18 veckor senare

Min semesterpackning kommer inte se ut som den brukar.

Jaha, den här bloggen tynade visst bort. Det som hände var väl att sommaren kom? För allt annat är ju sig likt – FHM:s rekommendationer gäller, jag sitter hemma och jobbar och faktiskt, följer reglerna ungefär som jag har gjort hela våren. Eller okej, garden är väl lite sänkt. I och med att man kan vara ute så träffar jag fler människor i lite nya konstellationer än dem jag umgåtts med under våren.

I går hade det gått 18 veckor sen vi först blev hemskickade och när jag skrivit klart detta börjar min semester.

Har jag fått några insikter på dessa 18 veckor av ett liv på halvfart? Tja, jag är uppenbarligen inte så introvert som jag trott. Att inte få träffa andra människor som jag vill har inneburit en klart försämrad livskvalitet. Liksom att inte kunna gå på teater, bio, museer. Att inte kunna planera för framtiden, tänka resor och fester. Det gör också livet sämre.

I går var jag inne på redaktionen för att gå igenom posten, jag tror det var mitt fjärde besök där på dessa 18 veckor. Jag blev på orimligt gott humör av att få var där!? Så det tar jag också med mig, jag gillar verkligen min arbetsplats. Och mina kollegor. Höll på att prata hål i huvudet på pod-Marcus som kom och sa hej.

Nu väntar alltså semester och för första gången ska jag åka till fjällen sommartid. Det hade inte hänt utan coronan! Jag har snackat om det men när det kommit till kritan har jag alltid valt värmen, gärna vid Medelhavet, i stället.

(Buhu, jag saknar värmen vid Medelhavet.)

Men jag kanske älskar svenska sommarfjäll? Det kanske blir en ny livsstil? Jag skulle aldrig tacka coronan för det men jag skulle se sambandet.

Jag vet lika lite som någon annan hur läget är om fyra veckor, när jag börjar jobba igen. Innan dess ska jag ha tagit ett antikroppstest, tror jag i alla fall – jag fick aldrig nåt bekräftelsemejl på bokningen jag gjorde så vad vet man. Jag hoppas verkligen att vi får börja komma tillbaka till redaktionen, åtminstone delvis, men vi får se. Vi får se om jag skriver här nåt här igen.

Håll avstånd och ha en fin sommar!

Tillbaka i biosfären

På bio!

Som jag skrev i förra inlägget, att till exempel strosa i butiker nu känns helt otänkbart. Att gå på bio känns inte heller aktuellt – här i stan har några mindre salonger hållit öppet hela våren men det har inte lockat. Även om jag förstått att de inte säljer biljetter till alla stolar.

Men! Att gå fem personer i en salong kändes ändå rimligt. Jag fick nämligen detta i födelsedagspresent av några vänner: en biosalong bara för oss, med ett filmval utifrån vad som finns på repertoaren just nu. Den är förvisso lite begränsad, många premiärer har skjutits upp. Till slut valde jag ”The trip to Greece” – jag gillade den första, ”The Trip” och tror jag såg en till med samma upplägg med viss behållning. Den här var dock inget vidare, bara mer av samma sak fast nu i Grekland. Hela produktionen kändes köpt av grekiska turistbyrån – de behöver förvisso all draghjälp de kan få men det var så otroligt in your face.

Nä, filmen var inget vidare. Men det gjorde ingenting alls. Det var underbart att få gå på bio igen.

En slappare attityd

Har vi börjat slappna av i vårt coronaliv? Ja, jag har det definitivt, det måste jag medge. Men det betyder inte att jag lever som vore det i februari i år.

Den stora skillnaden är att jag den senaste tiden har träffat människor jag inte sett på flera månader. Under våren har jag ju träffat en del familj och vänner men det har i princip varit samma människor hela tiden.

Nu är det fler och andra. Dels är det säkert så att vi inte riktigt orkar med samma restriktioner som tidigare, men dels har det absolut att göra med att det blivit sommar. Det är enkelt och självklart att umgås utomhus.

Men jag kramas inte och jag försöker faktiskt hålla viss fysisk distans. Och jag jobbar fortfarande hemma, tar cykeln (med något undantag, okej) och gör absolut inga onödiga ärenden bland folk. Att till exempel gå och strosa i butiker känns fortfarande helt otänkbart.

Det där med testningen fortsätter förvirra i alla fall mig. Efter den oerhört tröga starten ska nu alla som vill få testa sig här i Stockholm – men det var tydligen inget vården fick en chans att förbereda sig för. Så nej, jag avvaktar tills vidare.

Annat i hemmasittarlivet: fy fan vad jag är trött på att laga mat. Har ju aldrig gillat det och nu är jag så otroligt less på det. Matfantasin är minimal. Det är faktiskt också ett skäl till att jag nu ätit ute några gånger. Utomhus.

Split vision

Sverige, 9 juni 2020.

Det är så mycket som pockar på vår uppmärksamhet just nu. Palme-mordet, skolavslutningar, Linköpingsmorden, den vackraste av försomrar.

Som alla andra satt jag klistrad framför tv:n igår, som många andra tappade jag uppmärksamheten ungefär vid den andra powerpoint-bilden. Okej, utredningen läggs ner, de är nöjda med Stig Engström som gärningsman. Jag tillhör inte dem som har intresserat mig särskilt mycket för mordet och har absolut ingen egen teori men känner mig inte alls särskilt tillfredsställd. Kanske är det för att ett motiv fortfarande saknas? Man vill ju framför allt veta varför.

Linköpingsmorden däremot. En sån lättnad. Det går inte att ta in vad de anhöriga måste känna. Måtte de få lite ro.

I tisdags var jag på en liten studentmottagning i en park. Inga kramar men djupt kända lyckönskningar. Tilltugg på tandpetare och individuella små chipspåsar. Lite annorlunda men ändå sig ganska likt.

Men bakgrunden till allt annat som pågår just nu är ändå pandemin. Visst är det som att man inte orkar prata med om den just nu? Det är för ont om goda nyheter, det blir ju inte bättre.

Jag pratade med en granne i går som jobbar som IVA-sjuksköterska på ett av Stockholms större sjukhus och hon sa samma sak. Det blir inte bättre. De är så trötta. Så många gamla som dör, så många unga som blir liggande på sjukhus, vecka efter vecka. Hur ska de orka? Hur ska det bli i höst?

Sommaren är verkligen bedårande i Stockholm just nu men det är väldigt mörka moln som tornar upp sig.

Att testa eller inte testa, det är frågan

Antikroppstest, ska man kanske boka ett sånt? Det var ju en dryg vecka där i maj när jag tyckte mig ha symtom.

Fram till nu har testningen känts som något otroligt exklusivt. Jag har hört om så många som trots att de sökt vård inte testats, vårdpersonal som inte testats, test som är dåliga och kanske missvisande… Det har helt enkelt inte känts aktuellt att försöka få ett (och då menar jag både test för pågående infektion och för antikroppar). Var skulle man ens vända sig?

Men här i Stockholm börjar man nu träffa på – inte nödvändigtvis irl – människor som har testats och fått positivt svar, de har/haft haft covid-19. De jag känner som fått antikroppstest har fått det via sin arbetsgivare och de jag känner som testades under pågående sjukdom fick tjata, tjata, tjata.

Jag hör för all del också många som har varit sjuka men som testat negativt. Tungt, om man varit rejält sjuk och hållit sig isolerad, ibland i flera veckor. Men bra att veta.

Efter all förvirring som varit runt testningen kan jag inte vara den enda som inte riktigt vet vad som förväntas av en. Är det bra om jag testar mig? Eller belastar jag bara vården?

Vilken soppa den här delen av den svenska coronastrategin blev.

Uppklarnande – eller?

Jaha, så från den 13 juni är det fritt fram att resa som vi vill inom landet, så länge vi är friska. Förstås en skön normalisering av läget men å andra sidan – statistiken ser ju fortfarande inte särskilt bra ut? Den över döda och över inlagda. Visst är de färre men fortfarande inte få. Personligen tycker jag att det signalerar en sänkning av garden lite för tidigt.

Gotlandsfärjans bokningssajt dök också av trycket efter beskedet i går. Måtte viruset bli kvar på fastlandet.

Fast jag måste erkänna att även jag sänkt min gard lite. Kanske är det sommaren, nu tveklöst här med sin växlande molnighet, kanske är det min nyss passerade högtidsdag men jag har träffat lite mer folk än under våren. Fortfarande utomhus och fortfarande bara några åt gången men det är personer jag inte träffar sen pandemin kom. Hittills har jag liksom hållit mig i ett litet kluster av vänner, nu blir det lite större. Jag vet inte om det är så bra egentligen.

Mardrömmen är verkligen en andra våg i höst. Att behöva gå igenom allt det här igen men under den halva av året då det bara blir mörkare och mörkare.

Fest enligt rekommendationer

Min 50-årsfest.

Lite trögt med uppdateringar här men jag har haft mycket att stå i. Bland annat har jag fyllt år. 50!

En 50-årsdag är ju nåt man tänker på ett tag, och planerar för. När vi först blev hemskickade från jobbet, den 13 mars, föresvävade det mig inte att vi fortfarande skulle sitta hemma när det blev den 2 juni och min födelsedag. När påskresan norrut blåstes av minns jag att jag sa till mamma att ”vi siktar på min födelsedag, då kan du komma ner”. Men det tog väl bara ett veckor efter det tills vi insåg att det inte skulle bli så heller.

Någonstans tyckte jag det var lite skönt att slippa planera för en stor fest, av olika skäl hade jag ändå svårt att ladda för en sån. Men när det väl drog ihop sig kändes det väldigt tråkigt att inte få fira(-s) alls. Så jag bestämde mig för ett litet firande, anpassat efter rådande restriktioner: knappt 20 personer, utomhus i en park. Efter den kalla våren var vädergudarna med mig, i lördags blåste det lite i Stockholm men det var soligt och nästan 20 grader varmt.

Det var helt fantastiskt roligt att träffa vänner i grupp! Det var uppenbart att inte bara jag tyckte det, lilla gänget var nästan rörande glada över att få träffas, dricka lite bubbel och ja, ha lite fest.

När alla restriktioner en dag är lyfta tror jag vi har ett explosivt festande att se fram emot. Jag vet att jag gör det i alla fall.

Coronavåren har blivit coronasommaren

Det doftar fantastiskt ute just nu – här i Stockholm står syrenerna i full blom och vid mig har någon dessutom just klippt gräset. Kanske är det inte vår här längre utan försommar och den är som den alltid är. Mitt instaflöde är fullt av försommargrönska, nässelsoppor och glada hundar.

Mitt Twitterflödet ger dock en annan del av samma verklighet: en global pandemi som inte minst vi i Sverige har stora problem att få kontroll över. Kina som tycks snöra fötterna på Hongkong. Kravaller i USA, med en president som hetsar på.

Det är en märklig känsla att stå i syrenens doft och förstå att nu pågår sådant som kommer att finnas med i historieböckerna om hundra år.

Denna stress!

Puh, har haft att stå i på sistone! I tisdags åt jag lunch med en vän inne i stan och passade då på att gå upp på redaktionen och rensa i posten.

I går hade bostadsrättsföreningen jag bor i årsstämma. Det var lite spänt på grund av coronan; vi hade förvisso en rätt rymlig lokal men skulle – mot förmodan – alla medlemmar komma så skulle stämman flytta ut. En timme innan stämma skulle börja kom ett skyfall. Nåväl, det hann klarna upp och dessutom kom inte fler än att vi kunde stanna inne, med ett enligt myndigheterna rekommenderar säkerhetsavstånd mellan varje stämmodeltagare.

I dag var en helt vanlig jobba hemma-dag och jag insåg att jag liksom pustade ut lite. Jag har blivit som en sån där pensionär man skojar om, som göra en sak per dag. Ena dagen gå till posten, den andra köpa blommor. Annars blir det stressigt.

Så till den långa listan av nackdelar med detta hemmasittar-liv lägger jag nu ”sämre stresstålighet”.

I går publicerade vi förresten en serie som jag har jobbat på vid sidan av kulturredaktörsjobbet, tillsammans med min eminenta kollega Jenny Svenberg Bunnel. Om corona, ensamhet, oro och vad den kan göra med oss. Läs gärna.

Inget att skratta åt

Lördagen var alltså min tredje dag som symtomfri och då gick jag ut i världen. Eller i alla fall till Hemköp och till apoteket där de äntligen hade fått in febertermometrar. Girigt roffade jag åt mig den sista på hyllan men jag hoppas förstås inte få någon användning för den. (Men min temp just nu är dock 36,8 grader.)

På min promenad dit började jag lyssna på podden ”Flashback forever”, där Ina Lundström, Emma Knyckare och Scroll-Mia i all enkelhet men ganska detaljerat går igenom olika trådar på Flashback. Det är otroligt roligt. Jag tänker inte ens försöka återge vad som är så kul med att ett gäng där bestämmer sig för att sänka den nya plastpåseskatten, eller att reda ut huruvida det är bögigt att ha en doftranka i köksfönstret, men jag var i alla fall tvungen att lägga ifrån mig besticken när jag sen åt eftersom jag var rädd att sätta i halsen (är förresten inte det alla ensamboendes skräck? Att sätta i halsen och kvävas?).

Ett tag skrattade jag så mycket att jag grät (Skellefteewa <3) och det låter kanske patetiskt men det slog nästan över till riktig gråt när jag insåg hur länge sen det var jag skrattade så mycket. Det är lite svajigt med känsloreglaget, det erkänner jag. För det är sällan jag asgarvar utan andra människor. Visst fnissar jag till av roliga memes på twitter och småskrattar åt nåt kul på tv. Men det där stora skrattet, det behöver man nästan alltid andra människor för att få till.

Jag längtar så otroligt mycket efter att middagar med vänner där man liksom fastnar i en tramsspiral, där skämt staplas på skämt och om någon kommer tillbaka från toaletten så fattar hen ingenting men alla andra skrattar ihjäl sig.

Men nu har jag i alla fall Flashback forever, jag började med senaste avsnittet och arbetar mig nu bakåt. Det borde räcka åtminstone genom vecka 11 av hemmasittande, som vi nu är inne i.