Jovisst, jag trodde att Växjö skulle vinna mot Höllviken, men jag förväntade mig knappast en defilering.
För det var det mer eller mindre. I alla fall i period två och tre, för då hade Höllviken knappt en suck.
Växjö hade 3-2 efter första perioden och ägde sedan andra perioden totalt. Lite komiskt var dock att det dröjde över åtta minuter innan man fick in 4-2 – och att det var ett självmål av hemmalaget, där Johannes Mattsson bakom egen målbur spelade in bollen framför kassen där den studsade på en chockad Jacob Rubensson och in i eget nät.
Växjö var klart bättre i andra, men Höllviken bjöd ju också på lägen. 4-2 som sagt, Johannes Wilhelmssons onödiga utvisning som gav Växjö-PP och 5-2, rejält schabbel på mittplan där Manuel Engel kunde sno bollen och i ett friläge stänka in 6-2.
När Jesper Sankell sedan la in 7-2 med bara två sekunder kvar av andra, så kändes det avgjort.
Vilket det var.
8-2 till slut, efter att smålänningarna kontrollerat slutakten.
Växjö är riktigt bra på bortaplan. Vunnit fem av sju matcher. Och nu släppte man inte in något mål i varken den andra eller tredje perioden.
Sedan måste man bara imponeras av Jesper Sankell.
23-åringen som genomgått två tuffa korsbandsskador, den senaste ifjol, men som spelar den bästa innebandy jag sett honom spela. Han river och sliter som vanligt, men hamnar också i riktigt bra lägen, har bra träffsäkerhet på sina skott och dunkade också in två bollar i den här fajten.
13 mål, 21 poäng och sjua i poängligan.
Snacka om dundersuccé för en spelare som mest gick skadad ifjol, som sent kom in i Växjö och som alla trodde skulle behöva en startsträcka på grund av skadeproblemen.
Men han har verkligen levererat från start.
Han menar att skadorna gjort honom till en bättre spelare.
– Jag har ändrat mitt fokus. Nu tänker jag mer på att sköta min kropp. Jag vill verkligen vara skadefri och ta hand om kroppen eftersom jag haft så många skador, sa han när jag ringde honom efter Höllviken-fajten.
Jesper Sankell är en skön profil.
En Dr Jekyll och Mr Hyde, om ni så vill. Schysst vid sidan om plan, en riktig hetsporre innanför sargbitarna.
– Alltså, jag hatar att förlora. Det spelar ingen roll om det är teve-spel, innebandy eller något annat. Att förlora är det värsta som finns. Oftast är det mig själv jag blir förbannad på, sa han.
– Därför kändes det bra att komma till Växjö. Niklas (Nordén) vet hur jag fungerar och låter mig vara den jag behöver vara. Jag har läst 100 000-tals artiklar om idrottsmän som är som jag, så jag är inte ensam, men det kryllar kanske inte av sådana spelare i SSL. David Gillek är lite likadan, som behöver ligga på gränsen för att vara så bra han kan.
Men han berättade också att han mognat i humöret:
– Jag har hållit käften mot domarna i de senaste matcherna. Att skälla på dem hjälper varken mig eller laget. Jag har haft humöret emot mig ibland, men jag har nog tjänat mer på det. Humöret kommer nog aldrig försvinna, men det är inte värt att vara arg hela tiden, säger han.
Hur som helst:
Kul att se en humörspelare på humör.

***

Två mål av Jesper Sankell.
Och Christoffer Andersson sopade in båda tröstbollarna för Höllviken.
Båda lirarna finns med på min lista över utropstecken i SSL i höst – kolla in den om ni inte redan gjort det:
De har överraskat mest i SSL (PLUS-låst)

Landslagsuppehållet är över.
Ikväll tjuvstartar SSL igen då Höllviken och Växjö möts.
Jag vet inte om vi ska stämpla Växjö som en överraskning i höst, men laget har presterat bättre än vad jag trodde. Laget har ju inte rivit ner så stora rubriker eftersom Helsingborg och AIK varit ännu mer överraskande flippar, men i skymundan har man gjort en riktigt stark säsongsstart.
I den SSL-enkät som gjordes inför säsongen, där 183 spelare svarade, så var Växjö i skuggan: 3,3 % trodde att laget skulle bli säsongens positiva överraskning, 3,4 % trodde att laget skulle bli säsongens negativa överraskning. Jag har inga motiveringar till svaren, men någonstans ramlar det ner till att åsikten är att Växjö etablerat sig som ett stabilt mittenlag i SSL som kommer plocka en av slutspelsbiljetterna när det väl drar ihop sig.
En snabb blick i tabellen ger ju också just det svaret: Växjö är femma.
Men – ser man till prestationerna så har något hänt. Det bara att konstatera att Växjö har närmat sig toppen. Man har slagit tillbaka Falun borta, spelat jämnt med Storvreta och Pixbo, inte minst. Visst, Växjö kunde vinna mot de här lagen tidigare också, men då kändes det som att krävdes en rejäl portion flyt, men så känns det inte nu. Växjö kan vinna tack vare sitt eget spel.
Att Växjö för ett par år sedan, eller ens ifjol, skulle ha en chans i en slutspelsserie mot Falun eller Storvreta kändes som en utopi, men så känns det inte längre. Smålänningarna har vuxit, blivit jämnare och har visat att man kan hota de bästa lagen.
Det trots att man inte haft tillgång till superspetsen André Andersson och det trots att man renoverade i princip hela försvaret till i år.
Vad är hemligheten?
Jag säger som tränaren Niklas Nordén:
Bredden är spetsen.
Växjö har en bred och stor trupp och det utnyttjar man. Nordén väljer ofta att rulla på mycket folk. Han är inte heller blyg när det gäller att kasta om i laget när det inte fungerar, och han har massor av alternativ eftersom det vimlar av kompetenta lirare i truppen.
Växjö har många bra spelare, även om man kanske saknar de absoluta världsstjärnorna vid sidan om keepern Eero Kosonen.
Jo, Markus Jonsson är sjukt skicklig, men har fortfarande en bit kvar till de absoluta toppbackarna i SSL.
Jo, Filip Kjellsson har ett makalöst spelsinne, men befinner sig en bit ner på hierarkin när SSL:s toppcentrar listas i min bok.
Men som sagt, det är bredden som är spetsen. Killar som Johan Roos, Ludwig Persson, Valdemar Ahlroth och Jesper Sankell håller väldigt hög SSL-klass, inte minst, men även killar som Magnus Jansson, Christopher Holmér och Niklas Ramirez är riktigt vassa, även om de sällan uppmärksammas.
Till ikväll då:
Att möta Höllviken borta är ingen lätt uppgift.
En coachduell mellan Vidar Jonsson och Niklas Nordén som känner varandra väl.
Jag tror Växjö tar det här.
Men det blir inga stora marginaler, även om vi kan förvänta oss ett rejält målkalas mellan två lag som gillar att spela offensiv innebandy.

Hittills i höst har Pixbo visat en grym kapacitet att komma tillbaka efter rejäla näsbrännor.
Laget torskade ju stort mot Storvreta tidigare, men kom tillbaka direkt i matchen efter och tvålade dit Linköping.
Nu hände det igen.
Efter förnedringen mot Helsingborg i onsdags, 3-10-förlust, så blev det en imponerande 10-7-seger mot Falun.
Natt och dag, helt enkelt.
På något sätt talande för årets SSL, det finns inga givna matcher eller resultat, men ändå anmärkningsvärt hur ett lag kan vara så dåligt ena dagen, och så bra den andra.
– Jag önskade jag hade några bra svar, sa Calebsson.
Det finns nog inga bra svar.
Det är nog idrott.
Men Pixbos härdsmältor i höst är anmärkningsvärda. Att man kan falla igenom så totalt som man gjort några gånger.
– Det är en styrka att kunna studsa tillbaka som vi gjort. Jätteviktigt för oss. Samtidigt kan inte våra dippar vara så djupa som de varit. Vi måste bli snålare med misstagen, sa Calebsson.
Nåväl, Pixbo hymlar inte att man rustar för slutspel och förmågan att studsa tillbaka är viktig inte minst i just slutspel. Att man direkt kastar av sig skitmatcher, kassa resultat och andra omständigheter, och att man omvandlar det till rätt sorts energi och revanschlusta. Det har Pixbo visat att man kan ett par gånger och det är ett verktyg som man kan ha stor nytta av framöver, tror jag.
Annars imponerar ju Pixbo igen. Jag trodde inte att laget skulle vara så här bra. Man har ju tappat rutinerade pjäser (Oskar Henriksson, Emil Julkunen, Andreas Johansson) men levererar ändå.
Fast ja, resultaten mot topplagen har ju egentligen inte imponerat.
Torsk mot Dalen, Storvreta och Helsingborg.
Därför var det viktigt att tvåla dit Falun, vilket Daniel Calebsson var tydlig med att påpeka.
– Vi behövde ett bra resultat mot ett av de bästa lagen, det var ett viktigt kvitto, sa han.
Absolut.
Men kanske minst lika viktigt att visa att man kan studsa tillbaka efter en förnedring.
Calebsson förresten.
Sex pinnar idag: ett mål och fem assist.
22 poäng på elva matcher.
Poäng i alla matcher utom den mot Helsingborg.
Veteranen kan än.
– Det går väl hand i hand med att laget går bra. Jag har haft en bra försäsong utan några skador för en gångs skull och känner mig snabbare och starkare än på länge, sa Calebsson om poängformen.

***

Oj, det var en tuff förlust för Warberg.
Hallänningarna ledde med 4-2 mot jumbon Karlstad efter två perioder och hade verkligen fått matchen dit man ville. Effektivt skytte i första perioden gav en 3-1-ledning. I andra perioden forcerade Karlstad, då tog Warberg timeout och fick strax efteråt in 4-1 efter en fin Tom Ondrusek-passning till Mattias Kongstad. Det rullade liksom hemmalagets väg kändes det som.
Karlstad reducerade förvisso, men Warberg var alltså i tvåmålsledning efter 40 spelade minuter.
I början av tredje perioden drog Stefan ”Bagarn” Smedberg, WIC-coachen, på sig 2+10 för osportsligt uppträdande och visades upp på läktaren.
Fyra minuter senare hade Karlstad gjort tre mål och vänt på matchen, och hade ledningen med 5-4.
Warberg lyckades förvisso kvittera, men kom ändå undan med blotta förskräckelsen i slutet.
Karlstad pressade på och avgjorde sedermera på övertid – Sebastian Degeryd segerskytt – och spelade in två viktiga poäng. Hade inte Karlstad plockat de två pinnarna så hade en lucka bildats uppåt, nu är man ändå ”bara” tre pinnar upp till Thorengruppen och Sirius ovanför strecket.
Upp till Warberg är avståndet fyra poäng.
Warberg hade verkligen chansen att haka av värmlänningarna – kunde ha varit åtta poäng mellan lagen – men så blev det alltså inte.
Noterat:
Simon Svensson är riktigt vass. Den unge WIC-forwarden river, sliter och springer som bara den.
Rikard Eriksson, WIC-generalen i offensiven, spräckte sin nio (!) matcher långa måltorka. Han hade inte gjort mål sedan premiären.
Erik Allansson Nilsson har ett riktigt vasst skott, vilket han visat i ett par matcher nu. Han bombade in dubbla bollar mot Warberg med två riktiga rökare.
Anton Vestlund fortsätter att imponera. Den klart drivande liraren i Karlstads offensiv. Händer alltid något när han är på planen.

***

Har vågskålen börjat tippa över nu?
Lite så känns det.
Linköping har börjat hitta sätt att vinna matcher – och jag tycker att tålamod är ett nyckelord. Laget krigade verkligen till sig tre pinnar senast mot Växjö, och även om matchen mot Sirius blev väldigt annorlunda så var det ändå tålamod även denna gång som gav utdelning.
Linköping började ju bäst, men Sirius gjorde en riktigt vass andraperiod, gick till andra pausvilan med en 3-2-ledning och parkerade sedan bussen framför unge Hampus Bodin (Jarno Ihme indisponibel) i kassen.
Östgötarna malde och malde mot väggen i tredje perioden, men trots att det tog tid – över elva minuter – innan man fick hål på Sirius, så stressade man inte upp sig och öppnade upp sig i defensiven.
Malandet och tålamodet gav utdelning.
Eric Björk gjorde 3-3, Gustav Fritzell smackade in 4-3 och sedan rullade Martin ”Marre” Karlsson in de två sista (en i tom bur).
Efter 3-3-målet, när hemmalaget äntligen lyckats forcera muren, så kändes det bara som en tidsfråga innan avgörandet skulle komma.
Tre pinnar in och hux flux är Linköping nia i tabellen. Efter att ha varit i botten länge så är man nu helt plötsligt tre pinnar över nedflyttningsstrecket. Avstånden uppåt är inte skrämmande heller. Klättringen har bara börjat, känns det som.
Sirius då?
Nja, laget fortsätter att vara med i matcherna men de marginalerna som man hade med sig i början av serien börjar nu grina emot. Det blir en kamp på den undre halvan av tabellen och det är riv, slit och gnet som gäller.

***

Mattias Andersson drömmer nog mardrömmar inatt.
Höllviken var på väg mot en blytung skalp borta mot Dalen. Målmaskinen Pontus Karlson stänkte in 5-4 efter 58.38 och Andersson hade öppet mål i slutet – men missade (det var inget givet läge, men ändå..).
Istället?
Fredrik Edholm – han med den där otroliga bössan, ni vet – skottade in 5-5 med bara 29 sekunder kvar att spela.
En vacker och typisk Jonas Svahn-Ketil Kronberg-kombination avgjorde sedan matchen i sudden och Dalen vann.
Men surt för Höllviken.
Så nära en viktig trea i bottenstriden. Nu är man istället under nedflyttningsstrecket, även om det är tajt mellan lagen där nere.
Man hade så väl behövt den här trean.
Samtidigt bjöd man på ett par av Dalen-målen innan också, inte minst Ketil Kronbergs 4-2-balja.
Dalens hemmaform föresten. Laget vann premiären, men har sedan torskat tre raka matcher innan man nu tog en sudden-seger. Så lite poäng i hemmakolumnen tillhör sannerligen inte vanligheterna. Är det för att man tvingas vara mer spelförande än på bortaplan? Kanske.

***

Vill man se mål ska man gå på innebandy.
Den devisen gällde i alla fall för mötet mellan AIK och Växjö där gästerna vann en målrik historia med 10-7.
Hela 13 spelare skrev in sig i målprotokollet.
Det händer ju inte varje dag, precis. Blir det de här siffrorna brukar någon pannbandslirare stänka in fyra, fem kassar, men nu fanns det ingen som ens noterade ett hattrick.
Gästerna var hetare och effektivare.
Växjö har haft ett gäng bra prestationer på sistone men inte fått med sig så mycket poäng, så det var bara en tidsfråga innan det skulle komma en trea kändes det som.
Vad stack ut?
Nja, såg inte allt, men noterade Markus Jonsson.
Den elegante backen (ett mål, fyra assist) har vuxit ett par snäpp till i år med det ökade ansvar som han också fått i Växjös storrenoverade backbesättning. Han spelsinne är exceptionellt bra.
AIK körde på framåt men var också ihåliga bakåt. Det blir ju ganska kul innebandy för det händer saker hela tiden, men den här gången var det inte speciellt vägvinnande.

***

Nej, Mullsjö gjorde inte första målet den här gången heller, men trots 0-1 hemma mot Thorengruppen så lyckades västgötarna vända och vinna med 7-4.
En stor del i det hade Viktor Wibring.
Backen smällde in dubbla PP-mål i början av den tredje perioden, mål som betydde 4-2 och 5-2, och som avgjorde matchen och tog udden av Umeå-gästerna.
Vid första målet smög han ner bra vid kassen, vid andra lossade han stora bössan.
Wibring som egentligen inte skulle spela i Mullsjö i år.
Jesper Kivipaasi, fjolårets succéback, opererade axeln innan säsongen och är borta till minst jul. Det gjorde att Mullsjö fick agera, och Wibring, ifjol i division två-laget Hovslätt (!), kom in som ersättare, en deal som offentliggjordes först i början av september.
Snabba kast, alltså.
24-åringen är ju ingen duvunge, han har lirat SSL-plast med Mullsjö tidigare, men att han skulle kom in och sätta sådant här avtryck omgående kunde nog inte ens västgötarna själva fantisera om.
Han har varit riktigt bra hittills, av det jag sett.
Trean göra att Mullsjö klättrar upp till åttondeplatsen i tabellen – och därmed har en slutspelsplats som man absolut ska ha med det laget man förfogar över.
Thorengruppen?
Räcker uppenbart inte till på bortaplan, vad det verkar.
Ska det bli nytt kontrakt är det hemma pinnarna måste erövras.

***

Jag har ju vurmat för Täby ganska mycket på sistone och tippade ju också att laget skulle vinna mot storfavoriten Iksu borta idag, men trots att man faktiskt gjorde det – vann alltså – så måste man imponeras.
Det är inte många lag som kommer slå Iksu borta i vinter.
Lagets powerplay-spel är ju fullkomligt galet hittills.
Tre mål på tre försök mot Iksu. 14 mål på 16 försök under hösten, vilket ger en procent på 87,5 %.
Nästan för bra för att vara sant.
– Jag är också imponerad, sa Jennifer Stålhult när jag pratade med henne.
Man har ju en riktigt bra femma. Sara Attermo parkerar framför kassen, Jennifer Stålhult styr från pointpositionen, Moa Tschöp och Matilda Sjödin är vassa skyttar på kanterna och Louise Wickström skapar extra trafik.
Men hur vassa kort man än har så är procenten exceptionell.
– Vi har hot från alla positioner så det är svårt att stänga av någon, för då öppnar man för någon annan. Sedan så har vi bra flyt nu, får man några kassar så växer självförtroendet, sa Stålhult.
Jag satte upp en varningsflagg kring Täby redan ifjol, men då fick man aldrig ihop allt under säsongen.
I år hissades varningsflaggan igen – och nu ännu tydligare.
Mycket talade för Täby inför säsongen:
Fått chansen att spela ihop laget ytterligare.
Adderat mer spets i form av Moa Tschöp, mer bredd i Sofie Karlsson, och dessutom tillgång till Therese Andersson från start.
Men framförallt: en stark ledarstab.
Lars Jedheim och Royne Svensson vet hur man bygger vinnande lag.
– De är grymma. De anpassar sig efter motståndet, vi går inte in och spelar likadant hela tiden. De analyserar allt, men det blir ändå inte för mycket. Det har koll på alla lag, har små knep som ger oss fördelar. De har en tanke med allt de gör, sa Stålhult.
Som sagt, Täby blir superintressanta att följa fortsättningsvis.

***

Efter 31 raka matcher med poäng (grundserie och slutspel) så tog regerande mästarnas Pixbos svit slut borta mot Kais Mora.
Hemmalaget vann med 4-1 – ett rejält statement från dalalaget att man kommer vara ett topplag även den här säsongen, trots att försvaret känns något urholkat och trots att man sent tappade målmaskinen Malin Andréason.
En svit lever också vidare: Anna Wijk svarade för två assist (brände också en straff) och gjorde därmed poäng för 103:e grundseriematchen i följd.

***

Mer dam idag:

Endre – Karlstad 5-4: Jodå, Endre lyckades vinna hemma mot Karlstad, men det var med knappa marginaler. Jessica Eriksson – som sänkte Kais Mora i fredags – sköt 3-2 i början av tredje perioden, men Endre vände via tre raka mål, och kunde sedan hålla undan hela vägen in i mål. Sara Steen skickade in dubbla mål för hemmalaget och med sina tolv mål i höst är hon nu tvåa i skytteligan.

Rönnby – Warberg 7-5: Rönnby fortsätter att vinna alla matcher man ska vinna och ser stabila ut, trots att truppen skiner av en hel del orutin. Det stod 3-3 i mittperioden innan hemmalaget ryckte via dubbla mål i slutet av perioden, och sedan spädde på till 6-3 en bit in i tredje. Elin Björkman blev tvåmålsskytt.

Uppsala – Dalen 4-5 (ot): Starkt av Dalen tycker jag, men man visade å andra sidan gott gry i derbyt mot Iksu, och kunde nog rida vidare på den prestationen här. Uppsala lär vara besvikna, hemmalaget ledde med 4-1 i mittperioden men Dalen sköt tre snabba och hade kvittat inför tredje akten – som blev mållös. Tvåmålsskytten Sandra Larsson avgjorde på övertid.

Malmö – Tyresö-Trollbäcken 2-4: Omgångens knall, tycker jag, även om TT tidigare visat att man är bättre än förhandstipsen gjort gällande. Malmö har ju gått bra på sistone, tvålat dit Karlstad klart och snott poäng av Pixbo, men här lyckades man inte trots en tidig 2-0-ledning. Linnea Wiregård – en av SSL:s knallar hittills – tryckte in två bollar för TT och 18-åringen har gjort nio mål på sju matcher hittills.

Kalmarsund – Linköping 3-4: Välkomna in i poängprotokollet Linköping! Men oj, vad bittert för Kalmarsund. Hemmalaget ledde med 3-1 efter två perioder, men släppte sedan in tre mål i sista perioden där Linköping avgjorde med en (1) sekund kvar genom tvåmålsskytten Maja Liljeroth. Därmed bytte lagen plats i tabellen: Kalmarsund är sist med en pinne, Linköping näst sist med tre pinnar. Warberg finns närmast ovanför strecket med sex poäng.

***

Lördagens match:

Storvreta – Helsingborg 6-2: Jag är imponerad av Storvreta. Trots att man gör SSL-turné med en smal och tunn trupp så fortsätter man att rada upp fina resultat. Att det finns spets är det ju inget snack om, men att man utan någon vidare bredd ändå håller i det furiösa schemat som varit de senaste veckorna tyder på klass. Uppsalalaget hamnade i 0-2-brygga mot Helsingborg – med Mika Kohonen tillbaka mot sin gamla klubb – men vände och vann efter bland annat tre mål av Henrik Stenberg (som kanske borde varit två eftersom en straff inte var korrekt).

***

Just det.
I fredags listade jag 10 överraskningar i herrarnas SSL:
De har överraskat mest i SSL (PLUS-låst)

***

Landslagsuppehåll. Behövligt för både lag och supportrar, gissar jag.

Så var det dags.
Storvreta mot Helsingborg.
Mika Kohonens första match på sin gamla hemmaplan (nåja, ny arena, men ändå…) mot sin gamla klubb. Det blir så klart en känslosam historia, inte bara för Kohonen, men också för innebandyn i Uppsala.
Det sades lite hårda ord när Storvreta och Mika Kohonen gick skilda vägar, stjärnan tyckte inte att han behandlats rätt, men det är gammalt och glömt nu, och Mika Kohonen hymlar inte med att han har enormt starka känslor för Storvreta där han under många år var den stora stjärnan, spelmotorn och regissören.
Han talar om kärlek när han nämner Storvreta.
Kohonen har betytt enormt mycket för innebandyn i Uppsala i allmänhet och framgångarna för Storvreta i synnerhet.
Han är helt enkelt en levande legend i Uppsala.
Mika Kohonen må inte längre vara den spelare han var när han stod på toppen av sin karriär, men han har i höst visat att han fortfarande är en fantastisk spelare med sin smartness, sin pondus och sin teknik. Han har en förmåga att reglera tempot, slå både de enkla och svåra passningarna, och har även överraskat med att ladda bössan riktigt rejält ett par gånger (i alla fall i powerplay).
Det går inte så snabbt alla gånger, men det spelar ingen roll. En spelare av Kohonens kaliber skaffar sig tid ändå.
Helsingborg är ett helt nytt lag i år.
Äntligen, efter x antal års famlande efter en jämnhet, ser skåningarna ut som det där topplaget som man drömt om att bli.
Kohonens del i det ska inte underskattas.
Visst, det handlar inte bara om Kohonen – Helsingborgs spetsar är spetsigare än på länge, bredden djupare än någonsin, Jonathan Paulsson har stundtals varit ett monster i mål och Mika Ahonen har verkligen lyckats sätta sin stämpel på laget – men hans lugn, skicklighet och auktoritet tror jag har grundat ett självförtroende som inte varit så tydligt i klubben tidigare. Han har bidragit med en vinnarmentalitet och en bensäker tro på den egna förmågan, något som det tidigare jojo-laget saknat och som jag tror har stor del i den bättre jämnheten.
Mot Storvreta så kommer Helsingborg inte bjudas in att ha samma spelvändingsfest som mot Pixbo senast, men jag tror ändå man kan lugga poäng mot regerande mästarna på bortaplan.
I slutspelet i våras när lagen möttes i kvartsfinalen så kändes det som att det bara kunde gå på ett sätt. Storvreta kändes på förhand ett par klasser bättre och vann också som väntat tämligen komfortabelt med 4-1 i matcher.
Men styrkeförhållandet är annorlunda nu, tycker jag.
Hade ett slutspel startat här och nu så hade en matchserie mellan Storvreta och Helsingborg känts öppen.
Det känns den här matchen också.

***

Tippning av helgen och herrarna är först ut.

Lördag:

Storvreta – Helsingborg 2: Snacka om speciell match då Mika Kohonen kommer hem till Uppsala för att möta sitt förra lag. Burop? Knappast, Kohonen har betytt hur mycket som helst för klubben och innebandyn i Uppsala, så han lär snarare hyllas – och det blir intressant att se reaktionerna om stjärnan skulle sätta en viktig kasse för ”fel” lag. Skåningarna är överlag heta nu och jag tror man kan sno en seger här.

Söndag:

Pixbo – Falun 2: Vi kan säga så här, spelar Pixbo som man gjorde senast mot Helsingborg så kommer Falun vinna stort. Men så lär det inte bli. Pixbo har tidigare visat att man kan resa sig efter ras och lär göra det nu också, men även om man höjer prestationsnivån och slipar bort de horribla misstagen från senast så tror jag inte det räcker mot ett skickligt Falun som är bra form.

Linköping – Sirius 1: Linköping tog en riktig krigarseger mot Växjö senast där inte minst försvarsspelet var otroligt tajt och disciplinerat. Det här blir en annan typ av match, en match där man kommer tvingas driva mer av spelet själva och där man ska dyrka upp ett defensivstarkt Sirius. Jag tror man har tålamod och kompetens att göra det, men det blir inga stora siffror.

Dalen – Höllviken 1: Höllviken brottas med formen. På de åtta senaste matcherna har det bara blivit en trepoängare, även om man tagit poäng i fyra av de åtta fajterna. Dalen har förlorat tre raka hemmamatcher (nja, derbyt mot Thorengruppen var ju hemma, men formellt sett var man bortalag), det tillhör sannerligen inte vanligheterna, och nu känns det som att det vänder och Umeålaget tar den här matchen.

Warberg – Karlstad X: Intressant match, så klart. Karlstad har brottats med formen hela hösten, har förtvivlat svårt att få något med sig och väntar envetet på att det ska lossna för stjärnvärvningen Kevin Björkström. Warberg har gått okej på sistone med dubbla övertidssegrar och har en glödhet Daniel Karlander (sju mål på tre senaste matcherna), men det doftar väldigt mycket kryss i den här fajten.

AIK – Växjö 2: Växjö har spelat helt okej de senaste matcherna men har trots det fyra raka förluster. Någon gång kommer det vända för smålänningarna och det här kan mycket väl bli en sådan match, men AIK är riktigt bra hemma, jobbade sig till dubbla poäng mot Sirius senast och är svårbemästrade. Två lag med bra bredd men där Växjös spets känns lite vassare, och det avgör.

Mullsjö – Thorengruppen 1: Thorengruppen tar sina poäng på hemmaplan och har ännu inte vunnit på bortaplan. Känslan är att den trenden inte bryts i Västergötland, utan jag tror att Mullsjö tar en solid seger. Hemmalaget har tre raka kryssmatcher i ryggen och har haft tufft att leverera från start i fajterna, men har en betydligt högre kapacitet än gästerna och det bör ge utslag.

Damerna:

Endre – Karlstad 1: Endre är starka hemma och även om man inte kom till mot Täby senast, så var man ändå ganska solida defensivt och på hemmaplan får man mer utrymme att leva ut offensiven. Karlstad är dock luriga, skrällde till sig två poäng mot Kais Mora senast, och har spetsar i bra form. Kryssvarning, men tror på hemmaseger.

Rönnby – Warberg 1: Rönnby har gjort precis det man ska hittills, torskat mot topplagen men vunnit mot alla mitt- och bottenlag, och som formen ser ut nu ska det inte vara några problem för laget att spela sig till slutspel. Warberg vann nyckelmatchen mot Kalmarsund senast, men räcker inte till här.

Iksu – Täby 2: Jag lastar in en skräll här. Iksu imponerade inte alls mot Dalen i derbyt medan Täby verkligen känns på gång, såväl offensivt som defensivt. Man har en formstark keeper i Emelie Frisk och några spetsar framåt som verkligen levererar just nu. Iksu är bredare på pappret, men jag tror faktiskt Täby kan vinna här.

Uppsala – Dalen 1: Vad har hänt med Uppsala? Laget vräker helt plötsligt in mål på löpande band. Först tio mot Linköping och sedan sju mot Tyresö-Trollbäcken. Förvisso inte mot supermotstånd, men ändå. Laget är i bra form och jag tror man dyrkar upp Dalen också, även om Umeålaget var solida mot Iksu senast.

Malmö – Tyresö-Trollbäcken 1: Malmö känns i bra form. Klar seger mot Karlstad och en poäng borta mot Pixbo senast, efter en kvittering i sista sekunden, så självförtroendet är det inget fel på. Jag tror man fortsätter plocka poäng mot TT också, ett lag som efter en fin start torskat en hel del, men som å andra sidan haft tufft spelschema.

Kais Mora – Pixbo 2: Pixbo tappade förvisso poäng mot Malmö senast, släppte in 2-2-bollen i slutet efter osedvanligt slappt försvarsspel för att vara Pixbo, men vann till slut efter övertid. Lagets defensiv är genomsolid och jag tror man helt enkelt nöter ner ett ganska tunt och stukat Kais Mora, som fick med sig en pinne efter blotta förskräckelsen mot Karlstad senast (kvitterade med sju sekunder kvar).

Kalmarsund – Linköping 1: De två lagen i botten av tabellen, och här står det så klart superviktiga poäng på spel. Serien är ung, tabellen kanske inte är satt, men ska man hålla sig kvar så finns det vissa matcher som bör vinnas – och det här är en sådan för båda lagen. Lär bli kamp – men tror Kalmarsund reder ut det, men det blir med knappa marginaler.

***

Glödhet söndag.

Släkten är värst, säger man ju.
Och så är det.
När Karlstad skrällde mot Kais Mora och vann med 5-4 efter övertid så var det Jessica Eriksson som avgjorde. Hon som lämnade just Kais Mora för Karlstad i somras – och som nu mötte sitt gamla lag för första gången.
Att då fullborda en skräll genom att avgöra på övertid är så klart speciellt.
– Det var en lite konstigt känsla att möta Mora, men jag fick koppla bort att jag spelade mot kompisar. Man vill alltid vinna, oavsett vilka man möter, sa hon.
Karlstad var ju faktiskt på väg mot tre pinnar, men Kais Mora lyckades kvittera med sju sekunder kvar vilket tvingade matchen till övertid.
– Det var riktigt jobbigt. Det kändes nästan som vi förlorat just där och då, men vi släppte det ändå ganska snabbt, sa Eriksson.
Förra veckan snackade jag med Ellinor Berling som bytte Kais Mora mot Uppsala för att få en större roll, mer speltid och chansen att blomma ut som spelare. Något som hon hittills lyckats med då hon matat in mål på löpande band.
Historien är exakt densamma när det gäller Jessica Eriksson.
23-åringen fastnade också bakom stjärngalleriet i Mora, valde i somras att lämna för Karlstad, och anledningen var densamma som för Berling: att få en större och mer bärande roll.
Det har hon verkligen fått i Karlstad, där hon ankrar andrakedjan med succényförvärvet Luize Bilinska och supertalangen Frida Swahn. Hon är bollmotorn i den där kedjan, den som driver spelet, den som skickar iväg laserpassningarna till målskyttarna.
Hennes kemi med Bilinska är ju sylvass, inte minst.
Det känns väl som att Eriksson mer eller mindre assat till alla mål som lettiskan gjort, faktiskt.
Däremot kan man ju fråga sig: satsar Kais Mora alldeles för mycket på sin stjärnfemma?
Det är tydligt att spelare som Jessica Eriksson och Ellinor Berling håller bra SSL-klass, så väl spel- som poängmässigt, men de fick aldrig riktigt chansen att visa det i Kais Mora där man satsat fullt ut på sin superfemma.
Berling var mild i sin kritik mot Mora förra veckan och Jessica Eriksson sken inte heller av besvikelse.
Eriksson menade att är så i de flesta topplagen:
– Jag vet inte om Mora är dåliga på att ge andra spelare chansen, jag tror det är samma i alla profilstarka lag. Kais Mora har försökt få fram spelare, men det är svårt när man har så starka profiler.
Nåväl: kul att både Ellinor Berling och Jessica Eriksson får visa hur bra de är.

***

Blickade lite på Täby mot Endre också och blev imponerad av Täby som var bättre under stora delar av matchen, men som ändå hade svårt att forcera ett strikt Endre där Liisa Kokkonen i kassen sin vana trogen gjorde en stark insats.
Men Täby fick sina kassar.
3-0-målet var matchens behållning. Moa Tschöp satte av i en av sina patenterade löpningar, sprang över hela planen och satte bollen i nät. Det mest anmärkningsvärda? Allt skedde i boxplay.
Tschöp är sannerligen en klasspelare.
Precis som Jennifer Stålhult som bombade in 1-0 i powerplay och lirkade in 2-0 på en väl förvaltad straff.
Endre putsade siffrorna något i sista, men var egentligen aldrig nära hemmalaget som vann med 5-2 till slut.
Ett rejält styrkebesked för Täby, så klart.

***

Superfavorit inför säsongen, men Iksu visade då inte upp något guldspel i Umeåderbyt mot Dalen.
Visst, Dalen gjorde det bra, men det var framförallt Iksu som underpresterade. Det såg krampaktigt ut. Ingen riktig fart, ingen som riktig tog tag i sakerna, och Dalen kunde ganska effektivt freda sig, sticka upp i spelvändningar och skapa en hel del vassa målchanser.
Nåväl, ett för dagen dåligt Iksu kunde ändå vinna tämligen komfortabelt – 5-2 till slut – och det gör man för att man sitter på så mycket individuell skicklighet att oavsett hur mycket kollektivet glappar så gör man ändå ett knippe mål.
Emelie Wibron – som varit väldigt modest i målskyttet om man jämför med ifjol – satte dubbla bollar till slut, och var en av de bättre hos Iksu.
Matchens lirare var dock Dalen-keepern Erika Johansson.

***

Malmö skrällde till sig en pinne borta mot Pixbo.
Isabell Krantz schabblade med bollen bakom mål när Malmö satte press, Ellen Rasmussen vann närkampen och Cecilia Di Nardo, i Gretzky-position bakom kassen, kunde vackert trä in bollen i slottet där Johanna Nilsson oväntat ensam kunde peta in kvitteringen fram till 2-2.
Klockan?
Den stod på 59.59.
Pixbo avgjorde till slut, i powerplay, efter ett fint skott av Eliska Kruponova.
Starkt av Malmö ändå att fixa en pinne i en av säsongens svåraste bortamatcher.

***

Comebackande Annie Nilsson målade i sin SSL-debut för Kalmarsund – men det blev betydelselöst. Målet innebar en 3-5-reducering i den sista perioden borta mot Warberg, och blev matchens sista balja.
Starkt av Warberg att plocka en trea och man skaffar sig nu ett bra övertag i bottenkampen, där man klivit upp på sex pinnar och lämnar Kalmarsund, en pinne, och Linköping, noll pinnar, en bra bit bakom. Ingen betryggande lucka så klart, men ändå en lucka.
Stortalangen Jenny Dahl satte dubbla kassar för hemmalaget.

***

Anna Wiman gjorde mål igen. För tredje matchen i rad. Men vad hjälper det?
Linköping fortsätter att rada upp förluster, nederlaget mot Rönnby (2-4) var det sjätte raka och laget är alltjämt utan poäng i tabellen.
Visst, östgötarna har haft ett riktigt svårt program och måstematcherna har man inte genomlidit ännu, men det ser jobbigt ut.
Rönnby fortsätter att plocka poängen som man ska ta. Man har förlorat mot Endre och Iksu men vunnit mot Kalmarsund, Uppsala, Malmö och nu Linköping. Jodå, visst blir det slutspel igen för det generationsväxlande storlaget.

***

Målmaskinen Uppsala?
Ja, man börjar ju undra. Laget brukar knappast lasta in kassar på löpande band men sköt tio mål mot Linköping senast, och följde upp det med sju baljor i 7-4-viktorian mot Tyresö-Trollbäcken.
Dessutom sju olika målskyttar – och då bröt ändå Ellinor Berling sin fem matcher långa målsvit.
Imponerande.
Tyresö-Trollbäcken torskade igen. Succéstart med fyra inspelade poäng, sedan fyra raka nollpoängare. Men det har varit många tuffa matcher så vi ska inte sätta någon stämpel på TT ännu, måstematcherna ligger längre fram.

***

Helguppsnack imorgon.

Det är annorlunda i årets skyttetopp i damernas SSL.
Vi är ju vana vid att se inte minst målmaskinerna Anna Jakobsson (34 mål ifjol) och Malin Andréason (46 mål ifjol) där, men ingen av dem lirar i år.
Ranja Varli (29 mål ifjol) är skadad och i bästa fall tillbaka till slutspelet.
Sara Helin (30 mål ifjol) har varvat ner.
Och kollar vi på toppen i år så saknas fjolårets skyttedrottning Emelie Wibron (50 mål ifjol) som är blott tolva hittills med sina fem baljor.
Istället ser topp-5 ut så här:
Matilda Sjödin, 13 mål.
Corin Rüttimann, 9 mål.
Amanda Wall, 9 mål.
Luize Bilinska, 9 mål.
Sara Steen, 9 mål.
Det är kul.
Nya namn.
Förutom schweiziskan då. Corin Rüttimann (31 mål ifjol) är blev femma i skytteligan redan ifjol då hennes målskytte vaknade, och nu visar hon att det inte var någon tillfällighet. Hon har helt enkelt blivit mycket vassare när det gäller avsluten och skotten, och är därmed helt komplett som spelare.
De fyra andra är helt nya i toppen.
Matilda Sjödin har med Ranja Varli borta i Täby fått en roll som superspets, och den tar ju duracellkaninen (hon kan nog springa hur mycket som helst) verkligen tillvara på. Hennes fart kompletterar verkligen stridsvagnen Louise Wickström och allroundpjäsen Jennifer Stålhult.
Amanda Wall har också fått en mer framskjuten position i Kais Mora i år i och med att Malin Andréason inte lirar, och det har hon också tagit tillvara på. Noterbart där är att hennes nio mål kommit efter tre hattrick.
Luize Bilinska har blivit en succévärvning för Karlstad. Lettiskan har gjort mål i alla matcher, har hittat grym kemi mer mackmakaren Jessika Eriksson och redan ritat under ett nytt avtal.
Sara Steen i Endre har verkligen fått blomma ut i full prakt i år. Hon har verkligen roffat åt sig av den ocean av speltid och förtroende som uppenbarades i och med att Anna Jakobsson och Corin Rüttimann försvann. Hon är den nya frontfiguren, gå i bräschen-spelaren och målskytten hos gotländskorna.
Det är kul med nya kanoner i toppen.

***

Tippnings av fredagens matcher:

Karlstad – Kais Mora 2: Mora har knappast blixtrat hittills den här säsongen och det lär knappast bli någon promenadseger borta mot Karlstad, men visst ska dalalaget ta den här fajten eftersom man har en spetskompetens som är överlägsen hemmalaget. Lagen har varsin het målskytt: Luize Bilinska i Karlstad har gjort mål i alla matcher hittills och Amanda Wall i Mora har gjort hattrick i två raka matcher.

Täby – Endre 1: Vi säger det igen, Täby har något riktigt intressant på gång den här säsongen och nu får man också ett rejält test då Endre kommer på besök. På pappret har Täby en vassare spetskompetens – inte minst Matilda Sjödin som lastar in mål på löpande band just nu – och det bör ge utslag.

Warberg – Kalmarsund 2: Möte mellan två nykomlingar som lirade i samma serie ifjol och som känner varandra väl, så det här blir ett riktigt prestigemöte. Båda lagen parkerar som väntat i botten så det är oerhört viktiga poäng på spel. Båda lagen har visat skapligt gry i inledningen trots uteblivna resultat. Sätter dock min peng på Kalmarsund här.

Dalen – Iksu 2: Umeåderby, men det lär bli en ganska ensidig historia eftersom styrkeförhållandet mellan lagen känns större än på väldigt länge. Allt annat än en förkrossande seger för Iksu vore en gigantisk skräll. Det finns risk att det drar iväg och blir tvåsiffrigt till och med.

Pixbo – Malmö 1: Pixbo hittar alltid vägar att vinna matcher, på något vis. Tålamodet är närmast nog skrämmande, mästarna har en kuslig förmåga att bara mala på och mala på och mala på – och man kan göra det för att man vet att man får utdelning till slut. Så lär det bli här också. Hemmalaget vinner, men inte med gigantiska siffror.

Tyresö-Trollbäcken – Uppsala 2: Tyresö-Trollbäcken inledde säsongen överraskande piggt och plockade också poäng, men har sedan haft ett svårt spelschema och följaktligen också åkt på tre raka nederlag. Nu möter man ett lag av lite samma karaktär, för Uppsala är ett slitande kollektiv med mycket fighting spirit, precis som man själva. Gästerna har dock vassare spets, inte minst Ellinor Berling som gör mål hela tiden, och det kommer att avgöra.

Linköping – Rönnby 2: Det tuffa spelschemat fortsätter för Linköping som bara mött lag som spelade slutspel ifjol – och man har inte lyckats ta en enda poäng hittills. Nu ställs man mot Rönnby som också lirade slutspel ifjol och även om gästerna tappat mycket sedan ifjol så är man ändå betydligt vassare än hemmalaget. Det doftar ny förlust för östgötarna.

***

Damfokus ikväll!

Johan Edlund var en av de stora under Caperiotäbys storhetstid, men var också med när laget åkte ur SSL 2014.
De två senaste åren har han lirat i allsvenska Djurgården.
Men i somras valde han att ta steget tillbaka till SSL för att bli en av de meriterade grundbultarna i AIK 2.0. Vara en av gubbarna som ungdomarna kan hålla i handen när det börjar blåsa.
Samma offensiva dynamo som han var under sina glansdagar är han inte längre.
Men mot Sirius small det.
Pang bara.
Edlund fick på en praktträff när han dundrade in 4-4-bollen som tog matchen till övertid och sedermera övertidsseger sedan måltjuven Andreas Stefansson avgjort med sitt andra mål för kvällen.
Veteranen kan bevisligen skjuta fortfarande.
Fast han inte skjuter så ofta numera.
– Äh, när man var yngre så körde man på mer, nu värderar man lägena annorlunda. Jag tänker hemåt och chansar inte lika mycket. Dessutom spelar jag med killar som kan ta avslut, och jag har inget emot att spela fram istället, sa han när jag språkade med honom efteråt.
Han kanske borde skjuta mer, vad det verkar.
Jag kollade i arkivet och hans senaste SSL-mål kom i sista omgången 2013/14.
Det var 964 dagar sedan.
– Ja, det är ju ett tag sedan. Men så är man en gammal gubbe också, sa Edlund och skrockade lite.
Men just den där gubbmentaliteten är nog något som AIK behöver.
Unga, hungriga AIK gillar att trycka plattan i mattan, men mår bra av lite balans ibland. Det ger killar som Edlund, Patrik Hagberg och Joel Kanebjörk, inte minst.
AIK har ju till och med lite Caperiotäby-vibbar, med Edlund, Hagberg samt Magnus ”Binge” Jäderlund på tränarbänken.
– Äh, det skulle jag inte säga, men vi är ju några som är med från den tiden, sa Edlund.
AIK tog alltså dubbla pinnar borta mot svårspelade Sirius.
Starkt.
Laget som ingen visste hur bra de var, som folk både stämplade som potentiell överraskning och flopp inför säsongen, är alltså femma i tabellen efter tio omgångar. Det är sensationellt bra.
– Jag är inte förvånad på det sättet. Vi har tagit bra med poäng, men vi vet också att det blir noll poäng om vi inte gör jobbet. Vi har ett riktigt bra lag, men vi vet också vilket jobb som krävs, sa Edlund.

***

Uppsnack inför damernas intensiva fredag under morgondagen.

Wow.
Mötet mellan Falun och Storvreta hade det mesta.
Kamp, finess, känslor, diskussioner, kombinationer – det var en högoktanig match mellan två rivaler som någonstans skapade en längtan efter att de här två giganterna ska få mötas i SM-final framåt våren.
Det är en lång väg att vandra, men det känns ju knappast orealistiskt.
Mitt i detta inferno av hetta, rivalitet och stjärnglans så klev stortalangen Casper Backby fram och sköt det avgörande målet.
Det stod 4-4 efter en jämn kamp över två perioder, men i början av den tredje akten så for Backby fram på kanten och helt plötsligt så sa det bara pang och bollen satt högt bakom Viktor Klintsten.
Ett superskott.
Av Casper Backby.
Man har ju väntat på hans genombrott. Jag frågade honom om han själv kände press att ta nästa steg.
– Nej sa han, jag är bara 19 år och tar steg hela tiden. Den pressen som finns sätter jag på mig själv, sa han.
Just det… killen är bara 19 år.
Det känns ju helt absurt. Det känns som han varit med i evigheternas evighet. Det har han förvisso också, trots sin ringa ålder så är han redan inne på sin fjärde (!) SSL-säsong. Det han hunnit uträtta hittills i SSL kan många spelare bara drömma om att göra i hela sin karriär. Han är bara 19 bast, men redan en kugge i Sveriges just nu bästa lag.
I skadade Jonas Adrianssons frånvaro så har han ju fått chansen i Faluns spetsfemma i år (kom in efter några omgångar) och det går ju inte annat än att älska det draget av Thomas ”Brolle” Brottman. Det finns ingen bättre miljö för talangen att snappa upp saker och utvecklas som spelare.
De senaste matcherna ha han också börjat göra poäng – och nu gjorde han alltså det matchavgörande målet.
– Poängen ger en boost och skapar självförtroende. Nu vågade jag ju skjuta idag till exempel, det var nog inte så många som trodde att jag skulle göra, sa han.
– Jag har haft en defensiv roll de senaste åren men jag har offensiva kvaliteter och nu får jag visa dem.
Men han ville inte säga att han spelar fast sig i superfemman.
– Jonas Adriansson är i mitt tycke världens bästa center och den här femman är svår att splittra upp. Det är upp till ”Brolle” (Thomas Brottman, tränare) men jag ska kriga för platsen.
Han bekräftade också att håret satt kvar efter luggningen av Jimmie Pettersson – som gav en femma – i slutet, och hade inget mer att säga om det. Något som hände i stridens hetta, helt enkelt.
Det var mycket som hände i stridens hetta: Thomas Holmgrens kast av en boll i ansiktet på Mattias Samuelsson till exempel.
Men överlag var det schyssta tag.
Det var mycket som hände.
Som typ:
Jesper Berggren, defensivveteranen i Storvreta, gjorde två dribblingar och svarade för ett osannolikt solomål.
Alexander Rudd, magikern, droppade en boll till… Alexander Galante Carlström som gjorde 6-4.
För att summera: Falun cementerade sin roll som största guldfavoriten i år.

***

”Månstret” var helt galet bra i derbyt mellan Dalen och Thorengruppen.
Måns Parsjö-Tegnér spelar alltid med så mycket energi att adrenalinet sprutar ur öronen på honom, men det vet i sjutton om det inte sprutade lite extra den här kvällen. Han såg så taggad ut och gestikulerade så mycket att man undrade om det fanns någon kraft kvar att göra det han faktiskt var där för att göra: rädda bollar.
Men det fanns det.
Verkligen.
”Månstret” blev första målvakt (och kanske enda…) att hålla nollan i år, då Dalen vann prestigemötet med solklara 5-0.
Eller ja, solklara och solklara.
Dalen fick en drömstart på matchen och ledde med 3-0 redan efter sex minuter. Den ledningen kunde man rida på resten av matchen. Men Thorengruppen skapade massor av chanser, hade flera powerplay-lägen och lastade iväg (enligt den officiella statistiken) 31 bollar mot mål. Men ”Månstret” stod i vägen varje gång, och svarade för ett gäng svettiga parader. Bland annat på en straff.
Det här var inte en nolla – som det brukar vara i innebandy – där ena laget är överlägset det andra, utan detta var en nolla som Parsjö-Tegnér verkligen förtjänade. Han var så bra som nollan indikerar.
Thorengruppen gjorde en bra match, men mötte helt enkelt en vägg.
Därmed inte sagt att bara Parsjö-Tegnér vann matchen åt Dalen, men det var ingen 5-0–match.
För övrigt:
Är det inte dags att ge Jonas Svahn absolut stjärnstatus nu? Han är förbannat bra helt enkelt. Både offensivt och defensivt.
2-0-målet han gjorde var egen show: tappade boll, vann tillbaka boll, drev framåt, väggade med en kompis, och gjorde mål. Passningen till Ketil Kronberg vid 4-0 var lika enkel som genialisk och 5-0-målet en klassisk Svahn-kontring.
Stjärnstatus eller inte, Svahn är en Sveriges vassaste kontringsspelare.

***

Straffkommendering, Pixbo.
Okej, jag tittade lite på alla matcher parallellt, men så fort jag drog blicken till Skåne och mötet mellan Helsingborg och Pixbo så var det som om det var repris på repris: Pixbo tappade boll och Helsingborg kontrade och gjorde mål.
Helsingborgs spelvändningar var kliniska.
Det gick snabbt, passningarna satt på bladet, avsluten var distinkta.
Men oavsett hur bra Helsingborg gjorde allt det här, så undrar jag vad Pixbo sysslade med. Inte lärde man sig av misstagen i alla fall, för man fortsatte att tappa boll i parti och minut och bjöd på läge efter läge.
Helsingborgs första mål kom efter ett kanonskott – men sedan kom nio hemmamål efter rappa spelvändningar. Och då ska meddelas att skåningarna hade ett knippe spelvändningar och frilägen till, som inte resulterade.
I tredje perioden var det stundtals parodi. Okej att Pixbo ville chansa och kliva upp, men någonstans kände jag bara ”ge upp”, Helsingborg kontrar ju sönder er gång på gång. Nu blev det bara förnedrande.
Jag menar vid 8-2 – då kommer ju Jami Manninen OCH Linus Nordgren helt rena, båda två.
Pixbo hade en hel del i första perioden då Jonathan Paulsson verkligen fick sträcka ut, men sedan var det bara ett lag på banan. Helsingborg straffade gästerna å det grövsta, och det blev ju hela 10-3 till slut.
Daniel Johnsson, tre mål, var hetare än hetast.
Linus Nordgren, fem poäng, var fullständigt briljant och gjorde den bästa prestationen jag sett honom göra i år.
Och Jonathan Nilsson.
Han är verkligen galet bra.
Han slog igenom redan ifjol, men nu är han en färdig världsspelare. Säsongens största utropstecken, tycker jag.
Pixbo har vunnit många matcher i höst, men när man väl förlorar, då har det verkligen rasat rejält. Som mot Classic, som mot Storvreta, som nu. Tidigare har man studsat tillbaka, det gör man säkert nu också. Men att ha sådant bjudningskalas som ikväll, det håller inte.

***

Världens bästa Karlsson.
Gånger två.
Har man det kommer man långt. Det visade Linköping borta mot Växjö där man lyckades kriga till sig en 5-2-seger efter just dominanta insatser av bröderna Karlsson, Martin och Anton.
Martin Karlsson smackade in både 1-0 och 2-1 och gjorde sedan blytunga 4-2 en bit in i den tredje perioden.
Anton Karlsson svarade samtidigt för en helt galen försvarsinsats, där han dominerade med sin fysik och sina bolltäck.
Det här var ju en match där Växjö ägde mest boll, men där man gång på gång körde in i Linköpings solida försvarsmur med generalen Anton Karlsson i spetsen. Östgötarna låg hela tiden rätt och var otroligt disciplinerade, vilket frustrerade Växjö under långa stunder. Växjö skapade ändå tillräckligt för att göra mer än de två powerplay-mål som man mäktade med (noll i fem mot fem alltså), men ven inte skotten utanför så stod veteranen Henrik Qvist i målet i vägen.
Till slut var det knappt så att Växjö trodde på det längre, efter att ha stångat sig blodiga mot muren, inte minst i andra perioden då man skapade bra tryck men bara fick utdelning en enda gång.
Det här var precis vad Linköping behövde.
En prickfri defensiv insats, ett kollektiv som jobbade tillsammans, och ett matchvinnande skitmål (Matej Jendrisak vallade in 3-2-bollen via Johan Roos i gröten framför mål). Linköping vill vara just den där jobbiga, kollektiva maskinen, precis som man var i den här matchen.
Bottenlag som hackar brukar ju annars ha marginaler mot sig, men det hade Linköping verkligen inte här. Även om man undrade vad som höll på att hända när Jesper Johansson lobbade en boll i ribban och Christian Mattsson satte en boll i stolpen med öppet Växjö-mål i slutet, men man redde ut det ändå.
Växjö har nu fyra raka förluster, för övrigt.
Smålänningarna stod dock för matchens delikatess. Filip Kjellsson lobbpassade till bortre stolpen där Ludwig Persson bara höll bladet och vinklade in bollen. Det anmärkningsvärda? Kjellsson hade blicken åt helt motsatt håll…

***

Mullsjö och handikapp.
Det var ju dagens införsnack.
Och nej, Mullsjö gjorde inte första målet idag heller, och man låg under med 1-3 mot Höllviken efter första perioden sedan Johannes Wilhelmsson målat i första aktens sista sekund.
Mullsjö låg sedan under med 3-5 efter två akter.
Vi ska inte ta ifrån Höllviken något, de är ett riktigt bra lag, men Mullsjö fortsätter alltså att hamna i tidiga underlägen, och trots att man gjorde en stark forcering så räckte det inte mer än till ett kryss.
Laget har visat styrka i slutperioderna många gånger, idag precis som senast mot Karlstad, men det hjälper ju inte när man ligger under redan när slutakterna startar. Det är som att laget måste ligga under innan det börjar tugga igång.
Där har de underpresterande västgötarna sin nyckel:
Starta bättre.
Få chansen att spela på ledning.
Nu blir det hela tiden en kamp i uppförsbacke.
Laget åt ikapp både mot Karlstad senast och idag mot Höllviken, men det blir inte mer än kryss, och det ger inte speciellt stora utslag i tabellen.
Viktigt i alla fall att David Gillek fick bryta sin måltorka – även om det nog var ett av karriärens lättaste mål när han helt enkelt fick en boll av Höllvikenbacken och ensam med keepern kunde måla. Han hade inte gjort mål på nästan en månad, och att kaptenen levererar – och går i bräschen – är essentiellt för västgötarna.
Höllviken – där Johannes Wilhelmsson skickade in tre mål – går fortsatt bra hemma där man plockat poäng i fyra av fem matcher.

***

Match imorgon igen.

Inför säsongen gick Mullsjö ut och sa att det är SM-guld som gäller i år.
Kaxigt, men kul.
Klubbar och spelare ska våga sticka ut, även om man får räkna med att bli biten av media och fans när det inte går som man tänkt.
Mullsjö har inte startat säsongen speciellt bra, men har klarat sig undan de värsta dreven eftersom Karlstad och Linköping vandrat ännu värre kräftgång och istället varit de underpresterande lag som fått mest fokus.
Men Mullsjö är en besvikelse hittills, inget snack om saken.
Laget är elva i tabellen, bara en pinne från en slutspelsplats, men förväntan var ju att man skulle vara med bland de fem, sex bästa lagen och haft en sisådär fem, sex poäng ytterligare.
Vad som gått snett?
Det finns en sak som sticker ut: laget ger motståndarna handikapp i stort sett varje match.
Såg jag rätt så har laget bara gjort första målet i en av nio matcher. I övrigt hamnar man alltid i underläge, och det gör det oerhört svårt att vinna matcher. Lag som leder kan leva mer på motståndarnas misstag. Att jaga innebär att man får blotta sig – och brister då tålamodet lite, vilket är lätt hänt om självförtroendet inte är på topp, så ringer det lätt mer i baken.
Att det finns kapacitet i Mullsjö är det inget snack om (bortasegern mot Storvreta var imponerande, inte minst), men det håller inte att starta svagt hela tiden:
* I premiären mot Pixbo låg man under med 0-2 efter första och torskade med 3-8.
* Mot Dalen borta hamnade man snabbt i 0-3-underläge, och förlorade med 5-6.
* Mot Helsingborg var det 0-2 efter halva matchen, innan man lyckades – via en heroisk vändning – vinna med 7-5.
* Mot Falun borta så låg man under med 1-4 efter första, och torskade med hela 3-14.
* Hemma mot Växjö stod det 0-5 efter första perioden, och man föll med 4-7 till slut.
* Mot Sirius låg man under med 0-2 efter sex minuter, men lyckades vända tillbaka till en 7-4-seger.
* Senast mot Karlstad låg man under med 0-3 efter knappt halva matchen, men fick ändå oavgjort till slut, 5-5.
Nye coachen Andreas Elf måste hitta verktyg för att få laget att starta matcherna bättre.
Dessutom måste försvarsspelet överlag bli vassare.
Mullsjö har släppt in 58 mål, det är tredje sämst i serien. Ifjol släppte man in 4,4 mål per match, i år är samma siffra 6,4. Det håller så klart inte om man ska vara ett topplag i den här serien.
Sedan så har man ju haft lite oflyt med skador också, ska tilläggas.
Fjolårets succéback Jesper Kivipaasi är ju borta hela hösten, och det är klart att det är kännbart, speciellt eftersom man också tappade Kim Hadelund inför säsongen. Plus att Isaac Rosén inte varit 100 % efter sin operation. Att sakna två så tongivande spelare känns, inget snack om saken. Rosén har dock sett vassare och vassare ut på slutet, och verkar gå mot formtoppen.
Men oavsett vad, starterna på matcherna måste bli bättre.
Nu väntar bortamatch mot nykomlingen Höllviken.
Jag tror inte Mullsjö har råd att ge skåningarna något handikapp.

***

Tippning av veckans matcher.

Onsdag:

Falun – Storvreta 1: Repris på vårens heta och episka semifinalserie som gick till sju matcher. Den gången vann Storvreta, den här gången tror jag Falun vinner. Anledningen är ganska enkel: Falun har en bredare trupp, har bättre bredd på spetsarna, är i bättre form och spelar på hemmaplan. Det syntes redan mot Växjö att Storvreta led av sin smala trupp, och även om Henrik Stenberg är tillbaka nu så är det tämligen tunt, och jag har svårt att se att man ska orka mot ett malande och skickligt Falun.

Thorengruppen – Dalen X: Derby i Umeå, det har vi mest sett på damsidan i SSL de senaste åren, men nu återupplivas det ju även på herrsidan (Umeå City var ju uppe för ett antal år sedan). Det är inte så mycket att dividera om styrkeförhållandet, Thorengruppen är nykomlingen och Dalen det tippade topplaget, men den slitna klyschan gäller: derby är derby. Här kommer det vara en hel del prestige inblandat och det doftar lite kryss kan jag känna.

Helsingborg – Pixbo 1: Jag tippade Pixbo en bit ner i tabellen inför den här säsongen, men laget har återigen visat en imponerande förmåga att vinna matcher i serielunken och parkerar just nu på andraplatsen i tabellen. Helsingborg är i bra form, kryssade mot Falun senast trots att lite sjukdom härjade i truppen, och har börjat bevisa att man är ett lag för toppen på allvar i år. Jag tror hemmalaget tar det här, men det kan egentligen gå hur som helst.

Växjö – Linköping X: Linköping har börjat se bättre och bättre ut, men lyckades ändå inte ta en trea borta mot Thorengruppen senast. Trots att det trillat in så lite poäng så är man bara fyra pinnar från en slutspelsplats, men nu måste det snart börja tugga in pinnar på allvar. Växjö borta är dock tufft, men jag tror man lyckas gneta till sig minst en poäng. Växjö har blandat och gett i de senaste matcherna – och har tre raka torsk.

Höllviken – Mullsjö 2: Här står det riktigt viktiga poäng på spel mellan tolvan och elvan i tabellen. En placering som kanske är helt okej för nykomlingen Höllviken, men som är alldeles för låg för Mullsjö som inte alls fått ihop det hittills. Sista perioden senast mot Karlstad visade dock vad västgötarna kan, och tar man med sig den perioden så ska man ta den här matchen. Breddmässigt ska man vara bättre än hemmalaget.

Torsdag:

Sirius – AIK 2: Efter sex raka matcher med poäng så har Sirius förlorat tre raka matcher, men har också mött riktigt bra motstånd i form av Storvreta och Pixbo i de två senaste matcherna. Att möta AIK passar nog Uppsalalaget ganska bra, där man kan backa hem och hugga på misstag. AIK varvar vinster med förluster, men har överlag sett pigga ut och jag tror man tar den här matchen. Baseras mest på en magkänsla.

***

Många heta matcher!

Han har varit sjuk och inte kunnat träna i veckan.
Det märktes verkligen inte på Daniel Johnsson som var glödhet för Helsingborg mot Falun. 29-åringen sköt alla tre hemmamålen i 3-3-krysset – men borde faktiskt gjort ännu mer.
På övertid hade han ett skott i insidan av stolpen. Så mycket närmare blir det inte.
Han hade två halvchanser till, dessutom.
Jag frågade hur han mådde efter matchen.
– Jag är sliten och har ont i kroppen. Riktigt seg. Jag har varit riktigt, riktigt förkyld. Men jag har inte haft någon feber i alla fall, sa han.
Jag kunde inte låta bli att påminna honom om vad som hände Johannes Larsson ifjol, som spelade sjuk och sedan blev sämre.
– Jag tänkte också på det, men förkylningar brukar inte vara så farliga och jag har som sagt inte haft feber, sa han.
Även om han inte haft feber, så var han sannerligen het.
– Haha, precis så sa min flickvän också, sa Johnsson.
Stjärnan har ju varit strålande i säsongsinledningen, haft fin träffsäkerhet och stänkt in många bollar.
Matchen mot Falun var underhållande. Det svängde, det var jämnt, det hände många saker.
Dalalaget, med sex raka segrar i bagaget, såg länge ut som vinnare. Alexander Galante Carlström saknades på grund av sjukdom och ersättaren Simon Cederström petade in 2-1-målet på en fin passning av Rasmus Enström, och sedan kom också 3-1 efter att evige talangen Casper Backby nätat.
Men Helsingborg kom alltså tillbaka.
Tacka Daniel Johnsson för det.
Det var inga dussinmål han gjorde heller, det bara small.
– Jag fick skjuta in mig ganska bra i första och början av andra perioden, sedan var det bara att pricka in bollarna sen. De två sista målen sköt jag väl mellan benen på försvararen, sa han.
Det enda man saknar, och har gjort hela hösten, är väl hans zorrande.
– Jag har försökt lite, men det har inte gått hem. Jag får spara dem, sa han.
Helsingborg fortsätta att imponera. Högstanivån är högre, dalarna är inte lika djupa längre. Kryss mot Falun, med mersmak, är ett styrkebesked.
Matchens snackis:
Johan Rehns stängning av Joel Von Reis, där den sistnämnde blev skadad. Medvetet eller inte från Rehns sida? Jag är tveksam, jag tycker det känns som han är på väg att resa sig samtidigt som Von Reis kommer där och att det blir en kollision snarare än att han försöker göra något fult. Oavsett, smällen tog förbaskat illa på Von Reis, hoppas han är på benen snart igen.

***

Det är ta mig sjutton förbaskat små marginaler i innebandy allt som oftast.
Men mellan Dalen och Warberg var det extremt.
Jag tänker då på några sekvenser i sista perioden.
Dalen slog en långboll som Warberg-backen Daniel Gunnarsson klev upp på och skulle sparka iväg – men han missade totalt och bollen landade hos en sopren Marcus Berglund som satte bollen i stolpen.
Ett och annat Warberg-hjärta måste ha stannat där.
I det läget hade Warberg tappat en 3-1-ledning till ett 3-4-underläge, och den där chansen kunde ha gett 5-3 till Dalen och förmodligen stängt matchen.
Vad händer istället?
I sekvensen efter smackar glödhete Daniel Karlander in 4-4 med sitt tredje mål för matchen (han gjorde dessutom mål för femte matchen i följd) vilket räddade ett kryss som sedan blev två poäng efter att Victor Ferraresi övertidsavgjort.
Riktigt galet, faktiskt.
Grymt viktiga poäng för Warberg som ju gick skilda vägar med tränaren Oscar Lundin i fredags, och som i första matchen utan honom (nåja, han har ju missat de senaste matcherna av privata skäl, men första matchen där han är helt frånkopplad) får alltså bli en seger. Där har man något att bygga på.
Men det var ju en nervers.
Warberg tappade 2-0 och 3-1 till underläge, men orkade komma tillbaka. Den moralen får man ta med sig.
Nedmonteringen av förstakedjan, som man gjorde under matchen senast, har ju dessutom fallit väl ut, med Karlander som ankare i andrakedjan nu, där Rikard Eriksson och Mattias Kongstad istället fått med sig Tom Ondrusek i förstakedjan. Karlander är som sagt riktigt het just nu.
Annars:
Suspekt att se comebackande Oscar Eriksson Elfsberg, som opererat näsan, spela i en mask som nästan täckte hela ansiktet. Såg ut som en ”storm trooper” i Star Wars.
Dalen?
Ganska svaga i två perioder där Warberg var vassare. Många som syntes väldigt lite. Det blev bättre i tredje, men det var så dags. Tre raka hemmatorsk nu, tillhör inte vanligheterna.

***

Det vill sig verkligen inte för Karlstad.
Värmlänningarna ledde med 3-0 en bit in andra perioden, hade 4-2 efter två perioder och ledde även med 5-4 i den tredje perioden, men fick ändå nöjda sig med en poäng borta mot Mullsjö.
Normalt sett är det ett bra resultat.
Men Karlstad går kräftgång nu och ville verkligen, verkligen ha den där trean.
Anton Vestlund fortsätter att imponera. Han förvaltade vackra sidledspassningar av Colling-bröder vid både 1-0 och 3-0, och Jonas Wiberg tog i för kung och fosterland när han bombade in 4-2 i andra periodens sista minut.
Fram tills dess så kändes det som att Karlstad tog de chanser man fick, samtidigt som Mullsjö verkligen fick kämpa för sina mål.
Men i tredje tog Mullsjö över fullständigt. Karlstad stack upp och hade sina chanser, men hemmalaget mullrade verkligen på – och fick också sin utdelning.
Efter fyra minuter av sista så var det 4-4 efter två distinkta skott och då kändes det som en tidsfråga innan Mullsjö avgöra.
Men då, från ingenstans som det kändes, bombade Karlstads Erik Nilsson Allansson in 5-4 från kanten.
57.57 tog Mullsjö timeout.
58.24 utjämnade Johan Nygårdh.
Verkligheten är grym för Karlstad just nu.
Här var äntligen en match där man tajtat till sig, nyttjat sina chanser, fått matchen dit man ville – men det räckte inte till seger ändå. En poäng är en poäng, men jag tror värmlänningarna ändå reser ifrån Västergötland med en viss bitterhet.
Anton Vestlund sa det för ett tag sedan.
Att det kanske ska bli fokus på att hålla sig kvar.
Det börjar kännas så nu även om det inte är någon poängkris.
Marginalerna grinar emot Karlstad, men marginaler är å andra sidan något man måste förtjäna, som man så klyschigt säger.

***

Storvreta hade Henrik Stenberg, Nicklas Paulsson och Niklas Winroth borta mot Växjö – och kom till spel med endast tolv utespelare.
Därför höll man nog andan när Robin Nilsberth gick i backen i början av den andra perioden, men det var ingen fara med honom.
Trots den smala truppen plockade mästarna två pinnar i Småland efter att ha 7-6-vunnit efter övertid.
Stekhete Jimmie Pettersson avgjorde med sitt tredje mål för kvällen när han snyggt satte dit bollen bakom Eero Kosonen. Pettersson som redan hunnit med 14 mål i år, att jämföra med de 15 bollar som satt ifjol. Skaplig ökning på snittet där, även om Pettersson nötte bänk en del ifjol på grund av skadeproblem.
Det var ju en svängig tillställning i alla fall, av det jag såg.
Storvreta var riktigt bra i första perioden, Växjö åt sig in i matchen i den andra och tredje perioden. Kanske att hemmalaget till och med var något vassare sett över 60 minuter, men Storvretas spetsspelare visade onekligen klass.
Slutet var raffinerat.
Först fick Storvreta chansen i powerplay med tre minuter kvar, men skapade inget av större värde.
Sedan åkte Viktor Klintsten på en tvåa, och Växjö fick avsluta i powerplay.
Med fyra sekunder kvar, och frislag, så tog Växjö timeout och snackade säkerligen ihop sig för att göra en variant – men när de kom ut på plan så fick de inte lägga frislaget där de ville och det blev irriterat.
Dramatiskt värre.
Noterbart:
Växjös Karljohan Ahlroth utgick med en lindad fot.

***

Denna kryssdag så blev Pixbo enda lag att plocka en trepoängare efter att ha bortavunnit mot Sirius med 6-3.
Pixbo var bättre, men Sirius visade återigen att man är svårbesegrade.
Laget brände ju två straffar, det har man inte råd med. Dan Johansson sköt utanför och Johan Widhs avslut var lamt.
Men när Bobby Edberg gjorde 3-4 i början av tredje perioden så blev det ändå nerv. Ett suspekt mål föresten, där han i sin position bakom förlängd mållinje fick tag i en sargretur som han vallade via målvakten och in.
Men i sekvensen efter fick William Lindh alldeles för enkelt vandra in och sätta 5-3 för Pixbo och punktera matchen.
Pixbo som fortsätter att vinna matcher.
Som bara är en pinne efter serieledande Falun nu.
Laget vet sannerligen hur man levererar i grundserien, vi får bevis på bevis för det.
Sex olika målskyttar idag, dessutom.

***

Ellinor Berling.
Vilken start hon fått i nya klubben Uppsala. Två nya mål idag i solida 10-4-segern mot Linköping och hon har gjort mål i alla fem matcherna hittills, totalt sju mål vilket bara är en påse från hennes åtta mål i Kais Mora (på 26 matcher) ifjol.
Ett typexempel på vad som kan hända med en spelare som byter miljö, får en ny roll och som får chansen att blomma ut.
I Kais Mora satt hon fast bakom stjärngalleriet. Anna Wijk och förstafemman spelar ju så mycket de orkar, speciellt ifjol då resten fick mest komma in och avlasta (nåja, jag kanske överdriver lite, men något åt det håller var det ju faktiskt).
Eller som Berling själv säger:
– Där (i Mora) var jag mer en städtant som skulle hålla tätt och jobba i det tysta, nu ska jag ta mer plats, våga avsluta och vara med och leda laget, sa hon.
– Det var fullspäckat med stjärnor i Mora så det var inte lätt att synas där, jag gick därifrån för min egen utvecklings skull.
Nu har hon fått en helt annan, mer offensiv och bärande, roll.
Då rasslar det framåt.
Samtidigt verkar hon inte sväva iväg:
– Det är jätteskönt att visa att jag kan leverera på den här nivån. Detta är över mina förväntningar men vi har bara spelat fem matcher, jag säger inte ”wow” ännu, sa hon.
En riktig jackpottvärvning av Uppsala så klart.
Jag har inte varit överdrivet imponerad av fjolårets skrällgäng hittills – Berling sa också att matcherna mot Karlstad och Rönnby kunde lika gärna kunde kastas i papperskorgen – annars, även om jag bara sett fragment av lagets matcher.
Vi får se hur bra de blir i år.
Tio mål i en match tillhör då verkligen inte vanligheterna för Uppsala i alla fall.
– Verkligen inte. Uppsala är inte kända för att ösa in mål men vi har snackat mycket om det till i år och vill göra fler mål. Nu brände vi ändå många chanser och kunde gjort fler mål, sa Berling.
Linköping har därmed fortsatt en nolla i poängkolumnen.
Anna Wiman gjorde lagets alla fyra tröstmål idag. Hon känns väldigt ensam som spetsspelare hos östgötarna.

***

Såg Iksu vinna klart mot Rönnby.
Det var inget snack, hemmalaget var klart vassare, kombinerade in ett gäng snygga mål och vann med 8-3.
Men den händelsen som bet sig fast mest var ändå den otäcka skada som Michelle Linhart åkte på i mittperioden. Rönnby-forwarden sprang, trampade snett (såg det ut som) och ramlade ner och vred sig i plågor. Knäet lindades om och hon fick bäras av planen. Det där kan bli en lång frånvaro.
Tuffast möjliga kväll för Rönnby alltså, med förlust och en tung skada på en viktig pjäs.
Rönnby hade några pigga lirare – kanske framförallt Jonna Sjöberg som fick ett minigenombrott redan under slutfasen av förra säsongen – men keepern Helen Bircher var nog bäst, och det säger också det mesta om matchen.
Iksu var – och ska vara – ett par klasser bättre.
Corin Rüttimann trivs ju verkligen i sin nya klubb och fortsätter framförallt att göra mål. Hon började lite med det ifjol också, men nu känns hon ännu vassare i just avsluten, och därmed har hon slipat bort sin kanske enda svaghet. Hon gjorde två mål idag och har redan hunnit med nio baljor, ett snitt på nästan två kassar per match att jämföra med henens målgenombrottssäsong ifjol då hon satte drygt ett mål per match (31 mål på 26 matcher). Schweiziskan är sannerligen en av världens bästa just nu.
Noterade också att Cornelia Fjellstedt lirade forward nu – hon har ju mest varit center och back annars, men fungerade i den rollen också. SSL:s kyligaste spelare med boll skulle jag vilja påstå.
Men som sagt:
En match vars utseende och resultat var helt enligt plan.

***

Mer dam idag:

Endre – Warberg 5-3: Sara Steen har fått ett helt annat utrymme i Endre i år med Anna Jakobsson och Corin Rüttimann borta, och det tar hon sannerligen tillvara på. Landslagsforwarden stänkte in tre nya bollar mot Warberg  när gotländskorna tog en knapp men väldigt väntad seger. Matchen avgjordes i sista perioden när Steen satte 4-2 och 5-2.

Mora – Dalen 8-4: Efter Täbys framgångsrika punktmarkering av Anna Wijk så lär hon få leva med sådana punktmarkeringar resten av säsongen, men jag tror en tjurig Wijk blir en bättre Wijk. Ett mål och en assist från henne i en säker seger, där Amanda Wall gjorde hattrick för andra matchen i rad – och svarade för sin tredje tremålsmatch i höst.

Malmö – Karlstad 6-2: En drömstart för skåningarna bäddade för den här segern, där det stod 2-0 på talvan redan efter tre minuter efter att bland annat Ellen Rasmussen stänkt upp en balja i krysset. Karlstad hämtade sig aldrig, Malmö ledde med 5-0 efter nästan två perioder, och vann med säkra siffror till slut. Luize Bilinska satte dubbla bollar för Karlstad och har nätat i alla matcher hittills.

Tyresö-Trollbäcken – Pixbo 0-4: Det tillhör sannerligen inte vanligheterna att man håller nollan i innebandy, men det lyckades Pixbo och Sara Hjorting med mot Tyresö-Trollbäcken. Enligt officiella statistiken släppte Pixbo bara till tio skott. Det stod 0-0 till det bara var tolv minuter kvar att spela – då spräckte Pixbo nollan och gled ifrån.

***

Lördagen i komprimerat format:

Höllviken – AIK 6-3: Har vi hört den förr? Jo, Höllviken kastade in Pontus Karlson, med trasiga fötter, i slutet och han fixade poäng för skåningarna. Han hoppade ju in mot Sirius för ett tag sedan och sköt 6-6 i slutet, nu kom han in i tredje perioden och gjorde 2-2, 3-2 och 4-2 vilket grundlade segern. Snacka om att leverera påsar i utsatta lägen. Grymt viktig seger för Höllviken så klart, som därmed tog sig förbi Linköping igen och nu är ovanför nedflyttningsstrecket.

Thorengruppen – Linköping 6-5 (ot): Nej, jag trodde inte att Thorengruppen skulle plocka Linköping, trots att man är urstarka hemma och i princip tar pinnar i alla Umeå-matcher man lirar. Thorengruppen hade en 5-3-ledning efter 50 minuter, men Linköping lyckades kvittera innan hemmalaget kunde avgöra på övertid genom Mattias Hedlund. Linköping halkade i och med torsken ner under nedflyttningsstrecket igen.

Kalmarsund – Täby 4-8: Massivt bollinnehav av Täby enligt rapporterna, men trots det bet sig Kalmarsund kvar i matchen och det stod 4-4 i början av den sista perioden. Då tryckte gästerna på gaspedalen och drog ifrån. Hyfsad form på Matilda Sjödin just nu, som tryckte in tre bollar och som gjort 13 mål på de fem första omgångarna.

***

Fler matcher kommer i veckan.