Jag har gett mig själv ledigt från bloggandet ett par dagar, såhär i juletid, vilket ni säkert har märkt om ni varit inne och tittat. Känslan att bara ge fan i att öppna en dator på hela dagen var faktiskt ännu mer tillfredställande än jag föreställde mig.

Men det finns alltid en liten röst inom mig som ropar att jag borde ju skriva någon liten rad i alla fall, och för att kväva den rösten helt vill jag passa på att tala om att jag tänker förlänga min ledighet med några dagar. Det passar bra, för Korvas och jag ska ut till pappas land där uppkopplingsmöjligheterna ändå inte är något vidare.

Så med denna suddiga bild av två julsystrar säger jag på återseende, och hoppas att julen har behandlat er väl såhär långt.

Så länge jag har känt Lisa har vi haft skilda uppfattningar om huruvida det finns någonting som slår ”stjärnstopp”, och Lisa har alltid hävdat att man kan säga ”sandkorn”.

”Vadå ’sandkorn’, vad snackar du om!?”, sa jag första gången jag hörde det, men när Lisa stod på sig blev min hållning mer ödmjuk. Jag är ju trots allt nästan sju år äldre än henne. Möjligen kunde ”sandkorn” ha uppstått på marknaden efter att jag hade uppnått den ålder då man inte brukar ”stjärnstopp” lika frekvent. Dessutom växte vi upp i olika områden, det kunde ju ha varit en geografisk företeelse tänkte jag.

Men eftersom Lisa har kvar många vänner från barndomen var det ju inte svårare än att jag frågade dem, för att få klarhet i saken.

Det var föga förvånande att inte de heller hade hört talas om att ”sandkorn” över huvud taget existerade i det här sammanhanget, men desto mer förvånande var att Lisa fortsatte att, år efter år, strida för sin sak. Utan att en enda människa i hela världen någonsin har bekräftat det. 

Igår blommade bataljen upp igen och då slog det mig att bloggen kanske kunde vara den plattform som behövdes för att vi en gång för alla skulle kunna avgöra den här saken.

Så om någon av er har någon som helst kännedom om uttrycket ”sandkorn”, så är det dags att kliva ut i ljuset nu.

Tänk att det fortfarande pirrar ibland när jag ska hämta Korvas på dagis. Jag skyndar på de sista stegen och undrar hur hon ska möta mig. Om hon ska komma springande mot mig med öppna armar, eller ignorera att jag kommer därför att jag kommer mitt i någon viktig händelse…

Läs krönikan här!

Jag vet att jag försummar bloggen och det är jag ledsen för. Men jag har helt enkelt inte haft tid.

Hade jag haft tid hade jag tagit bort sista raden i texten i den bifogade bilden, i photoshop, för att förstärka den komiska effekten. Men hur skulle jag hinna det, när jag inte ens hinner blogga?

Det fick mig hur som helst att skratta när jag googlade efter en text och stötte på det här på vägen.

På dagis fick jag frågan av en av Korvas vänner om jag ville ha en kissbulle eller en bajsbulle. Som ni säkert förstår hade jag svårt att välja och drog därför ut på svaret.

”Då får du båda smakerna”, sa flickan och höll fram sin hand framför munnen på mig.

Det var generöst tycker jag.

Jag går igenom lite bilder och hittar den här från förra helgen då vi var i Sundsvall och hälsade på Lisa.

Vi ser nog på bilden med lite olika ögon, ni och jag, skulle jag tro. Endast ett tränat öga upptäcker de detaljer jag tänker på. Då menar jag naturligtvis inte att era ögon är mer otränade än mina rent generellt, men när det kommer till huvudpersonerna i den här bilden vågar jag påstå att jag har ett stort försprång.

Där ni ser en fin bild på en mor och hennes barn, ser jag svart på vitt det jag alltid har vetat men saknat fotografiska bevis för. Nämligen det att oavsett vem Lisa delar viloplats med gör hon vad hon kan för att knuffa ner personen från sängen.

Den här veckan är det sannerligen inte mycket som har blivit som jag har tänkt mig. Om veckan inte svingar upp sig rejält ikväll och i helgen blir jag tvungen att bokföra den som en svart vecka, och det vill jag naturligtvis inte. Det vore dessutom att dra ner de ljusglimtar som trots att har ägt rum i skiten, vilket inte vore rättvist mot dem. Men jag har goda förhoppningar om att slippa det.

Min största fundering nu är vilken tid jag ska hämta Korvas. För några dagar sedan anklagade hon mig för att ha hämtat henne för tidigt. Det var egentligen inte tidigare än vanligt, men jag undvek att blanda in den aspekten för att inte röra till det fullkomligt. Det var milda anklagelser förvisso, men de förmedlades ändå med den tydliga avsikten att informera mig om att hon måste hinna bli klar med dagis innan jag kommer. Det var en ny problematik för mig.

Och hur vet man egentligen när det är?

Jag ansträngde mig verkligen för att vara en entusiastisk förälder, trots att oddsen var emot mig. Det var mörkt och kallt ute och jag var på uselt humör, och ändå gick jag med på att stanna kvar på gården och leka kurragömma med Korvas…

Läs krönikan här!

När vi hade lämnat Luciafirandet bakom oss och promenerade gatan fram hand i hand, berättade jag för Korvas att vi skulle handla i den jättestora affären. Det är så vi skiljer affärerna åt när deras namn inte bringar klarhet. Den lilla, den stora och den jättestora. Om inte det heller är tydligt nog så tar vi hjälp av annat – den lilla är den vi brukar stanna kvar och fika på en frukt i, den stora är den som ligger vid dagis och den jättestora är den som har en mjukistiger som har en hel tunna med gratis bananer till barn.

Den förtjusande tigern till trots är det ganska ofta Korvas inte vill gå till den jättestora affären. Kanske för att den ligger längst bort och kräver mer av hennes trötta ben, jag vet inte.

Nu började hon hur som helst protestera och säga att hon ville gå till den stora affären istället, den vid hennes dagis. Jag svarade att jag förstod att hon ville det, men att nu skulle vi inte göra det, för vi skulle gå till den jättestora, och då satte den igång, den gamla visan.

”Men jag vill gå till den andra affären!”

”Ja, jag hör att du vill det, men vi ska inte det idag. Vi ska handla saker som är bättre att handla i den jättestora affären.”

”Men jag vill gå till den andra affären!”

”Jag förstår att du vill det, men vi ska inte göra det idag.”

”MEN JAG VILL GÅ TILL DEN ANDRA AFFÄREN!”

”Ja, jag hör att du vill det, men vi ska inte göra det idag, och det hjälper inte att skrika.” 

”MEN JAG VILL GÅ TILL DEN ANDRA AFFÄREN!”

”Men du, det är faktiskt inte du som bestämmer vilken affär vi ska gå till.”

Då börjar hon skratta, mitt nyss så arga barn. Inte ett tillgjort skratt utan ett gurglande jätteskratt från magen. Som att hon aldrig i hela sitt liv har hört ett så komiskt påstående som att det inte är hon som bestämmer.

”Joho”, säger hon och fortsätter att skratta.

”Nehej”, säger jag som också har börjat skratta.

Och så går vi så, skrattande på väg mot den jättestora affären, helt oense om vem som bestämmer.

Sannolikt tack vare min gula mössa fick Korvas syn på mig direkt i vimlet av frusna föräldrar som kommit till gården på dagis för att se luciatåget. Hon sken upp som en sol och vinkade och besvarade mina slängpussar, och jag blev varm i hela kroppen av att se min lilla pepparkaksunge.

Samtidigt kom ett meddelande från Sundsvall tillsammans med en bild där man tydligt kan se att anhängarna av pepparkaksrevolutionen har klättrat uppåt, både i landet och i åldrarna. Meddelandet var kanske lite väl formellt, men jag blev glad ändå.

–      Det här hade aldrig varit möjligt utan generösa bidrag från Korvasbloggens läsare, hälsar Lisa Mattisson, mamma till Molly och Korvas och flickvän till den älskvärda pappabloggaren Daniel Pernikliski.