Det var inte frågan om Anna Jakobsson skulle bli tidernas skyttedrottning i SSL (eller ja, högsta serien), utan snarare när det skulle ske.
Nu har det skett.
19 december 2015.
Det var då Jakobsson dunkade in mål 449 (och 450 för den delen) och klev upp i ensamt majestät på måltronen och passerade legenden Hermine Dahlerus som stannade på 448 mål i karriären.
I min bok är Anna Jakobsson redan en av de största spelarna i innebandyn och nu har hon ytterligare cementerat den positionen.
Sällan har daminnebandyn skådat en sådan utpräglad målskytt som Anna Jakobsson. I alla fall inte som levererat över så lång tid som hon gjort.
Jakobsson sällar sig till den ödmjuka delen av våra innebandyspelare (ja, vilka gör inte det…). Inga superlativ om sig själv.
Jag frågade om hon reflekterat över att hon är en av de bästa genom tiderna.
– Nja, jag vet inte. Allt mitt fokus ligger på att vinna matcher, inget annat. Men jag kan tänka på saker jag gjort när jag behöver en boost för självförtroendet, men det är inte så att jag sitter hemma och tänker på hur grym jag är, sa hon.
Men hon erkände också att rekordet är stort.
– Någonstans är det ett bevis för jämnheten. Att jag lyckats göra mål år efter år. Sedan har jag höga krav på mig själv att vara en målskytt, det är det som förväntas av mig och det är det som är mitt jobb.
Hon brukar säga det där, att göra mål är hennes jobb.
Låter hur enkelt som helst.
Precis som en rörmokares jobb är att laga rör och en snickares jobb är att spika ihop brädor.
Men så tycker jag inte man kan se det.
Målskytte är inget jobb.
Målskytte är en egenskap.
Och den har Anna Jakobsson.
Matchen då?
Jo, Endre vann mot Jönköping med 4-1. Som väntat.

***

Mer daminnebandy idag:

Kais Mora – Pixbo 4-3 (ot): Jo, det blev ett kryss i stormötet. Pixbo ledde med 3-2 i slutet, innan mästarnas superstjärnor klev fram. Anna Wijk kvitterade till 3-3 i med dryga minuten kvar och sedan avgjorde målmaskinen Malin Andréason på övertid. Det blev alltså Kais Moras offensiv som segrade över Pixbos defensiv till slut.

Malmö – Iksu 1-10: Inget snack, topplaget Iksu körde helt enkelt över nykomlingen Malmö, och det blev alltså tvåsiffrigt till slut. Emelie Wibron smackade in tre av målen för Umeågänget. Alltså, hur bra kommer inte det här laget att bli när även stjärnan Amanda Delgado Johansson ansluter?

***

Robert Nilsberth tillbaka i Sundsvall igen.
Backgiganten fick bli målskytt i sin gamla hemmahall mot sitt gamla lag när hans Storvreta vann med 5-4 mot Granlo.
En väntad seger.
En seger med oväntat liten marginal.
Storvreta har besegrat Granlo dubbla gånger den här hösten, båda gångerna har det varit med tajta resultat. Sundsvallgänget är bevisligen ett lag som passar Uppsalalaget ganska illa.

***

Igår var det en rejäl holmgång mellan Mullsjö och Pixbo.
Hemmalaget rusade iväg till en stor ledning.
Gästerna var så när att komma ikapp efter en furiös upphämtning.
Men Mullsjö vann med ett par bollars marginal till slut. Starkt att tvåla dit serieledarna, givetvis.
Och i nästa match så är David Gillek tillgänglig för spel igen.
Återstår att se vad det får för effekt för västgötarna.

***

Mer innebandy imorgon.

Innebandy och comebacker.
Att man inte tröttnar.
Att det alltid kittlar till.
Jag vet att det finns folk som tycker att det är ett svaghetstecken för sporten att gamla gubbar och gummor kan komma tillbaka från år av innebandypension och kliva rakt in i SSL som om inget hänt, men jag tillhör inte dem.
Comebacker – och nyförvärv över huvudtaget – skapar rubriker och hajp.
Dagens bomb är ju gigantisk.
Magnus Svensson är tillbaka.
Tidernas bäste målskytt – ja, visst sjutton är han det? – ska lira plast igen och man känner sig som ett barn på julafton.
Ett barn som fått öppna en julklapp i förväg.
Alltså, Magnus Svensson, Stål-Mange, har inte lirat på ett och ett halvt år, har en sargad kropp och är väl i första hand inhyrd för att Warberg har en del skador i kombination med ett tufft spelschema i januari.
Men ändå.
Magnus Svensson är en spelare som väcker innebandynerven. Han har avgjort en radda stora finaler, pillat in mål i tid och otid. Få har den målkänslan och den målhungern som 32-åringen kan visa upp. Nej, han är ingen lirare som dribblar av fem man och sprätter upp bollen i klykan, men han har en otrolig förmåga att alltid vara på rätt plats vid rätt tillfälle, det känns som att bollen alltid kommer till honom, och han bränner inte läget när det väl kommer.
Han är inte spelaren som kramar klubban för hårt, blir stressad i avgörande lägen.
Tvärtom.
Han verkar obekymrad om allt annat än att få in bollen i mål.
Magnus Svenssons fysiska status lär inte vara i topp, men det där målskyttet tror jag sitter i ryggmärgen.
Jag tror målkänslan finns kvar.
Jag tror han kommer stå där och pilla in sina mål som i fornstora dagar.
Det ska bli otroligt, otroligt intressant att se den här legenden i aktion igen.
Redan på söndag mot Karlstad alltså.
Vilken höjdare.
SSL-tempen steg precis ett par grader.

***

Då tippar vi helgens SSL-fajter och inleder med herrarna.

Fredag:

Mullsjö – Pixbo 2: Ganska svårtippad match, men tror ändå att Pixbo tar hem den här fajten. Det baseras i första hand på en känsla, men också att Pixbo är inne i en vinnartrend – sex raka segrar – och hittat olika sätt att vinna fajter på, och det brukar räcka långt. Dessutom är ju Martin Östholm tillbaka i praktform. Mullsjö är förvisso också vassa, men jag tror inte det räcker till. För övrigt: sista avstängningsmatchen för David Gillek.

Lördag:

Granlo – Storvreta 2: Robin Nilsberths comeback till Sundsvall, klubben som han älskar och håller högt. Men jag tror inte han kommer visa någon pardon i den här fajten, och det tror jag inte Storvreta som lag gör heller, utan att det blir en tämligen solid bortaseger. Uppsalalaget ska vara en klass bättre, även om det var tajt (4-2) när lagen möttes tidigare i höstas.

Söndag:

Sirius – Dalen 1: Svårtippat möte, men jag har sagt innan att någon gång måste det vända för Sirius, och snart sker det. Segern mot Växjö senast, en vinst präglad av kamp och vilja, borde ha stärkt David Ahlmarks gäng rejält, och jag tror samtidigt inte att man går på rosa moln som efter derbysegern mot Storvreta, så en Gävle-baksmälla till känns avlägsen. Dalen vann mot Linköping senast och är bra, men jag tror man får dra kortaste strået här.

Falun – AIK 1: Ett hängivet och furiöst kämpande AIK är inte lätta att möta, men jag tror att klassen och spetsen avgör den här matchen och då är Falun två eller tre storlekar större. Mästarna föll mot AIK i premiären och är revanschsugna, plus har hemmaplan, och det bör avgöra den här bataljen. Plus att Rasmus Enström visade mot Helsingborg att han inte hämmas av sitt knä – han är viktig för dalalaget.

Warberg – Karlstad 1: Sex raka nederlag för Warberg som dock förtjänat mer än de två poäng man spelat in under förlustsviten, och sådant brukar jämna ut sig, och det känns som det är dags för hallänningarna att stjäla lite poäng nu. Warberg borde ha ett ton tändvätska att ta av, dels av förlustsviten, dels av den svidande premiärförlusten mot just Karlstad. Plus att Magnus Svensson gör comeback, bara det lär ju få hemmahallen att koka. Gästerna har tre raka torsk. Nej, tror på ettan.

Växjö – Helsingborg 1: Helsingborg blandar och ger och vad laget har för ansikte i den här matchen är omöjligt att säga. Men oavsett tror jag inte att det räcker, Växjö är i ganska bra slag just nu och är starka hemma. Det lär bli – precis som premiären som Helsingborg vann – en målrik match, som Växjö vinner knappt men ändå hyfsat klart.

Gävle – Linköping 2: Nej, här tror jag inte att Gävle orkar skrälla. Linköping kör alltid på tre femmor, har ett system som alla är hängivna och kommer inte störas av om Gävle chockstartar, utan östgötarna kommer mala på och det kommer att ge seger till slut.

Damerna då!

Lördag:

Jönköping – Endre 2: Jönköping förlorade sina nyckelmatcher innan VM och nu har också coachen Andreas Runnö lämnat och assisterande tränaren James Hamrin tar över. Utgångsläget är minst sagt tufft, för att inte säga hopplöst, för småländskorna. Någon poäng hemma mot Endre blir det inte heller, gotländskorna är alldeles för bra.

Malmö – Iksu 2: Iksu, som i veckan gjorde klart med superstjärnan Amanda Delgado Johansson, är så klart storfavorit borta mot nykomlingen Malmö och jag tror också att Umeålaget tar en klar seger. Det tros att DJ inte är spelklar (som jag förstått det) och att Cassandra Edberg tagit timeout. Malmö är luriga, men orkar inte stå emot i 60 minuter.

Kais Mora- Pixbo X: Supermöte så klart. För att bryta ner det i matchen i matchen: Kais Moras offensiv mot Pixbos defensiv. Laget som vinner den kampen kommer också vinna matchen, känns det som. Känslan säger att Kais Mora tar hem den här matchen, jag tycker de ser bra ut just nu, men Pixbo är jämna, tunga och tajta och kommer göra det svårt för hemmalaget. Fegar ut med ett kryss.

Söndag:

Dalen – Falun 1: Camilla Granelid har tagit timeout som tränare i Falun och utan henne så känns det som att laget inte kommer lyfta, trots segern mot Jönköping innan VM. Ett under ska till om det ska bli nytt SSL-kontrakt. Dessutom är Dalen på gång. Umeågänget vinner.

Huddinge – Rönnby 2: Rönnby har sakta men säkert tuggat igång under hösten och känns verkligen på gång. Västerås-laget håller på att klättra i tabellen – och lär fortsätta göra så. Mot ett Huddinge som kliver upp högre upp i banan i år kommer Rönnbys spelvändningar att belöna sig rikligt, tippar jag. Bortaseger.

Karlstad – Täby 2: Karlstad har det inte lätt med spelaravhoppen i höst. Nu har också Karolin Häggstad och Ida Bohlin Andersson lämnat laget. Filippa Rosendahl har ju lämnat sedan tidigare. Det skapar tunga hål i uppställningen – och jag tror inte man orkar stå emot spetsiga Täby som sitter på en arsenal av poängmaskiner. Bortalaget vinner inte stort, men seger blir det.

Uppsala – Linköping X: Spelar Amanda Delgado Johansson mer med Uppsala? Visst, VM-hjälten har inte haft samma poängmässiga utdelning som ifjol, men ändå haft stor del i Uppsalas fantastiska höst. Hur hanterar laget att hon försvinner? Det ska bli väldigt intressant att följa. Framförallt på lite längre sikt. Linköping är bra. Trycker in ett kryss.

***

Missa inte heller min höstlista där jag delar ut ris, ros och en hel del annat baserat på SSL-hösten (PLUS-låst).

Vinsten i derbyt mot Storvreta borde ha blivit en vändning för Sirius.
Det blev det inte – istället åkte laget till Gävle och Gavlerinken och torskade mot seriens jumbo efter en minst sagt slätstruken insats.
Men kommer vändningen nu?
Sirius besegrade Växjö med 5-4 efter övertid, efter en match där man verkligen visade moral, kämparanda och hunger.
För inget kunde rämna Sirius i den här fajten:
Laget låg under med 0-2 efter första perioden efter svagt spel.
Laget släppte in 2-3 bara minuter efter att man nått ikapp till 2-2.
Laget släppte in 4-4 med mindre än fyra minuter kvar, när man varit det bättre laget ett tag och ledde.
Laget drog på sig en utvisning under övertiden, och var illa ute.
Trots allt detta, och att självförtroendet efter sju förluster på åtta matcher torde vara begravt i någon källare, så lyckades man vinna med 5-4.
Segerreceptet?
En gammal beprövad kedja.
Dan Johansson, Johan Eriksson och Peter Berlin var nämligen återförenade.
De sköt alla fem målen för Sirius.
Berlin var hetast. Han brände ett gäng chanser under första halvan av matchen, men sedan lossnade det.
Tre mål blev det från hans klubba:
Först en diagonalpassning av Johansson som gav fint skottläge och 3-3.
Sedan var det box play-uppvisning:
4-3 kom efter en soloprestation där han tunnlade Robin Mourujärvi innan han avslutade.
5-4 kom efter ett snyggt utkast av Petter Nilsson som han snappade upp och fick, om än efter lite besvär, in bakom storspelande Eero Kosonen.
Otroligt läckra mål.
Förarbetena till målen alltså, inte själva avsluten. Om vi ska vara ärliga.
– Båda mina mål i box play var dåliga avslut, erkände Berlin.
Starkt med dubbla box play-mål i alla fall.
Och bra att sätta ihop en beprövad enhet så klart. Egentligen undrar man ju varför det inte skett tidigare. Men det finns säkert anledningar.
– Vi har kört mycket ihop tidigare, men inte i år. Det var inget nytt för oss, vi känner varandra bra. Det var inget konstigt, sa Berlin om framgången för den återförenade trion.
Det syntes annars att Sirius brottades med självförtroendet.
Speciellt i början.
Men att vända, att inte rasa ihop trots att Växjö fick mål i viktiga lägen av matchen, var moraliskt starkt.
Sirius kan ju så mycket mer än man visat hittills. Idag såg vi delar av det.
Växjö?
Stark start. Klart bättre i första perioden. Filip Kjellsson trollade bort tre Sirius-lirare innan han frispelade Markus Jonsson vid 0-2.
Sedan föll man tillbaka i andra.
Och tredje inleddes med att coachen Niklas Nordén skickades upp på läktaren. Han satte sig först långt ner, precis bakom spelarna, men fick klättra högre upp efter att ha blivit tillrättavisad av domarna. Det där sänder så klart inga bra signaler till egna laget, oavsett hur förbannad man är på domarna. Andra gången – det hände ju mot Granlo också – som Nordén skickas upp på åskådarplats.
Växjö lyckades målmässigt bita sig kvar i andra och tredje perioden, men hade inte Eero Kosonen gjort ett par vassa räddningar så kunde Uppsalalaget vunnit tidigare.
Men det blev alltså två pinnar för hemmalaget till slut.
Nu måste det väl vända för höstens största besvikelse.
Eller?

***

Så skönt att se Rasmus Enström i aktion igen.
Han fick ju bryta matchen mot Mullsjö efter att ha skadat knäet och stod över mot Warberg senast.
Det var inte alls givet att han skulle spela idag mot Helsingborg, men han fanns med från start, och såg inte ut att hämmas av sitt knä.
Han var verkligen spelsugen.
Fyra baljor blev det.
Alla från nära målet, där han inte brukar vara så ofta.
– Ja, grabbarna sa till mig att jag hittat nya ytor. Det kanske berodde på knäet, att jag tänkte lite annorlunda, sprang på ett nytt sätt, sa Enström till mig när jag frågade om det där.
Men som sagt, det var inte helt klart på förhand att han skulle spela:
– Det var inte alls givet. Det kändes inte alls bra på träningen igår (i lördags). Jag haltade redan på uppvärmningen. Jag själv var inställd på att spela ändå, men lagledningen var tveksam eftersom jag haltade runt, sa han.
En specialuppvärmning med kedjekamraten Jonas Adriansson – som ju drog korsbandet i somras – räddade spel. Enström hakade på Adrianssons knäövningar, och efter det sa han att det kändes bättre.
Hur som helst: skönt att det inte var allvarligare med Enström (det handlar om en blödning, det är inte något som är trasigt).
Han är en artist som innebandyn behöver.
Annars:
Matchen mot Helsingborg blev ett riktigt målkalas.
Jag är inte den som definierar underhållning med mycket mål, men detta var en kul match mellan två lag som ville spela innebandy, som inte ställde upp speciellt mycket, utan det var plattan i mattan.
Eller full pung, som en viss Enström sa en gång.
Dessutom var det irriterat på plan, en hel del tuppfäktning, markeringar efter avblåsningar och många svarta ögon. Precis som det ska vara, det ska brinna, det ska spruta adrenalin.
Helsingborg ledde ju med 5-3 en bit in i den andra perioden, men sedan mullrade Falunmaskinen igång på allvar, fick ordning på effektiviteten, och vann med klara 11-6 till slut.
Storpubliken – 2672, det var fri entré – fick, trots hemmalagets nederlag, valuta för pengarna i form av riktigt bra innebandy. Och även om det var Falun som vann, så var det Helsingborg som svarade för de finaste delikatesserna.
Jag tänker främst på Mika Moilanens läckra inlättning av 3-2-målet och Daniel Johnssons zorro-straff fram till 5-3.

***

Sex raka nederlag.
Det står Warberg på nu, efter att ha övertidstorskat på bortaplan mot AIK.
Trots ledning med både 3-1 och 4-3.
Jag har en tendens att upprepa mig, fastna i samma cykelhjul, men det kan inte hjälpas:
Jag berömmer återigen den moral och kämparanda som AIK hittat, där man inte ger upp, där man sliter vidare, och där man vet att man kan vända bara hela laget sliter hela vägen in i kaklet.
Så var det nu också. Trots både 1-3 och 3-4 så slets det vidare.
Patrik Hagberg – tillbaka i laget igen – sopade in både 3-3 och 4-4 med distinkta skott i slottet.
Sedan gjorde Nicklas Hedengran – som inte gjort mål sedan familjen Hedenhös vandrade, eller i alla fall inte sedan det uppmärksammade hoppmålet – det matchvinnande 4-3-målet på övertid.
Med en volley på backhand.
Så kan man ju också avsluta en lång måltorka.
Snacka om att bli hjälte.
Nya viktiga poäng in på AIK-kontot, alltså.
Uppe som nia i sammandraget, bara målskillnad från en slutspelsplats.
Värre för Warberg som nu dalat ner till elfteplatsen i tabellen. Nu helt plötsligt fyra poäng efter slutspelsplatserna. Och bara tre poäng före Granlo under nedflyttningsstrecket.
Warberg ska nog vara oroliga.
Idag levererade Rikard Eriksson, ett mål och två assist, samt Daniel Karlander, två mål, men fler måste kliva fram. Det är alldeles för trubbigt framåt just nu hos hallänningarna.

***

Storvreta slog tillbaka Karlstad med 9-4 på hemmaplan.
Vi kan väl analysera lunchmatchen så här: det var ganska jämnt i 40 minuter, sedan drog Storvreta ifrån i sista. Typ.
Jag tycker att spetsen avgjorde.
Alexander Rudd var strålande. Måste vara en av hans bästa matcher i år. Det var hans bästa match poängmässigt, men inte bara det, han var strålande i spelet, i box play och samlade ihop ett gäng fantastiska passningar.
4-4 inför sista.
Sedan gasade Storvreta – och lagets stjärnor:
Rasmus Sundstedt snodde helt enkelt bollen av Karlstads-kaptenen Christian Persson, vandrade in i slottet och backhandskottade in 5-4.
Rudd bröt ett uppspel på volley, drog mot mål, fick med sig två backar och passade sedan bollen bakom ryggen till Albin Sjögren som dundrade – om än med lite studshjälp – in 6-4.
Sedan tic-tac-toe-spel där bollen gick blixtsnabbt från Sjögren till Jesper Berggren till Joakim Olsson som naken i slottet kunde smacka in 7-4.
Rudd spelade sedan fram Sjögren till 8-4 och Berggren till 9-4.
Inte så mycket att säga om till slut alltså, där Storvretas tyngd och spetskompetens alltså blev för jobbig för Karlstad att hantera i längden.
Karlstad saknade ju dessutom nyckelpjäsen Tom Colling.
Tre raka nederlag för sensationsnykomlingen nu, som dalat i tabellen och som börjar närma sig bottenregionen i sammandraget. Lagets höst har varit stark, men det är nu, mitt i serielunken i mörka november och december, som lag verkligen sätts på prov, något som värmlänningarna verkligen fått känna på.
Nu kan inte Karlstad överraska längre, nu gäller det att hitta en dimension till i spelet, kunna hantera förväntningarna, och det måste man fortfarande bevisa att man klarar av.

***

Mer innebandy nästa helg.

Halva säsongen, typ, är lirad.
Vi börjar se en hel del linjer i tabellen.
Och som jag varit inne på innan så är det mesta som väntat:
Falun, Pixbo och Storvreta hänger med i toppen.
Mullsjö och Linköping är slutspelslag.
Gävle är i botten.
Det mest intressanta inför säsongen – som också blivit det under hösten – är mittgeggan. Ett gäng lag som kan sluta allt från fyra till näst sist egentligen.
Inför säsongen räknade jag inte Karlstad till det gänget, men det gör jag nu för man är bättre än jag trodde.
Egentligen inte heller Helsingborg, men de är med där också eftersom de visat sig sämre än jag trodde.
Dalen, Växjö, Helsingborg, AIK, Karlstad, Warberg, Granlo och Sirius slåss om tre slutspelsplatser – och om att inte åka ur.
Det kan hända mycket i det här gänget fortfarande – men ett lag som jag inte berört så mycket i införsnacken är Växjö. Tredje säsongen i SSL, har varit i slutspel de två tidiga åren, och jag är ganska säker på att man hamnar där igen.
Föreningen gjorde en modig generationsväxling inför säsongen, många etablerade spelare försvann – som Jesper Sankell, Richard Hessmer, Pascal Meier till exempel – och man svidade om kostymen rejält.
Varför?
För att man ville ta nästa steg. Något som man kände att man inte kunde göra med dåvarande trupp. Där hade man krämat ut det som gick.
Resultatet?
Väldigt bra. Man har fått ihop det snabbt.
Stommen med Eric Roos, Johan Roos och Filip Kjellsson har varit bärande som tidigare.
Talangerna Markus Jonsson, Valdemar Ahlroth, Ludwig Persson och framförallt André Andersson har tagit kliv framåt.
Internationella nyförvärven Eero Kosonen och Manuel Engel har visat att de håller i SSL.
Unga nyförvärv som Robin Mourujärvi, Niklas Ramirez och Oliver Johansson har varit överraskande bra.
En brokig mix från start har blivit en väloljad maskin.
Trots en del skador, bland annat på Eric Roos och Filip Kjellsson.
Växjö har fått ut väldigt mycket hittills.
Jag är inte säker på att det finns någon högre högstanivå än man hittills visat, dock. Även om högstanivån som levererats räcker långt.
Jag gillar det jag sett hittills och jag tror att det blir slutspel igen.
Även om mittgeggan i SSL är otroligt oviss.

***

Då tippas söndagens matcher:

Storvreta – Karlstad 1: Jag har stor respekt för det som Karlstad lyckats leverera hittills under säsongen, men värmlänningarna har inte imponerat i de två senaste matcherna, där man fått pisk av såväl som Helsingborg som Pixbo på hemmaplan. Inte för att det är något att orda om, men Helsingborg körde verkligen över Karlstad, och Pixbo var inte speciellt bra och vann ändå. Så Karlstad har en del att grubbla över. Jag tror det blir svårt att sno poäng i Uppsala också, Storvreta vinner igen efter två jobbiga nederlag.

Helsingborg – Falun X: Hmm, vad får vi se för Helsingborg i den här matchen? Jo, men jag tror ändå att man ger Falun en rejäl match. Dels för att man är starka hemma där man ännu inte blivit poänglösa någon gång, dels för att man gjorde en bra match mot Falun borta, dels för att Falun inte känns topptrimmat just nu. Helsingborgs jojo brukar vara mest upp i hemmamatcher mot topplag – så jag tror skåningarna nyper minst en pinne i den här fajten.

AIK – Warberg 1: Warberg är stukade efter fem raka förluster, förstafemman hackar och var också modifierad sist. Nja, formen känns minst sagt tveksam hos hallänningarna – eller ja, spelmässigt har man ändå varit bra i många matcher, men ändå inte räckt till. Det där kommer vända, men jag är tveksam om det gör det mot AIK. Mikael Karlbergs mannar är i bra slag, kämpar hela tiden och kommer slita rejält här. Tror på en etta.

Sirius – Växjö 2: Jag har trott att Sirius skulle vakna flera gånger nu, men det har inte skett. Jag tror inte de gör det mot Växjö heller, smålänningarna är i riktigt bra slag med fyra segrar och en oavgjord på de fem senaste, målskyttet imponerar och spetsarna gör det de ska: poäng. Ganska mycket tvärtemot vad som sker i Sirius alltså. Växjös spelvändningar och självförtroende avgör. Dunkar in tvåan (och ger mig sjutton på att Sirius vaknar bara för det…).

***

Full bevakning ikväll.

Herregud, vilken nervpers.
Sverige är världsmästare och har bärgat femte raka VM-guldet, men det satt väldigt, väldigt långt inne.
Längre än någon kunde föreställa sig.
Förbundskaptenen Andreas Lundmark gick inför finalen ut på Instagram och gratulerade Finland till silvret. Kaxighet kan vara befriande och självförtroende i idrott är nödvändigt, men i överdriven form kan det slå tillbaka med full kraft. Det var sannerligen inte långt borta att han fick käka upp de där orden.
En fantastiskt underhållande final med dramatik, fysik och känslor slutade 4-4 efter full tid och övertid och allt fick avgöras på straffar.
Mer dramatiskt blir det inte.
Att sedan lagets yngste spelare, nye superstjärnan Amanda Delgado Johansson, kliver fram som matchvinnare, var välregisserat. I ett stundtals krampaktigt Sverige som inte förmådde lösa upp ett hängivet Finland så var hon en av få som utmanade, bröt mönster och tog för sig.
Hennes två straffar var iskalla.
Straffar handlar inte om lotteri, som en del vill påstå. Det är massor av saker som spelar in: målvakten och skytten så klart, men också nerver, känslor och självförtroende.
Den finska målvaktsfantomen Jonna Mäkelä såg omänskligt bra ut. Men ”DJ” lyckades lirka upp den finska väggen. Två gånger dessutom.
Nu har 20-åringen fått sitt genombrott på den stora scenen.
Sverige redde ut det här, men det var med minsta möjliga marginal.
Men Sverige är dominanta i innebandyvärlden just nu.
Fem raka guld och totalt sju guld i de tio VM-turneringar som spelats.
De fem första VM-turneringarna gav faktiskt ”bara” två VM-guld, vilket med svenska mått mätt är blygsamt.
Men sedan 2007 har det inte varit något snack – Sverige har varit överlägsna, så väl tekniskt, fysiskt och organisatoriskt.
Tacka Jan-Erik Vaara för det. Han anlitades som förbundskapten för damlandslaget efter bronspengen 2005 och reformerade verksamheten, införde nya och tuffare fyskrav och vågade peta stjärnor (inte minst målmaskinen Anna Jakobsson) för att bygga ett starkt kollektiv. Vaara skruvade upp professionaliteten och noggrannheten inom alla områden, coachade hem tre raka VM-guld och tog sedan över herrlandslaget som fallit i dubbla VM-finaler mot Finland, och har nu sett till att Sverige är tillbaka på tronen även där med två övertygande VM-guld i rad.
Vaara har en tydlig plan, en distinkt strategi och pekar med hela handen. Han är inte omtyckt överallt i innebandy-Sverige eftersom han kör sin linje rakt fram utan att väja, men det går inte att blunda för resultaten han levererat.
Sverige hade aldrig blivit en stor dominant om det använts silkesvantar.
Vaara skapade grunden och Curt Söderström (VM 2013) och Andreas Lundmark (VM 2015) har fört arvet vidare, och utvecklat verksamheten ytterligare.
Just nu är Sverige – trots den här tajta finalen – långt före konkurrenterna.
Det har gett fem raka VM-guld.
Fantastiskt bra.

VM i finska Tammerfors har inte bjudit på några överraskningar i toppen.
Sverige och Finland är i final för tredje turneringen i rad.
Storfavoriten mot hemmanationen.
Precis som kalkylerat och förväntat.
Sveriges väg till avgörandet har varit förkrossande:
16-1, 17-2, 7-0, 15-1, 7-3.
Jag vet att många hånfullt kommenterar de stora siffrorna, ifrågasätter underhållningsvärdet i ett VM och fortsätter prata om innebandy som låtsassport.
Men slå inte ner på Sverige: ingen ska skämmas över att vara överlägsen i en sport.
Det gjorde inte hockeystormakten Sovjet på 60- och 70-talet, brottarlyftkranen Aleksandr Karelin som var obesegrad i 13 år eller boxarkungen Muhammed Ali som dominerade sin tid.
Beundras istället över dominansen.
Hänförs över hur någon kan vara så överlägsen.
Sverige är fantastiskt bra.
Men semifinalen mot Schweiz var ingen överkörning. Sara Hjorting i den svenska kassen tvingades till ett gäng kvalificerade bollstoppningar, framförallt i den andra perioden, innan Sverige till slut kunde dra ifrån och vinna tämligen komfortabelt. Det var inte nära någon svensk förlust, inte alls, men Sverige fick ta i. Helt klart.
Nu ska allt avgöras.
Två motståndare står i vägen för det femte raka VM-guldet.
Dels ärkerivalen Finland, som snubblade till final efter ett tjeckiskt självmål med bara tre sekunder kvar av semifinalen som betydde 4-3 och finsk seger.
Dels Sverige själva, som är den största motståndaren.
Det är inget snack om att Sverige är det bästa laget med de vassaste spetsarna, de största stjärnorna och det bästa kollektivet. Håller Sverige sin rätta nivå finns det inget landslag i världen som piskar det här gänget på fingrarna. Men smyger sig någon form av hybris eller nervositet in, en känsla av att man är bättre än vad man är, i kombination med att Finland får ledningen och får matchen dit man vill, så kan guldet vara i fara.
Risken är minimal, men den finns.
Finland vann ju med hela 7-0 mot Sverige i september, på finsk mark dessutom, och visade att det går att vinna mot storfavoriten.
Samtidigt var den matchen det sämsta som kunde hända Finland och det bästa som kunde hända Sverige.
Nederlaget blev en väckarklocka för Andreas Lundmarks lag. Sverige kommer absolut inte underskatta Finland igen, vill aldrig uppleva samma förnedrande känslor, och kommer inte ge lejonen något gratis.
Det kommer brinna i de svenska ögonen i finalen.
Just den där 0-7-matchen borgar för en blågul överkörning i finalen.
Jag har svårt att se något annat.
Finland kan besegra Sverige en dag när allt stämmer och inget stämmer för Sverige, men det händer kanske en gång av 20 gånger. Det hände i september och sannolikheten för att det ska hända igen redan i VM-finalen känns obefintlig.

Att Johannes Larsson är en bra spelare visste vi.
Eller ja, jag tycker det.
Jag vet att han är en omdiskuterad man, att åsikterna om honom går isär, att en del undrar hur fanken han kan vara med i blågult.
Men Johannes Larsson är en av de mest dynamiska toppspelarna i SSL, som kan spela back, center eller forward och vara lika bra på alla positioner. Det finns några till som klarar av det där på samma nivå, men de är minsann inte många.
Sedan är ju Larsson känd som en rivig spelare som inte viker undan.
Han bara kör.
Han är en sådan där spelare som man älskar att ha i sitt eget lag, men som man hatar att möta.
Men i år har något hänt.
Larsson är inte bara den där rivige jäveln som alla irriterar sig på, han har också börjat leverera i offensiven.
Hattrick tidigare i höst.
Två mål mot Warberg idag, och därmed mål i sex raka matcher.
Tio mål och 18 poäng efter halva säsongen vilket betyder att han kommer att pulvrisera sin tidigare toppnotering på elva mål och 20 poäng.
Och det finns faktiskt en förklaring.
Mindre hets.
– Jag har faktiskt ändrat lite på mitt speltänk i år. Jag är mindre hetsig och försöker spela lugnare och smartare istället. Slappnar av mer. Det har gett resultat, sa Larsson när jag nådde honom efter matchen mot Warberg.
Han har dock inte gett avkall på rivet.
– Jag har kvar det också, jag sliter och gnuggar, men när jag har bollen försöker jag göra det smartare, och jag har märkt att jag får lite extra sekunder och kan agera lugnare.
Ganska galet med Falun:
Förstafemman vet alla hur bra den är.
Andrafemman har fått enormt med beröm i höst, där Simon Palmén och Simon Cederström överraskat.
Tredjefemman är het med Johannes Larssons målskytte som komplement till veteranen Johannes Skog och talangen Casper Backby.
De tre kedjorna kan inget annat lag matcha.
Annars var väl Falun inte så bra mot Warberg idag. Inte ens i power play, trots att man lastade in tre bollar där. Jag trodde maskinen Falun – idag dock utan Rasmus Enström som dock är tillbaka i nästa match – skulle vakna. Inte i närheten, faktiskt.
Att ändå vinna är en styrka.
Warberg hade skyfflat om i laguppställningen, bland annat plockat bort Mattias Kongstad i förstafemman och skickat upp Johan Tomth som forward, och fick ganska bra utväxling, men är för ineffektiva.
Förstafemman, lite modifierad nu alltså, får inte till det.
Då blir det, som jag sagt många gånger tidigare, jobbigt för hallänningarna.
Noterbart: coachen Oscar Lundin lämnade efter två perioder för att åka till BB och bli pappa för första gången.

***

AIK lyckades inte nypa poäng mot Pixbo.
Hemmalaget vann med 6-2.
Pixbo var klart bättre, fick en drömstart med 3-0 redan efter drygt 13 minuter, men jag gillar ändå vad AIK gör just nu.
Trots katastrofstarten så föll man inte ihop utan reste sig, reducerade två gånger om och imponerade stundtals i andra perioden, men orkade till slut inte stå mot Pixbos tyngre och effektivare lag.
Känslan kring AIK kvarstår dock: det finns en moral och jävlaranamma som vuxit fram efter den tröga säsongsstarten.
Slutspel är absolut möjligt.
Annars:
Martin Östholm tillbaka i Pixbo.
Smackade in två mål omgående. Så klart.
Även två mål av Victor Selindh. En underskattad lirare, en stor, tung och effektiv pansarvagn som kan leverera i offensiven också, och en spelartyp som kommer bli guld att ha i kommande slutspel. Annars saknar ju Pixbo typiska slutspelslirare, de där elaka, fysiska och tunga grabbarna.
Nåväl: Pixbo hittar sätt att vinna matcher.
Hela tiden.

***

Att Gävle startar bra för att sedan falla igenom har vi upplevt några gånger i höst.
Dagens bortafajt mot Helsingborg blev inget undantag.
Det var länge 2-2 i första perioden innan Helsingborg gjorde 3-2 i slutminuten.
Sedan 5-2 efter andra.
Innan skåningarna drog ifrån i sista och vann med 8-3.
Daniel ”Magic” Johnsson skickade in ett hattrick i sista perioden – på mindre än fyra minuter.
Många brukar säga att begreppet hattrick missbrukas, att det ska vara tre raka mål i samma period för att det ska gälla. Det här var ett av de mest tvättäkta hattricken på länge, alltså.
Matchen blev helt och hållet enligt förhandstipsen alltså.

***

Gårdagen:

Dalen – Linköping 5-3: Starkt av Dalen att studsa tillbaka efter den svaga insatsen senast, och starkt att slå Linköping, även om gästerna var brandskattade och åkte norrut med en tunn trupp. Det stod 2-2 efter två perioder innan Ketil Kronberg – ja, det är inte bara i skidspåren som norrmännen dominerar – satte viktiga 3-2 i sista perioden, och efter det drog Dalen ifrån. Att ha supernorrmannen tillbaka höjer Dalen både ett och två snäpp, så är det bara.

Mullsjö – Granlo 9-2: Taket läckte i Nyhemshallen vilket skapade lite turbulens, och en halvtimmes försening, i den här fajten, men annars var det inte mycket att höja ögonbrynen över utan Mullsjö tog som väntat en solid hemmaseger. Sju olika målskyttar dessutom, vilket visar vilken bredd det finns i offensiven hos västgötarna, trots att David Gillek inte lirar.

Pixbo toppar SSL-tabellen.
Fjolårets serievinnare går mot en ny serieseger – och det trots att jag tycker att det finns mer att kräma ur vissa pjäser.
Eller så vänder man på det: Pixbo har blivit mer av en kollektiv maskin den här säsongen, som inte är lika beroende av superbacken Martin Östholm och fjolårets poängsprutande enhet med Daniel Calebsson, Patrik Malmström och Kasper Hydén (jo, andrakedjan med Emil Julkunen och Linus Henriksson i spetsen levererade ifjol också, men inte med samma kontinuitet).
Nu toppar laget tabellen trots att:
… hårdskjutande backen Martin Östholm missat flera matcher.
… målmaskinen Patrik Malmström inte ens snittar ett mål per match.
… veteranen Daniel Calebsson inte håller samma poängfrekvens som ifjol.
… Kasper Hydén och Oskar Henriksson har missat mycket av hösten på grund av skador.
Vad är det då som gör att Pixbo vinner matcher?
Försvaret är en stor nyckel – på flera sätt.
Pixbo har bara släppt in 49 mål, minst i serien tillsammans med Mullsjö. Släpper in drygt fyra mål per match alltså, vilket inte är mycket i innebandy. Bättre snitt än ifjol.
Dessutom har flera av backarna klivit fram och levererat offensivt, inte minst den senaste tiden.
Då har ju inte Martin Östholm varit med, utan andra visat framfötterna:
Jens Milesson har smackat in hela 16 poäng på tolv matcher i år och gjort mål i fyra raka matcher.
Jesper Andréasson har gjort fem mål på de fyra senaste matcherna.
Joakim Fors var poänglös senast, men hade poäng i fyra raka matcher innan dess.
Tre backar som inte är några stora stjärnor, men som vuxit rejält i Pixbo ifjol och i år, och som med härföraren Martin Östholm nu utgör en av SSL:s bästa backbesättningar, där även robusta, mer defensivt inriktade pjäser, som Tim Wiklund och Andreas Johansson också spelar viktiga roller, plus allroundkunnige Martin Ojaniemi.
Pixbos försvar blixtrar inte när man läser på pappret, men de levererar sannerligen, och bör få mer cred än de får.
Milesson är ju föresten ett superfynd, hittad i anonyma division ett-gänget Slätafly, och som på kort tid vuxit ut till en högkalibrig SSL-back med ett makalöst skott.
Försvaret har sannerligen varit en succé hittills, men dit räknas ju givetvis också forwards, som gjort sitt till för att hålla ner baklängesmålen.
Nye coachen Per Tjusberg har experimenterat en del, nu körs ju Patrik Malmström som center till exempel, och har nog inte skruvat färdigt på maskinen han ärvde från David Jansson. Helt klart är i alla fall att han lyckats göra Pixbo till ett vinnarlag, precis som ifjol. Men jag tror han också upplever att det finns mer att hämta ut och jag tror Pixbo kan växa ytterligare.
Det faktum att laget känns mindre beroende av en klick spelare, och mer kan leva på kollektivet, kommer bli en fördel i vårens slutspel.
Med fler spelare involverade i framgången minskar risken för en ny slutspelshärdsmälta.

***

Då tippar vi helgens fem matcher.

Lördag:

Dalen – Linköping 2: Dalen har gjort det bra i höst, men har en massiv frånvarolista – dock oklart hur den ser ut nu – vilket inte talar till lagets fördel, liksom senaste insatsen mot Växjö som inte var speciellt vass. Linköping jobbade ner Storvreta senast och är ett i grunden bättre lag. Det kommer att ge utslag för östgötarna i den här fajten, ganska säker på tvåan.

Mullsjö – Granlo 1: Jag tycker att Granlo, sett till förväntningarna inför säsongen, har gjort en riktigt bra höst. Man vinner matcherna man ska (nästan i alla fall), men snor också en hel del överraskande poäng här och där. Jag tror dock inte det räcker mot Mullsjö som jag tycker ser bättre och bättre ut, och som gjorde en väldigt bra insats mot mästarna Falun på bortaplan i senaste omgången. Västgötarna ska ta det här.

Söndag:

Pixbo – AIK X: Jag gillar det jag sett av AIK i de senaste omgångarna, ett kämpande lag som inte ger upp något, som spelar hårt och smart defensivt, och som har sylvassa kontringar. Dessutom har man ett gäng spetsar i riktigt bra form. Tillräckligt bra för att störa Pixbo? Nja, Pixbo är bra, vann klart mot Karlstad utan att imponera, men jag lockas lite av tanken att AIK kan sno någon pinne faktiskt. Dunkar in ett kryss.

Helsingborg – Gävle 1: Helsingborg må vara SSL:s Dr Jekyll och Mr Hyde, men hemma mot jumbon Gävle – som överraskande vann mot Sirius senast – så tror jag inte på någon dipp, utan jag tror att hemmalaget vinner komfortabelt. Man har ett så pass mycket bättre lag, och en Jonathan Paulsson i väldigt bra slag, att det inte ska kunna bli något annat än en gjuten etta.

Warberg – Falun 2: Falun föll mot Dalen och fick ”bara” två poäng mot Mullsjö senast, så mästarmaskinen hackar lite. Man har inte fått det där trycket som man ofta får, när man bara sköljer över motståndet, knappt låter dem låna bollen, utan har frustrerat kört in i kompakta försvar där man inte haft någon nyckel in. Mot Warberg, med fyra raka torsk i bagaget, tror jag det lossnar. Falun vinner.

***

Söndagsbevakning som vanligt!

Är det redan slutspel?
Det är nästan så man tror det efter Linköping mot Storvreta.
Typisk slutspelskaraktär: först känner man lite på varandra, bjuder inte riktigt upp, sedan trappas det upp, och sedan mynnar det hela ut i en klassisk kamp med heta närkamper, griniga spelare, böljande innebandy.
Det hettade ju till rejält några gånger.
Ja, det var sannerligen en holmgång.
Men det bjöds också på en radda delikatesser.
Robin Nilsberth visade upp sin fantastiska bössa, två gånger. Det är fasen inte många som kan bomba som han gör.
Tobias Gustafsson, kanske bästa ”rush”-backen i SSL, stack helt sonika iväg och sprang hela vägen in i mål med bollen. Bara så där.
Men framförallt Mikael Karlssons macka – komplett med smör, ost och skinka – som öppnade upp hela Storvretas kylskåp, gav Eric Björn kalasläge och givet mål.
Härlig innebandy.
Linköping vann med 7-4.
Tack vare en fantastisk andraperiod som vanns med 5-1. Det var inte den utklassningen som siffrorna visar i mittakten, men Linköping var distinktare. Effektivare. Tyngre.
Snackade med Linköpings coach Johan Astbrant efteråt.
Bland annat om lagets backar som ju satte tre av fem bollar där i den avgörande mittperioden.
Att de gjorde mål var kanske tillfälligheter – men Astbrant menade att han varit på dem ordentligt efter de senaste matcherna, där Linköping torskat.
Eric Björk värvades ju inför den här säsongen och gjorde sällskap med stjärngalleriet Jesper Johansson, Anton Karlsson, Tobias Gustafsson och Martin Hovlund. Fem grabbar med landslagsmeriter. Fantastiskt uppsättning. Omnämnd som en av de bästa i SSL.
Kanske den bästa.
Men det är inga silkesvantar som används för det.
– Ska jag vara ärlig så tycker jag att de varit för uppsnackade. De har varit mindre bra för oss på sistone, lite bekväma, inte tagit kampen. De är bra, men måste också visa det. Det är som att uppmärksamheten stigit dem lite åt huvudet, sa Astbrant.
– Backbesättningen är bra men de måste ta jobbet hela tiden.
Ord och inga visor.
Astbrant är tydlig. Han vet vad han vill. Han accepterar ingen halvfart, oavsett vad det står på tröjan.
Senast fick ju ikonen Martin Karlsson sitta ett tag, till exempel.
Det gör att alla är på tå hela tiden.
Bäst på plan?
Jag tycker det var Joakim Ström. Doldisen i Linköping. Ett energiknippe som jobbade och slet hela matchen och sprang något kopiöst.
– Han är som ett yrväder. Eller en terrier. Han blir förbannad på mig om han inte får springa. Det gick inte hålla tillbaka honom nu, det var bara att släppa honom lös, skrockade Astbrant.
Storvreta försökte, hade sina möjligheter – men orkade inte hota i sista perioden. Då var energin helt enkelt slut.
Ingen skam att förlora borta mot Linköping.
Till sist:
Simon Klein gjorde sista matchen i Linköping. Flyttar hem till Värmland.
Det skapar fler hål i Linköpings lag.
– Jag får väl snart hoppa in och spela själv, sa Astbrant.
– Nä, jag tänker inte på det. Jag jobbar med grabbarna jag har och de gör det fantastiskt bra. Vi kör på.

***

December.
Det betyder julkalender.
Kör en egen på Twitter – under hashtaggen #ibkalender – och plockar fram 24 saker – utan inbördes rangordning, i rejäl blandad kompott, stora som små saker – som skulle höja SSL.
Häng gärna med.

Tre gånger inför de senaste tre omgångarna jag spått Sirius uppvaknande.
Först inför matchen mot Karlstad som jag trodde att man skulle vinna, men det mäktade man inte med.
Sedan inför derbyt mot Storvreta, med nye Bobby Edberg i laget, då man lyckades vinna.
Och sedan inför idag, där jag tippade Sirius-seger mot Gävle.
Om Sirius vaknat upp?
Knappast.
Torsk mot Gävle idag – i Gavlerinken av alla ställen dessutom, inför 2206 åskådare – efter en mardrömsstart, 1-4 efter första perioden, som man inte orkade äta ikapp.
5-3 till slut.
Det självförtroende som eventuellt sköts in i gruppen efter derbyt mot Storvreta blåstes bort innan någon ens hann säga Bobby Edberg-effekt (utom jag då möjligen, som redan använd begreppet…).
Inget ont om Gävle, men det är seriens absolut sämsta lag, och en match som Sirius givetvis ska vinna sju dagar i veckan.
Tränaren David Ahlmark var besviken:
– Vad jag säger? Uselt. Om vi ska dra en förkortad version av matchen, sa han när jag fick tag på honom under bussresan hem till Uppsala.
– Det är för dåligt. Vi åker till Gävle och är inte beredda, ställer in skorna och tror det ska lösa sig, och möter ett lag som har vinna eller försvinna framför sig. Vi står bara och tittar.
Ahlmark hoppades att känslan från Storvreta-matchen skulle ge en effekt för laget.
Förgäves, skulle det visa sig.
– Det var min känsla inför matchen mot Gävle också, att vi skulle ta med oss den insatsen, men det var bara en falsk trygghet. Det vi gjorde där var som bortblåst nu, sa han.
Ett bottennapp så klart.
Är det dags att erkänna att Sirius inte är bättre än så här?
Jag tycker ändå inte det. Det är i princip samma lag som ifjol då man var ett slutspelslag, och mot Storvreta visade man hur man kan spela.
Men visst har man en resa att göra.
En brant sådan.
Men inte superbrant.
Laget är kvar i botten, under strecket, och missade chansen att ta sig upp på säker match. Ljusningen är ändå att man har häng på lagen ovanför, trots att man förlorar hela tiden (sju förluster på de åtta senaste).
Att ”bara” ha sju poäng upp till slutspel med ett så uselt facit är ju faktiskt en bragd.
Men ger också hopp.
Nu väntar två veckors välbehövligt uppehåll.
Gävle då?
Imponerande. Tog sista chansen.

***

Pixbo vann som väntat mot Karlstad.
8-4 till slut.
Dock utan att imponera så där väldigt stort, men trots att Martin Östholm återigen saknades så hade laget en annan tyngd, en annan effektivitet än hemmalaget. När det bjöds på något så högg man direkt. När ett läge kom, så tvekade man inte utan tog avslutet.
Känslan är att rutinen fällde avgörandet.
Det är en styrka att hitta vägar att vinna trots att alla inte spelar på topp.
Linus Henriksson var ju pigg och poängglad mot sitt gamla lag. Två mål och tre assist.
Och vilka jäkla mål.
Första så sköt en Karlstadback rakt på honom och in i egen bur.
Och andra fick han på sig (eller ja, fick han det egentligen?), när Jens Milesson avlossade stora bössan.
Men de där målen räknas också.
Kanske läge att köpa en trisslott, som man brukar säga.
Fem poäng av Linus Henriksson var ”season high” i alla fall.
Och Pixbo fortsätter att leverera.

***

Mer plast imorgon.