I förra veckan fick jag en inbjudan till en ”Blogg- och Twitterträff” med Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten. Där skulle partiets förnyelse samt aktuella politiska frågor diskuteras. Lunchsmörgås ingick. Träffen skulle ha ägt rum i går men lite före tio kom ett nytt mejl med ny tid – om en vecka.

Ingen förklaring gavs men orsaken var förstås uppgifterna i Expressen om Arkelstens resa till Frankrike, betald av Shell. Om lunchträffen ägt rum hade den handlat väldigt lite om moderat förnyelse och väldigt mycket om Frankrikeresan.

I dag avslöjar Aftonbladet att Arkelsten låtit sig bjudas på fler resor och DN skriver om hennes styrelseuppdrag som hon hastigt lämnade i går, efter tidningens frågor. Frågan nu är om den där Blogg- och Twitterträffen blir av nästa vecka heller.

Nykomlingen Johnny Skalin höll tyst tills det var hans tur i talarstolen. Han tog inte debatten med socialdemokraten Östros om Rut-avdraget (Skalin för, Östros mot) eller med Folkpartiets Hamilton om ”pensionärsskatten” (Skalin vill sänka skatten för pensionärer mer än regeringen). När han väl klev upp bredvid talmannen som Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson förvandlades budgetdebatten till en debatt om invandring. För enligt Skalin skulle det mesta i Sverige bli bättre rent ekonomiskt om färre människor kom hit från andra länder.

Sedan följde totalsågning från proffs som Borg, Östros, Valtersson och Andersson. Skalin var nervös, kom av sig, sa fel och i kommentarerna på nätet åkte skämskuddar fram och skadeglädjen var stor. Skalin stod ensam där och var den nybörjare han också är. Men även om han rent retoriskt förlorade dagens debatt så var han efteråt säkert ganska nöjd. Den årliga debatten om regeringens höstbudget hade blivit en debatt om invandring.

För övrigt kan man anta att Thomas Östros vid det här laget avskyr begreppet reformambition. I valrörelsen anklagade han Anders Borg för att vilja sänka skatten i stället för att satsa på jobb och välfärd. Det där tog aldrig riktigt eftersom regeringens skattesänkningar bara var reformambitioner – alltså något som kan komma att genomföras i en framtid då svensk ekonomi så tillåter. Exakt när ambitionerna kan bli verklighet fanns det inget definitivt svar på heller i dag, då Anders Borg presenterade sin budget. Men det lutar åt slutet av mandatperioden och kanske är det så att debatten inför nästa val blir mer i Östros smak än den debatt som varit nu. För då ska ambitionerna ha blivit till skarpa förslag, mer tacksamma att attackera.

I dag för fyra år sedan sköts den ryska journalisten Anna Politkovskaja till döds hemma i trapphuset i Moskva.

Lagom till årsdagen ger Ordfront ut ett urval av hennes artiklar i boken ”Sanningen. Inget annat”. Den svenska versionen är på knappt 300 sidor. Det ryska originalet på nära 1 000. Jag köpte boken när den gavs ut i Ryssland för några år sedan och beskrev den då som den tyngsta bok jag nånsin köpt. Det är tungt att läsa Anna Politkovskaja. Ibland var det för tungt och man orkade inte riktigt med ännu en berättelse om fasansfulla övergrepp i Tjetjenien eller i någon av de andra sydryska delrepublikerna. Ibland kände jag mig själv tjatig som fortsatte att återge det som Politkovskaja och hennes tidning Novaja Gazeta skrev. Ständigt detta elände, denna ondska och rättslöshet.

Just det var kanske storheten med Anna Politkovskaja. Hon gav aldrig upp. Hon fortsatte berätta om orättvisorna, korruptionen, om människoödena som i sin fasansfullhet ofta liknade varandra. Trots massivt motstånd hade hon säkert fortsatt om inte några kulor stoppat henne för fyra år sedan.

Jag går in på ryska människorättsorganisationen Memorials hemsida. De fortsätter. Trots att även deras medarbetare hotas till livet och mördas fortsätter de att granska människorättsbrotten som fortfarande pågår i Ryssland. På nyhetssidan finns rubriker som:  ”I Dagestan försvinner åter människor”, ”Tjetjenien: olagligt gripande av Sajd-Arbi Tsurajev” osv.

Där finns också en nyhet om en kurs i mänskliga rättigheter på juristfakulteten på republiken Ingusjiens statliga universitet. Bakom kursen står just Memorial, en organisation som nämns i samband med Nobels fredspris, som ju tillkännages i morgon. Lagom till årsdagen av mordet på Anna Politkovskaja vore det kanske ett ganska bra val.

Tisdagen är över och det är dags att skriva slutet på historien.

Det blev dyrt. Två extra ministrar är inte gratis precis (112 000 var i månaden + lön till statssekreterare, sakkunniga samt pressfolk). Sved förmodligen i skinnet på rikshushållaren Anders Borg som gjort en dygd av att vara nogsam med skattebetalarnas pengar. I gengäld är alla parter mer eller mindre nöjda och glada och möjligen har Borg och Reinfeldt fått ännu fler trumf på hand inför kommande budgetförhandlingar.

– Sa du vårdnadsbidrag, Göran? Då säger vi civil- och bostadsminister! Någon som knystade om las? Vi säger bara IT- och regionminister…

 Fast tittar man närmare på vad särskilt Centerpartiet och Kristdemokraterna fått – och blivit av med – så är det kanske ändå så att de redan har betalat tillräckligt.

– Kommer ni ha folkdräkt?

Mellan ristuggorna i riksdagens matsal väcktes frågan av sverigedemokraten Kent Ekeroth. Det var dagen före riksdagens högtidliga öppnande och Aktuellt följde den nyvalde riksdagsledamoten.

Jo, sa partikamraterna. De ville gärna klä sig i folkdräkt, men uthyrningsexemplaren var slut.

Partiledare Jimmie Åkesson hade möjligen en egen. Till högtidligheterna kom han i alla fall i Blekingedräkt.

Det hade kunnat vara Sverigedemokraternas dag. Med svenska fanor, kung och drottning, du gamla du fria, folkdansgille, hembygdsdräkter, barnkör och traditionsenlig gudstjänst i Storkyrkan. Alla attributen för det som en sverigedemokrat förmodligen ser som ursvenskt.*

Men då, där  i kyrkan, bland folkdräkter och kungligheter hade biskopen fräckheten nog att hålla brandtal mot främlingsfientlighet och ge stöd åt en demonstration på samma tema. Fosterlandsstämningen tog slut och Åkesson var kränkt som aldrig tidigare. I full folkdräktsmundering tågade han med partikamrater ut från gudstjänsten.

Dag två av det nya politiska Sverige är snart slut och det vill sig inte riktigt för Sverigedemokraterna. Skadeglädjen är på många håll stor. Frågan är om det gynnar eller missgynnar partiet.

*SD-riksdagsmannen Mattias Karlsson i Studio ett i dag: ”Själva programmet är ju väldigt traditionellt och fosterländskt och så.”

Det här var dagen då Mona Sahlin blev Fru tjänstgörande ålderspresident och tillsammans med Peter Eriksson en riksdagens grovarbetare (istället för att, som de önskat, ha fullt upp med att bilda regering). Det var också dagen då Sverigedemokraterna tog plats i Sveriges riksdag, utnämnde sig själva till ”Sverigeblocket” och gav lilla Matilda en första lektion i svensk demokratis funktionssätt. Det började med överkurs där ingenting lämnades åt slumpen. När det till slut trots allt stod klart att SD inte blev någon tunga på vågen var förklaringen så simpel att ett barn nästan kunnat förstå:

En lämnade landet enligt plan, en bytte block över dan, en gick på toa – aj fan!

Med andra ord var det här början på fyra år av Sveriges riksdag i händelsernas centrum och med demokratisk spänning på högsta nivå.

Sahlin och Eriksson som riksdagens grovarbetare. Erikssons ordval.