Trodde Endre skulle plocka Rönnby.
Så blev det inte.
Rönnby vann med klara 9-4.
Och det var lite av det klassiska Rönnby vi såg, laget som lever och vinner på sina blixtrande omställningar. Endre hade ju mest boll, men Rönnby var sylvassa när man väl vände spelet och tog också tillvara på chanserna samtidigt som Endre-målvakten Liisa Kokkonen fick en usel start på matchen.
Rönnby fick ett tidigt grepp – och det släppte man inte.
Jag har inte sett alla Rönnbys matcher i höst, bara ett par, bland annat mot Täby, och detta var det klart bästa jag sett laget prestera.
Det syntes att det pumpats in en hel del självförtroende de senaste veckorna i takt med att poängen trillat in på kontot, att det finns en tro på spelet som man vet att man är så bra på.
Strategen Adina Augustsson var verkligen en spelare som gick i bräschen.
Linnéa Nilsson visade kvalitet som spjutspets.
Men bäst var My Kippilä som jag hackat på innan. Hon var riktigt jäkla bra: vågade hålla i bollen, tog initiativ och kryddade det hela med ett knippe superpassningar, inte minst de två bollarna till Evelina Sparf där den första gav 6-3, den andra en skottretur som Moa Schilström kunde förvalta fram till 9-3. Oerhört viktigt att Kippilä kliver fram för Rönnby för laget behöver en storstjärna som briljerar nu när Mira Wickman inte finns tillgänglig.
Samtidigt som Rönnby var effektiva – så var Endres försvar passivt flera gånger.
Tappade markering:
Augustsson var sopren vid 3-2.
Marie Segerholm lämnades helt ensam vid 8-3.
Bland annat.
Man blev otroligt hårt straffade. Såg nästan överraskade ut.
Bäst tycker jag att Anna Moberg var. Lagets ”bonusvärvning” inför förra säsongen. Hennes kille sajnade för Visby, Moberg hängde på till ön, och tog klivet från division ett till SSL med bravur. Ifjol mest back, i år i sin naturliga centerposition. Tar för sig, vill vara aktiv, bra med boll. Kul att se.
Anna Jakobsson satte två bollar. Har nu tangerat Hermine Dahlerus målrekord i SSL. Båda står på 448 bollar. På söndag ryker rekordet. Var så säkra.
Annars var det inte så mycket att notera i Endre.
För det här var Rönnbys kväll.
Och det sista kvittot vi behövde på att laget verkligen är på väg mot toppen efter den miserabla starten.

Det går snabbt i innebandy.
Men det är också små marginaler.
Fråga Karl-Johan Iraeus. AIK-kaptenen ville ha en straff i den sista perioden där han brände ett friläge efter att ha blivit uppvaktad av Robin Nilsberths klubba.
Kändes som en straff:
Slaget tog på klubban, inte bollen.
Men det gick snabbt, så det var inte helt enkelt att uppfatta.
Domarna valde att fria – och i sekvensen efter gjorde istället Storvreta 2-4.
Ett mål som i efterdyningarna av straffbesvikelsen tog luften ur AIK, som tappade in ytterligare två snabba mål och då var det ridå. Storvreta kunde till slut vinna med 7-2.
Men den där straffsituationen blev så klart omdiskuterad. Givetvis enorm skillnad på att få 3-3 i det läget, istället för omställning och 2-4.
Själva straffsituationen var indirekt anledningen till AIK-genomklappningen. AIK-spelarna såg förbannade ut, gestikulerade, fick fel fokus, lämnade matchplanen, tänkte på annat.
Då small det:
Kevin Björkström tappade bollen vilket gav Rasmus Sundstedt chansen att frispela Albin Sjögren fram till 4-2.
Adam Forslöv tappade bollen vilket gjorde att Storvreta med blixtsnabba passningar kunde frispela Victor Andersson som rakade in 5-2 i tomt mål.
Och sedan slog Alexander Rudd en magisk passning som skar igenom AIK-boxen och friställde en bortglömd Nilsberth som dunkade in 6-2.
Tre mål på drygt två minuter som avgjorde.
Påpassligt av Storvreta, men också under armen-spel av AIK.
AIK som verkligen hade sina chanser i den här matchen. Ett gäng frilägen. Jag hackade en del på Patrik Hagberg ifjol, men i år tycker jag han har en annan energi. Lite av den där gamla kobran igen. Han kunde satt någon boll idag.
Med bättre effektivitet hade AIK kunnat sno poäng.
Men Storvreta vann rättvist, får man ändå säga. Växte in i matchen, vågade behålla tålamodet, och straffade AIK rejält när hemmalaget tappade sitt tålamod.
Vi fick se några läckra Rudd-kombinationer, men visst ska vi kunna kräva mer av svensk innebandys stora artist? Känns som det finns så mycket mer innebandy i den pojken.
Samma med Robin Nilsberth. Inte alls samma auktoritet som vi sett i Granlo, inte alls det här att bara ta bollen, sticka och dra in ett superskott. Men visst: ny miljö, nya kamrater, nytt lag – det kanske kommer.
Eller så har jag för höga krav på duon.
Däremot tycker jag Henrik Stenberg ser ut att vara på gång. 3-2-målet var hans. Han fick bollen på egen planhalva, såg ut att först lugna ner spelet, men sedan bara blixtrade det till – som om han bara kom på att ”fasen, jag vill ju inte lugna ner, jag vill framåt, jag vill göra mål” – med en snabb spelvändning där AIK inte hann med, och där Stenberg följde med upp och till slut kunde fösa in bollen i tomt nät.
Många snygga mål föresten – som Kevin Björkströms volley vid 2-1 och Victor Anderssons rush som föranledde 1-1.
Summerat: Storvreta har ett topplags självförtroende, AIK har det inte. Det påverkade effektiviteten, tålamodet och hade stor del i resultatet.

***

Innebandy imorgon igen.
Rönnby mot Endre.
Kul match givetvis: klassiska Rönnby som efter en usel start varvat upp, vunnit en hel del, men tappade en trea efter ett sent kvitteringsmål av Linköping senast – mot uppstickaren Endre som sett väldigt bra ut, som har två av seriens bästa spetsar, och som verkligen utmanar om medaljerna i år.
Ett riktigt toppmöte.
Endre har chansen att visa att man menar allvar med sin satsning.
Rönnby har chansen att visa att man är bättre än hösten gett sken av.
Härlig stjärnfajt.
Vilka som vinner?
Sätter min slant på Endre. Sett bättre ut hittills, helt enkelt.

Vad ska kunna stoppa Sverige i VM?
Ingenting säger jag.
Förvisso har starkaste konkurrenten Finland hemmaplan, men inte ens det kan lyfta finskorna tillräckligt för att bräcka detta svenska superlag som har alla ingredienser för att lyckas.
Den VM-trupp som Andreas Lundmark tagit ut – som till stora delar är helt väntad – är urstark:
Sara Hjorting har varit grym i Pixbos kasse i höst, i Emelie Wibron och Moa Tschöp sitter Sverige på världens två bästa offensiva backar, centermotorn Anna Wijk är bäst i världen och det vimlar offensiva poängmaskiner som Anna Jakobsson, Therése Karlsson och Amanda Larsson.
Plus spelare med specifika rollegenskaper som snabba veterancentern Josefina Eiremo, murbräckan Louise Wickström och defensivinriktade backarna Sofie Andersson och Katarina Bjuhr.
Andreas Lundmark har plockat ut ett lag som vet vad som väntar: 13 lirare var med i VM 2013, totalt 15 har lirat VM innan.
Bara fem är debutanter.
Det är som vi brukar säga inför ett VM i innebandy:
Den största motståndaren för Sverige är Sverige själva.
Att man inte är tillräckligt ödmjuka, gör jobbet som krävs, tror att man är bättre än vad man är.
Men Sverige har en trumf här:
Laget föll med galna 0-7 mot Finland i september.
Det var bra för Sverige. Det betyder att man inte kommer underskatta Finland, inte kommer falla i samma fälla, inte kommer att tumma på något. Ingen kommer vilja hamna i samma situation eller uppleva samma känslor igen.
Den matchen var det sämsta som kunde hända Finland. Nu kommer man inte ha en chans att överraska Sverige. Man kommer inte få något gratis.
Finland kan besegra Sverige en dag när allt stämmer och inget stämmer för Sverige, men det händer kanske en gång av 20, 30 gånger. Det hände i september och sannolikheten för att det ska hända igen redan i VM känns obefintlig.
0-7-torsken var bra.
Nu blir det VM-guld.

***

Alltså, vilken askungesaga Jennifer Stålhult är.
Förförra säsongen lirade hon division ett-innebandy, gjorde det okej, men stack inte ut.
Sedan hamnade hon i Täby ifjol, fullkomligen exploderade, var säsongens största överraskning, vräkte in poäng, blev sexa i poängligan, fick landslagsdebutera och nu är hon VM-spelare framför mer etablerade stjärnor som Ranja Varli och Julia Larsson.
Ingen supertalang som dominerat från start.
Ingen lirare som skolats i U19-landslaget.
Utan en klassisk ”late bloomer” som tränat hårt, slagit igenom och fått ett enormt erkännande.
Förbaskat kul.

***

Det är ganska liten wow-känsla över VM-truppen.
Vi har sett det mesta förr. Vi vet vad stjärnorna kan.
Men en rejäl färgklick finns: Amanda Delgado Johansson.
”DJ” är en av Sveriges nya megastjärnor, en av dem som ska bära svensk innebandy in i framtiden, och det är fantastiskt kul att 19-åringen redan nu får chansen att lira ett VM. Uppsala har gått som tåget i höst, men ”DJ” har haft en ganska blygsam poängfrekvens om vi jämför med ifjol, men hon har stor betydelse för lagets framgång ändå: förutom sitt bidrag i spelet över hela banan så skapar den uppvaktning som motståndarna sätter på henne enorma ytor och chanser för lagkamraterna.
Snart lossnar nog poängmakandet också.
Rollen i VM blir helt annorlunda: där är ”DJ” inte stjärnan, utan en i mängden. Även om stjärnor älskar att lysa så tror jag hon kommer trivas med det. Få agera lite i skymundan utan tre ryggsäckar på sig.
Jag tror hon blir en attraktion.

Jag trodde att Warberg kunde sno poäng av Mullsjö i hockeytemplet Kinnarps Arena.
Kanske till och med alla tre.
Det var inte ens nära.
Mullsjö var en klass bättre och vann med 9-1. 
Den stora skillnaden: effektiviteten.
Visst, Mullsjö fick väldigt bra utdelning på sina chanser, men när man väl fick läget så var det inget snack. Inga krusiduller. Inget krångel. Rappa och distinkta avslut.
Det sa bara PANG.
Henrik Olofssons 1-0, bara rakt upp i nättaket.
Petter Van Keppels 3-0, grymt skott där bollen nästan fastnade i krysset.
Kim Ganeviks 9-1, det bara rasslade i nätet.
Bland annat.
Och så ett mål med iskall kyla:
Sebastian Palmqvists 5-0, där han höll i, fick ner tre man inklusive målvakten, innan han snyggt lättade in bollen.
Det var 4-0 efter första och det övertaget präglade resten av matchen. Warberg tvingades ösa på mer, öppnade upp sig och Mullsjö kunde utöka.
Warberg skapade också chanser. Skillnaden var att man sumpade allt. Var inte alls lika distinkta. Mattias Kongstad hade en uppsjö av lägen, till exempel, men det kändes knappt farligt efter ett tag när han redan bränt ett antal lägen. Det var en sådan match.
Plus att Benjamin Löfdahl var bra i kassen, så klart.
När sedan Warbergs försvarsgeneral Mattias Wallgren inte stod att känna igen – tappade Olofsson vid 1-0, lurad av Kim Ganevik vid 6-0, bland annat – så föll också Warberg ihop. Han är loket, den som står för stabilitet och stadga, men när han vacklar… ja, då vacklar Warberg.
Ett bottennapp av hallänningarna. Bara att dra ett streck.
2451 personer hade hittat till Kinnarps Arena. En bra siffra.
De första 20 minuterna var också exakt den innebandy-propaganda som behövdes inför säkerligen en hel del nya plastmänniskor. Det var högt tempo, bra med chanser, fysiskt spel, snygga mål. Det var Mullsjö som drog upp tempot, som låg på och pressade. Mullsjö-lirarna sprang i alla situationer, vilket gjorde Warberg stressade, tvingade fram misstag. Det var rolig innebandy, helt enkelt. Inte massa statiskt bollande.
Resten av matchen var också bra, men första perioden var den klart bästa.
9-1 var stora siffror. Så stor var inte skillnaden, även om Mullsjö vann rättvist.
Mullsjö imponerar. Isaac Rosén var en gigant med sina löpningar. Petter Van Keppel var precis lagom tjurig, det är då han är som bäst. Kevin Lundgren distinkt i avsluten. Daniel Gidske är för jäkla bra på backen. Många var bra i Mullsjö.
Även Henrik Olofsson.
Som berättade att han är obesegrad i Kinnarps Arena. Fyra matcher (tre med JIK), fyra segrar.
Strongt.
Och som kände lite extra över att vinna mot sitt gamla lag:
– Jag läste i någon tidning från Varberg att de visste hur de skulle stoppa mig. Det gav extra tändvätska. Det var något om att de skulle sätta små kvicka spelare runt mig, men ingen av dem var speciellt mycket kvickare än mig i den här matchen, säger Olofsson.
– Sedan tänkte jag väl inte så mycket på att det var just Warberg, många spelare har försvunnit sedan jag var där, men visst var det skönt att leda vägen.

***

Effektiv seger mot Storvreta senast.
Kalldusch och förlust efter ett sent avgörande mot Dalen.
Helsingborg. Detta ständiga Helsingborg. Laget som man aldrig vet var man har. Jag trodde man skulle vara lite på gång efter den där Storvreta-segern där alla drog sitt strå till stacken, där alla verkligen lade ner det arbete som behövs.
Uppenbarligen inte.
Helsingborg är och förblir en gåta.
Men vi ska inte ta ifrån Dalen något. Man gjorde det bra idag. Jim Johansson av alla klev fram som matchhjälte med sin 5-4-boll inslagen efter 57.40. 23-åringen var inte med från start, men kom in och fick alltså bli den stora hjälten. Jag hade ett halvt öga på matchen, och han hade dessutom fler chanser. Kan mycket väl ha spelat till sig en startplats inför fortsättningen.
Annars så svarade ju Jonas Svahn för matchens prestation när han gjorde 2-0 i första perioden.
Centern är känd för sin snabbhet och visade just det när han rushade, skickade upp Anders Lindberg på läktaren för att köpa både en, två och tre korvar innan han prickade in bollen. Innebandy-godis, minst sagt.
Dalen är nu uppe som femma i tabellen.
Två poäng från en tredjeplats.
Laget som för en tid sedan låg tredje sist, men som sedan vann den där viktiga matchen mot Gävle, lämnade botten och sedan klättrat. Fyra raka segrar senare är man alltså ett topplag.
Älskar det här ”nya” SSL – det finns inga givna matcher, det skiftar i tabellen, det händer saker hela tiden.
Dalen är ett bevis för att det går snabbt uppåt om man vinner lite.

***

Offensiva maskinen Falun mot trubbiga Sirius.
Det kunde ju bara gå på ett sätt.
Och det gjorde det också.
11-8 till mästarna.
Falun var ett par klasser bättre än Uppsala-laget, ledde med 3-0 efter första, 7-2 efter andra.
Då hjälpte det föga att Sirius vaknade till slut och vann avslutningsperioden med 6-4.
Att Uppsala-laget gjorde åtta mål efter den målsnåla hösten är väl enda trösten i sammanhanget.
Inte mycket positivt i Sirius nu:
Storförlust.
Besked om att Mattias Jällrud är långtidsskadad.
På nedflyttningsplats.
Sex poäng upp till slutspel.
Tufft utgångsläge.
Falun? Ångar på. Fem poäng av Alexander Galante Carlström och fyra poäng av Rasmus Enström, bland annat.

***

Gävle mot Växjö blev precis som väntat.
3-10.
Växjö gjorde jobbet som krävdes, dominerade matchen och spetsarna visade klass och avgjorde.
André Andersson – snart ett permanent inslag i ett landslag nära dig – svarade för fem nya poäng, har totalt 25 pinnar och delar poängligaledningen med Helsingborgs Linus Nordgren.
Då kostade skarpskytten ändå på sig att bränna en straff.
En miss som kostade ledningen i poängligan, alltså.
Men han imponerar ändå, med sitt respektlösa spel, sin förmåga att hitta rätt ytor, och inte minst med sitt makalösa skott.
Annars var det inte så mycket att skriva hem om.
Det var hemma på Träffen som Gävle skulle ta sina poäng, sades det. I den här matchen hade man inte en chans. Mot ett lag som nog kommer parkera på den undre halvan. Nej Gävle, det här är kört.

***

Såg Kinnarps Arena-matchen mellan Jönköping och Karlstad.
Karlstad fortsätter att plocka poäng, vann med 4-2 efter att ha rullat in sista bollen i tom bur, och visst var det rättvist.
Efter två perioder med lite krusning på vattenytan (och 2-2 i mål) så öppnades dammluckorna för fullt i tredje, det blev en mer öppen, frejdigare innebandy där det var chanser åt båda håll.
Där kunde det ha gått hur som helst.
Båda målvakterna – Jessica Rolf och Linnéa Wallén – storspelade.
Jönköping kunde mycket väl ha avgjort där – för chanser saknades inte.
Men JIK har haft problem med målskyttet hela säsongen och den här fajten var inget undantag. Det finns ingen naturlig målskytt. Ingen som går in i varje match och hänger en, två bollar. Vilket var tydligt: avsluten var inte tillräckligt vassa, kylan saknades.
Man hade ingen Linnéa Wallgren-typ.
Men det hade Karlstad. Värmländskorna skapade också chanser i sista perioden – skillnaden var att man utnyttjade ett av lägena, när Wallgren iskallt rundade storspelande JIK-keepern Wallén och rullade in 3-2.
Wallgren har gjort nio mål på nio matcher i höst. Blivit målskytt i sju av nio matcher. En målskytt som levererar hela tiden alltså.
Att ha spelare som kan nypa dit lägena – som Karlstad har i Wallgren – är oerhört viktigt.
Det blev avgörande i den här fajten.
Karlstad var snäppet bättre och lite mer strukturerade i två perioder tycker jag, mer jämnt och böljande i sista, och var förtjänta av segern. Laget är betydligt bättre än ifjol, inget snack om saken. Försvarsgeneralen Dragana Mrksic betyder oerhört mycket i försvarsspelet med sitt resoluta och bryska spel, Emma Dahlström bidrar med stabilitet och Karoline Häggstad är en positiv överraskning. Bland annat.
Jönköping?
Blytungt så klart. Kunde mycket väl ha tagit poäng i den här matchen, men marginalerna grinar emot och man bränner för mycket lägen. Det måste nästan till ett under för att småländskorna ska fixa ett kontrakt.
Och ska det inte till ett under, så måste det till en målskytt.

***

Linköping fortsätter att imponera.
4-4 borta mot Rönnby idag, efter att kaptenen Anna Wiman skickat in kvitteringen bara 15 sekunder från slutet.
Därmed har östgötarna tagit poäng av båda vårens SM-finalister, eftersom man tog en poäng mot Kais Mora tidigare i höstas.
Starkt.
Laget är nia i tabellen, två pinnar från en slutspelsplats.
En gigantisk kontrast mot senaste gången laget var uppe, då det blev sex pinnar på hela säsongen och respass tillbaka till division ett med dunder och brak.
– Vi har sagt från början att den där säsongen är lagd till handlingarna. Vi har ett helt annat lag nu. Vi ska inte tänka på det som varit, då kan det bli jobbigt, säger Wiman.
– Alla är äldre och klokare och har utvecklats. Sedan ska vi inte blunda för att Amanda Larsson kommit in, hon lyfter hela laget. Vi har gjort det bra hittills, men kunde ha tagit ännu fler poäng faktiskt.
Tippade ju Linköping som åtta inför säsongen.
Det finns rutin.
Det finns klass.
Det finns Amanda Larsson.
Det kan bli slutspel.
– Vi har sagt att vi ska hålla oss kvar och ha två lag bakom oss, det står vi fast vid. Vi tittar varken uppåt eller neråt i tabellen just nu, det är bara fokus på nästa match, säger Wiman.
Ja ja, vi får se.

***

Annars på damsidan idag:

Endre – Falun 7-3: Helt planenlig seger så klart. Men det stod 3-3 efter drygt halva matchen innan Endre kunde  ta ledningen och sedan dra ifrån i den sista akten, när dalalaget inte orkade längre. En kasse av Anna Jakobsson – som således får fortsätta jakten för att bli SSL:s bästa målskytt någonsin – som hamnade i skuggan av Corin Rüttimann som visade fortsatt fin målform genom att skyffla in tre bollar.

Huddinge – Dalen 3-5: Jo, där kom den där Dalen-segern som jag flaggade lite för, jag tror uppehållet gjort Umeå-laget gott för att få göra en nystart. Det var 3-3 i början av andra perioden innan Louisa Turton skickade in 4-3 vilket blev det matchvinnande målet och Turton gjorde totalt tre poäng och är med elva pinnar lite sensationellt intern poängligaledare i år. Vaknar Dalen nu? Kanske. Vi behöver några kvitton till.

Kais Mora – Uppsala 11-2: Som väntat så blev det en klar seger för Kais Mora. Inget snack om saken, faktiskt. Det ska bli intressant att följa Uppsala framöver. Ingen skam att torska borta mot Kais Mora, inte ens med de här siffrorna, men nu testas karaktären på laget som fått en kanonstart på säsongen, men som ännu har kvar att avverka topplagen. Var detta en tillfällighet – eller kan man mäta sig bättre mot de bästa?

Täby – Malmö 8-6: Malmö, en annan pigg nykomling, ledde med 5-3 i den andra perioden, innan Täby kunde vända och vinna tack vare sina superstars Jennifer Stålhult, Louise Wickström och Ranja Varli som lastade in ett knippe poäng. Så det blev som förväntat till slut ändå. Annars: fyra mål av Malmös Ellenor Bengtsson Wester som bara gjort ett mål på åtta matcher tidigare. Vad hände där?

***

Som brukligt skyldig er lördagen:

Iksu – Pixbo 3-5: Toppmöte. Som Pixbo vann till slut. Bland uppsjön av offensiva superstjärnor i de båda lagen så var det en otippad spelare som klev fram som matchvinnare. Veteranbacken Isabell Krantz klampade nämligen in och dunkade in tre bollar och gjorde sammanlagt fyra poäng. Nåväl, grymt starkt av Pixbo – som har ett bra record mot just Iksu – att vinna uppe i Umeå.

Linköping – Karlstad 6-4: Karlstad fortsätter att spela bra i varje match och det här var enligt rapporterna inget undantag. Men Linköping är bra. Och Matej Jendrisak är i kalasform. Tjecken har fått en kanonstart på den här säsongen. Det var 4-4 efter två perioder, efter tre Jendrisak-poäng, innan stjärnan sköt både 5-4 och 6-4 i sista perioden och fixade segern, en egen fempoängskväll och tätkänning i poängligan.

Granlo – Pixbo 6-7: Jo, Pixbo redde upp det här till slut, men det blev inte mer än med uddamålet till slut efter en stark Granlo-forcering i sista perioden. Det stod 5-5 i slutet, innan Emil Julkunen och Kasper Hydén målade med 30 sekunders mellanrum i matchens näst sista minut, och därmed avgjorde matchen till Pixbos fördel.

***

Imorgon presenteras VM-truppen.
Sedan AIK mot Storvreta på kvällen.
Inte så dumt med måndag ändå, eller hur?

I helgen blir det arenamatch.
Dammatchen Jönköping-Karlstad och herrmatchen Mullsjö-Warberg flyttar in i hockeytemplet Kinnarps Arena i Jönköping.
Jag gillar upplägget. Dels att Jönköping och Mullsjö kan samarbeta så att det blir dubbla SSL-matcher i arenan, dels att man skapar ett koncept med sidoaktiviteter, dels att man vill göra en innebandymanifestation i området för att få fler att få upp plastögonen.
Jag hoppas matcherna drar rejält med folk. Precis som matcherna i Saab Arena, där Linköpings herr- och damlag lirar arenamatch 2 januari. 6 000 personer kom till Saab Arena när Linköping lirade där ifjol, kan Kinnarps Arena locka lika många så är det fantastiskt.
Sedan, som jag varit inne på när det gällde SM-finalen på Tele2 Arena, så tycker jag inte detta ska vara innebandyns vardag.
Det ska vara en krydda, men inte mer än så.
Innebandyn ska spelas i mindre, tajta grytor där det kan skapas rejält tryck, där man kommer nära spelet, upplever den fantastiska farten. Som i Nyhemshallen, där Mullsjö normalt lirar sina matcher. Mullsjö-publiken kommer säkerligen bänka sig i Kinnarps Arena också – men det kommer inte alls bli samma tryck som i Nyhemshallen.
Man kommer längre ifrån spelet.
Ropen, frustrationen, snacket från klacken kommer bli mindre påtagligt både för resten av publiken och spelarna ute på planen.
Närheten försvinner.
Arenamatcherna kryddar säsongen, sätter innebandyn i perspektiv, öppnar upp ögonen för nya fans – men är inte plastens ordinarie hemmatillhåll.
Tycker jag.
Mullsjö mot Warberg då.
Jätteintressant möte.
Mellan ett Mullsjö som vunnit matcherna man ska, men inte stört något av topplagen, och ett Warberg som varvat upp rejält, har en formstark förstafemma, och går bättre än förväntat. En match som på förhand är oviss, som kan gå hur som helst, som kommer rinna ner till ganska små marginaler gissar jag.
Att kampen spelas i Kinnarps Arena raderar bort lite av Mullsjös hemmafördel, och det tror jag ett smart Warberg kan dra nytta av.
Jag har en känsla av att gästerna kan stjäla poäng i den här matchen.
Kanske till och med alla tre.

***

Dags för tippning, först ut är herrarna.

Lördag:

Linköping – Karlstad 1: Både Christian Persson och Anton Vestlund är tillbaka för Karlstad i den här matchen vilket ökar värmlänningarnas möjligheter, men jag har ändå svårt att se succénykomlingen kunna rubba maskinen Linköping på bortaplan, speciellt eftersom hemmalaget lär ha fått en uppsträckning av coachen Johan Astbrant efter den – enligt honom – mindre bra insatsen mot Warberg innan uppehållet och östgötarna kommer vara taggade till tusen. Skickar in ettan.

Granlo – Pixbo 2: Det här är faktiskt en ganska lurig match. Granlo blandar och ger friskt, men har visat bra högstanivå, och spelar man ett tajt försvarsspel och håller bollrullande Pixbo utanför sig så är det inte omöjligt att man kan frustrera stjärngänget från Göteborg. Det borde ju finnas en hel del jävlar anamma hos hemmalaget efter härdsmältan mot Karlstad senast (0-7 i sista perioden!). Nåväl, tror väl ändå att Pixbo reder upp detta till slut. Faktiskt.

Söndag:

Mullsjö – Warberg 2: Arenamatch i Kinnarps Arena vilket raderar bort lite av Mullsjös hemmafördel, även om man kommer ha bra stöd ändå. Warberg är i bra slag såväl mål- som poängmässigt och har verkligen fått igång sin förstafemma som bär laget. David Gillek-lösa Mullsjö har hittills vunnit matcherna man ”ska”, men inte orkat störa topplagen. Detta kanske är en match man ska vinna sett till tabell och förväntningar, men jag tror Warberg kan sno poäng. Dundrar in en tvåa.

Sirius – Falun 2: Formsvaga Sirius mot formstarka Falun? Det kan ju inte sluta på något annat sätt än att Falun vinner, eller? Nej, jag tror mästarna fixar det här. Sirius har en liten skrällchans om man lyckas med sin taktik som lär bli att parkera bussen på egen planhalva och sedan satsa på sina spelvändningar – men problemet är bara att lagets spetsar har blött krut i bössan för tillfället. Falun grejar det här.

Dalen – Helsingborg 2: Stark seger mot Storvreta senast för Helsingborg som där äntligen fick ihop hela laget i en hel match, något som man haft förtvivlat svårt med tidigare i höst. Jag tror att den matchen kan få det att lossna för det underpresterande gänget. Nu fick man se vad resultatet blir när alla gör sitt jobb. Dalen borta är ingen lätt match, det kommer bli tätt, men tror ändå skåningarna tar en trea.

Gävle – Växjö 2: Växjö är inget glamourgäng som kommer åka till Träffen med inställningen att plocka hem tre gratispoäng, utan jag tror smålänningarna har förmågan att ställa in sig på skitjobbet – och då kommer man också plocka tre pinnar här, för på pappret är man ett par klasser bättre än Gävle, och har framförallt vassare spetsspelare. Bör vara en given tvåa.

Måndag:

AIK – Storvreta 2: Storvreta har ett par torsk nu, först hemma mot Dalen och sedan borta mot Helsingborg, utan att för den delen ha varit riktigt dåliga, i alla fall inte mot Helsingborg. Det grinar lite emot just nu dock, man saknar Robin Nilsberth på backen (men han lär säkert vara med här), led lite av att Viktor Klintsten inte var med senast, men jag tror det vänder här: Storvreta vinner mot AIK. Man känns betydligt stabilare än hemmalaget som bara inkasserat två poäng på de fem senaste matcherna.

***

Damerna!

Lördag:

Iksu – Pixbo X: Ren seriefinal och helgens höjdpunkt på damsidan, givetvis. Inför säsongen var det Rönnby och Kais Mora som rankades högst, men de här två gängen har verkligen imponerat i säsongsinledningen; Iksu med sin offensiv, Pixbo med sin defensiv. Jag håller Iksu – trots att Cassandra Edberg överraskande slutet – som knapp favorit, men detta blir en hyperintressant match som kan gå hur som helst, och där dagsform lär avgöra. Fegar ur med ett kryss.

Söndag:

Jönköping – Karlstad X: En match som liras i hockeyarenan Kinnarps Arena, ett faktum som raderar delar av Jönköpings hemmafördel. Men: småländskorna har lyft sig på slutet, fått ordning på försvarsspelet, och kan mycket väl lugga Karlstad på poäng. Hyfsat öppen match i min bok och det lär bli en ganska målsnål historia. Kryss ligger nära till hands.

Endre – Falun 1: Breda lagmaskinen Endre kryddad med spjutspetsarna Anna Jakobsson och Corin Rüttimann kommer köra över jumbon Falun. Något annat scenario finns egentligen inte. Mest intressant i matchen blir Jakobssons måljakt – hon är nära att bli SSL:s bästa målskytt någonsin. Tre bollar från att tangera Hermine Dahlerus, fyra ifrån att bli ensam måldrottning. Fyra Jakobsson-baljor mot Falun? Inte alls omöjligt.

Huddinge – Dalen 2: Dalen är ett lag som nog mådde extremt bra av ett landslagsuppehåll där man fått tid och arbetsro efter den tunga starten. Någon gång lär det vända för Umeå-gänget. Det här kan mycket väl vara en sådan match, även om Huddinge är bra hemma. Magkänslan säger tvåa.

Rönnby – Linköping 1: Ytterst intressant test för Rönnby som varvat upp efter en svag start, som besegrat både Kais Mora och Uppsala borta, och som har tre raka vinster. Linköping är ingen lätt motståndare, men Rönnby känns på gång och en seger här blir den sista pusselbiten i kvittot på att laget är tillbaka på banan igen. Tror hemmalaget vinner och att Linnéa Nilsson – som verkar ha fått igång målskyttet – avgör.

Kais Mora – Uppsala 1: Uppsala har haft en stark höst men nu väntar tuffare matcher då man ska börja avverka topplagen. Att vinna mot Kais Mora borta tror jag blir en övermäktig uppgift för skrällgänget, och jag tror mästarna tar en hyfsat komfortabel seger.

Täby – Malmö 1: Malmö har varit starka på bortaplan hittills i höst men jag tror ändå inte att man rår på Täby som kommer mer och mer även om man ännu inte skruvat färdigt på lagmaskinen. Nu har laget fått chansen att slipa, svetsa och justera under uppehållet, och det tror jag har gjort nybygget gott, och att man kommer snäppa upp ytterligare. Bör bli en klar, om än inte överlägsen, seger mot skånskorna.

***

Tipsar återigen om veckans listor:
Sveriges 10 bästa herrspelare – någonsin (PLUS)
Sveriges 10 bästa damspelare  någonsin (PLUS)

***

Hårdbevakning på söndag, som vanligt.

Fint besked, Helsingborg.
Skåningarna besegrade Storvreta med 9-5 på hemmaplan.
Snyggt?
Glamouröst?
Nej, inte speciellt. Storvreta hade mest boll i den här matchen, speciellt i de två första perioderna, men lyckades aldrig sätta det där monumentala trycket mot Helsingborgs kasse – för där fanns nämligen ett smart, aggressivt och uppoffrande hemmalag som inte bjöd på speciellt mycket.
Som täckte massor av skott.
Som inte gav upp någon situation.
Backarna var otroligt bra, både i närkampsspelet och i kylan när Alexander Rudd & Co började trilla boll på sedvanligt vis. Det är lätt att tappa tålamodet i de lägena, rusa på och bli bortgjord, men hemmalaget föll inte i den fällan.
Det var också backarna som avgjorde:
Jonathan Skoglösa pangade in 5-4-bollen med en projektil från kanten.
Anders Lindberg följde med i en spelvändning, fick en perfekt macka av Daniel Johnsson och prickade in 6-4.
Ifrågasatte Juha Kivilehto, en assist på sju matcher inför kvällen, klev sedan in i rampljuset: spelade fram Hampus Dargren till 7-4, satte själv 8-4 och spelade sedan fram Dargren till 9-5.
På något sätt var det talande att det var grovjobbarna, backarna, som fick avgöra matchen, för det var de som personifierade insatsen. Även Kivilehto – som jag sett några gånger i höst, men som gjorde sin absolut mest solida insats jag sett hittills – var en grovarbetare i den här fajten.
Helsingborg hade blåkläderna på, om vi säger så.
Skåningarna har ju haft en svag höst resultatmässigt, även om man prestationsmässigt inte varit s-å dåliga, men man har haft svårt att få ihop allt under en hel match. Men idag klickade det. Man lät Storvreta ha bollen, fokuserade på defensiven, gjorde grundjobbet. Jag efterlyste blod, svett och tårar för att Helsingborg skulle tippa över vågskålen i egen favör – och just det tycker jag att man såg i den här fajten.
Man hade till och med råd med några markeringsmissar som ledde till Storvreta-mål, en ovanlig Jonathan Paulsson-tavla och någon klantig utvisning.
Eller som Linus Nordgren förklarade:
– Vi kommer alltid göra misstag. Grejen är att vi måste göra sju, åtta, nio mål framåt, för då gör det inget som vi gör några misstag. Att vi får upp effektiviteten är viktigt och den fick vi ordning på idag.
Just precis så var det.
Nordgren föresten. Har han någonsin varit bättre?
Leder poängligan dessutom, förutom all den speltid han äter upp, och det stora jobb han lägger ner över hela banan.
– Jag vet inte om det är min bästa säsong, det är tidigt att säga, men jag har aldrig börjat så här bra, sa han och förklarade sitt uppsving:
– Jag har känt mig pigg i år och går mer rakt på mål och skjuter mer. Framförallt är det målproduktionen som har ökat. Jag har slickat lite mycket sarg innan, nu tar jag mer in i banan mer och går på mål.
Storvreta?
Förde spelet, men skapade inte speciellt många superchanser. När man väl satt upp sitt spel, så kom skott utanför, exempelvis av Jimmie Pettersson och Rasmus Sundstedt. Alexander Rudd var på spelhumör och trollade boll, men fick ut ganska lite ändå. Debuterande SSL-keepern Jonas Gustafsson (Viktor Klintsten var sjuk) ska inte lastas för förlusten för även om han inte gjorde någon ”extra” räddning så svarade han inte heller för några tavlor.
Det mest anmärkningsvärda var väl att Storvreta tappade tålamodet lite väl snabbt i sista perioden och tillät Helsingborg vända på spelet och på så vis dra ifrån. Det var lite för ivrigt, något som hemmalaget verkligen utnyttjade.
Ingen fara på taket i Uppsala, men idag mötte man en motståndare som ville mer.
Vänder det för Helsingborg nu?
Inte alls omöjligt.
En sådan här lagseger, där alla bidrog, där alla skitade ner sig, var precis vad man behövde.

***

Matchens mest obalanserade?
Storvretas Nicklas Paulsson.
Rusade robust in som tredjeman efter ruff duell mellan Jani Kukkola och Wiktor Bladh, körde över Kukkola och fick en femma. Då gjorde Helsingborg två mål.
Sedan drog Paulsson på sig ytterligare en tvåa, och vevade med armarna mot publiken (såg bisarrt ut faktiskt). Då gjorde Helsingborg mål igen.
Han vill nog dra ett fett streck över den här matchen.

***

I helgen rullar SSL vidare. Både dam och herr.
Uppsnack under morgondagen!

Äntligen.
Landslaget i all ära, SSL är den bästa och mest intressanta innebandyn som den här planeten bjuder på och i helgen är det äntligen omstart i serien, och sedan väntar en intensiv innebandytid innan vi tar jullov.
Jag har känt av en rejäl SSL-abstinens de senaste dagarna – jag misstänker att andra har samma sjukdom – och därför passar det perfekt med kvällens tjuvstartsmatch mellan Helsingborg och Storvreta.
Även om tjuvstart är fel ord eftersom det här är en match som släpar från sjunde omgången.
Storvreta föll ju sensationellt mot Dalen hemma innan uppehållet, men trots det tycker jag Uppsala-laget under hösten bevisat att man är ett givet topplag i år, långt ifrån den disharmoni och det undangömda självförtroendet från ifjol.
Plumpar kommer ibland, så är det bara.
Det största frågetecknet är om Robin Nilsberth – vilade mot Dalen och missade landslagshelgen – kan lira eller inte ikväll. Enligt rapporterna är han med ner till Skåne i alla fall.
Men om Storvreta bevisat en hel del, så har Helsingborg inte gjort det.
Alltså, jag ska inte göra Helsingborg till klassens hackkyckling, men det är svårt att undvika att ifrågasätta laget när man blickar i laguppställningen och sätter det i relation till tabellplaceringen.
Prestationerna är inte lika svaga som resultaten – i alla fall inte av det jag bevittnat – men någonstans är ändå det där sekundärt. Hedersamma förluster ger inga poäng i tabellen, och att samla poäng är trots allt vad det går ut på.
Helsingborg har varit nära – tre kryss de senaste sex matcherna, bra insatser mot såväl Falun som Pixbo som slutade med torsk – men ändå inte riktigt där. Man har tagit ströpoäng, men treorna – som ger utslag i tabellen – har saknats.
Marginalerna har grinat emot.
Helsingborg är elva i tabellen.
Sex poäng ifrån en slutspelsplats (dock med en match mindre spelad än majoriteten av konkurrenterna).
Och det trots att:
Linus Nordgren är i kalasform, jag vet inte om han varit bättre än han är nu.
Jonathan Paulsson är strålande i målet, och räddat skåningarna flera gånger.
Men:
Jag har varit inne på det innan men det tål att upprepas: finländarna måste upp. Jani Kukkola är en av världens bästa centerstrateger, kan så otroligt mycket, men har inte nått upp i klass. Det har också gjort att vapendragaren Mika Moilainen blivit lidande (och tredjelänken Nicklas Lidholm också, för den delen). Juha Kivilehto har inte varit närheten av klassen som han hade senaste sejouren i klubben. Asser Jääskeläinen har mest varit skadad.
Sedan tror jag, vilket är enkelt att säga med facit i hand, att Helsingborg saknar rivjärnen Carl Nilsson och Marcus Gullstrand. Duon som kanske inte alltid syntes så mycket, men som alltid gjorde jobbet, bidrog med karaktär, och vågade ge sig in i skiten. I slutspelet i våras var den duon jävligt bra. De hade behövts som skärbrännare i ett antal rumpor just nu.
Det finns kapacitet i Helsingborg, inget snack om saken.
Laget har inte heller varit utspelat, inte utraderat, inte chanslöst.
Men inte heller tillräckligt bra för att vinna.
Ingen trepoängare sedan premiären (där man dessutom var förbaskat nära att torska mot Växjö).
Det börjar bli dags att tippa över marginalerna till sin sida nu. Det är inget som kommer av sig självt, saker jämnar inte ut sig bara så där, utan det krävs blod, svett och tårar.
Det ska bli ytterst intressant att se om Magnus Anderberg-manskapet orkar tippa över vågskålen till sin egen fördel. Kanske redan mot Storvreta.
En seger ikväll hade sannerligen skjutit in en dos självförtroende hos de stukade skåningarna – och en sådan seger tror jag kan vända på säsongen.

***

Ja, ni missade väl inte listorna över de tio bästa svenska herr- och damspelarna någonsin?
Omöjligt uppdrag det där, att jämföra spelare från olika tidsepoker, väga poängkungar mot kortlivade dominanter, spetsegenskaper mot lång och trogen tjänst. Nåväl, efter att ha vridit och vänt länge, samlat in åsikter från ett gäng tunga experter, så blev det ett resultat till slut.
Ber er inte hålla med – men viktigt att hylla historien:
Sveriges 10 bästa herrspelare – någonsin (PLUS)
Sveriges 10 bästa damspelare  någonsin (PLUS)

***

Till sist.
Det brev som frun Ane Christina och dottern Alva skrev till Tobias Wendelstig, som gick bort alldeles för tidigt, var bland det mest känslosamma jag läst.
Starkt att kunna skriva det så kort efteråt.
Kramade min familj extra igår och kommer göra det länge framöver.
Gör det du också.

Landslagsuppehåll. Då passar vi på att dra en genomgång av alla 28 lag i SSL med kommentarer, plus, minus och en fråga tagen rakt ur luften. I tabellordning! HERR 1 FALUN Tippning inför säsongen: 1 Kommentar: Jaha, efter en lite smårisig start på säsongen så toppar storfavoriten och trefaldiga mästarna Falun lik...

Jag är inget fan av utskällningar.
Tror sällan att det är rätt medicin.
Men jag är också ganska godtrogen, vilket är både positivt och negativt. Jag tror alltid att alla vill väl, att man ger sitt bästa. Naivt kanske, men så är det.
Alla delar nog inte min mening.
Och idag så gav en utskällning i alla fall utdelning för Karlstad som vann mot Granlo med 9-4.
Snackade med Niklas Hovivuori (får kolla stavningen varje gång), coach i Karlstad, om vad som hände mellan andra och tredje perioden där laget låg under med 2-4 efter 40 minuter, men där man exploderade i sista perioden och vann med sanslösa 7-0.
Hovivuori sa: ”Det jag sa passar inte i barntidningar”.
En rejäl uppsträckning, med andra ord.
Och snacka om att han fick en reaktion.
7-0.
Galet.
Kedjan med bröderna Adam och Tom Colling tillsammans med Sebastian Degeryd får vi snart sortera in bland SSL:s främsta offensiva enheter. Helskotta vilken effektivitet och kemi som finns där, något som man började bygga i Allsvenskan ifjol och som man förädlat vidare i höst.
Adam och Tom har ju spelat ihop sedan urminnes tider, men Degeryd har ju visat sig vara ett bra komplement. Frågade Adam om han kändes som den tredje brorsan, men kom på att tredje brorsan redan finns i laget, och frågade då om han var fjärde brorsan. Komplicerat.
Det var dock inte svaret:
– Ja, kanske, garvade Adam Colling kort.
Adam Colling lastade ju in sex poäng och är nu både skyttekung och poängkung i SSL. En knall så klart, speciellt nu när vi kommit en bra bit in i serien.
Men någon hybris är det inte tal om:
– Det är alltid kul att producera och jag är en spelare som ska göra det, men det viktigaste är att laget vinner och att vi håller oss kvar i SSL, poängen är bara bonus, sa Adam.
– Men det är klart att det här inte är något man trodde inför säsongen. Det har gått bra men det kan också vända fort. Det vet jag sedan tidigare. Jag spelar med bra spelare som ska ha beröm, det får man inte glömma.
Karlstad är bra alltså.
Sliter på.
Slutspelslag?
Kanske, kanske. Det finns många lag som kommer bråka om playoff-platserna och Karlstad är absolut ett av dem.
Men vilken kollaps av Granlo. 0-7 i sista perioden. Det är inte godkänt, oavsett hur bra Karlstad är.

***

Dalen slog Storvreta med 4-2 i Fyrishov.
Den såg man ju inte riktigt komma, precis.
Dessutom sköt Jonas Svahn – som ju lösryckt ryktades till just Storvreta i våras – det avgörande målet när han svepte in en delikat Alexander Bodén-passning där i slutet av den andra perioden.
Ett mål som kom efter att Dalen tappat en 2-0-ledning till 2-2 – och som sköt in ny energi i laget som man sedan kunde rida på i resten av fajten.
Smart Dalen: tätt, tajt och snålt spelande – och när man väl släppte till något så stod succékeepern Måns Parsjö-Tegnér där och motade bollar.
Han tog ju en straff slagen av Alexander Rudd också.
Rudd som fått två straffar bortdömda i höst – något som Parsjö-Tegnér, som spelat med bolltrollaren i Falun, utnyttjade:
– Jag tror han hade det i huvudet. Han gick lite långsammare än han brukar. Han brukar dra mer i sidled så att man får jobba men nu kom han så nära att en backhand blev enda alternativet så jag kunde läsa den, sa keepern när jag pratade med honom efteråt.
– Han brukar ha ganska många varianter annars så det är inte helt enkelt.
Både Svahn och Parsjö-Tegnér lyfter fram laget, krigarkänslan och uppoffringen som nycklar i segern. Och det är så man måste jobba om man ska skrälla. Dalen kan inte vinna mot Storvreta på rena ”skills”, men man kan jobba ner motståndet. Som idag.
Dalen känns fortfarande lite upp och ner, men visst finns det kapacitet i laget.
Det visade man ju nu, om inte annat.
Storvreta saknade skadade Robin Nilsberth, föresten.

***

Välkommen tillbaka efter pappaledigheten, Patrik Åman.
Men AIK-keeperns comeback blev ingen frälsning för Solna-laget som haltat en del på sistone: 9-5-förlust mot Växjö.
Ingen tacksam uppgift att möta ett Växjö som spelat ganska bra på slutet, men som inte fått med sig några poäng och som stod på fyra raka torsk. Växjö var bra, men det var också läge för retroaktiv utdelning, vilket man verkligen fick.
Skarpskytten André Andersson skottade in fyra bollar och totalt fem poäng och har visat att fjolårets genombrott inte var någon dagsslända, utan att han är ”the real deal”. Han ledde poängligan en stund i eftermiddag också, innan Adam Colling började vräka in pinnar i Karlstads sista period mot Granlo, men ligger ändå tvåa i sammandraget inför landslagsuppehållet.
Det är sensationellt bra.
Det innebär ju också att Sveriges landslag byter om kommande helg utan SSL:s två poängbästa spelare: Colling och Andersson. Det finns mer talang att ösa ur för Jan-Erik Vaara, alltså.
Växjö – som hade spelmotorn Filip Kjellsson tillbaka – tog i och med segern ett skutt upp i tabellen och klev förbi AIK med en pinne.
Som sagt: striden på den nedre halvan av tabellen är högintressant.

***

Ni minns vårens slutspel va?
Helsingborgs sensationella skräll mot Pixbo i kvartsfinalen, där smarta och högeffektiva skåningar slet av Pixbos tumkam och fick serievinnarna att råka ut för en härdsmälta av sällan skådat slag.
Idag möttes lagen igen – och Pixbo fick lite revansch för vårens kollaps efter att ha vunnit med 6-4.
Helsingborg ledde med 4-3 i den sista perioden, innan måltjuven Patrik Malmström klev fram och gjorde både 4-4 och 5-4 innan han fanns med i förarbetet till Martin Östholms 6-4.
Jag misstänker att Pixbos taggningen inför matchen var påtaglig med tanke på vårens fadäs.
För Helsingborg är det blytungt: ingen trea sedan i premiären och bara fyra inspelade poäng på de sex senaste fajterna. Laget har halkat ner som elva i sammandraget och avståndet upp till slutspelsstrecket har nu vuxit till sex poäng.
Vad händer egentligen?
Helsingborg har ett bra mycket bättre lag på pappret än vad tabellen skvallrar om.
Landslagsuppehållet kommer lägligt.

***

Warberg-expressen rullar.
Efter att ha startat säsongen med två poäng på tre matcher så har hallänningarna nu vunnit fyra raka matcher, där starka Linköping 7-6-besegrades efter övertid under söndagen.
Jag har tidigare lyft lagets ”secondary scoring” som en nyckel, att spelarna bakom förstafemman också lastar in poäng, vilket de svarat upp mot på sistone.
Men idag var det förstafemmans match.
Kvintetten Mattias Wallgren, Filip Stenmark, Rikard Eriksson, Mattias Kongstad och Daniel Karlander låg bakom alla sju målen för Warberg. Sanslöst, egentligen.
Jag ska vara ärlig: jag har fortfarande svårt för att se detta som en superfemma i SSL. Men det är kanske dags att acceptera det nu. Kombinationen av två backar som egentligen har en begränsad offensiv, en benhård tvåvägscenter och två ganska anonyma yttrar har coach Oscar Lundin smält samman till enhet som har samma tonläge. Det klickar helt enkelt. Jag tycker inte att det finns så mycket stjärnmaterial där egentligen, men jag underskattar nog hela högen.
Man var bra ifjol.
Man är bra i år.
Det är givetvis inga tillfälligheter.
Jag får nog krypa till korset: Warberg har en bra spetsfemma.
Warberg är hittills, säsongen är ännu ung, bättre än jag trodde.
Linköping fick med sig en pinne. Misstänker, utan att ha sett matchen, att man knappast var nöjda med att släppa sju bollar.

***

Damsidan idag var ganska väntad – och det var inte nykomlingarnas eftermiddag:

Linköping – Täby 3-5: Kändes som en lite osäker match eftersom Linköping är bra, men Täby redde ut det till slut, trots uddamålsunderläge inför sista perioden. Där klev dock stridsvagnen Louise Wickström fram och både kvitterade och gav Täby ledningen vilket avgjorde matchen, innan Matilda Sjödin med sin andra fullträff för aftonen rullade in 3-5 i slutsekunderna.

Malmö – Kais Mora 2-11: Oj, trodde verkligen inte att de skulle rinna iväg på det här sättet, men Kais Mora är en offensiv maskin som när man har rull kan explodera i offensiven. Som här. Målmaskinen Malin Andréason dunkade in tre nya bollar och Anna Wijk samlade ihop ett traditionellt knippe poäng (tre idag).

***

Jag är som brukligt skyldig er lördagen också.

Herrarna:

Mullsjö – Sirius 6-3: Ett David Gillek-löst Mullsjö lyckades besegra Sirius med 6-3 till slut, men det satt ganska långt inne, även om siffrorna summeringsvis blev hyfsat klara. Styrkebesked av hemmalaget att registrera sex olika målskyttar i målprotokollet – och kanske viktigt att många kliver fram nu när lagkaptenen är borta en tid framöver. Sirius gjorde enligt rapporterna en solid defensiv insats men räckte inte hela vägen fram.

Falun – Gävle 10-2: Väntat, minst sagt. Skottstatistiken 48-13 adderar ytterligare till de solklara segersiffrorna. Mästarna är som sagt på gång på allvar. För Gävles del är det inte så mycket att säga: detta var ingen match man skulle vinna, det skiljer helt enkelt för mycket när man läser igenom laguppställningarna på pappret. Vissa mirakel är helt enkelt inte möjliga.

Damerna:

Pixbo – Endre 1-3: Så kom den då, Pixbos första förlust i höst. Som väntat så var det gotländskornas spetsspelare som anförde gästerna: Corin Rüttimann gjorde 1-0 och Anna Jakobsson satte 2-1. Starkt av Endre givetvis, som i och med den här insatsen bevisade att man är redo att bråka med de allra bästa lagen den här säsongen. Första riktiga elddopet för Pixbo – som förvisso slagit både Täby och Rönnby, men ändå – slutade alltså med förlust.

Falun – Iksu 2-16: Jo, Falun har ju lyckats tajta upp sina matcher på sistone, men när pånyttfödda topplaget Iksu kom på besök så höll det inte. Gästerna vann solklart och det rasade verkligen iväg. Bland annat fem mål och sex poäng av stjärnan Emelie Wibron.

Karlstad – Huddinge 6-3: Det verkar som att de starka insatserna mot topplagen gav en självförtroende-boost för Karlstad. Värmländskorna hade 2-0 efter första och sköt 5-1 i mitten av andra, och redan där var ju matchen avgjord. Nu har ju spetsförvärvet Emma Dahlström börjat leverera poäng också, två mål och en assist i den här fajten, vilket breddar hoten framåt.

Uppsala – Rönnby 2-3: Är Uppsala ”the real deal”? Man börjar ju undra efter en knapp 2-3-förlust mot Rönnby, för även om gästerna inte imponerat i säsongsinledningen så är man ju ett klart bättre lag sett spelare för spelare på pappret. Hur som: Uppsala fortsätter att imponera. Men Rönnby vann alltså efter att Moa Schilström skyfflat in det matchvinnande målet. Har Rönnby vaknat? Kanske. Laget behöver presentera lite mer bevis innan jag är övertygad.

Dalen – Jönköping 5-2: Oj, vad tungt Jönköping. Nu är det hela fem poäng upp till Dalen ovanför nedflyttningsstrecket. Samtidigt viktigt för Dalen som får lite arbetsro. Och inget snack i den här matchen: Umeå-gänget seglade ifrån till 5-0 efter halva fajten och höll sedan i. Det går dock inte att frångå att Dalen är en av de stora besvikelserna hittills i serien – och man måste vakna till ordentligt om det ska bli slutspel igen.

***

Så. Landslagsuppehåll stundar. Lugn och ro ett tag alltså. Men hoppas kunna bjuda på något blogginlägg innan nästa omgång ändå, som lite pausunderhållning.

Veckans snackis: David Gillek.
För några dagar sedan fick han sin dom efter tacklingen mot Karlstads Christian Persson. Sju matchers avstängning. Att lägga till de två han redan fått innan, så totalt nio matchers avstängning i ett svep.
Sju matcher är mastigt, men Juridiska Nämnden hänvisade till tidigare incidenter – två avstängningar ifjol, en tidigare i år – vilket ökade på antalet straffmatcher.
Meningarna om straffets längd går isär – och jag ska inte grotta ner mig i det, utan litar på att Juridiska Nämnden har belägg för sina beslut.
Det mest intressanta i detta är istället hur Mullsjö hanterar hela den här situationen.
Än så länge, när dessa rader skrivs under fredagsförmiddagen, har man varit tysta.
Ingen kommentar, är beskedet från sportchefen Jesper Axell.
Men det kommer inte vara tyst för evigt.
Enligt vad jag hört så överlägger klubben internt om hur man ska gå vidare. Jag vet inte hur man resonerar. Om man kommer ta David Gillek i försvar, överklaga senaste domen och påtala häxjakten av honom, eller om man kommer att – likt efter situationen med spottloskan mot John Barck ifjol – ta avstånd från det som David Gillek gjort.
Jag sällar mig till skaran som anser att det finns en viss häxjakt på David Gillek, det räcker med minsta lilla sak veteranen är inblandad i för att det ska börja skrikas och gapas, motståndarna pekar på honom innan man ens vet om det var han som var där, han döms innan situationen granskats av oberoende.
Det är förvisso inget unikt i sig: det vimlar av exempelvis hockeyspelare som döms på förhand på grund av sin historik.
Med den historik som David Gillek nu har, så kommer han få leva med det där länge.
Men: det som gör det mer irriterat i innebandyn är att det är klubbarna som anmäler incidenter mot varandra vilket skapar pajkastning. En oberoende gransknings- och anmälningsapparat hade tagit bort det där, då hade alla tveksamma situationer – oavsett vad klubbarna tycker om varandra – granskats. Nu känns det som att vissa incidenter anmäls bara för att en viss spelare är inblandad (läs David Gillek) eller för att någon klubb ska hämningsanmäla bara för att den andra klubben anmält något tidigare. När händelser dessutom börjar cirkulera i media och sociala medier så sätts klubbar under press att göra en anmälning bara för det, fast man kanske egentligen inte vill.
Ett förfarande som givetvis inte är hållbart i längden.
Sedan är det givetvis inte tillfälligheter att just David Gillek hamnar i tveksamma situationer, även om motståndarna givetvis försöker utnyttja tillfället när han finns i närheten.
Det går att vrida och vända på detta.
På ett sätt tycker jag synd om David Gillek som hela tiden hamnar i skottgluggen.
På ett sätt undrar jag hur han hela tiden lyckas hamna i de där tveksamma situationerna.
Som sagt: det intressanta i det här är hur Mullsjö kommer agera.
Att ha en lagkapten – en spelare som ska representera föreningen, klubbens värderingar och vara den som går i bräschen – avstängd i sammanlagt nio matcher (och totalt 19 matcher på två säsonger) är inte bra, det är nog alla överens om.
Jag väntar spänt på klubbens kommentar.
Sportsligt då?
Det är klart att Mullsjö blir ett sämre lag utan David Gillek i uppställningen. Han är en sjuhelvetes bra innebandyspelare. En spelare som kan göra skillnad.
Mullsjö är bra ändå.
Men jag tror inte man är en medaljkandidat utan sin lagkapten på plan.

***

Då går vi igenom helgens matcher och börjar med herrarna.

Lördag:

Mullsjö – Sirius 1: Man är lite nyfiken – vad händer i Mullsjö, nu? Lagkaptenen David Gillek rök på en avstängning till, sju matcher, och är borta fram till jul. Hur tacklar laget dels det faktum att ångloket är borta, dels allt snack som blir runtomkring? Vi får se. Tror dock att man i kraft av hemmaplan slår tillbaka ett för tillfället ihåligt Sirius – 24 insläppta bollar på tre matcher – som är i en svacka. Men tror också att Sirius kommer spela snålt, och att det blir en målmässigt ganska tajt tillställning.

Falun – Gävle 1: Ja, mina damer och herrar, detta kan bara sluta på ett sätt. Storseger för Falun. Har oerhört svårt att se något annat scenario mellan trefaldiga mästarna som varvat upp rejält och staplat skalper på hög – 7-4 borta mot Linköping senast, inte minst – och nykomlingen som bara vunnit en enda match hittills.

Söndag:

Pixbo – Helsingborg 1: Repris på den omtalade kvartsfinalen från i våras, där Helsingborg skrällde och slog ut serievinnarna Pixbo. Jag tror inte att Pixbo läkt alla sår efter den snöpliga sortin, och det tror jag kommer vara tillräcklig tändvätska för att plocka fram det extra som krävs för att ta en ganska komfortabel seger. Helsingborg har för övrigt inte tagit någon trea sedan i premiären.

Warberg – Linköping X: Ytterligare en kvartsfinalrepris, där Linköping svepte Warberg i våras efter att hallänningarna halkat med i slutspelet i den sista omgången. Det här är en av omgångens mest intressanta fajter mellan två formstarka lag. Linköping är bättre egentligen, men tror att Warberg kan lösa någon pinne, speciellt i kraft av hemmaplan.

Storvreta – Dalen 1: Storvreta har vunnit allt utom bortafajten mot Falun i höst och är givetvis storfavorit att spöa Dalen på hemmaplan också. Ser heller ingen anledning till att det inte skulle bli så, speciellt inte eftersom Storvretas förstafemma börjat varva upp på slutet, vilket ger laget mer spets framåt. Dalen skrällde förvisso mot Pixbo senast, men jag tror inte man orkar göra samma sak i Fyrishov.

Växjö – AIK 1: En av de mer svårtippade matcherna i omgången. Växjö har fyra raka förluster, men har då mött Pixbo, Storvreta och Falun innan man föll mot Granlo senast, så vi ska inte dra för stora växlar av den negativa sviten. AIK hade tre raka nederlag innan man med nöd och näppe fick oavgjort mot Karlstad senast, och känns inte i kanonslag. Magkänslan säger att Växjö reder ut detta.

Karlstad – Granlo X: Granlo har varvat upp på slutet och tagit tre raka segrar. Laget känns på gång. Men Karlstad är bra, även om man tappade en ledning till oavgjort mot AIK senast. Värmlänningarna är favorit i kraft av sin hemmaplan och formen på skyttekungen Adam Colling, men jag har en känsla av att ett Granlo med lite flyt kan gneta till sig en pinne och smackar in ett kryss.

***

Även full omgång för damerna i helgen!

Lördag:

Pixbo – Endre 1: Ju mer man vinner, desto närmare kommer man en förlust heter det ju. Pixbo har gått rent hus hittills men har nu en av sina svårare matcher då Endre kommer på besök. Då kommer Pixbos försvar, som varit solitt hittills, att sättas på rejält prov. Tror dock att Pixbo vinner till slut ändå – hemmaplan och självförtroendet avgör.

Falun – Iksu 2: Falun har förvisso tajtat upp spelet på sistone och har hållit nere förlustsiffrorna, frågan är dock om jumbon verkligen mäktar med att fortsätta på den inslagna linjen mot den malande maskinen Iksu, som imponerat rejält i säsongsinledningen. Jag tror inte det – utan att Umeå-laget rusar mot en kassaskåpssäker seger.

Karlstad – Huddinge 1: Karlstad känns lite på gång. Visst, man föll mot Malmö i senaste hemmamatchen, men har efter det tagit poäng mot Iksu och gjorde en solid insats mot Pixbo senast, prestationer som lär ha gjutit in lite självförtroende. Det tror jag kommer ge utdelning mot Huddinge.

Dalen – Jönköping 1: Seriens två största besvikelser hittills? Så känns det, eftersom Rönnby nu börjat vinna. Rejält viktig match för Jönköping givetvis, laget ligger under nedflyttningsstrecket med en poäng och är två bakom Dalen. Förlust och gapet uppåt är fem poäng – vinst och man går förbi Dalen. Det är en gigantisk skillnad. Dalen har bara vunnit en enda match hittills – men jag tror man tar den här kampen.

Uppsala – Rönnby X: Superintressant match tycker jag. För Uppsala som vunnit fem av sex matcher och ser vassa ut är det nu upp till bevis när man ställs mot ett tippat topplag. Rönnby slog ju tillbaka Falun och tog en skrällseger borta mot Kais Mora senast, och frågan är om de matcherna blir vändningen efter en risig säsongsstart? Jag fegar ur med ett kryss.

Söndag:

Linköping – Täby 2: Alltså, ett Linköping med en Amanda Larsson i högform (sex poäng senast) ska man aldrig räkna bort, men Täby har ett bättre och bredare lag på pappret och det borde ge utslag. Efter två raka nederlag mot topplagen Pixbo och Endre så lär det dessutom finnas en del revanschlusta som kommer hälla i lite extra bensin i tanken. Vansklig match, men drar in en tvåa.

Malmö – Kais Mora 2: Detta ska ju vara en bortaseger så klart, men Malmö är lite lynniga, är upp och ner, har visat att man kan mäta sig med de bästa lagen, så det blir ingen enkel resa för mästarna som åkte på ett bittert nederlag mot Rönnby i SM-finalreprisen senast. Kais Moras spets bör dock avgöra den här tillställningen.

***

Ni har väl inte missat all annan innebandy-godis i veckan? För er som har PLUS-abonnemang (om inte, så skaffa) så plockade jag ut 20 SSL-lirare som slagit igenom, eller tagit kliv framåt, under hösten och som tillhör svensk innebandys framtid:
10 spelare på frammarsch på herrsidan (PLUS)
10 spelare på frammarsch på damsidan (PLUS)
Och dessutom en rejäl artikel om Warbergs otroliga division 4-lag, som lär ha den fetaste CV-samlingen i innebandy-Sverige just nu:
De är mest överlägsna i Sverige (PLUS)

***

Som brukligt hårdbevakning på söndag.