… sånt bildsätter Fröken Bovary med klockren precision. Har ni sett hennes blogg?

Ni vet hon med plyschoverallen. För fem-sex år sedan, när hon precis hade träffat sin kille som hon idag är sambo och förälder med, hade vi precis köpt nya mobiler och skickade mer eller mindre viktiga mms till varandra som galningar. Operatören 3 bjöd på tecknade Alla hjärtans dag-bilder och den fjortonde februari år 2006 så skickade jag henne ett sådant – föreställande en tjock, tecknad kerub med pilbåge, vilandes på ett rosa moln med texten ”Jag älskar dig”.
Fyra minuter senare ringer hon upp mig med panik i rösten.
”Säg att du just fick ett svar från mig. SÄG DET NU!”
Det hade jag förstås inte fått. Felskickade meddelanden, en klassiker som i det här fallet – även om hon hyperventilerade och eventuellt slängde på luren i örat på mig just när det hände – ledde till succé.
Hon hade för första gången berättat för sin nya pojkvän att hon älskar honom och hon gjorde det av misstag, i ett sms på Alla hjärtans dag, med orden ”Från en tjock bebis till en annan – jag älskar dig.”

… krönika finns att läsa här. Och för att illustrera – en bild från pentryt på jobbet:

Glad alla hjärtans dag, ni bästa läsare.

… hos äldsta tjejkompisen, jag och en massa tjejer som det var alldeles för länge sedan jag såg. Tre av de tre som sitter vid samma bordsända som jag är eller har varit med på samma dejtingsajt.

”Man ska inte göra det där personlighetstestet när man är trött”, konstaterar C.

”Eller gå för mycket på det, det är inte så att man missar någon för att man inte matchar rakt igenom.”

”Men egentligen behöver man inte göra det alls, man vet ju ändå att alla dejtingsajt-killar är på Lemon Bar?”

”Haha jag vet! Vi var också där en helg och kände igen varenda kille.”

”28-35 år, bor på Kungsholmen…”

”… jobbar som IT-konsult och gillar att vara ute och springa.”

”Alla?”

”Typ alla.”

… på kickoff och firarkväll med krönikörer, cajunmat, soffdans och karaoke.

Om man utan att gå vilse stretar från jobbet över Kungsbron och upp mot Scheelegatan trots horisontellt störtande snö rakt i ögonen, om man lyckas undvika fallande snösjok och livsfarliga isfläckar på Kungsholmstorg och stå upp mot våldsvindarna som kastar omkring presenningar, plastpåsar och mindre hundar över trottoarerna, då kan man med livet (men inte frisyr eller fingerkänsel) i behåll stampa in på Orangeriet igen och landa bland rökelsedoften i mjuka soffor med gamla kollegor och vänner.

A har (efter massiva påtryckningar från.. ja, vårt håll) reggat sig på en dejtingsajt och genast blivit kontaktad med den inbjudande öppningsfrasen: ”Jag är en introvert kille med sår i själen.” Hon har inte vågat logga in igen.

E har skrivit en artikel om personliga matchmakers, intervjuat en kvinna med denna respektingivande titel – och testat själva grejen.
”Hur gick det till då?”
”Ja, hon samlade in fakta om mig, jag fick fylla i en massa papper, och sedan skickade hon mig tre alternativ.”
”Speciellt utvalda alltså?”
”Tydligen inte. Jag beskrev min drömman som mörk, hårig och konstnärlig.”
”Haha, ja?”
”Den första jag fick hade enorma axelvaddar och jobbade med betong. Den andra var bara fel på alla sätt. Den tredje gick jag med på att dejta men med mina ”önskemål” i åtanke kändes det märkligt att hon skickar dit en tunnhårig blond ekonom?”
”Hm, undrar hur många hon har i sin ”bank” egentligen?”
”Ja. Typ tre, tydligen.”

Följande pratar man om på risottolunch med Calle och Nina: Bröllop, stalkers, operationer, barn, badrum, hur man säger ”hej då” i slutet av en dejt och huruvida det är roligt när kompisar styr upp en blinddejt. Mest relationssnack, som vanligt.

Är det verkligen så?

Var fjärde barn planerar att fråga chans på Alla hjärtans dag. Nästan ännu finare är att 50 procent svarar att de inte riktigt bestämt sig än. Nickelodeon har gjort en webbundersökning bland barn i åldrarna 6-14 år och jag blir både glad, nostalgisk och lite nervös å barnen-på-friarstråts vägnar.

Alltså, minns ni? När man skickade den livsavgörande Frågan via en kompis? När man svarade ”ja” på en skrynklig lapp och sedan inte kunde sova av oro inför hur man skulle bete sig dagen efter när allt var så FÖRÄNDRAT? När man hade tre killar på samma gång, som vardera hade minst lika många tjejer? Min första chansfråga kom i första klass. Jag förstod inte alls vad det innebar och avvaktade med svar tills jag hunnit söka upp min granne (som gick i trean och därmed var fylld av livserfarenhet) för att fråga vad jag just utsatts för.

”Alltså det betyder ingenting, bara att han typ tycker du är söt.”
”Men om man säger ja, är man typ ihop då?”
”Ja. Men ni behöver inte prata och leka och så. Om det är tråkigt gör du bara slut.”
”Hur då slut?”
”Skriv en lapp bara, DET ÄR SLUT. Eller så säger du ja till en massa andra så kanske han fattar själv.”

(Jag fick kalla fötter, eller spelade Spelet, eller vad vet jag. Jag sa nej. Sju år gammal men kanske fortfarande bränd av det misslyckade frieriet.)

Ni då, tänker ni ställa Frågan på måndag?

Fina K vid sin favoritbro. Vi GICK till jobbet i morse. Så fick jag det sagt också.