Man vänjer sig fort. Den senaste månaden har det alltid varit någon hemma, när man har stigit in i lägenheten. Allt har varit lite lättare med Korvas också, när det har funnits fler människor som har kunnat ge henne uppmärksamhet. Men idag fick Gustav en lägenhet genom bostadsförmedlingen och Sverker ska flytta till ett andrahandsboende om några dagar. Det kommer att bli tomt. Om katten dessutom ska omplaceras blir det en väldigt stor del av kollektivet som försvinner på en gång. Jag ringde inte min vän, om katten, idag heller. Måste nog smälta tanken ett tag till. Och nästan som om Ahlgren visste att något var i görningen, gick hon på lådan igår.

Gustav blev väldigt glad över lägenhetsbeskedet och det kan man ju förstå, men han fick något sorgligt i ögonen när han insåg att han inte skulle bo med Korvas längre. Han har blivit riktigt fäst vid den lilla bebisen. Och hon gillar honom också. Ganska ofta skakar hon på huvudet åt olika saker. Det betyder nog ingenting speciellt, men hon verkar gilla rörelsen och det är ett sätt att kommunicera. Nicka kan hon inte göra. Om man försöker få henne att nicka genom att nicka själv, börjar hon hoppa istället. Men skaka på huvudet är hon bra på. Korvas och Gustav hälsar alltid på varandra genom att skaka på huvudet och det räcker med att hon får syn på hans fötter, när han är på väg ner för trappan, för att huvudet ska sättas i skakning.

Vi har kallat vårt lilla kollektiv för ”Mattisonborgen”, efter Lisas efternamn inspirerat av ”Mattisborgen” i Ronja Rövardotter. I början stred jag för att kollektivet skulle kallas för ”Pernikliskiborgen”, men det fick aldrig något fäste. Det lät inte lika snärtigt och saknade rövarreferenser, sade de andra. De gav inte ens med sig när jag kallade dem för rasister. Oavsett vad man väljer att kalla kollektivet, håller det nu i alla fall på att luckras upp.

Och inte ett öga kommer att vara torrt, när det blir dags för avsked.

Idag satt Korvasson och jag i väntrummet på BVC och läste lite i det gula häftet som man fyller i längd, vikt och huvudomfång i. Hon satt helt stilla i mitt knä och pekade då och då på lite siffror och sa ”titta”. Hon väser oftast fram ordet ”titta” men det betyder i alla fall titta, den saken är klar. Vi satt i kön för den öppna mottagningen och Korvas skulle få sin ettårsvaccinering. I den öppna mottagningen släpps man in i den ordning man kommer dit, vilket gjorde att jag kände en viss irritation när en annan familj körde om oss och gick in före. ”Visst är det här den öppna mottagningen?”, frågade jag kvinnan som satt bredvid mig. Men hon svarade att det var det inte, utan att det var på måndagar och torsdagar. På min handskrivna lapp från BVC står det ”öppen mottagning Mån – Tors”, så jag anser att mitt antagande om att den öppna mottagningen skulle vara öppen även tisdagar och onsdagar inte var helt orimlig, men vi fick vackert vända om. Jag som hade tänkt passa på att fråga om det fanns någon bättre salva än den vi använder mot hennes rödprickiga snippa. Det har hållit i sig i mer än en vecka nu, så idag fick hon krypa omkring naken på golvet, så att hennes underrede fick luftas ordentligt. Hon kissade naturligtvis på golvet, men till skillnad från i Ahlgrens fall så tror jag att det är något som kommer att gå över med tiden.

Idag hade jag ett telefonsvararmeddelande från en vän som bor i ett hus, som sa att de kanske kunde tänka sig att testa att ha Ahlgren hemma hos sig. Det vore en riktigt bra lösning faktiskt och då kan man ju fortsätta träffa henne ibland. Men det kändes så sorgligt och definitivt, när en eventuell lösning låg så nära, att jag inte ringde tillbaka. Imorgon ska jag göra det, men idag behövde jag smälta tanken.

Det kommer att bli tomt utan kissen.

Idag har jag varit hemma hos en kär vän och närvarat vid ett bodelningsförsök. Jag var där som moraliskt stöd, därför att min väns ex hade med sig ett moraliskt stöd. Det var riktigt infekterat och jag visste inte riktigt var jag skulle fästa blicken. Jag satt och ritade på ett papper och sa inte ett pip. Men det fanns heller inte särskilt mycket för mig att säga. Själva bodelningsförsöket gick åt helvete kan man säga. Det blir en riktig soppa när alla föremål ska dras fram och värderas. Och så finns det så mycket bakomliggande känslor att själva värderingen av ett föremål blir väldigt svår.

Jag minns att jag hittade en bodelningslista en gång, från mina föräldrars skilsmässa, i en av mammas pärmar. Jag antar att det inte var den gemensamma listan, utan mammas förslag på delning, därför att fördelningen var otroligt ojämn. ”jag tar bilen och pappa dammsugaren” o.s.v. Och varenda liten pinal fanns med, till och med skurhinken med tillhörande svamp. Jag minns också väldigt tydligt ett bråk som mina föräldrar hade om en sophink på toaletten. En sådan som man trampar på så åker locket upp. Mamma ville slänga den därför att hon tyckte att den var äcklig och pappa tyckte att om vi skulle slänga allt som mamma inte tyckte om så skulle vi inte ha någonting kvar. Det här bråket var ganska nära skilsmässan och den lilla sophinken fick nog vara symbol för en besvikelse över ett förhållande som höll på att gå åt pipan. Jag kan tillägga att den äckliga lilla sophinken levde kvar i många år efter skilsmässan. I mammas hem.

Alldeles nyss skrek Korvas till. Jag gick upp och stoppade om henne, satte i nappen och klappade henne på pannan, varpå hon tryggt somnade om. Och jag hoppas så innerligt att hon slipper vara med om den skit en skilsmässa innebär.

Man kan spekulera hur mycket man vill. Kanske är det alla omställningar och förändringar eller hormonrubbningar. Kanske är det en protest mot det ena eller det andra. Saken är den att någon gång får det vara nog och jag känner att nu har vi kommit dit, katten måste bort. Idag kissade och bajsade hon i Gustavs (inneboende) säng och det får vara droppen. Nu har vi haft Ahlgren i snart två år och ända sedan hon blev könsmogen för drygt ett år sedan har vi haft problem. Det har funnits bättre och sämre perioder, men det har aldrig blivit helt bra. Steriliseringen hjälpte inte och det hjälpte inte att vi lät henne gå ute så ofta som möjligt. Och jag tror inte att några apelsiner eller något vitpeppar i världen kan få henne att sluta med sitt beteende. Katten måste bort.

Vi älskar Ahlgren, men pallar inte med detta bajs och kissinferno längre. Hade vi bott på ett sådant sätt att hon hade kunnat gå ut när hon ville så hade problemet inte funnits, men nu gör vi tyvärr inte det. Vi kan ju naturligtvis inte döda henne, det förstår ju vem som helst. Vi dödar inte katter i vår familj och Ahlgren är en av de mest speciella katter jag någonsin träffat. Men vi måste hitta ett hem åt henne som passar. Ett hem där hon trivs och där hon kan gå ut och bajsa när hon behagar.

Vem vill ha Ahlgren? Hon älskar vatten och är väldigt kelig och sällskapssjuk och enormt tolerant. Rena drömkatten för en barnfamilj!

Vem har en plats åt Ahlgren, eller känner någon som känner någon som har en plats åt Ahlgren?

Idag har vi firat Korvassons allra första födelsedag och hon var på toppenhumör hela dagen. Vi hade inte tänkt ordna något kalas, eftersom födelsedagsbarnet ännu inte har uppnått den grad av förståelse som krävs för att uppskatta ett kalas ordentligt. Men både farmor och farfar ville komma förbi, så vi ordnade en liten fika. Vi fick slita hårt på morgonen för att få vårt hem att se anständigt ut, då allt lämnats vind för våg igår kväll, till förmån för ordspelet. Farmor hade med sig en tårta prydd med jordgubbar, som Korvas fick suga på. Jordgubbarna alltså, tårtan tog vi andra hand om. Sockret får hon vänta med, så länge det bara går. Vi diskuterade bland annat hur länge man kallas bebis. De borde i alla fall kunna gå och prata innan de uppgraderas till barn. Jag tycker till exempel att min bebis är en bebis.

Sedan gav vi oss iväg på picknick i Vanadislunden. Lisa, våra två inneboenden, Korvas och jag. Vi serverade gröt åt Korvasson, medan vi andra slukade i oss baguetter med rostbiff och potatissallad. En picknick är en riktig drömtillvaro för en bebis. Alla sitter på marken, på samma plan som bebisen och det finns hur många saker som helst att leka med. Knivar, kaffekoppar, ölburkar, potatissallad och solglasögon, för att nämna några.

Jag beslutade mig för att jag mycket snart måste raka mig och att jag då ska spara skägget och göra en päls av det till ett gosedjur åt Korvas. Det kan bli hennes födelsedagspresent från mig. Det kanske inte ens behöver vara ett djur, utan bara en boll med hår. En skäggboll. Och när jag är bortrest kan hon lätt förnimma känslan av sin faders kyssar, genom att gnugga sig mot skäggbollen. Sverker (inneboende) tyckte att det lät sinnessjukt och äckligt.

Men vad är det för äckligt och sinnessjukt med en faders kyssar, tänkte jag.

Sjukt är ordet. Vi viger våra liv åt ett ordspel. Lisa och jag kom hem efter en fin dag ute i vårsolen.Korvasson fick en ny mössa (en solhatt) och Lisa och jag blev bjudna på lunch av min moster. Men så fort vi kom innanför dörren började vi spela ordspelet. Oavbrutet fram till nu har vi suttit klistrade vid spelet, med ett litet avbrott för mat. Hur ska man ta sig ur den här fällan? Det finns ingen bot. Eftersom det frågades i kommentarerna om vad spelet hette så ska jag berätta: Det heter ”word battle” och finns på sajten King.com.

Jag trodde att bloggen var min drog, men likt andra narkomaner testar jag allt jag kommer över och just nu är ”word battle” mitt heroin.

Katten har bajsat i lådan för första gången på mycket länge. Förmodligen var det hennes present till Korvasson som fyller ett år imorgon. Någon annan förklaring kan jag inte se. Nu är det i alla fall läggdags och alla klagomål gällande inläggets brist på substans, hänvisar jag till King.com.

De får fan stå till svars för vad de har gjort med mig.

Jaha, tillbaka i vardagslivet. Idag var det babysim och Korvasson låg som vanligt och flöt, utan att röra en fena. De andra bebisarna går och står på land och sprattlar och sparkar i vattnet. Korvas sitter på land och flyter i vattnet. Nu är det väldigt mycket pappor i gruppen. Så många att det blir kö till duscharna. Och när alla duschar samtidigt så hoppar värmen än hit än dit. Ena stunden fryser man ner sin bebis för att skålla den i nästa. Men idag gick det för sig att sätta ner Korvas på golvet i duschen, det är inte varje gång. Och det underlättar själva tvagningen av sig själv betydligt.

För tillfället har vi två inneboenden hos oss och alla i hushållet, utom Fisen och Korvas, har fastnat i ett spel på nätet, där man tävlar mot andra i att bilda ord. Det är som en drog. Faktum är att jag hastar nu med bloggen bara för att kunna gå tillbaka och spela några omgångar till. Bara en gång till, tänker man och så har det plötsligt gått flera timmar.

En annan sak som fascinerade mig mycket idag var hur Fisen hann komma in genom ytterdörren, äta och förhandla om tiden för hemkomst (med negativt resultat för hennes del) och gå igen, på sju minuter! Och då hann hon diska sin tallrik också.

Otroligt imponerande.

Kära läsare av Korvasbloggen (om det nu finns några kvar), förlåt! Jag har sett det som min plikt att varje dag göra ett inlägg. Detta har jag gjort även de dagar då allt känts motigt och jag egentligen inte har haft något att säga, så att bloggen ska leva kvar till dess att det känns bra igen. Kontinuitet är viktigt. Men nu har jag vanvårdat min blogg genom att inte skriva under två dagar och det känns inte alls bra. Förklaringen är att jag har jobbat två dygn i sträck och verkligen inte haft möjlighet. I förrgår sov jag i fyrtiofem minuter på en soffa i en studio, för att vakna och jobba ett dygn till. Och när jag kom hem klockan sex i morse, kände jag att jag helt enkelt var tvungen att sova ett par timmar innan jag skulle gå upp med Korvas. Jag lovar på heder och samvete att det ska bli bättring.

Som ni förstår har jag en liten lucka på ett par dygn, när det kommer till vardagshändelser i hemmet och har därför inte mycket att komma med idag heller. Sova ska jag också strax göra.

Men jag vill passa på att tacka för alla fina tips jag fått om hur man gör en katt rumsren. Blomkrukorna hemma är nu fyllda med vitpeppar och citronkoncentrat och apelsinskal mm. Eftersom katten fortsatt bajsa i dem ändå, så har andelen ”kattbekämpningsmedel” börjat överstiga mängden jord i krukorna, så snart kommer jag att behöva fråga hur man får en blomma att leva på peppar och apelsin. För två dygn sedan bajsade Ahlgren i trapphuset igen. Denna gång mitt i trappan. Lyckligtvis var det vår inneboende som hittade korven och inte någon granne. Det här måste vara ett hopplöst fall, jag kan inte tro något annat. Därför tvingas jag nu ställa frågan:

Vilken är den snabbaste, effektivaste och mest smärtfria (önskvärt men inte nödvändigt) metoden att ta livet av en katt?

Livet står på paus nu och sätts igång igen om några dagar. Egentligen är det ju ingen paus, men jag märker att det ofta är så jag ser på det, när jag jobbar sena kvällar. Men jag tycker inte om att jag ser på det på det sättet. Jag vill inte ha några pauser i den bemärkelsen, men om ett par dagar är jag tillbaka. Jag drömmer om fina stunder med Korvasson och att det ska bli lite tid över till att läsa en bok. Det var flera veckor sedan nu, som jag läste någonting och det tycker jag inte om. Det blir mycket svårare att skriva själv då också.

Jag pratade lite kort med Lisa i telefonen idag och då hörde jag Korvas i bakgrunden. Hon lät ganska grinig, men jag blev ändå avundsjuk, det kändes helt plötsligt mysigt med barnskrik. Jag har hört att bebisar tror att man försvinner för alltid varje gång man går. Jag vet inte när det upphör och de börjar förstå att folk ofta kommer tillbaka, men tänk om Korvasson tror att jag försvunnit för gott.  Tänk om det dessutom inte rör henne i ryggen, så länge det finns någon annan där, som ger henne mat och kärlek. Det är ju förjävligt i så fall. Jag vill helst att hon väntar på mig, kanske att hon har lite tråkigt emellanåt, men att hon fogar sig och tänker att ”ja, ja, pappas liv är på paus nu, men snart är han tillbaka och då blir det kul“. Ja, så får vi hoppas att hon tänker.

Annars hade man ju lika gärna kunnat skaffa en katt.

Fisen hade ställt klockan på halv nio och jag var uppe tidigare för att förbereda lite, sätta på ugnen och ta fram ingredienserna. Lisa fyllde nämligen år idag och då hör det till att vi gör en tårta och lite kalasstämning på morgonen, innan vi väcker födelsedagsbarnet. Jag bakade en kladdkaka som Molly dekorerade med små silverkulor i formen av ett hjärta. Det var samma burk med silverkulor som jag köpte den första födelsedagen för Lisa, som jag var med och firade. Då var Fisen en riktigt liten skit, som instruerade mig precis om hur det skulle gå till när man skulle fira hennes mamma. Hon var uppspelt kvällen innan och hade svårt att somna. Då bakade vi ingen tårta, men jag lyckades i sista sekund få tak på en köpetårta. Det var den minsta tårta jag sett i hela mitt liv men den kostade tvåhundrasextio kronor. Jag trodde att damen i kassan skämtade, då tårtan inte var större än en semla. Men hon skämtade inte och den sena tiden på en söndag gjorde att jag inte hade något val. Till tårtdistributörens försvar var det en riktigt lyxig och mäktig liten tårta. Molly hade heller aldrig sett en så liten tårta, men hon godkände den till slut, efter att jag hade berättat hur exklusiv den var.

När kakan var klar blåste vi upp några ballonger och hängde upp lite serpentiner, som jag hittade i en kartong märkt ”kalas”. I samma låda fanns det även några partyhattar. Och eftersom det här var Korvassons allra första födelsedagsfirande av sin mamma, så ansåg vi det vara på sin plats med en hatt, även för hennes del. Sen tågade vi upp, i våra hattar, till Lisa och sjöng.