Inget att skratta åt

Lördagen var alltså min tredje dag som symtomfri och då gick jag ut i världen. Eller i alla fall till Hemköp och till apoteket där de äntligen hade fått in febertermometrar. Girigt roffade jag åt mig den sista på hyllan men jag hoppas förstås inte få någon användning för den. (Men min temp just nu är dock 36,8 grader.)

På min promenad dit började jag lyssna på podden ”Flashback forever”, där Ina Lundström, Emma Knyckare och Scroll-Mia i all enkelhet men ganska detaljerat går igenom olika trådar på Flashback. Det är otroligt roligt. Jag tänker inte ens försöka återge vad som är så kul med att ett gäng där bestämmer sig för att sänka den nya plastpåseskatten, eller att reda ut huruvida det är bögigt att ha en doftranka i köksfönstret, men jag var i alla fall tvungen att lägga ifrån mig besticken när jag sen åt eftersom jag var rädd att sätta i halsen (är förresten inte det alla ensamboendes skräck? Att sätta i halsen och kvävas?).

Ett tag skrattade jag så mycket att jag grät (Skellefteewa <3) och det låter kanske patetiskt men det slog nästan över till riktig gråt när jag insåg hur länge sen det var jag skrattade så mycket. Det är lite svajigt med känsloreglaget, det erkänner jag. För det är sällan jag asgarvar utan andra människor. Visst fnissar jag till av roliga memes på twitter och småskrattar åt nåt kul på tv. Men det där stora skrattet, det behöver man nästan alltid andra människor för att få till.

Jag längtar så otroligt mycket efter att middagar med vänner där man liksom fastnar i en tramsspiral, där skämt staplas på skämt och om någon kommer tillbaka från toaletten så fattar hen ingenting men alla andra skrattar ihjäl sig.

Men nu har jag i alla fall Flashback forever, jag började med senaste avsnittet och arbetar mig nu bakåt. Det borde räcka åtminstone genom vecka 11 av hemmasittande, som vi nu är inne i.

Bit för bit

Andra dagen som symtomfri – håller tummarna att det inte vänder nu för då kan jag gå ut bland folk i morgon. Då jäklar ska jag… gå till Ica. Kanske Systembolaget. Och hämta ut ett par nätköp som landat på olika utlämningsställen.

Jag har alltså varit ledig i går och i dag men har sålunda fortsatt sitta hemma. I går unnade jag mig i och för sig en vända till återvinningen och i dag gick jag ett varv i solen runt Lilla Essingen där jag bor, en sträcka på imponerande 2,1 kilometer. Ja, jag höll avstånd till mötande trafik.

Annars jag jag försökt pausa från nyheterna lite men det svenska dödstalet kommer man inte undan.

Rastlösheten är rätt besvärande nu, jag har svårt att försjunka i en bok eller en film. Min bokklubb hoppas kunna ses om ett par veckor igen, vi ska läsa Stina Jacksons nya bok ”Ödesmark”. Den är inte dålig men det norrländska eländet är i mesta laget för en coronasargad själ. Kan inte nån i det norrbottniska inlandet få bo lite trevligt?

För att sysselsätta huvud och händer med något har jag lagt pussel, en Stockholmskarta på 500 bitar. I går kväll kände jag mig som en gammal mamsell där jag satt och letade kantbitar och sippade på ett litet glas vitt vin. Nu är jag klar men jag fick kämpa en del med Östermalms geografi, norr om Karlavägen var det svårt.

Vad är det som (inte) går och går?

Häromdagen dog batteriet i mitt armbandsur – nu visar den ständigt åtta minuter över tre. En övertydlig symbol för hur tiden står still, var min första tanke. Den andra var att armbandet antagligen ändå är värsta virusfällan så det är väl bara bra för min handhygien att jag inte har på mig klockan.

Den tredje var att det kommer dröja länge innan batteriet byts ut för jag rör mig ju aldrig där det finns en urbutik just nu. Kanske lagom till semestern?

Jag ska göra vad jag kan för att detta inte ska bli en sjukblogg men säger helt kort att jag fortfarande har symtom men inga andningsbesvär. Bara att tänka på eventuella andningsbesvär kan ju ge, ja, andningsbesvär.

Långhelg börjar i morgon. Dessa långhelger i maj, jag brukar älska dem. I år kan det verkligen kvitta, jag kommer nog att jobba lite, läsa en bok. Och så måste jag verkligen komma ut en liten sväng, jag lovar att inte gå nära någon.

Soptunnan t o r

Helgen var småkrasslig men i går vaknade jag pigg och symtomfri. ”Hej!” ropade jag inom mig, men det var innan jag var över bäcken – i går kväll kom det tillbaka och precis som man hört så är det mysko symtom. Till exempel är mina läppar lätt domnade och tungan känns som efter att man har bränt den. Och så halsont, en lätt feber (tror jag, febertermometrarna är ju slut sen länge och ingenstans tycks det komma in nya, vad gör EU??) med iskalla fötter. Gudskelov inga problem med andningen.

Kanske har jag covid-19, kanske inte men man kan ju inte chansa. Så en lunch med en kär vän, som jag sett fram orimligt mycket fram emot, fick ställas in i dag och jag fortsätter sitta inne. Nu dag sju sen jag gick ut senast. Förutom en tur till soptunnan, som jag måste göra om i dag.

I helgen läste jag det här fina reportaget i Expressen, om covid-vården vid Karolinska sjukhuset. Gav mycket att tänka på men en sak som stannat hos mig är det personalen berättar om deras psykiska belastning, hur svårt det kan vara att dela det de går igenom med sina familjer. De anhöriga oroar sig, vilket blir något ytterligare att hantera, men kan aldrig förstå hur de har det under sina arbetsdagar. Man ska vara försiktig med krigsanalogin, tycker jag, men de jag hört resonera på samma sätt tidigare är folk som gjort FN-tjänst i krigshärdar. Hur det bara är andra som var där som på riktigt kan förstå. Jag hoppas verkligen att sjukvårdspersonalen får hjälp att processa det de är med om nu.

Annars är det väl sommaren jag går och oroar mig för. Jag ska erkänna att jag tidigare tagit för givet att vi kommer att kunna resa inom Sverige men det tycks inte alls säkert. Jag försöker ta fasta på vad Tegnell sa till DN: ”Det kan vara viktigare [än resans längd] hur man reser och hur man har det när man kommer fram”. En resa i bil till Västerbottensfjällen borde ju funka?

Onormala byxor, normala människor

Connell och Marianne i ”Normala människor”.

Ett nederlag i det lilla: efter exakt nio veckors hemmaarbete satte jag i dag på mig mjukisbyxor. Jag skyller detta på SYMTOMEN som jag fortfarande känner. Om man inte är helt kry kan man väl få vara lite mjukt inbäddad i alla fall?

Jag hoppas dock att jag är tillbaka till min vanliga klädkod för hemmajobb.

I dag fick också blommorna flytta ut på balkongen igen även om det bara är marginellt bättre väder än i går.

I övrigt tror jag att jag börjar skärma av lite. Jag orkade inte ta till mig den där spanska studien alla pratar om, som tydligen säger att ja jag vet inte men det är visst mer hopplöst än någonsin.

Jag tittar inte heller på Aktuellt längre, i stället plöjer jag just nu igenom ”Normala människor”. Många har hyllat den och visst är den fin men är det inte en ungdomsserie? Det säger jag inte för att den handlar om unga människor men det är något i tonen, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, men jag känner mig rätt gammal när jag tittar på den.

Jag önskar i alla fall att jag hade sett den när jag var tonåring. Jag fick se hur en kärleksrelation kan vara via ”Betty Blue” istället, det var inte så uppbyggligt för en tonårsflicka ska jag säga. Jag borde ha fått se Connell i stället, och fått en aning om vad som kan döljas i en tigande tonårspojke. Okej, det här drog i väg. Nu ska jag koka soppa. I morgon går vi in på veckan tio (10).

Har du kommit för att hämta mig?

Inget väder för balkongblomster.

Efter att gått och känt efter i närmare tio veckor, känt av lite halsont men inte mer så tror jag banne mig det händer nu: jag har SYMTOM. Nu har jag ont i halsen, känner mig yr och så där trött så att jag liksom bara vill fälla mig som en fällkniv över bordet jag jobbar vid (jo, jag jobbar på tills vidare). Dessutom sticker det på ett konstigt sätt i fötterna?

SYMTOM, som sagt var, men man kan ju inte vara säker på vad. När det gäller coronan så vill man ju gärna ingå i den där flocken som ska skapa immunitet och skydda andra men å andra sidan har man nu fått tillräckligt många vittnesmål för att inse att det kan vara en jävulsk sjukdom. Att den kan leda till IVA eller bara pågå vecka efter vecka – eller blåsa förbi med ett par dagars snuva. Ett otäckt lotteri, även om jag som kvinna under 70 och utan underliggande sjukdomar har lite bättre odds.

Annars läser vi den 13 maj i dag och ute yr snön (!). Det har inte känts svårt att hålla sig inne i dag. Inte ens mina petunior får gå ut – de senaste nätterna har jag tagit in mina balkongblommor efter hot om frostnätter och i dag ställde jag aldrig ut dem.

Jag har ju skrivit om min pianospelande granne förr. Jag inser nu att det bor en pianolärare i huset… Därav spännvidden från skalövningar till vackra melodier. Aja, trevligt är det i alla fall.

Efter all natur: kultur!

Från Éva Mags utställning ”Det finns en plan för det här”.

Jag har tappat räkningen på hur många promenader i naturen – eller okej, stadsnaturen – jag har tagit under dessa två dryga månader jag hittills suttit hemma men det är några. Så när jag och min vän Sara kom på att man faktiskt kan gå och titta på konst blev jag lite till mig.

Vi gick till Bonniers konsthall där de visar en utställning av Éva Mag med den trösterika titeln ”Det finns en plan för det här”. Utställningshallen var fylld av omsorgsfullt utplacerat skrot och kanske är det coronastämningen men jag blev typ rörd för att även sånt som kallas skrot kan ses unikt, varje liten skruv och mutter kan bli sedd. Lite som vi människor; rätt lika varandra men ändå våra egna.

För den oroliga kan jag säga att man får köpa biljetter på nätet och så får man en tidsslot då man släpps in. På så sätt blir det inte för många samtidigt i lokalen och de som är där blir lite utspridda. Fiffigt!

Här kan du förresten läsa min kollega Ulrika Stahres kritik av utställningen.

 

The thrill is gone

Mitt intresse för presskonferensen kl 14 börjar svikta. Visserligen har jag fortfarande alltid P1 på då men jag märker att jag zoomar ut allt snabbare. Varför? Jag tror det beror på bristen på goda nyheter. Nu har vi levt i den här icke-tillvaron så länge, jag orkar inte med att det bara ska fortsätta vara så här.

Det är naturligtvis inte FHM:s fel – det är utmärkt att myndigheterna fortsätter med sina dagliga uppdateringar, det bygger förtroende. Och journalisterna ska självklart fortsätta bevaka och ställa kritiska frågor. Men som vanlig medborgare (jag är visserligen journalist men jobbar ju inte i den direkta bevakningen av pandemin) törstar man efter att höra om en ljusning. Ja, jag vet, man talar om platåer, att det inte blir värre, men det räcker inte. Dödstalen är så förskräckande höga, tidsperspektivet så tröstlöst.

Jag tycker stämningen i det offentliga är rätt missmodig nu. På Twitter är det grinigt, jag ser twittertrådar som känns som en sån där koka man kan dra upp när man lyfter på silen till duschavloppet. Även vanligtvis helt rimliga personer biter sig fast växande gräl, som förgrenar sig åt alla möjliga håll. Det känns som om rätt många borde logga ut och ta en nypa frisk luft.

Hoppas så väldigt mycket på lite goda nyheter nästa vecka. Jag måste säga att jag även unnar de tappra tjänstemännen att få överlämna dem.

Stilmässig all time low

Detta är ändå med kappan på.

Coronan fick mig att passera en ny gräns i går, stilmässigt. Tyvärr åt fel håll.

Efter tre dagar då jag knappt lämnat lägenheten skulle jag ta en kvällspromenad med en vän. Eftersom vi bara skulle just promenera och min kappa är lång så sket jag i att byta ut min bylsiga tröja och de märkliga jeans jag hade på mig – jag köpte dem när jag insåg att jag inte alls har kroppen för så där tajta jeans som varit inne länge men överkompenserade då med ett par som lyckas vara för stora runt midja och ben och samtidigt för korta. Jag har dem bara hemma, för att inte helt känna att jag kastat pengar i sjön.

I alla fall, när jag skulle gå insåg att det var rätt ruggigt så jag snodde om mig en scarf och tryckte på mig en mössa; deppigt, det är ju ändå maj. Sen tog jag i hastigheten fel skor, istället för mina för våren nya sneakers så klev jag i mina sparsamt använda löpardojor.

Vi började gå. Det regnade. Det var inte så mysigt att gå. Så vi tog en öl på ett ställe i stället (ja, den hade klarat en inspektion från myndigheterna).

När jag tog av mig kappan inne på baren såg jag plötsligt mig själv med min egen, yngre blick. ”Den där tantan, tittade hon sig ens i spegeln innan hon gick hemifrån?”

Svaret, mitt unga jag, är alltså nej. När man jobbat hemifrån i åtta veckor – japp, i dag är det åtta veckor sen vi blev hemskickade – är det lätt att tappa stilen.

Jag hoppas hitta den igen när detta är över.

Mer terapi än jag bett om

Vecka åtta av hemarbete. Jag undslapp mig en stor suck när jag i morse lade fram datorn på köksbordet igen, herregud vad tradigt det kändes.

Jag måste säga att jag är besviken på mig själv, jag trodde verkligen att jag skulle vara bättre på att vara hemmasittare än jag är. En gång för rätt många år sen sa jag till den terapeut jag då gick till att jag var orolig över att jag inte behövde andra människor, att jag trivdes lite för bra i mitt eget sällskap. Han sa att jag borde prova under semestern, låta bli att höra av mig till andra och se hur länge det kändes bra.

Jag vill minnas att det tog drygt tre dagar, sen kände jag faktiskt att jag ville ha någon slags kontakt med andra. Böcker, korsord, film, musik och de egna tankarna räckte bara så långt.

Nu lever vi ju inte i total isolering, jag har videomöten med kollegor, chattar med kompisar, ringer till mamma och på helgerna träffar jag några vänner i små, glesa sällskap. Men det är tydligt vilken skillnad det gör när ensamheten inte är frivillig, och när intrycken utifrån uteblir. Jag har helt klart överskattat mitt eget sällskap med mig själv.

Förresten kom jag senare i terapin fram till att jag inte var bättre än någon annan på att vara ensam, snarare var jag sämre än många på att tydliggöra mina behov och blablabla. Jag jobbar fortfarande med det och nu har jag ju gott om tid att göra det. Man ska verkligen vara försiktig med vad man önskar sig.

Sida 1 av 5