Glad i hågen efter middag på slottet var Carl Bildt först ut i regeringen att kommentera sprängdåden i Stockholm. Helt i takt med tiden gjorde han det på mikrobloggen Twitter och före Säpo hade sagt det förkunnade han att det hela rörde sig om en terrorattack. Det borde han inte ha gjort. Dagen efter förklarade Fredrik Reinfeldt att det var först då, när han själv uttalade sig i frågan, som regeringen faktiskt sa något.

Det är inte första gången som Carl Bildt ifrågasätts för hur han använder de sociala medierna. Blogginlägg i samband med en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet och under kriget i Georgien skapade rubriker – och diplomatisk oreda. Var det Sveriges regering som talade? Eller privatpersonen Bildt?

KU har kollat det hela och kom i somras fram till att: ”När det gäller frågan om vilken status Carl Bildts eller andra statsråds blogginlägg har kan utskottet konstatera att utrymmet i vart fall för en utrikesminister att i utrikespolitiska frågor uttala sig privat i sådana sammanhang är synnerligen begränsat.”

Så man kan ju undra hur lycklig Fredrik Reinfeldt är över att hans utrikesminister nu också börjat twittra. Fast å andra sidan kan man kanske tycka att det snarare är Reinfeldt som borde lära av Carl Bildt – i alla fall när det gäller att levererar snabba kommentarer. Nu tog det ganska många timmar innan Sveriges regering på riktigt kommenterade första självmordsbombaren i landet.

Mona Sahlin: Ni skulle ha låtit mig gå vidare med bara Miljöpartiet. Varför gjorde ni inte det?

Hon sa inte så i talet till förtroenderådet men det går inte att tolka henne på något annat sätt. Och hör på den här slutsatsen efter valförlusten: ”Det ska inte vara en uppoffring att rösta på Socialdemokraterna”.

Hon gjorde upp med det mesta i talet i dag och visst fick man känslan av att om inte om hade varit så hade nog Mona Sahlin bra gärna velat sitta kvar.

Jag tänker på den bistra ryskalärarinnan Marina när jag läser om rapport nummer ett från Socialdemokraternas kriskommission. Efter att stackars Bengt framme vid tavlan, inför hela klassen försökt böja ännu ett oregelbundet rörelseverb utbrast Marina:

– Bingt, allt var fel!

Nu låter Morgan Johansson och de andra i kriskommissionen lite som Marina:

– Mona, allt var fel! Det rödgröna samarbetet, vårmotionen, valmanifestet, ja till och med finanskrisen ledde fel för Socialdemokraternas räkning.

I dag ska stackars Mona hålla talet där hon ska peka ut hur allt ska bli rätt. Inte särskilt avundsvärt, men modigt.

 ”Det borde bara ha varit vi och Socialdemokraterna”, säger Miljöpartiets gruppledare Mikaela Valtersson till Dagens Nyheter.

Ända sedan samarbetshaveriet hösten 2008 har vi väl anat att det var så miljöpartisterna kände hela tiden, innerst inne. Men det har varit oerhört svårt att få någon att säga det. Ihärdigt har Wetterstrand och Eriksson lett brett på gruppbilderna med Lars Ohly. Varför? Varför ställde inte Miljöpartiet ultimatum när delar av socialdemokratin krävde att få Vänsterpartiet med i det rödgröna samarbetet? Varför sa man inte till Mona Sahlin: Det är vi eller dom?

Svaret måste heta vilja till makt och verkligt inflytande. För utan ett rödgrönt samarbete hade vi aldrig pratat om Peter Eriksson och Maria Wetterstrand i termer av blivande ministrar – eller till och med blivande statsminister – i Wetterstrands fall. Utan ett rödgrönt samarbete hade man bara varit ett oppositionsparti som andra som möjligen kunde hoppas på att bjudas upp till Rosenbad efter valet, när det passade.

Nu blev det ingen rödgrön regering. Men Miljöpartiet gjorde kanske ändå rätt den där krishösten för två år sedan. Man blev trots allt riksdagens tredje största parti och visst har man vunnit inflytande. I dagens parlamentariska läge vill alla vara kompis med Miljöpartiet och väljarna tycker om det de ser. I en färsk Synovatemätning går partiet framåt jämfört med valresultatet medan Socialdemokraterna tappar stort. Mätningens gigant är Moderaterna som ökar med 7,4 procentenheter och närmar sig nu 40-procentsgränsen. Glädjer naturligtvis partisekreteraren Sofia Arkelsten som ju fick en lätt svettig start på nya jobbet. Det verkar väljarna ha glömt. Men helt bekymmersfri är kanske ändå inte läsningen. Det är från alliansvännerna som Reinfeldts parti främst tar röster och med ett ännu starkare Moderaterna finns risk för skadliga spänningar på regeringsnivå.

Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja, skriver i en analys om den ”förnyelse” som alla nu pratar om. Hon har svårt att förstå vad den där ”förnyelsen” faktiskt handlar om: ”…lösningen är knappast att till varje pris jaga fatt på något ”nytt”. Uppgiften är att hitta en politik, som är relevant både i förhållande till problemen i dagens samhälle och i förhållande till våra grundläggande värderingar – för hittills har jag inte hört någon kräva att ”förnyelsen” ska innefatta en omprövning också av dem”, skriver hon.

 Förnyelse var ordet även när det gick åt skogen sist, i valet 2006. De flesta är överens om att det inte blev så mycket av förnyelse den gången. Det blev lite eller mycket av varje – och allt på en gång. Kanske ville Mona Sahlin för mycket i ivern att förnya och förändra. Först kom rådslagsgrupperna med det nya att nu skulle politiken tas fram underifrån, för framtiden tillhörde laget och inte jaget. Det kom en rapport än här, än där och klart skulle allt vara till den stora kongressen, ett knappt år före valet, i oktober/november 2009. Under tiden hade sensationen hänt att Mona Sahlin lanserat ett regeringsalternativ tillsammans med andra partier – först bara med MP, sedan också med V. De tre tillsatte arbetsgrupper som skulle ta fram en gemensam, splitter ny rödgrön politik. Det första verkliga smakprovet skulle levereras mindre än ett halvår före valet, i maj 2010. Rådslagsgrupper rådslog om S-förnyelse och arbetsgrupper arbetade för en rödgrön version av den borgerliga alliansen. Vad tycker (S)? – Vänta till kongressen. Vad tycker de rödgröna? – Gemensamt svar kommer i maj. Vem tycker vad? – Vänta och se.

För mycket av allt på en och samma gång och ingen såg skogen för alla träden. Nu säger en del att S borde ta efter Fredrik Reinfeldts förvandling av Moderaterna till de nya Moderaterna. En sak man borde lärt redan då är att var sak tar sin tid. När Reinfeldt och gänget tog emot i Mauds mysiga kök i Högfors sensommaren 2004 hade Reinfeldt redan tänkt klart. Även om begreppet de nya Moderaterna lanserades först senare så fanns grundupplägget klart, presenterat i en DN-debattartikel i mars 2004.

Ingen är väl förvånad om den som kommer att ta över efter Mona Sahlin känner en viss panikartad stress inför uppgiften att inte förlora ett tredje val på raken. Då gäller is i magen. En sak i taget så att vi hänger med när det nya ska bli verklighet.

Mona Sahlins sista strid slutade i nederlag. Gissningsleken om vad väljarna ville ha misslyckades.

Hon har själv sagt det: Partiet gick till val på fel politik och tydligen i en form som inte tillräckligt många uppskattade. Så det man undrar nu är om Mona Sahlin alls själv trodde på det hon gjorde, på riktigt trodde på det.

Nu ska en ny partiledare utses. Vem det än blir bör nog den personen, innan han eller hon tackar ja till uppdraget, ha en riktning klar för sig – och hålla fast vid den. För är man inte själv riktigt övertygad blir det svårt att övertyga väljarna.

”Vi uppfattades inte som bärare av en tillräckligt stark vision. Vi lyckades inte tydliggöra våra drömmar, vår ilska, vad socialdemokratin ville och att det spelar roll vem som regerar.”

 Fortsättning:

 ”Vi ska lyssna och ta till oss. Vi ska förändra där det behövs. Vi ska ompröva vår politik tillsammans med både medlemmar och väljare.”

 Jag läser ur Mona Sahlins linjetal från mars 2007 då hon nyss valts till ny partiordförande. Det har gått mer än tre och ett halvt år sedan dess. I dag låter det ungefär likadant. Det blev alltså inte så mycket av de stora orden. Nu ska allt göras om, en gång till. Fast bättre. Grundligt på riktigt. Nu talas det om personer. Mona Sahlin och hela partiledningen ska ställa sina platser till förfogande. Intrigspel väntas.

En som sägs lura i vassen, som bidat sin tid sedan han förpassades till ”riksdagens gubbhylla” är Pär Nuder. Och enligt ett spelbolag är han nu främste lågoddsaren till att efterträda Sahlin.

Göran Perssons finansminister. Som precis som Mona Sahlin var med om att förlora också förra valet. I december ska valberedningen tillsättas. Dröm- eller mardrömsuppdrag?

Med strid i blicken och slipsen på svaj klev Lars Ohly upp i riksdagens talarstol. Lunchtimmen var kommen i höstens första partiledardebatt när Vänsterpartiets ledare fick ordet på riktigt. Han hade inte direkt hållit tyst timmarna innan. Ohly begärde replik på allt och alla. Inte bara på alliansledarna samt Jimmie Åkesson, utan också på de rödgröna vännerna Mona Sahlin och Peter Eriksson. De två han tänkt bilda regering med. Han ifrågasatte deras överenskommelse med regeringen i Afghanistanfrågan och anklagade till på köpet Peter Eriksson för lögn i hans sätt att beskriva uppgörelsen.

Samtidigt var debattonen mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin påtagligt nedtonad och hövlig, så här ett par dagar efter den gemensamma presskonferensen i Rosenbad. Även tonläget mellan alliansledarna och Peter Eriksson kändes ovanligt vänlig. Ibland närmast uppsluppen. För nu var det Lars Ohly mot alla och tiden mellan december 2008 (då det rödgröna trepartisamarbetet föddes) och valnatten 2010 framstod plötsligt som en hyfsat lång parentes i politikens Sverige. En parentes Mona Sahlin önskat slippa?

Efter december 2008 hördes alliansföreträdare säga att de satte kaffet i halsen när Sahlin presenterade sitt långsiktiga samarbete med Miljöpartiet men hur de övergick till att fika lugnt när även Vänsterpartiet kom med. Fredrik Reinfeldt var väldigt lugn i dag. Verkade nästan lite loj. Hotet från en rödgrön enighet var definitivt över och han hade blivit kompis med både Eriksson och Sahlin samtidigt som de blivit osams med Ohly. Reinfeldts största hot framöver kanske är just det: Ett lugn som gränsar till lojhet. I väljarnas ögon kan det rent av uppfattas som trötthet. Det brukar inte uppskattas.

Bilden av nya politiska Sverige?

Mest nöjd i sällskapet? Troligen Reinfeldt som slapp Ohly i Rosenbad och hotet från en rödgrön trepartienighet verkar alltmer avlägset.

Lite avlägsen känns också Jimmie Åkesson. Längesedan man hörde något från honom. Kalabaliken i riksdagen blir kanske trots allt inte så stor.

I förra veckan fick jag en inbjudan till en ”Blogg- och Twitterträff” med Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten. Där skulle partiets förnyelse samt aktuella politiska frågor diskuteras. Lunchsmörgås ingick. Träffen skulle ha ägt rum i går men lite före tio kom ett nytt mejl med ny tid – om en vecka.

Ingen förklaring gavs men orsaken var förstås uppgifterna i Expressen om Arkelstens resa till Frankrike, betald av Shell. Om lunchträffen ägt rum hade den handlat väldigt lite om moderat förnyelse och väldigt mycket om Frankrikeresan.

I dag avslöjar Aftonbladet att Arkelsten låtit sig bjudas på fler resor och DN skriver om hennes styrelseuppdrag som hon hastigt lämnade i går, efter tidningens frågor. Frågan nu är om den där Blogg- och Twitterträffen blir av nästa vecka heller.