Berlin är i sitt esse. Och jag med! Jag cyklar omkring som ett jehu, gör intervjuer, skriver ut dem på kaféer medan jag bälgar i mig kaffe på kaffe – har nog skrämmande nog snart kommit upp i kaffeutgifter som motsvarar ett värde av en månadshyra för en kontorsplats ungefär. Oh je.

Nåväl. Solen lyser, träden blommar, folk har t-shirt på sig och livet inte bara leker – det dansar, snurrar och susar fram. Berlin is back! (Ursäkta att jag tjatar om vårens återkomst och hur fantastiskt det är men tro mig – Berlin är verkligen en hel annan stad på våren och sommaren än på vintern. Skillnaden är så påtaglig att det är omöjligt att inte tjata om den.)

Jag ska snart trampa vidare men vill först ge er riktigt bra tips inför helgfrukosten. Melbourne Canteen i Neukölln har den godaste ägg benedicten jag vet. Dessutom, har jag precis fått tips om, gör de sanslöst goda bloody marys. Om man skulle behöva en återställare eller så.

Trevlig helg!

Det har öppnat ett nytt ställe här i Berlin. The Store, heter det och ligger i den flashiga medlemsklubben Soho House lokaler, på Torstrasse 1 i Mitte, men är öppet för alla. Här kan du äta (fräscha sallader, superjuicer och fika), shoppa (tjusiga prylar och kläder i den övre prisklassen), jobba en stund och fräscha upp dig i skönhetssalongen. Eller bara njuta av de fina lokalerna, det duger gott faktiskt.

Jag gillar verkligen The Store. Känner att jag kommer att hänga där rätt ofta framöver.

I går fick jag krupp på Friedrichshain. Det har varit så infernaliskt mycket skrivbordsjobbande för mig under den sista tiden att jag knappt sett något annat än mitt eget skrivbord och vägen mellan förskolan och vår ytterdörr. Och hur bra mitt råd om hålla sig inom en radie på 300 meter för att överleva vintern här (jag pratade det i den här podden) än är så funkar det inte hur länge som helst. Till slut förtvinar man.

Så, jag tog det djärva beslutet att promenera in till Mitte för att kaféjobba där istället för hemma. Gick delvis längs med Karl-Marx-Allee, förbi snygga Kino International.

Och den här gamla skylten förstås – som helt klart lyfter huset den sitter på.

Till slut hamnade jag på Sankt Oberholz. Ni som kan Berlin suckar säkert uppgivet nu. Herregud, kunde hon inte ha valt något LITE MER ORIGINELLT när hon ändå var ute för att få någon slags ny luft under vingarna?

Sankt Oberholz är nämligen the kafé för alla laptopnomader i stan. Ett hopplöst klyschigt ställe att sätta sig på om man har en dröm om något kreativt som kan skapas på en dator. Här har, och jag skojar inte nu, 90 procent av alla gäster en appleprodukt uppslagen framför sig. Kaffet och maten kostar skjortan (hur skulle kaféet annars gå runt? Fast, märk väl, priserna är fortfarande nada nix jämfört med random kafé i Stockholm) men wlanet är inte tidsbegränsat, det ligger förlängningssladdar utplacerade lite överallt och ingen i personalen tittar snett på en.

Kafét har, för länge sedan och till skillnad mot många andra ställen som förbjuder datorer nu, helt kapitulerat inför alla drömmare, startuppare och författare in the making som behöver ha någonstans att sitta om dagarna.

Man kan ju inte låta bli att bli lite varm om hjärtat ändå. Det är ändå ett av de största ”problemen” för oss ambulerande laptopare – att man känner sig som en blodsugande igel varje gång man packar upp sin dator på ett kafé (och det även om man köper fem koppar kaffe och en lunch under dagen!).

Fast finast av allt med att ta en sväng till Sankt Oberholz ibland är nog ändå känslan av att sitta och jobba bland säkert hundra andra fria typer, det får i alla fall jag luft under vingarna av.

Jag är tillbaka i Berlin och så in i bengen redo för det nya året. Jag tänker mig att det ska innehålla väldigt många spännande saker – till exempel att jag ska bli fruktansvärt framgångsrik i precis allt jag företar mig (alltså allt från jobbprojekt till surdegar och yogaposer) och dessutom en mycket integrerad och engagerad skolmamma så fort min son börjar i första klass i höst – skit samma om jag bara hänger med på hälften av vad som sägs på föräldramötena. Jag är så trött på att bara vara med på ett hörn i de där sammanhangen, vara utbölingen, invandraren som måste vara noga med vad jag portionerar ut min energi på för att inte ta slut alls – för gudarna ska veta att det slukar energi att komma någon annanstans ifrån och vara tvungen att lära sig allt som är självklart för infödda. Men på det sjunde året är jag äntligen på där, med energi som kommer räcka hela vägen. Jag känner det!

Jag ska äta mindre socker men dricka alldeles lagom mycket öl och så tänkte jag fortsätta att resa en hel del. Hänga med R, aka wherethehellamI_qm (följ och lös hans quiz på Instagram!), till diverse sköna platser på jorden. Kanske göra några reportageresor med Hanna också? Och så en lång Sverigesommar på det. Njuta av det bästa av mina två världar. Den i Berlin och den i Sverige.

Berlin, ja. Min bästis i alla väder, mina drömmars stad! Vad ska du och jag hitta på i år? Något alldeles extra kreativt och kul och alldeles underbart, tycker jag. Bring it on, 2015. Jag är redo.

Jag har gått runt i flera dagar och funderat över hur jag ska summera det här året. Det har inte varit lätt, måste jag säga. 2014 har varit ett bra år, men det kommer knappast att gå till historien som ett av mina mest händelserika. Nåväl, må så vara. Livet har puttrat på, jag har jobbat med lagom utmanande grejer och barnen har mått bra och blivit större – vilket förstås gjort vår pussliga pilot-frilansar-vardag här lite, lite enklare. Och Berlin har varit toppen, som vanligt.

Men, med det inte sagt att det inte hänt någonting. Även i de puttrigaste kastrullerna finns det bubblor! Här kommer min årssummering.

Nyheter i mitt Berlinliv
Åter började med en ganska stor förändring för mig. I februari sa jag upp mitt älskade frilanskontor. Det var med tungt hjärta, men eftersom det var jag som skötte hela ruljansen av stället blev det en sak för mycket att hålla reda på. Att vara halvtidsensam småbarnsmorsa med eget företag räcker för att få dagarna att gå, om man säger så. Dessutom var jag där för lite. Jag letade ett tag efter ett annat härligt kreativt ställe att sitta på, men gav upp när jag insåg att jag flänger runt för mycket för att det ska löna sig med en kontorsplats.

Berlinpodden kom till! Gjord tillsammans med min Berlinbiten-partner-in-crime Kristina. Har ni missat att lyssna? Gå hit ögonabums.

Jag började jobba med det här geniet i ett projekt som ger mig fjärilar i magen bara jag tänker på det. Häng kvar här på bloggen så kommer ni att få veta vad det handlar om.

Bästa Berlin-ögonblicket
När jag cyklade längst med Lichtgrenze under murjubileet, bara någon halvtimme innan ballongerna skulle släppas upp i luften. Ljuset från ballongerna, stämningen – det var verkligen magiskt. Här är mitt inlägg om kvällen.

Största Berlinöverraskningen
Att den nya flygplatsen inte öppnat i år heller. Skoja! Tror att varenda berlinare skulle tycka att det vore en betydligt större överraskning om den hade öppnat i år (eller någonsin blir färdig. Fast nu är det sagt att den ska vara klar om tre år. Vi får väl se hur det blir med den saken). Däremot var det en stor överraskning att den stora modemässan Bread & Butter gått i graven.

Bästa Berlindejten
När jag tog en dag ledigt med R, åt frukost vid vattnet och cyklade runt i Kreuzberg resten av dagen. Att bara hänga runt och upptäcka staden vi bor i var definitivt något vi borde göra oftare.

Årets restaurangfavorit
Det får nog bli den här pärlan, som jag typ varit sist i hela stan på att upptäcka. Åh, nu blev jag sugen på vietnamesiskt. Perfekt efter all julmat.

Årets nakenchock
Nyöppnade spastället Vabali. Så stort, så flott,så många pooler, så många rumpor, snoppar, snippor och tuttar. Till och i poolerna, badkläder är strängt förbjudet där. Ett riktigt nudistparadis – utan att vara ett uttalat sådant. Här berättar jag mer om upplevelsen.

Årets Berlinvardagsgrej
Att cykla upp till Prenzlauer Berg. Lätt uppförsbacke hela vägen, nästan 40 minuters cykelväg dit jag ska. Jobbigt och på gränsen till för svettigt om man ska kunna vara representabel när man kommit fram, men grym vardagsträning.

Årets Johannas Berlin-inlägg
Men det måste ju bli det om bajset, va? Framför allt på Facebook rasade diskussionerna. Bajs engagerar, helt klart.

Viktigaste Berlinhändelsen
Kanske att Klas Wowereit har slutat? Vår före detta borgmästare, Berlin är fattigt men sexigt-killen. En era är över. Eller, vad tycker ni? Jag har säkert glömt något enormt superviktigt nu.

Viktigaste insikten
Att jag vill bo kvar här ett tag till. Jag har funderat mycket på det under 2014, var vi egentligen ska bo, vilka våra barn ska bli, vilken nationalitet de ska känna tillhörighet till, vad vi väljer bort genom att bo kvar, vad vi skulle välja bort genom att flytta härifrån. I vanlig ordning kom jag fram till att livet i Berlin är för bra för att byta bort.

Tack alla ni som läser och kommenterar och engagerar er! Att blogga (och podda) är det roligaste jag vet, mycket tack vare er <3

Jag har hittat ett nytt favoritkafé att sitta och jobba på! Inte för att jag inte älskar Silo längre, men ibland är det fint att variera sig.

Suicide Sue ligger på fina Dunckerstrasse i Prenzlauer Berg, väldigt nära härliga Helmholtzplatz. De har massor av goda mackor, wlan (ibland lite shaky, dock) och en himla mysig och jobbvänlig inredning. Bra ställe!

I dag har jag modellat för en street style-grej som ska publiceras i en modetidning framöver. Visst serru. En annan har ju en så fantastiskt snygg och cool stil att den bara måste visas upp.

HAHAHAHA!

Me stylish? Nein. Jag har alltså inte shoppat ordentligt på hundra år. Trender hoppar jag på cirka tre säsonger senare än alla andra och även om jag tycker att det är kul med kläder är det inget jag prioriterar direkt, till vardags sådär. Jag brukar snarare satsa på en outfit och sedan har jag den. Typ varje dag. Tills kläderna går sönder. Och inte har det blivit bättre sedan jag flyttade till Friedrichshain där det räcker med att ha borstat håret för att, i jämförelse med alla andra, känna sig uppiffad.

Men hey, jag är inte den som säger nej till nya erfarenheter så det var bara att gräva djupt i garderoben och försöka få till något som kunde duga. Efter att ha provat ungefär allt jag äger gav jag upp och drog på mig mina vanliga gamla favoriter. Kanske inte den mest uppdaterade stilen i stan, men ändock en stil. Nämligen MIN. Ha!

Vi var i Neukölln, på en snyggt klottrig gammal bro. Tanken var först att vi skulle vara på Tempelhof, ni vet den där flygplatsen som Hitler tänkte skulle bli världens modernaste och största, men det regnade lite för mycket för det. Bortsett från nazistvibbarna är förresten fältet framför flygplatsen ett superhärligt ställe som tydligen ska ha livat till sig ordentligt under helgerna på sistone. Någon sa att det nästan är lite som Mauerpark där nu, fast mindre kommers. Måste kollas upp.

Nä, nu ska den här modellen ta sitt mejkade ansikte och gå och jobba lite på Silo, bästa cofficet i stan. Under sminket döljer sig nämligen en schleten småbarnsmorsa som behöver mycket starkt kaffe.

Glad fredag på er!

Berlin, Berlin – vad fin du är att bo i! Tänk att jag fortfarande, efter sex år, titt som tätt översköljs av tacksamhetskänslor över att jag hamnade i den här staden. Det finns så mycket att inspireras av här, så många människor som gör det de drömmer om, som vågar. Jag inser ju såklart att jag låter som en vandrande klyscha när jag säger det, men det är verkligen så jag upplever Berlin. Världens bästa stad.

Ta svenska Malin som jag intervjuade häromveckan till exempel. Hon driver bloggen The Bread Exchange som går ut på att hon bakar ett helt fantastiskt gott bröd – som hon sedan byter bort mot i princip vad som helst. Förutom pengar. Alltihop har lett till massor av fantastiska saker för henne. Visst låter det spännande? Artikeln kommer i ett nummer av Resa framöver och hennes berättelse är verkligen inspirerande, missa inte (jag hojtar till när det är dags ge sig ut och köpa tidningen).

Nu ska jag jobba vidare på ett av alla min überkreativa projekt jag håller med vid sidan av skrivandet. Jag låter nämligen inte bara som en vandrande Berlinklyscha, jag är verkligen en personifierad (well, i alla fall om man bortser från att jag inte är 23 år, sover på en madrass på golvet och tar gig som dj då och då). Känns fint, faktiskt.

Ps. Om du tycker att Malins brödbytarprojekt låter intressant så kommer hon snart ut med en bok också. Om du förbokar den redan nu via hennes hemsida (fram till den 12 september) så får du ett signerat ex.

Det känns fint att vara tillbaka på favoritkafét Silo här i Friedrichshain. Här jobbar jag, sida vid sida med ett helt gäng start up-människor som sitter och knackar nya appar och sånt, kallar varandra för ”dude” och ”man” (de flesta verkar vara amerikaner just här) och lite allmänt sådär verkar känna att de har framtiden för sig. Det är mycket high fives och YEAH!, om man säger så.

Well, you never know!

Visste du förresten att det bildas ett nytt start up-företag var tjugonde minut här i Berlin? Låga kostnader är ett av skälen till varför. Läs mer om det här.

De vackra dagarna fortsätter och det gäller att passa på att njuta har jag hört, det ska bli kallare till helgen (så ta med en extra tröja alla ni som ska hit i helgen! Ni är några stycken, verkar det som – det är fullbokat på nästan alla hotell rapporterade en bekant i Sverige).

Den här veckan är min superjobbpartner, fotografen Hanna Skoog, i stan. Det firade vi i går med att smida planer ihop på vårt favoritkafé här i kvarteret, Silo.

Det är förresten ett av få riktigt poppis kaféer där det fortfarande är helt okej att fälla upp sin dator, många ställen har slutat att erbjuda wlan och vissa har till och med infört laptopförbud. Så kan det bli i en stad som kryllar av start ups, frilansare, författare in the making och allmänna laptopnomader.

Hur som helst, när kaffet var urdrucket tog vi en cykeltur till Hackescher Markt, åt lunch och drack världens godaste juicer på Spreegold,

Och provade några nya glasögon på Coblens Augenoptik. Mycket snyggt där!

Och sedan hem igen för mer jobb framför datorerna. En helt vanlig dag, helt enkelt. Fast extra fin eftersom Hanna var med förstås.

Och yes, det är hon som tagit bilderna (förutom min mobilbild från Silo. Ja, jag har två mobiler. Båda är dock kassa, fast på olika sätt).