SÖNDAG 9 mars 2014.

En mycket viktig och förhoppningsvis epokgörande dom föll i veckan mot högerextremisten Kamil Ryba. Han dömdes till sex månaders fängelse för brott mot medborgerlig frihet.
I allt förvirrat prat om politiskt korrekta journalister som hot mot yttrandefriheten kan det vara läge att påminna oss om de medborgerliga friheterna och vad de faktiskt betyder.
Detta har hänt:
Den 13 december i fjol klev Kamil Ryba in på tidningen GT vid Kungstorget i Göteborg och kastade ägg mot ett fönster i entrén.
Hans uppträdande sattes i samband med att GT:s systertidning Expressen granskat vilka som ligger bakom anonyma rasistiska hatkommentarer och hets mot folkgrupp på sajten Avpixlat. GT hade också publicerat samma granskning.

Ryba hotade närvarande personal på GT att komma tillbaka beväpnad med kniv till tidningen om man inte slutade att skriva denna typ av artiklar.

Den 23 januari i år följde Kamil Ryba upp sitt hot. Denna gång i form av ett paket som skickades till GT, adresserat direkt till GT:s chefredaktör Frida Boisen och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Paketet var utformat så att det kunde misstänkas innehålla en bomb. GT:s redaktion utrymdes, polisen sköt sönder paketet. Det innehöll en kniv och koranen. Kamil Ryba tog på sig händelsen och förklarade att det var en politisk aktion. Han förklarade vidare:
”Kniven hör ihop med koranen, helt enkelt med hela Islam. Det är ju en våldsam ideologi. Det är inte en religion.”

Kamil Ryba är en människa som är besatt av islam. Hans aktiviteter i sociala medier berättar om en man som ägnar stor del av sin vakna tid åt att leta och länka hat mot muslimer, eller artiklar om brott som en muslim begått för att visa att alla muslimer är brottslingar. Kamil Ryba leder en samling som kallar sig för Swedish Defence League. En lite ljusskygg gruppering som enligt Researchgruppen har English defence league som förebild. Skillnaden är att den brittiska organisationen förenade gatuvåld i form av fotbollshuliganer med sociala medier. Rybas organisation samlar ytterst få, något tiotal, till sina gatuaktioner.  På Facebook har de cirka 9000 följare. Han driver som en fri radikal mellan nätmiljöer som Avpixlat, hatgrupper på Facebook, demonstrationer på Malmös gator och kopplas av Researchgruppen till den antimuslimnska tidningen Dispatch International och Tryckfrihetssällskapet.

Hans hot mot GT och Expressen kommer i en tid då hoten mot svenska tidningsredaktioner för vad de publicerar ökar. Hittills har polis och rättsvårdande myndigheter varit valhänta i hanteringen av den här typen av hot.

Föreningen Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter har gjort ett viktigt jobb med att uppmärksamma situationen och bland annat fört diskussioner med högsta ledningen för Säpo om att vi faktiskt har en situation där vi de senaste två åren sett hot mot Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Länstidningen i Östersund, Värmlands Folkblad, Eskilstuna-Kuriren, Jönköpings-Posten, Värnamo Nyheter, Norra Skåne, Hudiksvalls Tidning, Östran, Östgöta Corren och nu senast GT och Expressen.

Det handlar i olika grad om hot för att få tidningarna att sluta skriva om vissa ämnen. Det är inga vanliga olaga hot. Det är brott mot medborgerlig frihet. Ingen har fällts för det brottet sedan 1950-talet. Rättsstaten Sverige har i bästa fall glömt bort vad lagen om medborgerlig frihet säger, i värsta fall medvetet bagatelliserat händelserna.
Det finns något symtomatiskt och på ett dåligt sätt typiskt svenskt i detta. I USA levandegörs ständigt de fem medborgerliga friheterna i konstitutionen. Barn lär sig rabbla dem, orden trycks på kaffemuggar, museum gör fantastiska interaktiva utställningar av dem, Hollywood och TV-industrin gestaltar dem i olika former. Fundamenten på vilka den amerikanska nationen vilar. Ni känner igen dem:

Freedom of speech. Freedom of the press. Freedom of religion. Freedom of petition. Freedom of assembly.
Yttrandefrihet. Pressfrihet. Religionsfrihet. Föreningsfrihet. Mötesfrihet.

Det är inte det att vi inte har de medborgerliga friheterna i Sverige. Vi har dem till och med stadgade i världens äldsta tryck- och yttrandefrihetsgrundlag. Det är något att känna genuin stolthet över Sverige för. Men istället för att odla denna nationella stolthet tenderar de medborgerliga friheterna att tas för givna. De trycks sällan på kaffemuggar, om ni fattar vad jag menar. Vi tar dem så för givna att när de hotas är det liksom inte på riktigt
Visst, det står där i lagen. Men den var väl inte skriven för att skydda tidningar mot knasbollar som Kamil Ryba? Fast det är de ju såklart.
Rybas försvar i tingsrätten gick ut på att han inte menade någonting med någonting. Han hade en synpunkt på artiklarna bara. Det är inte ens kvalificerat struntprat. Om det varit sant hade han utnyttjat sin och allas vår medborgerliga frihet i form av yttrandefriheten och uttryckt sina synpunkter i ord. I tidningarnas kommentarsfält, i debattartikel eller traditionell insändare, på andra sajter, i en blogg, på facebook eller på twitter. Möjligheterna i dag är fantastiska och har vidgat spannet på åsikter som framförs. Sociala medier, traditionella medier och nya medier korsbefruktar varandra på ett sätt som vi aldrig tidigare sett i historien.

Men Kamil Ryba vill minska detta spann, krympa åsiktskorridoren om ni så vill. Han använde ingen av dessa möjligheter för att göra sin röst hörd.
Istället skickade han ett hotfullt paket för att ingjuta rädsla hos Frida Boisen, Thomas Mattsson och deras redaktioner i ett försöka att få dem att sluta publicera.
Så ser ett brott mot den medborgerliga friheten ut. Och äntligen användes lagen i Göteborgs tingsrätts. Det är nu mycket viktigt att domen mot Kamil Ryba vinner laga kraft efter prövning i Hovrätten och blir vägledande framåt.

SÖNDAG 2 mars 2014.

CANAZEI, ITALIEN. Ett sportlov på skidor kan vara många saker. En av de mindre väntade är kanske en resa in i egna fördomar.
Fördomar är inget vi är stolta över, men ett nödvändigt ont för att få ihop världen på ett begripligt sätt. En fördom är vad som inträder i våra arma skallar vid kunskapsluckor eller annan brist på information. Eller när vi blir rädda.
Jag lider av höjdskräck. Skratta lagom, akrofobi inom rimliga gränser är inte ens något psykiatrin bedömer som sjukt eftersom det är rotat i en rädsla som är sund. Evolutionen har liksom prioriterat oss höjdrädda.
Låt oss, medvetna om den haltande jämförelsen,  gå till djurvärlden för att exemplifiera. De allra flesta arter som inte kan flyga skyr höjdskillnader i form av stup.

Stenbocken är ett undantag. Den kallas bergets mästare, är outsägligt vacker, saknar helt höjdskräck och är utrotningshotad.

Hur som helst. Jag är nu på väg upp till Stenbockens land i en italiensk lift från byn Arabba. Den klättrar 1 450 höjdmeter på några minuter, upp till 2 478 meter över havet och går hängandes i bara två punkter rakt upp mot en stålkonstruktion på en lodrätt klippa, kabinen hänger fritt i vajern 200 meter upp i luften.
Jag möter här min första fördom i mitt eget huvud.
Tyskar kan man lita på när det kommer till mekanik, italienare har för mycket temperament för den precision och noggrannhet som krävs för mekaniska konstruktioner som avgör liv och död.

En skidlift är en mekanisk konstruktion på liv och död.

Att ingen förutom jag i kabinen förefaller uppleva situationen extrem när vi närmar oss det tvärbranta bergsmassivet hängandes i en stålkabel understryker bara hur förd bakom ljuset en människomassa kan bli. Italienarnas glada hetsande från kön ekar i skallen ”avanti, avanti”.
Det här är inte genomtänkt. Minns min nyfunne vän på hotellet från kvällen innan som klargjort att min rädsla är rationell:
–      Det är ju lite så att först går liftsystemen i Österrike när de är nya i tio år, sedan i Frankrike tio år, sedan kommer de hit till Italien och skramlar på tills de tar slut.

Jag är nu rädd. Och vi pratar inte om att jag känner lite obehag här. Ångesten när kabinen närmar sig överhänget på klippkanten blir så stark att jag svimmar. Två gånger.

Liften kommer dock fram som planerat. De gör ju ofta det.
När jag åter har tillgång till information via dator och uppkoppling på kvällen kan jag konstatera att min svenske väns påståenden om att liftsystem går i arv mellan länder är rent nonsens. I den del av Italien jag befinner mig i finns några av världens mest moderna liftsystem.
Liftolyckor i sig är extremt ovanliga. De vanligaste olyckorna sker i släpliftar som går på marken när åkare fastnar på olika sätt. I skidsammanhang hittar jag ingen stor kabinliftolycka på 2000-talet. Den svarta statistiken under 1900-talet fördelar sig ganska jämnt mellan länder.

• Schweiz. Två svenskar omkom och nio skadades allvarligt 1994 när en mindre kabin skenade bakåt.
• Frankrike. I juli 1999 störtade en linbanekorg till marken när den helt enkelt lossnade från vajern. Det var i St-Etienne-en-Dévoluy i sydöstra Frankrike. 20 personer omkom, samtliga var liftarbetare på väg att öppna systemet. I januari 1989 dödades åtta lifttekniker i Vaujany när en kabin plötsligt störtar 200 meter under en testkörning en vecka före den skulle tas i bruk.
• Italien. Orten Cavalese i Dolomiterna är här synonymt med tragedi. 1976 dog 42 människor när två kabiner föll på grund av ett avslaget säkerhetssystem som gjorde att den ena kabeln skar av den andra. 1998 dog 20 personer på samma ort när ett amerikanskt stridsplan flög rakt in i en vajer. Kabinen störtade 80 meter till marken.
• Österrike. Den värsta olyckan någonsin när det kommer till skidsystem inträffade i november år 2000 när Bergbanan i Kaprun brann. 155 människor omkom.

Detta är ingen heltäckande undersökning, men det är de stora händelserna i alpländerna de senaste 40 åren. I Sverige har under samma period en dödsolycka skett och ett tiotal mer eller mindre allvarliga olyckor. Den senaste då en kvinna i 50-årsåldern skadades svårt efter att ha fallit ur Åregondolen i januari i år.

Så vad lär vi av detta? Jag funderar på det ungefär samtidigt som min fru ska stänga ett högt sittande vädringsfönster på hotellet. Plötsligt skriker hon högt. Hennes axel har gått ur led. Dislokerad med flera centimeter, ska det visa sig. Närmsta vård är en privat ortopedklinik i byn. En svensk medturist på kliniken tröstar.
–      Var glad att det inte hände i Sverige. De är bäst i Europa på ortopedskador här, dessutom skär inte riskkapitalister emellan på avgifterna…

Jag kan inte bedöma sanningshalten i hans påstående, eller om fruns skrik av smärta gjort honom så illa till mods att han försöker trösta med en fördom.
Om svenskar i alperna så här års kan man säga mycket, men en okulär besiktning gör det inte särskilt sannolikt att de skulle vara bekymrade över vinster i välfärden. Min fördom såklart.

Allt går bra till slut. Jag lyckas övervinna höjdskräcken med god bok om italienska alpinister och hemmagjord kognitiv terapi. Hustrun får axeln i led och bandage. Vi överlever såväl liftar som vädringsfönster.

På en lunch beställer en högljudd rysk man champagne för 100 euro flaskan. Han köper tre. Lägger upp 500 euro och säger åt servitrisen att behålla växeln.
Mitt insiktsfulla eller fördomsfulla sällskap gör en observation av händelsen.
–      Du vet, de är uppväxta i någon grå jävla potatisåker. Nu har några fått pengar, nu är det nog av gråpotatis. Nu kommer de hit med pengar och tycker att vi är jävla sillmjölkar.

Puh… orkar inte hantera fler fördomar nu. Läser istället nyheterna från Ukraina och gläds över journalistik som kämpar för att fördomar inte ska skugga rapporteringen.
Kalla det gärna politiskt korrekt.

SÖNDAG 23 februari 2014.

Aftonbladet mot Expressen är en svensk klassiker. Vem är störst, bäst, vackrast?
Ni kära läsare som läser detta vet naturligtvis svaret. Och säkert är det så att vi som jobbar i media är mer intresserade av den frågan än våra läsare. Men allt sedan Gösta Ekman gjorde den klassiska sketchen där inte kan bestämma sig i revyn Lådan från 1966, har valet mellan Aftonbladet och Expressen levt i folkmedvetandet.
Konkurrensen har lett till en unik svensk kvällstidning som kombinerar vital opinions- och kulturjournalistik, febrigt nyhetsarbete, egna avslöjanden och granskningar, oblygt underhållande och insatt nöjesjournalistik, den mest kvalificerade sportjournalistiken, magasin och kreativ affärsutveckling. Är det inte DVD-försäljning, eller en ny skraplott så är det tv-satsning eller ny mobilsajt.

Det är en cirkus förutan vilken svenskt medielandskap skulle vara avsevärt tristare.
Även om vissa kvällstidningskritiker ibland låter som om de verkligen tycker att journalistik utanför akademiska ramar är en styggelse och ett hot mot i tur och ordning samhället, demokratin och mänskligheten. Det är en mindre genomtänkt syn på medielandskapet. Men vissa människor lever med ett starkt behov att plötsligt och opåkallat deklarera:
”Jag läser aldrig kvällstidningar”.
Nähä, så spännande… När du hör det vet du att du antingen träffat en icke nyfiken tråkmåns eller någon som ljuger för att hen vill berätta något om sig själv.

I veckan kom ett senkommet, men mycket välkommet besked från vår evige motståndare. Expressen har nu också bestämt sig för att klara strukturomvandlingen i media och släpper sitt enögda fokus på pappersutgåvan.

De har nu satt ett mål om att bli störst. Och nu handlar målet om att bli störst på riktigt. Alltså bli större än Aftonbladet digitalt.
Vägen dit är lång för Expressen. Aftonbladet når i dag 3,1 miljoner läsare varje dag. Expressen når 1,8 miljoner. Ett gap på 1,3 miljoner läsare.

Men inga ledande positioner är ointagliga. När Aftonbladet blev större än Expressen som papperstidning 1996 var det resultatet av ett enträget arbete mot ett mål som verkade osannolikt. Att det uppnåddes hjälptes av att Expressen på den tiden såg det ungefär lika troligt att Aftonbladet skulle kunna bli störst som att jyckar skulle kunna lära sig att flyga. Vi kommer inte att göra samma misstag vad avser getingar.

Allvaret i omorienteringen från konkurrenten understryks av beslutet att ta Bonniers tre kvällstidningar Expressen, GT och Kvällsposten ur en upplagemätning som kallas för TS.
Det beslutet tog Aftonbladet som första tidning för fyra år sedan. Det ansågs ofint för att vi spräckte en branschgemenskap. Alla mättes där. Jag och Aftonbladets dåvarande vd Anna Settman såg det som nödvändigt att vara ofina för att inte styra Aftonbladet mot fel siffra. Vi  tog ett beslut om att Aftonbladet ska vara den tidning som kommer först till framtiden och blir ett rent onlinebolag. Det får gärna vara ett onlinebolag som också ger ut en tidning, men det får inte ha med vår överlevnad att göra.

I en sådan genomgripande förändring är det extremt viktigt vilka siffror du följer och att mätningarna är så rena det bara går. Att följa ett mått på volym av pappersutgåva via TS hade varit att styra Aftonbladet bort från verkligheten. TS var dessutom ett mått som korrumperats alltmer av tidningarnas vilja att få räkna in det ena, än det andra som försåld tidning. Gratisex, pdf-versioner som ingen läste, kraftigt rabatterad upplaga och olika titlar kunde läggas ihop utan transparens – allt för att slippa se verkligheten.
Vi fick efterföljare ut ur TS av Dagens Nyheter och Dagens Industri i fjol. Och i veckan meddelade alltså Expressen, GT och Kvällsposten att de lämnar den förlegade upplagemätningen och istället sätter ett djärvt mål för en digital framtid.

Därmed är det fajt igen. Det kommer vi båda att må bra av. De senaste åren har varit lite som att tävla i fristil mot någon som envisas med att åka klassiskt på träskidor.

Så välkommen in i matchen Expressen, GT och Kvällsposten.
Först till framtiden vinner.

SÖNDAG 16 februari 2014.

Vad är viktigast för Sveriges Radio – att vara opartiska eller stå upp för sina demokratiska värden om alla människors lika värde?
I lagen står att Sveriges Radio ska klara båda saker. Det är inte längre möjligt i Sverige valåret 2014. Orsaken är att vi har ett parti i Sveriges riksdag som i sin politik pekar ut vissa folkgrupper och religioner som ett hot mot Sverige och vars företrädare ständigt avslöjas med rasistiska tillmälen.

I veckan valde Sveriges Radio väg. De väljer att inte ta ställning, alltså vara opartiska och dagtingar därmed på vissa punkter med sin värdegrund. Det är ett bra beslut sett till mångfalden i mediekören. Men följderna är inte okomplicerade. Låt mig börja från början:
Public service är i sig en konsekvens av att det finns en politisk konsensus i Sverige om att inte lita på den fria marknaden när det kommer till medier. Det kan låta på ett annat sätt i debatten från högersidan ibland. Det är genuint tomt prat. Lika tomt som socialdemokratins krav på avskaffandet av monarkin.
I politisk handling råder stor konsensus i Sverige om att staten behöver ingripa kraftfullt på mediemarknaden. Det går liksom inte att prata bort över sju miljarder kronor i statligt beslutade licensmedel och förnyade sändningstillstånd.

För Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiskhet inte bara ett publicistiskt direktiv i radio- och tv-lagen. Opartiskhet gentemot riksdag och regering är också en nödvändig strategi för överlevnad för public service. Annars skulle en skarp politisk debatt utbryta som skulle kunna sänka den statliga radion och tv:n.

Så vad händer mot denna bakgrund när Sveriges Radio startar programformat som vill vara mer engagerande i dagsaktuella frågor än strikt opartisk nyhetsrapportering och kritisk granskning?
Sådana programformat ligger i tiden. Flera av de bästa talangerna för att leda sådana program vill i ökande utsträckning ta ställning och uttrycka sina åsikter i brännande frågor i samtiden, utan att för den skull bli partipolitiska. Också det ligger i tiden. Ni förstår att vi nu är framme vid fallet Soran Ismail. För så vitt jag vet är hans partipolitiska sympatier inte kända. Känt är dock att han både underhållande och tänkvärt hävdat principen om alla människors lika värde, tagit ställning för jämställdhet och gjort underhållning av ställningstagande mot rasism och diskriminering.
Jag tror de flesta håller med om att det där var en smula torftig, men habil beskrivning av Soran Ismails gärning. Min retoriska poäng är att jag använde exakt samma ord för att beskriva Soran Ismail som används för att beskriva de demokratiska värden Sveriges Radio är ålagda att ta ställning för.

Så varför kan inte Soran Ismail vara programledare för Morgonpasset i P3?
Svaret är brutalt klart:
Soran Ismail kan inte vara programledare för Morgonpasset i P3 för att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen.

Om Sverigedemokraterna inte suttit i beslutande ställning över public service i form av sina riksdagsmandat hade Soran Ismail setts som en sällsynt lyckad medarbetare i Sveriges Radio för att ge uttryck för de demokratiska värdena. Nu blev han istället ett problem.  Han valde att lämna Sveriges Radio för att kunna fortsätta sitt engagemang. Det var nog rätt beslut.

Men det lämnar Sveriges Radio i en samtida iskall blixtbelysning. Ledningen köpslår på denna punkt med försvaret av alla människors lika värde för att vara opartiska gentemot Sverigedemokraterna. Så ser den politiska påverkan gentemot statens medier ut i verkligheten. Det understryker vikten av fria, kommersiella medier vars värdegrund och hållning inte påverkas av vilka partier som sitter i Sveriges Riksdag.
Det finns självklart andra sätt att ge röst åt de demokratiska värdena för Sveriges Radio än att utse röster som Soran Ismail till programledare. Men synen på programledaren som mer av en ämbetsman är svårförenlig med programformat som Morgonpasset.

Det var också lättare att definiera rollen som programledare på den tiden då det rådde en ren vänster-höger skala i politiken. Hög skatt på ena sidan, låg skatt på den andra. Programledaren opartisk i mitten. Men vad händer när den politiska skalan börjar bre ut sig längs en skala som handlar om synen på människovärdet?

Många har befarat att den politiska retoriken i Sverige skulle ändras med Sverigedemokraternas framgångar. Det har inte hänt hos de politiska partierna. Mycket tack vare statsminister Fredrik Reinfeldts spikraka hållning gentemot Sverigedemokraterna.
Sveriges Radio blir nu med sin kategoriska argumentation kring opartiskhet istället en kraft i det svenska samhället som normaliserar ett politiskt parti med rötter i nynazism.
Jag tror inte att Sveriges Radio vill vara det, men det blir en oundviklig konsekvens av att de väljer att inte ta avstånd från Sverigedemokraterna med stöd i radio- och tv-lagens krav om en hållning vad avser alla människors lika värde.
Jag har stor respekt för public service uppdrag och vill givet den tid jag har för sådana här texter undvika tvärsäkra påståenden om de valt rätt eller fel i en så komplex fråga. Ytterligare diskussion och klargörande behövs. Det räcker inte med att vd Cilla Benkö säger att hon inte är rasist, som hon kände sig manad att säga i veckan. Det är det nog ingen som tror att hon är och det är inte en fråga som någon har ställt. Uttalanden av den typen tror jag kan avskrivas som ängslighet inför det frågor som Sveriges Radio nu behöver besvara:

• Varför sägs dessa regler bara gälla under valåret? Är Sveriges Radios opartiskhet inte lika viktig under andra år?
• Varför kan Alexandra Pascalidou, med sitt välkända engagemang mot rasism och Sverigedemokraterna vara programledare i P1, men inte Soran Ismail i P3?
• Hur kan Gina Dirawi vara programledare i SVT med samma engagemang? Tolkar SVT och Sveriges Radio lagen olika?
• Hur kommer det sig att den opolitiske chefredaktören Daniel Nordström på Arbetarbladet i Gävle stängdes av från en nyhetspanel av Sveriges Radio men Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski fortsatt hörs i sådana paneler, trots en välkänd politisk bakgrund som ledarskribent och fortfarande verksam som opinionsjournalist?

Med den linje Sveriges Radio valt kan inte gallringen av röster som programledare och deltagare i paneler präglas av godtycke.

Aftonbladet redovisar en vinst på 283 (312) miljoner kronor för helåret 2013. Resultatet det fjärde kvartalet uppgår till 99 miljoner kronor (82).

Det är ett mycket starkt resultat med en vinstmarginal på 13,7 procent på helåret i huvudsak drivet av kraftigt ökande intäkter online. Aftonbladets strategi med mycket kraftfullt onlinefokus är avgörande för resultatet. Det starka avslutet på året är särskilt glädjande mot bakgrund av den kraftfulla strukturomvandling som sker i mediebranschen, åter är det onlineintäkterna som är förklaringen och vi ser ökande intäkter i vår TV-satsning och i mobilen.

Aftonbladet nådde i november ett historiskt räckviddsrekord med noteringen 3 145 000 dagliga läsare. Det gör Aftonbladet till Sveriges primära nyhetskälla online. En mycket viktig position. Det ökande antalet läsare är det viktigaste kvittot på att Aftonbladet är ledande i mediebranschens strukturomvandling . Ett annat sätt att illustrera det är den starka tillväxten av annonsintäkter online (15 procent upp jämfört med föregående år).

Vi ökar mobilintäkterna med 111 procent, mycket tack vare produktutveckling som geostyrd annonsering. Även om intäkterna från TV-verksamheten ännu är relativt små ökar de med 135 procent under sista kvartalet. Vi har lång väg kvar i utvecklingen av Aftonbladet TV, men vi börjar kapitalisera på nya sätt, och vi fortsätter investera både redaktionellt och i annonsprodukter.

Aftonbladet Plus, Sveriges ledande betaltjänst för journalistik online, är inne i en intensiv utvecklingsfas. Det senaste året har tjänsten alltmer blivit en naturlig del av det dagliga nyhetsflödet och vid årsskiftet hade tjänsten 170 000 prenumeranter.

Framåt jobbar vi hårt med att fortsätta utveckla vår digitala prenumerationsaffär. Tack vare utveckling av datadriven analys lär vi oss mer om hur våra kunder agerar, varför de köper och varför de hoppar av. Det är ett av våra viktigaste fokusområden 2014, i kombination med datadriven utveckling av våra annonsprodukter.

På printsidan är strategin att fortsätta optimera lönsamheten. Försäljningen har gått bättre än förväntat och en höjning av lösnummerpriset har bidragit till högre upplageintäkter.
Utvecklingen för printprodukter är fortsatt tuff, men tack vare god kostnadskontroll har vi lägre kostnader än i fjol och lägre kostnader än budget. För magasinsaffären är det förmågan att kombinera kostnadskontroll med utveckling av nya digitala tjänster inom livsstilsområdena som kommer att bli helt avgörande.
Omsättningen 2013 var 2 066 miljoner kronor, jämfört med 2 168 miljoner 2012.

SÖNDAG 9 februari 2014.

Att döma av statistik över läsning, klickning och delning var veckans mest engagerande historia Mary Mårtenssons  och Jonathan Jeppssons serie om unga människors självmord och skådespelaren Philip Seymour Hoffmans plötsliga och tragiska död.

Att granska unga människors självmord är svårt, viktigt och kontroversiellt. Svårt för att ämnet är så djupt sorgligt, viktigt för att beröringsskräcken för de medmänniskor som blev kvar med sorgen är så stor och kontroversiellt för att det finns en välgrundad rädsla att fel rapportering om självmord inspirerar till ytterligare självmord.
Vi berättade om förlusten av Kenny, 21, Melinda, 16, och Ellinore, 19. De hade alla sökt hjälp i vården.
Psykisk ohälsa bland unga ökar. Vad gör vi? De unga vi förlorar är sällan de som hörs mest. Tecknen på farlig ohälsa känns inte direkt glasklara.

De sover för lite, lägger sig sent, rör sig för lite i kombination med timme efter timme framför dataskärm. Vilken tonårsförälder känner inte igen den beskrivningen? Hur ska vi förstå om avgrunden är nära?

Granskningen av ungas psykiska ohälsa måste fortsätta. Utformningen av serien skedde i samråd med experter på hur uppmärksamhet i media kring självmord påverkar. Viktigt är att undvika detaljerade skildringar av tillvägagångssätt, undvika bilder på platsen där självmordet inträffat och att alltid komplettera rapporteringen med faktaupplysning om hur läsaren kan få hjälp.
Reportern Mary Mårtenssons noggrannhet och vana vid komplexa material var viktigt i detta arbete, liksom redaktören Jonathan Jeppssons smärtsamma egna erfarenhet av självmord. Hans text om brodern Jeppes självmord berörde mig och många läsare djupt.

Döden är en omistlig del av livet. Om den inträffar plötsligt och tragiskt kan vi prata om den. Annars helst inte. Döden ska inträffa som en händelse utan koppling till resten av livet, helst i sömnen eller under inflytande av smärtstillande substanser som gör att vi sömlöst skiljs från livet. Det kanske är i sin ordning att vi förhåller oss så. I vart fall tror jag det är förklaringen till att vi är vana vid journalistik om ond, bråd död men ser mycket lite av journalistik om mer vardaglig död. Lysande undantag finns, som SVT:s serie Döden, döden, döden. Men det är undantag.

De enda som pratar om döden i min tillvaro just nu är vänner som snart ska fylla 40. Insikten om att världen som vi känner den kommer att ta slut brukar drabba oss när livslinjen är dragen någonstans över 40 år.
Jag brukar sturskt rekommendera Tibetanska dödsboken. Delar av den beskriver mycket handfast konsten att dö som en del av livet, andra delar är svindlande och svårbegripliga. Det handfasta gör mig lugn. Rekommendationer om i vilken ordning du bör ta farväl av de nära och kära, hur du bör skiljas från dina ägodelar för att få sinnesro och inte lämna efter dig konflikter.
Andra finner de delarna djupt skrämmande och föredrar de mer svårbegripliga om att färdas mellan två medvetanden. En slags ursprunglig religiös föreställning. Buddhismen hanterar den handfast och beskriver hur du kan skola dig i konsten att dö genom att meditera kring hur vår existens byter skepnad i ögonblicket då vi faller i vanlig sömn. Jag vet inte… Men det är döden som ett slags hantverk.

Ett hantverk jag kan bättre är tidningsmakeri om ond bråd död. Jag såg ett lysande sådant exempel i form av vår redigerare Stefans Skölds förstasida till Nöjesbladet om Philip Seymour Hoffmans död i fredags.
Det kan se enkelt ut, men att i det gigantiska bildflöde som finns kring en sådan här händelse göra ett stramt bildval i form av ett svart vitt porträtt där hela uttrycket i förstasidan bärs av Seymour Hoffmans blick, att sedan rätt väga orden och låta rubrikmakeriet stå tillbaka för att stärka effekten är hantverk i mästarklass.

Jag sugs in i förstasidan och upplever Seymour Hoffmans märkvärdiga förmåga att omedelbart förflytta mig som betraktare ur min vardag och uppleva hur gränsen mellan skådespelaren och hans karaktär omärkligt övergår i en ny, lika påtaglig föreställningsvärld.

Det är adelsmärket för alla stora skådespelare. Enligt mig innehas världsrekordet av Meryl Streep. Hon är en av världens mest kända och beundrade kvinnor som nu ska spela en annan av världens mest kända och kontroversiella kvinnor, Margret Thatcher, i filmen Järnladyn.
Det kommer att vara omöjligt att inte se Meryl Streep bakom hennes karaktär, tänker jag. Omöjligt.
Hon har mig bokstavligen efter sex sekunder i öppningsscenen. Jag kan se det om och om igen för att få syn på Meryl Streep i karaktären. Det går inte. Hennes första replik:

–      How much is the milk?

Ett minspel och en gest som reagerar på att 49 pence är dyrt och magin är utförd. Hon är Margret Thatcher.
Philip Seymour Hoffman var en mästare i denna konst att förflytta oss mellan två medvetanden. Nästan alltid tog han oss med till de utanför normen. Happiness, Magnolia, Almost famous, Capote, Synecdoche, New York.
Trots sin magnifika begåvning var han olycklig på ett sätt som drev honom in i ett tungt missbruk som till slut tog hans liv. Vi kan inte veta varför. Lika lite som vi kan veta vad som drev de unga människorna i våra reportage ur detta liv.
Men vi kan berätta om dem och vi kan försöka förstå och vi kan hoppas att Philip, Kenny, Melinda och Ellinore nu funnit frid. Och kanske låta tankarna om allt detta svåra få en ny bana med hjälp av Thomas Tranströmers strof ur ”För levande och döda”:

”Under vårt förtrollande minspel väntar alltid kraniet, pokeransiktet.”

SÖNDAG 2 februari 2014.

Vad är egentligen problemet med att domar görs tillgängliga för allmänheten över internet?
Frågan blev aktuell i veckan sedan ett gäng klåpare som kallade sig Lexbase lanserade en databas med Sveriges samlade domar.
Låt oss i ett försök att söka klarhet i grundfrågan bortse ifrån att grundarna bakom Lexbase varken begrep utgivarfrågan eller lyckades åstadkomma en databas som höll ihop tekniskt.

Vad är egentligen problemet? Domar är ju allmänna och offentliga handlingar.

Det betyder att de är öppna för dig och mig och all annan allmänhet att ta del av. Detta är ett helt bärande fundament i det svenska samhällsbygget. Det har funnits med oss sedan 1766 då världens äldsta tryckfrihetslagstiftning första gången formulerades i Svea rikes lag.
Om du tillhör den skara som vill leva och dö i Sverige och känna stolthet över det så har du en god start i offentlighetsprincipen.
Det kanske inte är poesi, men innebörden i följande ord på den svenska regeringens hemsida är mycket vackert:

”Offentlighetsprincipen innebär att regeringens och andra myndigheters samt riksdagens och beslutande kommunala församlingars verksamhet så långt som möjligt ska vara öppna.
Därför har exempelvis allmänheten rätt att ta del av alla offentliga handlingar, och domstolsförhandlingar och beslutande församlingars sammanträden är normalt öppna för allmänheten. Demokratin mår bra av att granskas. Insyn i den offentliga verksamheten skapar garantier mot maktmissbruk och ger möjlighet att påverka.”

Domstolarna, är till och med skyldiga att tillställa oss dessa handlingar ”skyndsamt”.
Rätten att få ut allmänna handlingar omfattar dock bara papperskopior. En domstol, eller annan myndighet, har ingen skyldighet att lämna ut en digital kopia. Om de vill har de möjligheten att lämna ut materialet digitalt. Och det har lagts fram förslag på att digital distribution bör bli en skyldighet. Domstolsverket rekommenderar domstolarna att maila allmänna handlingar för att leva upp till principen om skyndsamhet.

Den inbyggda trögheten i offentlighetsprincipen är alltså ett resultat av praktiska omständigheter och det faktum att regelverket kom till i en analog tid.
Det är inte resultatet av något genomtänkt förhållningssätt till vår nuvarande digitala tid.

Principen om ”skyndsamt” utlämnande skulle snarare peka mot att Lexbase borde vara en statlig verksamhet. Det tycker nog de flesta är en absurd tanke.
Men tronar vår stolta offentlighetsprincip i så fall på minnen av fornstora dar? Skulle den bygga på avsaknad av sökbarhet, överblick och långsamhet i utlämnandet av allmänna offentliga handlingar?

Någonstans här borde den mer djupgående debatten om Lexbase starta. Den borde fortsätta i svåra frågor som vad det betyder att sona ett brott. Ska ett brott raderas ur vårt kollektiva medvetande och arkiv när straffet är avtjänat? Och den som återfaller i brott, är dess historia ointressant?
Det faktum att Lexbase har ett utgivningsbevis gör den laglig och juridiskt jämställd med en databas som hanteras av professionella utgivare och journalister på mediehus som Aftonbladet eller Sveriges Television.
Om Lexbase gjorts tillgänglig utan utgivningsbevis hade den varit olaglig enligt personuppgiftslagen eftersom domarna var strukturerade och sökbara i databasen.
Gör det att det krävs en hårdare prövning av vem som kan få ett utgivningsbevis? Vad betyder det i så fall för demokratin?

Hackare har nu kapat hela eller delar av Lexbase databas. Hur ska vi hantera när den görs tillgänglig igen, fast nu från en server utanför Sveriges gränser och utan ansvarig utgivare. Är det bättre? Det har jag svårt att tro.

Nu finns istället möjligheten att åtala ansvarige utgivaren för Lexbase, Jonas Häger, 26, för det sätt han gjort uppgifter om enskilda personer tillgängliga. Det skulle kunna utgöra förtal enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Inte för att den enskilda uppgiften om den dömde eller offret är felaktig eller i sig är ett olagligt yttrande, men sättet de görs tillgängliga på skulle kunna anses vara ”ägnat att utsätta denne för andras missaktning”. Det är ett rekvisit för förtal och skulle kunna anses vara uppfyllt av ansvarige utgivaren för Lexbase.
Var det försvarligt att publicera uppgifterna? På den frågan krävs ett bättre svar än att det var en affärsidé om utgivaren ska skyddas från förtal av yttrandefriheten.

Men staten i form av generaldirektören Kristina Svahn Starrsjö på Datainspektionen är inte alls upptagen av dessa frågor. Istället reagerade hon reflexmässigt och kräver inskränkningar i offentlighetsprincip och yttrandefrihetsgrundlagen. Av hennes debattartikel i Dagens Nyheter i veckan är det lite oklart hur. Men om jag förstår rätt önskar hon nu en ordning vad gäller ansvarig utgivare som är densamma som personuppgiftslagen för att ”hindra att känsliga och privata uppgifter läggs ut på nätet”. Så tokigt kan det gå när ivern att inskränka tryck- och yttrandefriheten får gå före eftertanken.

För vad vi än anser om Lexbase bör vi med Kristina Svahn Starrsjö kunna enas om följande:
Att begå brott är ingen privatsak.

SÖNDAG 26 januari 2014.

Utvecklingen av media går så fort i dag att det är lätt att inte se skogen för träden.
I Aftonbladets fall är träden en lång räcka av rekord i antal läsare som ni läsare skämt bort oss med.
Att Aftonbladet går in i detta år med fler läsare än någonsin i historien är något vi är både stolta och glada över. Men låt oss försöka se vad som är skogen bakom alla dessa siffror. Vad ligger bakom Aftonbladets senaste verifierade rekordsiffra som visar att ni är 3 145 000 läsare varje dag?
Det gör oss till Sveriges i särklass största nyhetskälla online.
Flera läsarundersökningar visar tydligt att det absolut viktigaste skälet för de flesta läsare att läsa Aftonbladet är att få reda på vad som hänt. Nyheter kort och gott. Svar på den basala frågan om något har hänt som intresserar eller påverkar mig.

Det kan tyckas vara ett konstaterande ungefär lika spännande som att vatten är vått. Men svaret illustrerar faktiskt den största förändringen för Aftonbladet i modern tid.

En kvällstidning var traditionellt ett komplementmedia. Något man köpte och läste för att man visste att man fick veta lite mer om en kriminalhistoria, få nyheter kring kändisar och artister, eller för att man gillade sportbevakningen, eller höll med eller mot tidningens krönikörer, ledar- och kulturskribenter.
Allt det där är fortfarande sant och mycket viktigt för oss. Dödssynden för en kvällstidning är att vara tråkig och oengagerad. Mycket av det vi på fackspråk kallar för mix handlar om att erbjuda våra läsare en skön stund, ett skratt eller något som berör och engagerar.
Men skillnaden är att så många läsare i dag i så hög utsträckning också kommer till Aftonbladet för rena, raka händelsenyheter.
Så var det inte förr. Och förr är i detta sammanhang inte längre än 10 år sedan. Förr fick svensken i huvudsak sina nyheter från radio eller tv, eller från sin morgontidning. Kvällisen var ett komplement.

I dag är det i allt högre utsträckning tvärtom. Läsarna kommer till Aftonbladet först och kompletterar med något annat media för att få ytterligare perspektiv och andra analyser.

Med en tjusig term kan vi idag säga att Aftonbladet är Sveriges primära nyhetskälla online. Flest svenskar kommer till oss för att snabbast få sina nyheter än till någon annan nyhetskälla.
Det gäller i särskilt hög utsträckning unga människor och alldeles i synnerhet i mobilen.

Vi diskuterar detta mycket i redaktionsledningen nu. Att gå från komplementmedia till huvudsaklig nyhetskälla ändrar till del vårt publicistiska uppdrag och ansvar. Det ändrar också vårt sätt att arbeta på redaktionen. Förr i tiden kom vi till redaktionen på morgonen och ägnade oss att planera och fundera på vad som kunde vara spännande och relevant för våra läsare någon gång efter lunch nästa dag. Det är då papperstidningen har sin huvudsakliga läsning.

I dag är ni läsare med oss från tidig morgon till sen kväll. Ett antal tiotusental svenskar är också med oss från andra delar på jorden under nattetid. Detta förändrar Aftonbladet på ett positivt och spännande sätt. Vi har vi en ny balans att hantera i vår journalistik.

Å ena sidan vill vi behålla kvällstidningens förmåga att engagera och blanda högt och lågt. Å andra sidan vill vi bli bättre på att snabbast ge dig händelsenyheterna och nyhetsöverblick.
Vi jobbar allt mer med en strategi vi kallar för nyhetsdygnet. Det handlar om att leverera nyheter som passar bäst för olika tider på dygnet och i olika situationer beroende på om du läser oss i din smarta mobiltelefon, i pappersutgåvan, i läsplattan eller på din laptop. Vi måste planera för morgon, förmiddag, lunch, eftermiddag, kväll och natt.
Förenklat kan vi beskriva det som att morgonen handlar om nyhetsöversikt och lansera vår opinionsjournalistik, förmiddagen om att försöka sätta agendan med en egen story, eftermiddagen om att hitta samtalsämnen och kvällen i allt högre utsträckning om tv och bevakning av händelser inom sport och nöje.

Och all planering kan i varje stund ställas på ända av breaking news. Ett område där i dag tv-bevakning är en omistlig del av Aftonbladet.

Vi kan och vi ska bli mycket bättre på allt detta. Den viktigaste metoden för oss är dialogen med er läsare. Vi vet i mycket högre utsträckning vad ni läser (det är inte alltid samma sak som ni säger att ni läser…) och vad ni delar och engagerar er i. Den kunskapen är den i särklass viktigaste för utvecklingen av Aftonbladet framåt.
Spännande är att vi nu också ser att våra konkurrenter får att allt tydligare onlinefokus. Det gäller såväl Sveriges Television, som Sveriges Radio, Expressen, morgontidningarna och lokaltidningar. De har valt lite olika spår, men samtliga växer nu i räckvidd online och produktutvecklar.

Det är en välkommen konkurrens som kommer att stimulera utvecklingen och förhoppningsvis runda av den tjatiga diskussionen om papperstidningens eventuella död. Den diskussionen har mycket litet att göra med utvecklingen av nyhetsmedier framåt och är fel fokus.

Den stora frågan för nyhetsbranschen är inte papperstidningens väl och ve. Jag vill också påstå att räddningen inte heller är att kräva stopp för utvecklingen av Public Service, även om det är en populär uppfattning i min del av branschen.
De stora frågorna är istället dessa:
• Hur påverkas journalistiken av att bli mätbar och delbar?
• Vad betyder det att allt mer av nyhetsbevakningen sker i realtid?
• Hur ska nyhetsmedier produktutveckla för att klara konkurrensen från amerikanska internetjättar som utvecklar avancerade annonsprodukter som inte alls är kopplade till journalistik?

Den som svarar bäst på dessa frågor har en spännande framtid. Den som inte bryr sig om dem måste fråga sig om framtiden alls är intressant.

 SÖNDAG 19 januari 2014.

Det är inte riskfritt att som medelålders, etablerad medieman skriva om feminism. Det är spännande. Att ett ämne som borde vara något så rakt och enkelt som jämställdhet mellan man och kvinna ännu är så laddat.
Att kalla det risk är kanske en smula överdrivet räddhågset. Men något gör mig nervös inför denna enkla text. Att någon jag tycker om plötsligt ska avslöja en formulering jag inte tänkt på, som berättar något om mig som jag inte vill vara. En sexist, moi?
En del skulle förklara min nervositet som effekten av en smal åsiktskorridor. Detta års nyaste nyord från krafter som vill framföra åsikter i offentligheten utan att bli motsagda.
Jag skulle säga tvärtom. Nervositeten beror på att korridoren här är så bred, rymmer så många motstridiga åsikter och är så fylld av känslor och argument byggda på levda erfarenheter att debatten snabbt blir het. Den som ger sig in här får räkna med att bli petad på en blind fläck som hen inte alls vill bli petad på.

Hur som helst. Så här begriper jag veckans debatt om Belinda Olssons tv-reportage ”Fittstim – min kamp”:
Antologin Fittstim var 1990-talets viktigaste dokument för en generation som ville engagera sig på ett nytt sätt för jämställdhet. Den skrevs och redigerades av 18 barn av sin tid. Det var en tid då ett nytt medielandskap var på väg att bryta igenom. Det var inte så digitaliserat. Fittstim kom ut 1999. Här fanns inga sociala medier, men en kraftfullt tilltagande personfixering och fascination för kändisskap i medier. Det var en tid då kvällstidningarna snart skulle starta oblyga kändisbilagor. Det var ännu en liten sensation om Dagens Nyheter skrev så mycket som en notis om Melodifestivalen, men de var på gång.
TV-programmet Expedition Robinson hade just etablerat sig som fenomen och tidsmarkör. Vanliga människor gjordes till kändisar i ett programformat helt drivet av blottlagda mellanmänskliga relationer. Programmet hade först mötts av moralpanik och kampanj mot mobbnings-tv. Medierna vände sedan unisont och hängde istället på. De underliggande strömmarna i tiden och tittarsiffrorna var för starka.

Det var i detta landskap de unga kvinnor som gjorde Fittstim navigerade. De begrep närmast intuitivt, och bättre än de flesta, vad som komma skulle och hur logiken i medierna hade ändrats.
De blev mediefeminister. Ett ord Belinda använder lite förläget i dag. Jag tycker att hon har alla skäl att använda det med stolthet.

Feminismen som jag minns den före Fittstim var en förgrämd del av offentligheten. Likformig, fylld av krav och utan lust. Attraktiv för få, häcklad av många. Fittstim gjorde kampen för jämställdhet spännande, modern och energifylld genom att medialisera feminismen.
Det var avgjort smartare att erövra och använda medierna jämfört med att stämma in i en entonig klagosång över medier.

Jag läste Fittstim när den kom. Jag var nyhetsreporter. Min enkla syn på media då inskränkte sig till att det var en distributionsform för nyheter och reportage. De unga feministerna förstod medier på ett nytt sätt. De begrep att utnyttja medias personfixering och publikens vilja att identifiera sig med innehållet.
Mitt ärliga minne från då är nog att jag tyckte att de var coola brudar som man ville vara med. Mitt något mer efterhandskonstruerade minne är att Fittstim handlade om en kombination av en ny tidsanda och en gammal kvinnokamp. Det måste gå att vara individualist och feminist. Kampen mot det strukturella förtrycket av kvinnor får inte kväva lusten till självförverkligande eller rätten till individuell frihet.

I dag undrar Belinda varför hon inte var, eller är, mer engagerad i kvinnolöner eller mer brutalt kvinnoförtryck utomlands.
Det påminner mig om hur Henrik Schyffert skrev en hel föreställning om sitt framgångsrika 90-tal där han självrannsakande undrade varför han ägnade sin begåvning åt ironisk humor om svensk vardag och populärkultur istället för att engagera sig i vår generations stora krig på Balkan.
En viktig del av svaret handlade om att ironi var det enda som på riktigt provocerade föräldragenerationen. En generation som självgott hävdade att de åstadkommit bättre musik, knullat mer, engagerat sig mer, åstadkommit mer politiskt, klätt sig mer spännande.

Ironi svepte det självgoda flinet av 40-talisternas ansikten och gjorde dem rosenrasande.
Att spela mediespelet tror jag på motsvarande sätt provocerade äldre generationers feminister. Jag tror att Fittstimskollektivet fick kraft av det.

Även om äldre feminister här inte blev rosenrasande, utan snarare ville krama ihjäl Fittstim ungefär som de kramade ihjäl Feven. (Om ni minns tjejen från Eritrea uppväxt i förorten som rappade om att bränna bh:ar två år efter utgivningen av Fittstim.)
Att bli äldre är en frigörelseprocess. Den kvävs av kramar från företrädare och stimuleras av motstånd. Jag tänker på det när jag ser Belindas program nu. Vi jobbade ihop som debattredaktörer i början av 00-talet. Hon var extremt bra på att peka på mina blinda fläckar. Jag tycker om henne mycket. Vi har blivit äldre.
Nu provocerar yngre feminister. De begriper en viral medievärld snabbare än de flesta.
Belinda fattar att hon inte ska krama ihjäl dem, så hennes reportage blir en blandning av ifrågasättande och självrannsakan. Andra får recensera. Jag konstaterar att hennes förmåga att skapa debatt om feminism i media är intakt.
Nu har vi inget som vi kan kalla för vår sång från tiden då vi jobbade ihop. Men om vi haft det hade det varit denna:
”Och de unga vi spottar på när de försöker att förändra sina världar. De är immuna mot vår rådgivning. De är mycket medvetna om vad de går igenom. Det är så förändring sker.” *

 * Fritt översatt från Changes, David Bowie.

SÖNDAG 12 januari 2014.  

Hur mycket är det rimligt att skriva om kidnappningsoffer?
Om ni frågat mig för två månader sedan hade jag oreflekterat svarat i princip hur mycket som helst. De enda omständigheter som bör styra är nyhetsvärde och allmänintresse. Båda är av uppenbara skäl höga om exempelvis journalister eller hjälparbetare förs bort.
Det ska inte kunna ske i tysthet. Jag vill hävda att det fortfarande är en hedervärd inställning. Det vore förfärligt om människor fördes bort och försvann och saken inte blev känd.
Men efter veckans lyckliga slut på historien om Niclas Hammarström och Magnus Falkehed har jag fått en del andra tankar och erfarenheter om journalistik kring kidnappningar.
Det finns en grundläggande omständighet som bör styra besluten för en utgivare i sådana här historier. Är de kidnappade bortförda och hålls fångna av en regim eller av en rebellstyrka eller ett kriminellt gäng?

Publicitetens verkan är helt olika om svaret ett lands regim jämfört med om svaret är en kriminell grupp.
Mycket förenklat är det så att en regim hatar som regel uppmärksamhet kring sina fångar. För en kriminell grupp är publicitet det bästa som kan hända.

När media uppmärksammar att journalister hålls fängslade av en regim kan vi på relativt goda grunder anta att deras säkerhet ökar. Även kring den värst tänkbara skurkstat finns en formalitet och ett internationellt sammanhang som störs av uppmärksamhet kring bortförda journalister, eller hjälparbetare. Ju större engagemang utifrån, desto större problem för regimen som velat tysta journalistiken.
Det är som sagt ett förenklat resonemang, det går säkerligen att hitta invändningar emot det från de myndigheter som har till uppgift att operativt lösa sådana här situationer gentemot regimer. Varje sådant här fall är unikt. Men efter samtal med utländska kollegor med erfarenhet av kidnappningssituationer törs jag påstå att det finns en grundprincip här som är gällande.

Av uppenbara skäl finns inga formaliteter eller diplomatiska förbindelser kring en kriminell kidnappningsliga. De är tvärtom i behov av tydliga motparter att rikta krav emot. De är i behov av medier för att både få ut information och få information själva. Ju större engagemang utifrån i form av publicitet, desto större spelplan och kontaktyta att agera på för den kriminella ligan.
Om de inte får någon uppmärksamhet, ingen tydlig motpart, får de allt svårare att rikta någon typ av krav åt något håll. Värdet på de tillfångatagna minskar. Att döda dem i det läget tillfogar bara problem utan någon som helst typ av vinst. Att i ett uppmärksammat fall hota med att döda sin gisslan, eller behandla dem illa sätter större press på situationen på ett sätt som gynnar kidnapparna.

Detta styrde mina publiceringar i fallet Niclas Hammarström och Magnus Falkehed. Inte inledningsvis. Då skrev vi mycket. Vi hade då ingen information om av vilka de var bortförda.
Vi vet fortfarande inte med säkerhet vilken gruppering som bar ansvaret, men när vi blev fullt på det klara med att de inte hölls fångna av den syriska regimen blev nyhetsrapporteringen betydligt mer stram. Jag valde att inte publicera ett antal uppgifter som vi hade. Jag vet att andra publicister tänkt likadant. Det är i sig inget ovanligt. Det finns otaliga exempel på där medier avstår publicering i ett visst läge för att man vet att det skulle kunna riskera de inblandades säkerhet.

En sådan hållning är att bryta mot ett honnörsord inom publicistiken som kallas konsekvensneutralitet. Eller med ett tuffare uttryck ”publish and be damned”. Det är en viktig teori kring det fria ordet; att det finns utgivare som inte bryr sig om konsekvenserna av det hen väljer att publicera.
Men det är en teori.

Utgivare som påstår att de i alla lägen är konsekvensneutrala vet kort sagt inte vad de säger, har otur när de tänker eller är i akut brist på kontakt med sitt känsloliv. Några sådana utgivare känner jag inte till.
Men jag har haft ett antal samtal med välmenande kollegor som tolkat den senaste tidens knapphändiga publicitet kring Magnus Falkehed och Niclas Hammarströms som bristande engagemang. Jag uppmanar här till stilla eftertanke. Vi journalister om några borde veta att det ibland finns mer bakom bilden än det som möter ögat.

I mitten av december rapporterade de internationella nyhetsbyråerna AP och Reuters om ett öppet brev från ett antal rebelledare i Syrien om att de kommer att arbeta för att skydda journalister på uppdrag i landet och arbeta för att befria de som sitter fångna.
Det var ett svar på ett öppet brev från 13 internationella nyhetsorganisationer, brittiska och amerikanska tidningar till den beväpnade oppositionen i Syrien; en uppmaning att släppa tillfångatagna journalister och hjälpa till i arbetet med att identifiera de grupperingar som har journalister som gisslan.

”Vi förstår att det, som i alla krigszoner, finns stora risker för reportrar att bli skadade eller dödade. Vi accepterar de riskerna. Men risken att bli kidnappad är oacceptabel och ledarskapet för rebellstyrkorna är i en position som kan reducera och eliminera den risken.”

Jag kan inte påstå att detta haft någon roll i frisläppandet av Niclas och Magnus. Bara konstatera att det ägt rum och att samtliga med inblick i fallet hyllar den svenska Rikskriminalpolisens arbete.
De flesta amerikanska nyhetsorganisationer uppger att de inte rapporterar individuella kidnappningar i Syrien som är mest vanliga i området runt staden Aleppo, Idlib och Raqqa. Skälet är att utebliven publicitet kan göra det lättare att få loss gisslan.
Uppskattningsvis 30 journalister är ännu försvunna i Syrien och ett för mig okänt antal hjälparbetare, varav en svensk från Läkare utan gränser. Ännu så länge måste vi konstatera att Syrien är världens farligaste land att verka inom.

Att som i torsdags få uppleva den innerliga återföreningen mellan familjerna Hammarström och Falkehed och i fredags få uppleva Niclas möte med sina kollegor på redaktionen sätter saker och ting i perspektiv.
Det finns ibland högre värden än en enskild nyhet vid ett enskilt tillfälle.
Det är en svår insikt för ett murvelhjärta och en ännu svårare balans för en utgivare. Men också en nödvändig insikt om journalistiken ska förbli viktig och mänsklig. Och det ska den.