så det här kommer bli en rejäl kamp – och vi lär, precis som ifjol, få se en hel del taktiskt rävspel. Kais Mora känns något stabilare och har kanske sitt bästa försvarsspel någonsin, det tillsammans med hemmafördelen avgör.

Iksu – Pixbo 3-1
Regerande mästarna Iksu startade hösten trevande men har sedan vuxit in i säsongen och i januari visade man styrka genom att vinna mot alla toppkonkurrenterna. Iksu må inte ha samma stjärndrypande bredd som ifjol då man hade råd att placera landslagsspelare på bänken, men man har fortfarande ett ruggigt starkt lag och känns också mest formstarkt av alla semifinallagen. Pixbo, som ledde SSL länge men som ”bara” blev trea till slut, tappade överraskande en match mot Rönnby i kvarten. Pixbo har en urstark defensiv och världens bästa målvakt, men det räcker inte här.

Blev snuvade på konfekten

av Jonas Gustavsson

Att kvartsfinalerna på damsidan inte skulle bli någon upphetsande historia kändes ganska givet på förhand, med undantag för serien mellan Täby och Endre som kändes som en potentiell holmgång.
Hoppet om underhållning i annars alldeles för ojämna matchserier.
Den konfekten har vi dock blivit snuvade på.
Täby har demolerat Endre totalt.
Endre ledde med 4-2 efter drygt halva den första matchen, men sedan har det bara varit Täby, Täby och Täby.
Täby vände 2-4-underläget i första matchen till en 7-4-seger efter att ha gjort fem raka mål, sopade sedan hem den andra matchen med 6-1 i normalt svårspelade Ica Maxi Arena på Gotland, och avslutade sedan med att vinna med förkrossande 9-1 på hemmaplan.
Plockar vi bort de två första perioderna i matchserien, så har Täby vunnit de sju efterföljande perioderna med totalt 19-2.
Hyfsad utklassning.
Att Täby är bra är ingen överraskning, men att Endre skulle vara så bleka är anmärkningsvärt.
Det är klart att Sara Steen betyder enormt mycket. Superstjärnan, vars handskada i januari blev slutet för säsongen, är en av SSL:s absolut bästa spelare, en poängspelare och en ledargestalt – men kanske framförallt en matchvinnare som brukar kliva fram när det behövs som mest.
Endre har ett homogent lag även utan Sara Steen, men har fallit ihop totalt i slutspelet.
Om Endre saknat spets i Sara Steen, så har Täby haft betydligt mer av den varan, och förstafemman med Moa Tschöp i främsta ledet har dominerat serien. Den där förstafemman som Lars Jedheim experimenterat med en del, men där han nu satt in Julia Croneld som skytt (igen), och när hon får spela där så gör hon ju mål i parti och minut.
Croneld har ju skyfflats runt en del, lirat en del i tredjefemman där hon inte kommer till alls, men i förstalinan får hon göra det hon är bra på – det vill säga mål.

Henne säsong är ju inget annat än en dundersuccé.
Måldrottning i grundserien, och nu toppar hon också slutspelets skytteliga.
Med Croneld i förstakedjan så får man ju också en skaplig andrakedja med Matilda Sjödin och Ranja Varli också, så klart.
Hyfsat mycket spets där.
Täby har haft en tuff vår och formen har svajat (Lars Jedheim har berättat att man valde att lägga om träningen när man inte längre hade chans på topplaceringarna) men nu verkar man ha växlat upp rejält och ser nu äntligen ut som den guldkandidat man har spelarmaterialet för att vara.
Allt talar för en semi mot Kais Mora (jodå, Pixbo slår ut Rönnby) och den serien kan, precis som ifjol, bli en höjdare.

***

Sirius svarade för en smått sensationell upphämtning mot Kais Mora i den tredje semifinalen.
Megafavoriten Kais Mora ledde med 3-1 efter två perioder och tredje perioden kändes på förhand som en formalitet, men Sirius överrumplade hemmalaget, fick ett flow, sköt tre raka mål och ledde i slutminuterna.
Det höll dock inte.
Kais Mora kvitterade med två minuter kvar.
Målet?
Malin Andréason.
Assisten?
Anna Wijk.
Så klart.
De där två är glödheta.
Sedan avgjorde backen Elin Reinestrand på övertid – och sköt Kais Mora vidare till semifinal.

***

Iksu är redan i semifinal efter att, som väntat, ha kört över Malmö i tre raka matcher (28-5 i målskillnad…).
Däremot tvingade Rönnby fram en fjärde kvartsfinal mot Pixbo efter att ha vunnit den tredje kvarten med 3-2 efter magiskt målvaktsspel av reservkeepern Felicia Johansson, men jag tror det mest är konstgjord andning.
Pixbo kommer stänga matchserien i nästa omgång – och också avancera till semifinal.
Att Rönnby lyckats nypa en match är väl kvartsfinalspelets enda lilla överraskning så här långt.
I övrigt har det alltså varit klara segrar för storlagen.

 

Vägen mot en drömfinal är krattad

av Jonas Gustavsson

Vägen mot en drömfinal är krattad.
Efter att kvartsfinalerna avgjorts så känns det som att det ska till något alldeles speciellt för att inte giganterna Storvreta och Falun ska mötas i Globen, de två enda lagen som har vunnit SM-guld de åtta senaste åren och som i så fall redan innan SM-finalen skulle se till att lagens gulddominans fortsätter.
Att vägen är krattad baserar jag inte i huvudsak på giganternas svepningar i kvarten mot Helsingborg respektive Dalen, de där svepningarna var inte så svepande som 4-0 i matcher gör gällande, både Storvreta och Falun fick jobba för att manöverera ut sina motståndare i raka matcher.
Nej, jag baserar det istället på hur det gick i de andra kvartarna vilket har gett oss de här semifinalerna:
Storvreta – Mullsjö.
Falun – Linköping.
Jag tror att Falun hade fått betydligt mer fullt upp mot ett formstarkt och halvtjurigt Mullsjö med ett otroligt flow, än man kommer att få av ett något tyngre och mer orutinerat Linköping.
Falun och Mullsjö har haft sina duster i slutspel förr, vi minns inte minst kvartsfinalen som gick till sju matcher för två år sedan, och baserat på våren och kvartsfinalerna så känns inte Falun formmässigt så bra så man kan vara, medan formtoppade Mullsjö just nu spelar säsongens bästa innebandy precis när man ska spela säsongens bästa innebandy.
Jag tror att väloljade munläder som Kim Ganevik, Isaac Rosén och inte minst David Gillek hade kunnat få ett Falun i disharmoni ännu mer ur balans.
Däremot tror jag Falun får betydligt ”enklare” mot Linköping.
Därmed inte sagt att det blir enkelt, Linköping har ju slagit Falun under säsongen, men jag tror ändå Falun slår ut östgötarna.
Falun har mer rutin, spets och vinnarmentalitet än Linköping.
Storvreta hade klivit in i sin semifinalserie som solklar favorit oavsett motstånd, och blir det mot Mullsjö också, även om jag tror vi har en riktigt het serie att se fram emot.
Ja, den semin känns på förhand betydligt hetare än den andra, mellan två heta lag med många heta spelare, där Henrik Stenberg och David Gillek säkerligen kommer att stå en del i centrum.

Mullsjö är inne i ett fantastiskt flow, men motståndet kommer vara av en helt annan dignitet än det Pixbo som (återigen) kraschade totalt i kvartsfinalen. Mullsjö var bra i den serien och gjorde Pixbo dåliga, men det går inte att komma ifrån att Pixbo inte var i närheten av serielunksformen.
Känslan är att det kommer spraka rejält mellan Storvreta och Mullsjö, både på plan och i media.
Någonstans har jag ändå svårt att se Mullsjö rå på Storvreta över sju matcher.
Därmed doftar det drömfinal mellan de två giganterna, SSL:s två överlägset bästa lag och de senaste årens guldprenumeranter.
Två dominanter som faktiskt inte mötts i SM-final sedan 2014.
Nu tror jag det är dags igen.

Tippning:

Storvreta – Mullsjö 4-2
Storvreta har SSL:s bästa trupp, vann grundserien och svepte ut Helsingborg i kvarten – och kliver in som given favorit i den här semifinalserien. Storvreta har vunnit sexton av de sjutton senaste matcherna. Enda laget man förlorat mot? Just det, Mullsjö. Samma Mullsjö som har sitt bästa lag någonsin, som hackade under hösten men som lyft under våren och som spelat säsongens bästa innebandy i kvarten mot Pixbo. Mullsjö kan hota Storvreta, men vinna över sju matcher? Nej, det tror jag inte.

Falun – Linköping 4-2
Regerande mästarna Falun hade en magnifik höst i SSL, har inte varit lika skarpa under våren och hade oväntat stora problem mot Dalen i kvarten men lyckades till slut svepa ut laget från Umeå. Samtidigt brukar Falun, som har världens bästa femma, kunna kräma ur det bästa när det gäller som mest – och man kliver in som klar favorit mot Linköping. Östgötarna manövrerade överraskande enkelt ut Växjö i kvarten, är i bra form och har fysiken för att spela slutspelsinnebandy. Det räcker dock inte här, Faluns spetskompetens avgör.

***

De avgörande kvartarna idag?

Efter att Pixbo spikat igen kassaskåpet i första matchen, så bröt Mullsjö upp det och demolerade det totalt i tre raka matcher.
28-8 i total målskillnad.
Pixbo har inte ens varit nära i de matcherna där Mullsjö dominerat totalt – och varit hänsynslöst effektiva.
Således kändes femte kvarten på förhand nästan som en formalitet för Mullsjö.
Det blev det inte.
Långt därifrån.
Det sägs att det svåraste som finns i en matchserie är att slå in matchbollen, och det fick Mullsjö sannerligen uppleva.
Helt plötsligt blev matchserien det som vi hade hoppats från början: fartfyllt, grinigt och svängigt.
Ja, femte kvarten blev en helt fantastisk match.
– Det här är idrott när det är som bäst, sa Mullsjö-keepern Benjamin Löfdahl till sslplay.se.
Pixbo var ett helt annat lag och Pixbo visade en helt annan moral.
Trots att man hamnade i underlägen som med matchseriens historik kunde ha knäckt vilket gäng som helst, så visade man överlevnadsinstinkt genom att bita sig kvar i matchen och matchserien.
Jovisst, det var 1-3-underläge, Jonas Eliasson-ifrågasättande diskussion mot William Lindh efter hans utvisning, anklagande blickar mellan lagkamrater efter baklängesmål, men de första 20 minuterna var ändå bland det bästa Pixbo levererat i den här kvartsfinalserien.
Pixbo kom ikapp till 3-3 i andra perioden, tappade till ett 3-5-underläge, hämtade återigen ikapp till kryss.
Man gjorde både 6-5 och 7-6 i sista perioden – och hade dubbla ribbträffar (Martin Östholm och Linus Henriksson) vid ställningen 7-7.
Så nära en seger.
Övertiden var överdramatisk.
David Gillek drog ett skott som Jon Hedlund räddade, men bollen tog en bana över honom och Martin Östholm var tvungen att sopa bort bollen med en hög klubba eftersom bollen med största sannolikhet hade gått i mål annars.
David Gillek brände straffen och Pixbo städade av sitt boxplay – och det hela fick avgöras på straffar.
Där satte Mullsjö alla sina försök, medan Pixbo brände tre av fyra.
Efter att den där straffläggningen var avgjord kände man sig nästan lite rånad på att matchserien redan är slut, det var ju så här det skulle vara över sju matcher, men som det bara blev i en match.
Att torska en ny kvartsfinal är ingen i Pixbo nöjda med. Det här var fjärde året i rad, man har bara vunnit fyra slutspelsmatcher på fyra år, men med tanke på hur den här matchserien sett ut, hur utspelade och utklassade man varit i tre raka matcher, så räddade man ändå lite av sin heder i sista matchen.
Man föll inte med flaggan i topp, men flaggan blev i alla fall inte söndertrampad i den sista matchen.
Just nu funderar nog de flesta i Pixbo varför man inte spelat så här i de förra matcherna, varför man inte hittade recept på Mullsjö tidigare.
Det är bara att gratulera Mullsjö.
Det Mullsjö som var ifrågasatt under hösten när man hade svårt att prestera mot toppkonkurrenterna, som valde att dra tillbaka styrkorna kring jul för att hitta vinnarkänslan igen, som blev den där maskinen man ville bli, och som släppt på handbromsen och gasat i kvartsfinalserien.
SM-guld vinns inte i oktober eller november, de vinns i mars och april.
Mullsjö har prickat formen vid precis rätt tillfälle, precis den resa som alla lag i SSL letar efter.

Trenden i starternas matchserie höll i sig.
Laget som gjort första målet, och roffat åt sig en fördel redan i första perioden, har vunnit matcherna mellan Linköping och Växjö och den femte kvarten blev inget undantag när Linköping storvann med 9-1 (!) och avancerade till semifinal.
Adam Zetterström sopade in 1-0 redan efter en och en halv minut, östgötarna hade sedan en boll i stolpen innan Fredrik Nyholm utökade till 2-0.
Jesper Sankell reducerade för Växjö och hade sedan ett snärtigt skott i ribban, men istället för kvittering så gjorde Matej Jendrisak och Joel Dagman 3-1 och 4-1 innan den första perioden var över.
Jendrisaks mål var en symbol för att det här har varit Linköpings serie: monstercentern (bäst i SSL?) lirade in bollen framför mål där den tog på en Växjö-klubba och seglade över en hjälplös Eero Kosonen.
Flyt så det bara sjunger om det – men Linköping har också arbetat över marginalerna på sin sida i den här serien.
Matchen var faktiskt avgjord efter första perioden.
Växjö hade inget motmedel, Linköping sken av förtroende, stängde butiken och gav aldrig smålänningarna något lillfinger att nafsa på, så det var inte ens nära att man kunde rycka åt sig hela handen.
Känslan var att Växjö hade alldeles för mycket fokus på domarna.
Jag förstår Niklas Nordéns utspel inför den femte kvarten när han ifrågasatte att en domare från Linköping dömer Linköping i Linköping – det är så klart helt galet – men det var detsamma mellan Storvreta och Helsingborg där det var domare från Uppsala inblandade, och därmed kan vi snacka om ett systemfel snarare än en förfördelning av Växjö, och någonstans känns det som att det här rinner ner till Växjös fall i matchserien:
Känslan är att man haft mer fokus på domarna än på sitt eget spel och Linköping.
Något som mynnat ut i frustration och dumma utvisningar.
Jesper Sankell hade flyt att han inte fick en tvåa när han skyfflade iväg bollen efter en avblåsning, Felix Göthberg hade inte samma flyt när han gjorde samma sak och åkte ut på en tvåa – och så satte Linköping 3-0 i powerplay.
Växjö fick ett frislag i slutet av första perioden, blev avblåsta för att ha slagit det från fel ställe och Karljohan Ahlroths axlar ramlade ner i golvet – när man sedan slog frislaget från rätt ställe så fick man direkt en spelvändning mot sig och Linköping gjorde 4-0.
Skallar på fel ställen, kändes det som.
Jesper Sankell sågade också domarna vid fotknölarna i den andra pausen när han intervjuades av sslplay.se.
Sedan sa Sankell att man skulle fokusera på sig själva i sista perioden och strunta i domarna.
Att göra den slutsatsen då, drygt fyra matcher in i serien och med ett hopplöst 1-6-underläge i matchen, var så klart för sent.
Man kan tycka vad man vill om domarna eller domarnivån, men det är något som man måste kunna stänga av i skarpt läge. Det misslyckades Växjö med.
Linköping har lyckats stänga ute domarna på ett annat sätt, men det har inte heller bara handlat om domarfokus i den här serien – för oavsett var Växjö hade placerat sitt fokus så har Linköping varit hetare på alla plan.
Man har spelat sin innebandy, nyttjat sina powerplay-lägen hänsynslöst och varit klart vassare i den här matchserien.
Framförallt har lagets stjärnor överglänsts Växjös.
Matej Jendrisak har varit det ånglok han är och ska vara, Gustav Fritzell och Felix Lanver har gjort sina mål, Anton Karlsson har varit en jätte, Oskar Seth bara fortsätter att imponera, Joel Dagman likaså – och Robin Laakso vann målvaktsduellen om inte överlägset, så i alla fall klart.
Det var inget snack om att rätt lag vann den här matchserien som inte alls blev den holmgång som vi förväntade oss – utan Linköping manövrerade överraskande enkelt ut fjolårets finalister.

***

Till sist:
Ett stort grattis till Anna Wijk som nu är tidernas bästa assist-spelare på damsidan.
464 assist, det är respekt.

Hon har passerat Emelie Lindström som stannade på 461 assist – och de där två är i en klass för sig när det gäller passningspoäng.

Duellen har tippat över – precis som hela matchserien

av Jonas Gustavsson

Första målet, och starterna generellt, har sannerligen haft enorm betydelse i matchserien mellan Linköping och Växjö.
Jag har rapat upp det innan, men gör det igen:
Linköping tog ledningen med 3-0 i första kvarten och vann med 6-3.
Växjö tog ledningen med 5-0 i andra kvarten och vann med 13-6.
Linköping tog ledningen med 3-0 i tredje kvarten och vann med 5-4.
I den fjärde kvarten sköt Felix Lanver 1-0 för Linköping efter drygt halva den första perioden, och en minut senare utökade Yousif Touma till 2-0, och då var det – som i de tidigare matcherna – avgjort.
Den där starten kunde Linköping rida vidare på, fick med sig en 2-1-ledning i första paus, utökade till 4-1 i andra och vann till slut med 8-4.
Laget gjorde de psykologiskt viktiga målen i den i innebandy så kritiska tredje perioden: man städade av ett boxplay och precis när man blivit fulltaliga kontrade Martin Hovlund in 5-1, bara halvminuten efter Ludwig Perssons reducering så gjorde Gustav Fritzell 6-2.
Växjö fick aldrig den luft man så väl sökte.
Linköping kvävde varje försök till inandning av hemmalaget.
Starkt, så klart.
Segern togs dessutom utan försvarsnestorn Anton ”Kakan” Karlsson, han som ska leda laget i slutspelet.
Ja, dessutom utan Johan Astbrant som febrig försökte coacha i första perioden innan han kastade in handduken och lämnade över ansvaret till oprövade Martin Laakso (lillebror till målvakts-Robin) – som coachade laget till seger.
Många i Linköping imponerar.
Robin Laakso är sannerligen en av dem – han har vunnit målvaktsduellen mot Eero Kosonen så här långt.

Just målvaktsduellen kändes ju som Växjös stora fördel inför det här mötet, men så har det inte blivit.
Den har tippat över till Linköpings fördel – precis som hela matchserien.
3-1 i matcher för östgötarna nu alltså, som med tre matchbollar har dubbla hemmamatcher kvar.
Serien är inte avgjord, men visst har Linköping ett perfekt slagläge.
Växjö då?
Ja, inför säsongen pratade jag om ”de fyra stora” och sedan om resten. I de fyra stora inkluderade jag Storvreta, Falun, Mullsjö och Växjö.
De två förstnämnda har varit i en klass för sig under säsongen, Mullsjö och Växjö har hackat betydligt mer även om båda tog sig till slutspel komfortabelt.
Mullsjö har varvat upp i slutspelet, det har inte Växjö gjort.
Fjolårets SM-finalister har inte hittat kontinuiteten på hela säsongen, och nu gnistrar inte spelarna som måste gnistra.
Eero Kosonen är inte den där väggen han kan vara (ryktas att han hämmas av skador), Filip Kjellsson trollar inte, André Andersson kan så mycket mer.
Att coachen Niklas Nordén saknades i fjärde kvarten på grund av sjukdom underlättade ju inte heller, han har stor betydelse för Växjös spel och agerande, utan att för den delen nedvärdera resterande ledarstab.
Större under har förvisso skett, men Växjö ser ut att bli laget av ”de fyra stora” som misslyckas med att ta sig till semi.
Linköping är just nu betydligt hetare.

***

”Jag tycker att det är pinsamt att de backar hem”, sa Pixbo-coachen Jonas Eliasson om Mullsjö i samband med slutspelsvalen.
Pixbo gick sedan ut och gnetade till sig en seger i första matchen, men sedan har Mullsjö släppt på handbromsen, slagit på full gas framåt och checkat sönder Pixbo i tre raka matcher.
Pixbo var utmanövrerade i match två, totalt utklassade i match tre och via en svag första halva i den fjärde matchen så fick man också storstryk i den fjärde kvarten i Nyhemshallen.
Kolla bara på resultaten i de tre senaste matcherna i serien, med Mullsjös segersiffror först:
8-2, 11-3, 9-3.
Totalt målskillnad: 28-8.
Utklassning räcker knappt som begrepp, Pixbo har blivit helt överkörda.
Visst, vi såg spelmässiga intentioner av Pixbo i den fjärde kvarten, och det känns ändå som man gjorde sin bästa match bortsett från inledningsbataljen, men det räckte inte.
Mullsjö är nämligen inne i ett sanslöst flow just nu, man sprudlar av självförtroende och bara köra på.
Västgötarna hade 6-0 efter drygt halva matchen i fjärde kvarten.
Då var det så klart avgjort.
Henrik Olofssons 6-0-mål kapslade in mycket av hur matchserien ser ut just nu:
Mullsjös lirare vågar.
Pixbos spelare är skärrade.
Henrik Olofsson är ju ingen supertekniker, men när han gjorde 6-0-målet så gjorde han allt på egen hand, sprang igenom ett passivt Pixbo och kunde enkelt trilla in bollen. Så vackert, så enkelt, så svagt försvarsspel.
Vi har ju väntat hela säsongen på att Mullsjö – som har det bästa laget någonsin – ska vakna den här säsongen.
Det har man gjort nu, känns det som.
Även om Pixbo känns desorienterade så spelar Mullsjö fruktansvärt bra och effektiv innebandy.
Coachen Andreas Elf sa det någon gång i höstas när spelet hackade som mest: ”Det är inte nu vi ska vara som bäst.”
Så är det ju.
Det är nu man ska vara som bäst.
Det är Mullsjö också.
3-1 i matcher för Mullsjö nu, och det finns inget som talar för att Pixbo orka blåsa liv i den här matchserien.
Pixbos kvartsfinalspöke ser ut att leva vidare och det ser ut att bli sorti i kvarten för fjärde året i rad, och under de fyra åren har man bara vunnit ynka fyra slutspelsmatcher. Vinner man ingen mer match i år så har man bara vunnit en slutspelsmatch de två senaste säsongerna.
Det är så klart ett uselt facit.
Nu har Martin Östholm – som är så viktig – bara spelat sporadiskt, men ett lag får inte stå och falla med en spelare.
Pixbo som kändes så stabila i serien, Pixbo som nu kraschlandat totalt. Anmärkningsvärt, måste sägas.
En notering:
Max Wahlgren, 39 mål i grundserien vilket var näst bäst, gjorde sitt första mål i årets slutspel i fjärde kvarten. Hans måltorka har knappast hjälpt Pixbo.

***

Efter tre rundor som vållade storfavoriterna Storvreta och Falun oväntade problem att betvinga Helsingborg respektive Dalen, så var det inget snack om saken i de fjärde matcherna.
Helsingborg och Dalen orkade helt enkelt inte mobilisera en gång till, utan Storvreta och Falun kunde ta solida segrar, konkludera var sin svepning, och seglar nu vidare till semifinal.
Två favoriter som nu får vila sig i form medan övriga lag kämpar vidare i kvartsfinalspelet.
Om vila är en för- eller nackdel går att vrida och vända på, men med tanke på det tuffa spelschemat i slutspelet med matcher var och varannan dag får det ändå betecknas som en fördel. I alla fall på sikt.
Oavsett vilka lag som krånglar sig vidare från övriga kvartsfinalserier så kommer Storvreta och Falun få leva med ett favoritskap, och det surras redan om en drömfinal mellan de två giganterna som prenumererat på SM-gulden senaste åtta åren.
Ja, vägen till den där finalen är sannerligen krattad.
Därmed inte sagt att semifinalerna blir en formalitet (just nu ser det ut att bli Storvreta-Mulljö och Falun-Linköping), men visst finns förutsättningar för att vi får se Storvreta och Falun i en final.

Ser återigen ut som ett kraschat förhållande

av Jonas Gustavsson

Sämst när det gäller.
Den stämpeln har Pixbo fått de senaste åren efter att misslyckats kapitalt i slutspelet och bara vunnit tre slutspelsmatcher på tre år.
Man gick dessutom in i två av slutspelen som seriesegrare.
Till i år gjorde man en nystart.
Nye tränaren Jonas Eliasson har gått loss med alla möjliga verktyg för att slita upp fundamenten i Pixbo och bygga något helt nytt.
Han har byggt en ny spelidé och ett nytt spelsystem, han har tagit ner klubben från de gamla guld-pidestalerna och anpassat sig till verkligheten här och nu där Pixbo inte sitter på massa stjärnor och landslagsspelare.
Pixbo har byggt en lagmaskin av en brokig skara spelare, har dammat av någon veteran, plockat upp doldisar från division ett, gett ett par talanger chanser. Ett oglamouröst gäng men med en tydlig rollfördelning. Sedan har allt kryddats av skarp spets i form av framförallt Max Wahlgren och Martin Östholm.
Jonas Eliasson har verkligen lyckats med jobbet.
Pixbos tredjeplats i tabellen var med tanke på den svaga silly season-sommaren och förväntningarna (en del trodde att Pixbo skulle åka ur…) en ren och skär praktsensation.
Laget klev sedan in och vann första kvarten mot Mullsjö på det sätt som Pixbo blivit känt för den här säsongen: ett uppoffrande lagarbete och en überstabil defensiv.
Jag tycker just stabiliteten varit ett kännetecken för Pixbo den här säsongen.
Man har varit en maskin som malt på, som vunnit ibland och förlorat ibland men som alltid gjort sitt jobb.
Man har inte fallit igenom.
Förrän nu.
Det såg illa ut i andra kvarten när man fick 2-8-stryk i Nyhemshallen.
Det såg f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t ut i tredje kvarten.
Pixbo föll igenom fullständigt.
Visst, Mullsjö spelar oerhört bra just nu, har hittat det där flowet som man sökt efter hela säsongen, man leker innebandy – men utan att ta ifrån västgötarna något (eller bara lite) så är Pixbo samtidigt fruktansvärt dåliga och tillåter Mullsjö dunka in skolboksmål på löpande band.
Pixbos försvarsspel var uselt.
Eller ja, fanns det något försvarsspel?
Jonas Eliasson såg frustrerad ut, med rätta.
Han brukar ha en förmåga att få sina lag att vara som bäst när det gäller som mest, så jag förstår att han ser rött.
Han har aldrig varit feg, och det var han inte nu heller.
Han plockade av keepern Jon Hedlund och bänkade Daniel Calebsson och Max Wahlgren (i fem mot fem i alla fall) efter en period.
En tydlig markering mot lagets stjärnor att det här duger inte.
Jag trodde att inledningssegern i kvarten skulle sopa undan eventuella kvartsfinalspöken, och kanske trodde Pixbo detsamma.
Mullsjö har växlat upp, Pixbo har växlat ner.
5-19 på två matcher.
Det är inte utklassning, det är förnedring.
Pixbo och kvartsfinaler såg ut att vara ett nytt spirande äktenskap efter första kvarten, nu ser det återigen ut som ett kraschat förhållande.
Kan Pixbo verkligen lappa ihop detta?

***

Starternas serie.
Så känns det lite än så länge mellan Linköping och Växjö.
Linköping tog ledningen med 3-0 i första kvarten och vann med 6-3.
Växjö tog ledningen med 5-0 i andra kvarten och vann med 13-6.
Linköping tog ledningen med 3-0 i tredje kvarten och vann med 5-4.
2-1 i matcher för Linköping således.
Östgötarna hade ju ledningen med både 3-0 och 4-1 i tredje kvarten och var snäppet vassare under första halvan av matchen, men Växjö åt ikapp till 4-4 via två snabba mål i början av den tredje perioden.
Linköping fick dock sista ordet.
Eric Björk avgjorde med 68 sekunder kvar.
Pang sa det bara, från kanten.
Det gick inte ta miste på glädjen hos Björk heller.
Det här är en holmgång och det skulle inte förvåna om det går till sju matcher.
En notering:
Eero Kosonen har inte varit lika bra den här säsongen som den förra, och har definitivt inte den slutspelsform som han visade ifjol.

***

Storvreta mot Helsingborg.
Falun mot Dalen.
Jag är imponerad över hur Helsingborg och Dalen står upp i de där serierna, jag trodde topplagen skulle defilera hem de där kvartarna – speciellt Storvreta – men de senaste årens guldlag har sannerligen fått jobba för segrarna.
Det hade inte varit orättvist om både Helsingborg och Dalen snott någon match, samtidigt har Storvreta och Falun den där yppersta spetskompetensen som avgör till slut.
Nu är det 3-0 i båda matchserierna – och visst blir det dubbla svepningar?
Jag har oerhört svårt att Helsingborg och Dalen orkar mobilisera om en gång till, även om de har hemmaplansfördel i den fjärde kvarten.
Det sägs ju att matchbollen är den svåraste att slå in, men jag tror topplagen löser det.

”Same procedure as last year…”

av Jonas Gustavsson

Slutspelsklart i damernas SSL.
Kvartsfinalvalen är gjorda.
Känns det igen?
Ja, det är lite ”same procedure as last year…”.
Tre av fyra kvartsfinaler ser nämligen ut exakt som ifjol med Iksu-Malmö, Pixbo-Rönnby och Täby-Endre.
Enda nyheten är att Kais Mora ställs mot Sirius istället för Karlstad.
Det lär inte bli så många nyheter när det vankas semifinaler heller.
Kais Mora, Iksu och Pixbo borde alla glida hyfsat komfortabelt dit.
Den enda ovissa serien är den mellan Täby och Endre, en tuff matchserie ifjol som Täby till slut kunde vinna, och jag skulle inte bli chockad om Täby vinner även i år. Man har en bredare arsenal av spets, hemmaplansfördel och dessutom har Endres slagstyrka bedarrat med Sara Steens frånvaro.
Således:
Med stor sannolikhet blir det samma fyra semifinallag som ifjol.
Trist?
Nja, lite kanske, men å andra sidan är det alltid kul när giganterna gör upp.
Ska vi vara helt ärliga – ursäkta, några lag – så är kvartsfinalerna på damsidan inte det mest upphetsande. Ofta finns det fyra, fem riktiga superlag som brukar sopa mattan med de två, tre sista slutspelslagen.
Det blir sällan spännande i mer än en, eller högst två, matchserier.
Semifinalserierna är dock något helt annat.
Då är det verkligen giganter som möts – och det brukar vara väldigt svårt att sia utgången.
Både Iksus batalj mot Pixbo ifjol – kryddad med Andreas Harnesk mot Jonas Eliasson i båsen – och Kais Moras kamp mot Täby, med hela punktmarkeringen av Anna Wijk, var en fröjd ifjol.
Det längtar man redan efter.
Först ska kvartsfinalerna dock spelas.
Tyvärr är det dock något av en transportsträcka i många fall…

***

Tippning av kvartarna:

Kais Mora – Sirius 3–0
Kais Mora är i superform och allt annat än en svepning av Sirius vore en stor överraskning. Dalalaget har en offensiv som är hypervass med Anna Wijk som spelmotor, och slagstyrkan framåt har blivit ännu bättre senaste veckorna då Therése Karlsson och Malin Andréason gjort comeback efter skador. Trots det är det nog ändå defensiven som imponerat mest, Kais Mora har släppt in överlägset minst mål i år. Nej, Sirius har inte en chans.

Iksu – Malmö 3–0
Iksu gjorde processen kort med Malmö i fjolårets kvartsfinal och det lär bli samma visa den här gången. Malmö har en av seriens spetsigaste stjärnor i Ellen Rasmussen, men hon är alldeles för ensam mot Iksus stjärngalleri. De regerande mästarinnorna har haft en stegrande formkurva under hela säsongen och känns som det formstarkaste laget av alla. Malmö kommer inte ens vara nära.

Pixbo – Rönnby 3–1
Rönnby har, sett till förväntningarna, gjort en kanonsäsong och det unga laget fortsätter att ta fina kliv framåt. Laget har dunkat in några fina skrällskalper under vintern också, och det är inte helt omöjligt att man snor någon match av Pixbo också – men matchserien vinner man inte. Pixbo är ett par klasser bättre, har seriens bästa målvakt i Sara Hjorting, ett ramstarkt försvar och en tillräckligt vass offensiv för att vinna klart till slut.

Täby – Endre 3–2
Kvartsfinalspelets höjdpunkt så klart. Två tippade topplag som dock gått betydligt svagare än förväntat under andra halvan av serien. Lagen möttes i kvarten ifjol också och det finns en rivalitet som pyr så räkna med att det blir ganska hett. Kan egentligen gå hur som helst, men Täby får tipset eftersom man har en bredare spets, hemmaplansfördel och att Endre trots allt tappar mycket slagstyrka i och med Sara Steens skadefrånvaro.

Rekord – nu börjar jakten på milstolpen

av Jonas Gustavsson

Det tog lite längre tid än jag förväntat mig och jag trodde han skulle greja det under grundserien, men nu är Alexander Galante Carlström den störste målskytten genom alla tider.
Han tangerade ju rekordet i sista omgången i SSL när han satte sitt 476:e mål, men nu är han ensam herre på täppan.
Så vackert också att det var vapendragaren Rasmus Enström – en av de stora bidragande orsakerna till många av målen – som fick lira fram till kasse nummer 477 som innebar en ny rekordnotering.

Enström stod nere vid stolpen och slog en kirurgisk passning rakt genom boxen till ”brorsan” (ja, de känns ju som brorsor) som fick helt öppet mål – och då bränner inte Alexander Galante Carlström.
Ett mål som betydde 3-1 för Falun i den första perioden av den första kvartsfinalen mot Dalen.
AGC hann ju även göra sitt 478:e mål i karriären när han gjorde 6-3 i sista perioden, och det där rekordet kommer att fortsätta putsas.
Rejält.
Galante Carlström är ju ”bara” 29 år och har precis kritat under ett färskt treårsavtal, och fortsätter han att mata in mål i samma takt i tre år till så gör han ju lätt mellan 150 och 200 baljor till.
Han har ju en tendens att aldrig bli nöjd dessutom, ett rekord lär knappast innebära någon mättnad, han kommer ha sug efter mer.
Han kommer äga den där skytteligan länge, länge, länge.
Nästa milstolpe är ju 500 mål.
En milstolpe som bär en otrolig respekt med sig.
Det har vimlat av många duktiga innebandyspelare och målskyttar genom åren, men det är bara fyra spelare någonsin som nått 400 mål.
Ingen har varit nära 500 mål.
Förrän nu.
22 mål kvar – och så många påsar skulle AGC ju faktiskt kunna göra redan i slutspelet, om han har lite flyt.
Det blir svårt, men inte omöjligt.
Första matchen mot Dalen då?
Ja, Falun smet ifrån till en 3-1-ledning i första perioden, Dalen kom tillbaka och kvitterade överraskande i mittperioden, innan Falun snodde tillbaka matchen i den tredje perioden och vann till slut med 6-4.
Falun vann precis som väntat, men det satt oväntat långt inne.

***

Jon Hedlund har till synes fått en rejäl nytändning den här säsongen och har stor del i Pixbos överraskande bra säsong.
Jag är inget fan av kontraktsskrivningar varken inför eller under matcher, men Hedlunds nya avtal med Pixbo offentliggjordes i alla fall i den andra pausen i den första kvarten mot Mullsjö, och keepern firade det nya avtalet med att storspela för Pixbo som till slut kunde vinna med 3-1 och ta ledningen med 1-0 i matcher.
Pixbo som därmed fick precis den start i slutspelet som man behövde.
När man snackar med Pixbo-spelare så hävdar man att det inte finns något kvartsfinalspöke, men det är klart att många måste ha grubblat kring kvartsfinalhaverierna de tre senaste säsongerna.
Ja, Pixbo har ju bara vunnit tre (!) slutspelsmatcher på tre år.
Det är anmärkningsvärt lite, speciellt eftersom man gick in i två av slutspelen som serieetta och därmed med ett visst favoritskap.
Att vinna första matchen kommer betyda enormt mycket för Pixbo – det gör att man slipper grubbla, man vet att man kan.
Om det fanns någon rädsla inför en ny kvartsfinal så lär det mesta av den anspänningen runnit av efter segern.
Matchen?
Jens Milesson skottade in 1-0, Daniel Calebsson vände runt och vispade in 2-0 och Linus Henriksson var påpasslig framför mål när han petade in 3-0 – och det greppet släppte sedan Pixbo aldrig.
Noterbart:
Martin Östholm lirade inte.
Hyfsat sparkapital.

***

Grundserie är grundserie och slutspel är slutspel.
Ja, så brukar man ju säga.
Växjö klev in i kvartsfinalserien mot Linköping med tre raka segrar mot östgötarna i ryggen, men när det gällde som mest så var det Linköping som drog det längsta strået.
Linköping var hetare.
Växjö var ganska ljumma.
Linköping vann med 6-3 och man gjorde det tack vare att man var lite mer påslagna, lite robustare i närkamperna, lite effektivare i avsluten.
Ja, kanske var den där skärpan också frukten av att man hade 0-3 i matcher mot Växjö sedan innan.
En del hävdar att det som hänt innan inte betyder något, men det är så klart inte sant.
Allt som hänt påverkar på ett eller annat sätt, sedan handlar det om hur man hanterar sin erfarenheter.
Linköping valde att inte bli ängsliga, utan man skruvade istället upp noggrannheten, uppoffringen, skärpan.
Linköpings superduo med ångloket Matej Jendrisak (helvete vad bra han är!) och  genombrottsmannen Gustav Fritzell ledde offensiven precis som de ska göra, och matade in totalt sex poäng.
Ett annat gott tecken för Linköping ikväll:
Robin Laakso vann målvaktsduellen mot Eero Kosonen.
Annars?
Ja, inte blev det så fysiskt, tufft och irriterat som vi kanske trodde, och Niklas Nordén och Johan Astbrant kändes hyfsat välkammade. Räkna med att intensiteten skruvas upp efter hand.

***

När Nico Salo sköt 5-4 för Helsingborg mot favoriten Storvreta åtta minuter in i den tredje perioden så var det skrälläge för skåningarna.
Men Storvreta och tredjeperioder har varit ett lyckat äktenskap hela säsongen, och första slutspelsmatchen blev inget undantag.
Storvreta sköt sex (!) mål under de avslutande tio minuterna och vann till slut med komfortabla 10-5.
Det känns nästan lite som i fornstora dagar när Mika Kohonen, Hannes Öhman och Henrik Stenberg opererade i Storvreta. På den tiden spelade det ingen roll vad motståndarna ledde med efter 40 minuter, man visste att den där trion kunde hämta upp vilket underläge som helst.
Idag är det ingen supertrio som levererar magiska tredjeperioder, utan det är laget Storvreta som lyfter.
Det är nästan som att någon trycker på en knapp i tredje perioden.
Lite så kändes det av det jag såg av slutet mot FCH.
Efter att ha lunkat med Helsingborg i 50 minuter så var det som att Uppsalalaget bara bestämde sig för att nu får det vara nog, tryckte ner gaspedalen och körde över de skånska gästerna.
Ledda av bland annat Tobias Gustafsson, som var en av stjärnorna som tog tag i det.
Frågan är om matchen blir talande för serien.
De flesta lagen hade Helsingborg som etta på listan över önskade kvartsfinalmotståndare på grund av att skåningarna har en tunn trupp. Nu orkade man inte hela matchen mot Storvreta, och jag tror inte man kommer orka stå upp i flera matcher mot favoriterna heller.
Det finns en uppenbar risk att FCH mattas allt eftersom.

Sida 2 av 59
  • Tjänstgörande sportredaktör: Andreas Lagnelius
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB