När det nya året bara var fem dagar gammalt var min syster och hennes man gladare än på länge. De hade äntligen lyckats få sin yngste son att sova på nätterna och de upplevde att de hade fått livet tillbaka. Lyckan visade sig vara kortvarig då han började trixa igen efter några dagar. Tydligen sover han extra dåligt när det är fullmåne och till och med halvmåne. Det låter ju lite flummigt det där, men många har svårt att sova när det är fullmåne. Jag har också upptäckt att vissa sömnlösa nätter har sammanfallit med fullmåne. Det kan ju såklart vara tillfälligheter, men varför inte. Bara för att man vet väldigt lite om någonting behöver det inte vara flummigt. Det är ju stora dragningskrafter man har att göra med. Och kan månen, med hjälp av solen, lyfta hela havet när det är flod borde det vara en baggis att lyfta en människa ur sömnen.

Korvas har hittills varit likgiltig till om det är fullmåne eller inte. Vi har haft en oförskämd tur med ett barn som sover. Redan efter en månad, när hon fick sova i sin egen spjälsäng började Korvasson att sova hela nätter. De första månaderna vaknade hon en gång per natt för att äta, men snart sov hon hela nätterna. Eller sov och sov, hon vaknade nog ganska ofta men låg och babblade lugnt för sig själv en stund och somnade sedan om. De senaste veckorna har hon varit lite bökigare och ganska ofta börjat skrika när man lägger henne i sängen och så har hon oftare vaknat och skrikit på natten. Visserligen har hon varit snorig rätt länge, men det känns som om det är något annat i görningen också. Jag antar att hon har blivit medveten om att hon blir lämnad ensam i sitt rum och så har hon förstått att hon kan påverka det genom att skrika. Det fungerar fortfarande relativt bra men jag hoppas att det utvecklas åt rätt håll, när förkylningen har lagt sig.

Eftersom jag ofta skriver på nätterna är det lite avgörande. Jag kan klara mig på ganska lite sömn. Får jag sova sex timmar mår jag fint och jag klarar mig hyfsat på mindre. Men då måste det vara god sömn. Tre- fyra timmar som avbryts flera gånger av skrik och tillfällen när man måste gå upp och klappa på henne och stoppa i nappen, räcker inte på långa vägar. Hade det inte varit så väl att vi är två och kan turas om att gå upp med Korvas på morgonen hade det varit ohållbart. Nu kan jag vara skittrött varannan dag och bara lite trött varannan.

Men jag känner att min framtid som nattbloggare hänger på en mycket skör tråd.

De första dagarna i Korvas liv lät jag ingen annan byta blöja på henne. Jag lade en stolthet i att jag var den enda människan i världen som visste hur det var att byta blöja på Korvasson. Ingen kunde slå mig på fingrarna på det området, inte ens Lisa. Dessutom var jag ivrig att sätta igång med att faktiskt göra någonting. Det kan låta banalt, men det kändes skitviktigt. Lisa hade ju haft en otroligt viktig uppgift i nio månader och jag hade gått vid hennes sida som nån sorts jävla sidekick. En pajas. Visserligen en pajas som försökte göra vad han kunde för att underlätta saker, men i ärlighetens namn är det ju inte så mycket man kan göra. Man skulle kunna säga ”det gör ingenting” när hon är ledsen över att hon inte kommer i sina kläder och känner sig klumpig. Men vadå ”det gör ingenting”, vilken jävla skymf! Jag skulle bli skitupprörd om min kropp förändrades så brutalt på så kort tid. Annars är det ju mest praktiska saker och utomkroppsliga fysiska bördor man kan hjälpa till med. Men när det kommer till bärandet av själva barnet, med alla medföljande hormonsvängningar, är hon helt ensam. Jag kände mig i och för sig också utanför och ensam i min roll som pajas och frustrerad över hur lite jag kunde göra, och avundsjuk över en närhet till barnet som inte jag kunde uppleva.

Men när Korvasson väl var ute var det andra bullar. Lisa fick vara chef över maten och jag över blöjbytena. Vid skötbordet upptäckte jag en helt ny sorts stress som gick rätt in i skelettet. Lilla Korvas skrek ibland så att jag svettades och trodde att jag skulle svimma. Men är man chef får man stå ut med lite blåsväder och jag härdades ganska snabbt. Senare när vi kom hem och hon skulle äta på nätterna, gick jag upp och hämtade henne och gav henne till Lisa för att sedan somna om en stund och när hon hade ätit klart bytte jag blöja på henne.

Efter några månader slutade hon att vakna och vilja äta på natten. Vissa hävdar att man ska väcka dem då och mata dem, men det tror jag inte ett skit på. I alla fall inte om de äter bra på dagarna och går upp som de ska. Om någon skulle väcka mig mitt i natten, när jag sov som skönast, och påstå att det var dags att äta, skulle jag nog klippa till den mitt på nosen.

Och då är jag inte särskilt våldsam av mig.

När man en gång har lyft på locket till döden är det svårt att lägga på det igen. Och min mamma är ju liksom död hela tiden, så det är ett ständigt aktuellt ämne, och ett mer beständigt ämne än livet faktiskt om man tänker på det. En gång död, alltid död, medan livet skulle kunna beskrivas som en transportsträcka mot döden. Eller som en lärorik resa på vägen mot ljuset i tunneln, om man är lagd åt det hållet. Jag är nog mer transportsträcketypen, vilket inte motsäger att jag helst är med om en lång och händelserik transportsträcka. Det är klart att om man ser bortom individen och till alla människors samlade levnadsår så är livet mer beständigt än döden, eftersom det föds nya människor hela tiden. Men när planeten har blivit för varm och brunnit upp så kommer döden att besegra livet med hästlängder, oavsett hur man räknar, den saken är klar.Tänk om fler människor skulle sträva efter evig död istället för evigt liv, då skulle det bli vinst varje gång. En annan sak som är säker är att om man vill läsa Korvasbloggen så får man nog vackert finna sig i att det kommer att snackas en del om Korvassons döda farmor.

Men detta inlägg är ingen snyftare minsann, utan ett glädjens och tacksamhetens inlägg. För även om Korvassons farmor har satt sin sista potatis, och det i sig är förjävligt, så innebär det på intet vis att hon inte har någon farmor. Nej, det är nämligen så att min moster har blivit hennes farmor. Korvas har fått det angenäma privilegiet att byta sin ”farsmoster” eller ”farmorssyster” (ni ser, det finns inte ens något bra namn) mot en farmor och det är inget dåligt byte det. Det är ett riktig kanonbyte och hon är en kanonfarmor! Vi träffas ofta och går på långa promenader och tittar på utställningar och fikar och äter lunch och hittar på både det ena och det andra. Och det är vi väldigt lyckliga för, både Korvasson och jag.

Farmor är död! Länge lever farmor!

Lisa var hela tiden säker på att det var en flicka vi skulle få, för i hennes släkt föds det nästan bara flickor. Någon annan sa att det är mannens gener som bestämmer vilket kön det ska bli. Jag vet inte vad som är sant, men det är ganska intressant. I så fall kanske det skulle innebära att kvinnorna i Lisas släkt dras till en typ av män med en benägenhet att få flickor. Och då bestämmer ju de, om än indirekt, vilket kön det ska bli i alla fall.

Lisa ville inte att vi skulle ta reda på vilket kön det var, men jag tänkte lite annorlunda. Barnmorskan kan ju se vad det är för kön och för mig kändes det inte riktigt rättvist att hon skulle veta vad det var för kön på mitt barn och inte jag. Dessutom får man ju lite mer tid att fundera på namn. Vi beslutade oss för att om barnmorskan frågade om vi ville veta så skulle vi ta reda på det och annars inte.

I receptionen innan vi kom in skulle man betala femtio kronor om man ville ha med sig en bild från ultraljudet. Jag tyckte skrockfullt att det kändes helt fel att betala i förskott, innan man visste om barnet verkade vara okej. Det är ju huvudsakligen därför man gör undersökningen och jag ville inte ta ut någon seger i förskott. Jag inser så här i efterhand att jag var rätt nervös att det skulle vara något fel på barnet eller att det inte skulle finnas något barn där över huvud taget. De köpte mitt argument och jag tilläts betala i efterskott.

Barnmorskan var en ganska trevlig men bestämd äldre dam. Hon undrade om vi hade funderat på namn och uppskattade inte alls våra lekar med namnen Moa och Harry Mattisson och deras likhet med författarna Moa och Harry Martinson. Hon berömde Lisa för sitt fina röda hår och när Lisa sa att det var färgat sa hon: ”Jo, men här ser man också att det är lite rött” samtidigt som hon skrapade lite snabbt med sin hand på Lisas könshår(!), som stack upp lite ovanför de nerkavlade byxorna. ”Jaha, då ska vi ta och titta på din flickmage”, sade hon sedan och smörjde in Lisas mage med en kall gelé.

I samma sekund som hon satte apparaten mot magen, dök bilden av en livs levande, pytteliten och otroligt aktiv bebis upp. Jag trodde knappt mina ögon. Det var alltså sant! Det fanns verkligen en riktig liten människa därinne, med halva min genuppsättning. Det var en omvälvande känsla och jag satt hela tiden och väntade på att hon skulle säga att det var något som var fel, men det gjorde hon inte. Man kunde till och med se det lilla hjärtat med sina fyra kammare och hur det pickade som bara den. Sedan sa barnmorskan: ”Nu vet jag vad det är, vill ni veta?” Vi tittade på varandra och skrattade lite och sa sedan att det ville vi. Då vände hon sig till Lisa och sade: ”Ja, vi är i majoritet om man säger så”.

Jag ville inte välja någon av bilderna som hon printade ut, jag ville ha alla. Om det nu fanns fyra kort på min ofödda bebis, så tänkte jag inte nöja mig med ett. Vi gick ut och betalade för bilderna. När vi passerade väntrummet tänkte jag att här sitter alla och är lika nervösa som jag var för några minuter sedan.

När vi kom hem kunde jag inte sluta titta på bilderna. Allt blir så mycket mer konkret när det finns foton att titta på och även om Korvasson fortfarande låg i magen så fanns det bildbevis för hennes existens och bilder ifrågasätter man inte på samma sätt, dem tror man på. Och om och om igen tänkte jag:

”Jag ska bli pappa, jag ska bli pappa”

Korvas och jag var hos en kompis igår och kom hem sent. Det visade sig att det var riktigt trixigt att ta sig hem kommunalt, men eftersom min vän är så snäll fick vi skjuts. Korvas sov i vagnen i hallen och jag fick väcka henne för att pula ner henne i bilbarnstolen, men mina farhågor till trots fann hon sig ganska snabbt i situationen och satt vaken men knäpptyst under bilresan. Lisa som hade varit på gallerirunda på kvällen var fortfarande uppe när vi kom tillbaka. Hon tog över Korvas och nattade henne medan jag gjorde ett inlägg till bloggen.

När jag gick och la mig låg Lisa ytterst i sängen trots att jag skulle gå upp med Korvas. Hon fuskar med det där ibland. Ganska ofta faktiskt. Vi har lite olika uppfattningar om hur varmt det ska vara i sängen också, jag har det gärna lite svalt medan Lisa vill ha det varmt, helst jättevarmt. Vi sover med dubbla täcken och en filt och ligger man innerst blir det extra varmt, för där har man ett element bredvid sig. I höstas ville elementet inte bli riktigt varmt, men nu är det skållhett. Det är så hett att jag vaknade med en brännblåsa på handen i morse. Jag förstod först inte var den kom ifrån, men på vardera sida om blåsan finns två mindre brännmärken och avståndet mellan märkena är samma som avståndet mellan de utstickande delarna på elementet, så efter lite detektivarbete trillade polletten ner. Jag trodde inte att vattenburna element blev fullt så varma att man kunde bränna sig på dem, men nu vet jag bättre.

Jag måste komma ihåg att kolla så att inte Korvasson, som också har ett likadant element vid sin säng, inte kan komma åt det. Att sänka värmen är ju naturligtvis också ett alternativ och om hon brås mer på mig än på Lisa, i det avseendet, så kanske hon rent av tycker att det är skönt.

Jag försöker komma på om det finns någon poäng med det här inlägget, men det gör det inte. Man får göra vad man vill med den information det bjuder på. Man kan lära sig att vattenburna element visst kan brännas och att vissa gillar att sova svalt och andra inte. Eller om bussiga kompisar som skjutsar en på natten. Men på det hela taget är det här inlägget som livet självt, i ett litet nötskal.

Helt utan poäng.

För några veckor sedan fick Molly ytterligare en lillebror på sin pappas sida. De var intagna på patienthotellet på Danderyds sjukhus och vi åkte dit allihop för att se den lille och gratulera. När Korvasson föddes var Lisa och jag också där i ett par dagar och det kändes lite overkligt att vara tillbaka. Det är ett kombinerat ”vanligt” hotell (vem som nu skulle vilja bo där?) och ett hotell för sjukpatienter och för föräldrar med nyfödda barn. Det är en riktigt omysig plats med världens argaste personal. När Lisa och jag var inskrivna där råkade jag fråga i receptionen efter en handduk. Jag fick en arg kommentar till svars och en blick som sa att jag var helt dum i huvudet. Det visade sig att om man var inskriven på bb-avdelningen så skulle man fråga barnmorskorna om sådant och inte i receptionen.

När vi skulle gå därifrån tyckte jag att det var på sin plats att fira den lilles ankomst med en bärs i restaurangen. Jag gillar att fira med bärs om något är kul eller bra. Det kan räcka med en, det viktiga är känslan av att fira. Molly skulle få beställa vad hon ville, men märkbart tagen av den första träffen med sin nya bror, ville hon inte ha någonting alls! Aldrig har det hänt, varken tidigare eller senare att hon har tackat nej till ett liknande erbjudande.

När jag skulle beställa frågade mannen bakom disken om jag var inskriven som patient (i sammanhanget räknas även nyblivna föräldrar som patienter). ”Jaha, får man rabatt då” tänkte jag, men det visade sig att på patienthotellet på Danderyds sjukhus får man tydligen inte dricka bärs om man är inskriven som patient. Men de säljer öl och de lättlurade stackare som hamnat där i tron att det är ett vanligt hotell, får minsann dricka. Argumentet var att det kan finnas nyopererade patienter som inte borde dricka dagen efter operationen och då gjorde de bäst i att inte låta någon annan patient dricka heller.

Det är ju löjligt. Skulle en nybliven förälder inte få fira ankomsten av sitt barn med en öl, bara för att det kan finnas någon nyopererad idiot som inte kan hålla sig från att dricka? I hemlighet tänkte jag att barnmorskorna och socialstyrelsen säkert hade ett finger med i spelet och att det här var amningsfascismens fula ansikte som visade sig än en gång. Det här kände jag inte till när Korvasson föddes, däremot visste jag att man inte fick ta med sig öl på rummet. Men det sket jag i och det var länge sedan jag lärde mig smuggla bärs under jackan. Om min tjej vill ha öl när hon har fött barn, så ska hon få det.

Så mycket hon vill.

Två gånger har jag av misstag kört mot rött. Den ena gången blev jag av med körkortet och fick betala tretusen kronor. Den andra gången fick jag Korvas.

När jag var liten, sådär liten att jag inte kunde se någon större skillnad på någon som var 16 och någon som var 61, tänkte jag att när jag är så stor kommer jag att ha barn. I takt med att jag blev äldre och lärde mig att se och förstå skillnaden, höll jag kvar vid samma tankesätt men ändrade om åldersgränserna lite. Så har det fortsatt, men tidpunkten för när man blir stor har hela tiden förskjutits. När jag till slut insåg att jag faktiskt hade blivit ”stor” byttes tidpunkten för när jag skulle ha barn till när jag skulle vara redo. Hela tiden har jag levt i tron om att barn är någonting man planerar och att det finns en tidpunkt när man är redo. Jag har trott att man bara ska vakna en dag och känna att nu är tiden mogen, en dag när allt som måste uträttas är uträttat. På många sätt låter det mer som en förberedelse inför döden, jag är medveten om det nu. Men jag har varit naiv och helt ovetande om hur det egentligen går till.

Vi har en p-dator hemma som fungerar som ett utmärkt preventivmedel utan att några farliga hormoner är inblandade. Några dagar i månaden kissar man (kvinnan) på en sticka som datorn sedan läser av. Datorn lär sig på så sätt känna igen ens cykler och kan med imponerande precision veta om man riskerar att bli gravid eller inte. Varje dag visar den, antingen en grön eller en röd lampa som upplyser om det är fritt fram eller inte. Hela poängen med den här datorn är naturligtvis att man kollar färgen på lampan innan man ligger med varandra, men Korvasson har sitt liv att tacka för att Lisa och jag använde oss av omvänd teknik. Hon blev till bara några minuter före det att jag med viss darrning på rösten ropade ut till Lisa, från badrummet: ”Du, lampan var visst röd”.

Det här var inte en dag när jag kände att det som måste uträttas var uträttat och det är tveksamt om jag kände mig särskilt redo. Det enda jag egentligen har lärt mig, är att det ibland kan vara helt rätt att köra mot rött.

Jag fick ett sms häromdagen av en vän som frågade om jag ville träffas. Hon var redan ute på stan och jag svarade att det ville jag gärna och att jag kunde vara utanför dörren om en kvart. Jag har alltid satt en stolthet i att med nästan inget varsel alls kunna vara på väg vart som helst, när som helst. Snabb, fri och flexibel. För några veckor sedan hann jag från duschen i vasastan till cityterminalen på sjutton minuter, men då var inte Korvasson med. Sen Hon kom in i bilden är ingenting sig likt och jag har inte till fullo accepterat att vi som team är mycket långsammare än jag tror. Jag borde ju ha vant mig vid det här laget, men livet före Korvas har varit så mycket längre och jag tycks vara en riktigt gammal hund i sammanhanget.

Det är frestande att skylla allt på min dotter, det är ju hon som sinkar mig kan man tycka. Men Korvas gör bara sitt jobb som bebis, det är jag som släpar efter lite i jobbet som pappa. När det kommer till tidsplanering ser jag henne som ett föremål, som en mobiltelefon eller ett par nycklar, något man bara snabbt stoppar i fickan på vägen ut. Jag tror att det kan vara där det brister.

Det är bara att ta på henne overallen och gå ut tänker jag, när jag inser att jag måste byta blöja på henne först. Sedan är strumporna borta och sedan nappen. Ibland kan det ligga fem-sex nappar på samma ställe, men när man ska gå ut är de spårlöst försvunna. Så hittar jag till slut en napp i fickan men kommer på att blöjorna i skötväskan nere i vagnen är slut. När jag har hämtat nya blöjor har mina femton minuter precis gått, men nu är vi äntligen på väg. Halvvägs ut genom dörren kommer jag på: ”maten, vafan hon måste ju ha mat!”. Jag springer in i köket och gör i ordning en flaska, medan min varma bebis ligger och skriker otåligt på hallgolvet. När vi till slut är på väg har det gått tjugo minuter och jag har än en gång kommit fram till att jag måste sluta se mitt barn som ett föremål.

Vi är ett lag Korvasson och jag och ett lag är som en kedja som inte är starkare än sin svagaste länk. Sedan kan man alltid diskutera om den svagaste länken är den som skiter på sig precis när man ska gå ut, eller den länk som inte har planerat för det.

Det har varit en högst ostrukturerad tillvaro här den senaste månaden, när både Lisa och jag har varit hemma på dagarna. Samtidigt som det är fint att vi kan vara med Korvasson båda två, är det svårt att få någonting annat gjort. Det kan också lätt bli lite luddigt och tjafsigt med två kockar på samma skift. Den ena tycker att Korvas borde sova medan den andra tycker att hon är hungrig och att hon nyss sovit. Tidigare har den av oss som haft huvudansvaret en viss dag alltid fått ”veta bäst” den dagen och det har respekterats av den andra. Och så får den andra ”veta bäst” på sina dagar. Det är ju heller ingenting som säger att den enas metod är bättre än den andras, bara olika. Men en och samma metod en och samma dag är nog att föredra. Vi beslutade därför att vi skulle ansvara för Korvasson varannan dag, så att den som var ”Korvasfri” skulle kunna få lite annat gjort.

Det här började i förra veckan och mina skift skulle vara: måndag, onsdag, fredag och söndag. Redan på måndagskvällen stod det klart att det skulle kunna komma att bli vissa ändringar i schemat då Lisa gick ut på kvällen med några vänner. Hon kom hem sent och jag tog därför även tisdagen, varpå Lisa tog två dagar i rad för att återställa ordningen. Sedan tog jag fredagen och ordningen var återställd. På lördagskvällen såg det ut att barka åt skogen med schemat igen, då jag var på bandplaneringsmöte. Ibland kallar vi det för konferens, men det går ut på att vi i bandet träffas och berömmer varandra en liten stund för att det går så bra trots att vi inte gör någonting och sedan dricker vi bärs och skålar över framgångarna. Den här gången hade vi många framgångar att skåla över och till följd av det fick Lisa även ta söndagen.

Till mitt försvar måste jag säga att när Korvasson började gapa på söndagsmorgonen reste jag mig ur sängen för att gå upp, då Lisa tittade på mig med förvånad blick. ”Ja, jag har ju Korvas idag”, sade jag. ”Äh, gå och lägg dig”, sade hon. Vår dotter tycks dock inte ha tagit någon större skada av ändringarna i schemat. Men hon har ju i alla fall haft en och samma chef en och samma dag.

Och det är ju bra.

I lördags var vi ute och demonstrerade mot kriget i Gaza. Vi hade till en början vissa interna konflikter, en demonstration mot demonstrationen så att säga. Det var Fisen som inte alls hade någon lust att lägga dyrbar lördagstid på någon idiotisk demonstration. Hon var tydlig med sitt missnöje och hade dragit på sig en av sina riktigt sura och svåra tonårsminer. Jag kan fascineras över hur mycket energi det måste gå åt till att så koncentrerat hålla fast vid en sån där hur-kan-jag-behandlas-så-här-orättvist-min. Vi hade inte gett henne något val, hon skulle med, så enkelt var det. På vägen mot sergels torg, där alla skulle samlas sa hon: ”Åh, men det kommer ju inte vara någon där, fattar ni inte det!?”. ”Jorå, det kommer nog vara ganska många där” svarade jag, varpå Lisa inflikade (kanske lite väl hårt): ”Ja, för det finns faktiskt människor som bryr sig om att andra människor massakreras och lemlästas”.

Det var mycket folk på Sergels torg och Molly mjuknade något, när hon insåg hur fel hon hade haft. Det visade sig att hon hade trott att det kanske skulle vara femtio personer där. I tidningarna uppskattade de antalet till mellan sex och åttatusen. Jag trodde nog att det var över tiotusen, men det måste vara väldigt svårt att uppskatta antalet i en stor folksamling och ganska varierande siffror beroende på vilken källa man går efter. Enligt Korvaskällan var det minst tiotusen där.

Korvas verkade tycka att det var spännande med alla människor runtomkring och höll god min. Det som blev för mycket för henne var när en av talarna satte igång med en röst som kunde skära i glas. Det värkte i öronen även på oss andra och alla hoppades i hemlighet på att hon strax skulle vara klar. Nu var det här en mycket engagerad kvinna som ogärna släppte ifrån sig micken och hon återkom flera gånger med sin outhärdliga stämma. Jag föreställde mig hur hennes röst skulle spräcka alla glasen på kulturhuset så att det skulle rasa ihop som ett korthus och Korvasson grät varje gång hon öppnade munnen.

När det var dags för alla att tåga iväg var Korvas hungrig så jag fick mata henne gåendes i tåget. Hon verkade inte ha någonting emot att äta på det sättet och somnade till och med i famnen på mig. Även om vi tvingar dem nu så hoppas jag att det kan bidra till att både Molly och Korvas blir flitiga demonstranter när de blir stora. Det kändes fint att hela familjen var samlad och vi ska definitivt fortsätta tvinga med dem.

Både den glada och den mindre glada demonstranten.