När Korvas och jag åker buss tittar vi en hel del på varandra. Hon kollar då och då att jag är kvar och jag kollar för att försäkra mig om att hon mår bra och för att jag tycker om att bara titta på henne. Men utöver det tittar vi också på de andra människorna i bussen. Jag smygtittar och hon stirrar ogenerat på vem hon vill. Hon lär sig för livet och det gör hon rätt i. För i min ålder är det inte okej att stirra och hon gör klokt i att ta tillfället i akt att fullkomligt glo hål i huvudet på folk, så länge hon har chansen. Hon studerar dem, en och en, in i minsta detalj. Hon sitter lugnt och stilla och bara stirrar, och ur hennes lilla näsa bildas en bubbla av snor vid varje utandning. Oftast är hon tyst eller gör något långt entonigt läte, men ibland ropar hon åt dem, utan att vika undan blicken. Själv är jag förpassad till att tjuvkika i reflektionerna i fönstret.

En gammal flickvän till mig upplyste mig en gång om att jag hade ett mycket klumpigt knep (som jag själv var omedveten om) när jag tjuvkikade på någon. När det fanns risk för att den jag stirrade på skulle upptäcka mig så vred jag tydligen på huvudet, så att det skulle se ut som om jag tittade bort. Men samtidigt som jag vred på huvudet, höll jag kvar blicken vid mitt offer och fortsatte titta på den i ögonvrån. Det kanske funkar på långt håll men jag misstänker att det, i de allra flesta fall, bara får mig att framstå som en idiot. Korvas har sin ålder att skylla på, men vad har jag för ursäkt? Ingen. Därför tränar jag nu på att få bort det där och försöker få med mig ögonen när jag vänder på huvudet. Istället håller jag mig till reflektionerna och förlitar mig på hörseln, för öronen är det inte lika lätt att läsa av.

Och finns det något som heter öronvrån, så är det i den jag lyssnar.

Korvas har utvecklat en passion för bönor. Det är ännu oklart om det gäller alla sorter, men hon är med säkerhet överförtjust i de svarta. När hon väl hade fått smak för de små skatterna gick hon inte att stoppa. Hon skrek vid matbordet, trots att hon själv redan hade ätit, ända tills en ny böna placerades framför henne. Plötsligt förlorade allt annat runtomkring henne sin mening. Kvar fanns bara hon och bönan. Långsam som en sengångare men med orubblig målmedvetenhet stäckte hon sig efter den svarta bönan. Hon påminde om en robot på en fabrik, som rör sig långsamt men med millimeterprecision, och med ett perfekt pincettgrepp plockade hon upp den och förde den tillbaka. Munnen öppnade hon en lång stund innan den lilla handen var framme. Och så stoppade hon in tumme och pekfinger i det öppna gapet, släppte bönan, tog ut handen, tuggade och svalde. Och inom kort ropade hon högt efter en till.

När jag i förra veckan vaknade med en blåsa på handen, efter att under natten ha bränt mig på elementet, tvistade Lisa och jag om hur man skulle göra med brännblåsan. Hon sa att det var bäst att punktera den, medan jag trodde att det var bättre att behålla den ett tag. Den fick sitta ett par dagar, men såg ful ut och började klia och jag tänkte att jag nog ville punktera den i alla fall. Men då hade Lisa gjort en helomvändning och påstod nu att det var bättre att behålla blåsan, så jag lät den vara kvar ytterligare en dag.

Morgonen därpå kliade det ännu mer och min längtan efter att punktera den hade växt sig ännu starkare. Men nu hade jag alltså Lisas stränga råd emot mig. Jag var på det klara med vad jag gav mig in på, men såg min chans till ett alibi i Korvas. Jag visste att min blåsas likhet med en böna skulle väcka hennes begär. Vid ett obevakat tillfälle fångade jag Korvassons uppmärksamhet och höll fram min hand. Hennes blick gick inte att ta miste på, hon hade sett ”bönan” och hon skulle ha den. Den lilla handen med pincettgreppet lät inte vänta på sig och när inte bönan med en gång lättade från underlaget, nöp hon till och förvandlade blåsan till en blöt fläck.

”Du Lisa, Korvas rev sönder min blåsa”.

I torsdags snöade det när Korvas och jag var på promenad. I sin ljusblå overall under en lika ljusblå filt låg hon inbäddad och liknade en liten eskimå, med vagnen som sin igloo. Vi skulle gå till en ramaffär och hämta en tavla som vi lämnat in för att få glaset utbytt. För ett par veckor sedan fyndade vi två tavlor på auktionskompaniet, men glaset i den ena var sprucket. Hon somnade nästan direkt i vagnen och jag tog långa omvägar i Birkastan för att låta henne sova. För stannar man och går in någonstans vaknar hon direkt, det slår nästan aldrig fel. Efter en knapp timme öppnade jag dörren till ramaffären, varpå Korvasson vaknade.

Lisa var på arbetsförmedlingen för att skriva in sig och uppskattade att det skulle ta cirka tjugo minuter tills det var klart, så vi stämde träff på ett fik på Norrtullsgatan. Vi var först på plats och Korvas fick mat och sedan satte jag henne i en barnstol bredvid mig. Lisa meddelade i ett sms att det var fem personer före henne i kön på arbetsförmedlingen. Som förströelse gav jag Korvas en hopvikt plastpåse som hon med förtjusning började leka med.  Jag hade mitt kaffe och hon sin plastpåse och så satt vi så i tysthet och ingen av oss krävde något mer än den andres sällskap.

När hon tillslut började bli lite rastlös lekte jag med henne och gömde påsen under min hand. Hon sträckte sig så långt hon kunde över bordet och välte bort min hand och fann till sin stora glädje att påsen låg där. Efter många sådana övningar lurade jag henne och lade dit handen utan påse under. Hon upprepade sin rörelse och blev genuint förvånad när inte plastpåsen var där. Korvas pappa var en stor trollkarl som förbluffade sin publik gång på gång. Jag tänkte att i framtiden kommer det att bli svårt att upprätthålla min status som magiker. För det ställer inga större krav på fingerfärdighet, när ens publik utgörs av en bebis.

Efter en timme och tjugo minuter meddelade Lisa att det nu äntligen var hennes tur i kön. Chansen till en fika var nu förbi för hennes del, men vi skulle mötas vid caféet och promenera därifrån tillsammans. I en timme och tjugo minuter hade min bebis suttit nöjd till bords, som den mest perfekta fikakompisen och beundraren av mina tricks. I väntan på att Lisa skulle komma och med vetskapen om att mina dagar som magiker var räknade, tänkte jag att det är lika bra att passa på.

Att trolla skjortan av sitt barn så länge det varar.

Första gången jag lade märke till att barnprogramsfigurerna ”Teletubbies” över huvud taget existerade var 1997, när jag flyttade till London. Jag såg dem på en gigantisk reklamskylt och ryggade tillbaka i förskräckelse vid åsynen av dessa äckliga monster. De gjorde mig rädd och jag tänkte att vore jag yngre skulle jag gråta och skrika och be någon jaga bort de hemska figurerna. Jag kände instinktivt att jag hatade Teletubbies. Deras glada men livlösa ansikten fick mig att tänka på de klassiska rånarmaskerna i clownutförande, med sina frusna, onda och obehagliga leenden. Sedan dess har elva år förflutit, då jag har tänkt väldigt lite på Teletubbies, nästan ingenting faktiskt. Och varför skulle jag det? Nu är jag dock beredd att ompröva min tidigare dom mot figurerna, då Korvasson tycks älska dem helhjärtat.

Korvas och jag fick vara själva ikväll, för Lisa skulle iväg på födelsedagsfirande och Molly hade bestämt sig för att sova över hos en kompis. Hon blev lite grinig när det började närma sig läggdags och jag tänkte att vi testar att kolla in något litet klipp med Teletubbies på youtube före kvällsmålet. Vilken succé! Den griniga lilla bebisen var som bortblåst och istället helt uppslukad av dessa dansande miffon. Det var som om tid och rum upphörde att existera och hon följde med i varenda liten rörelse. Hon satt i mitt knä och andades tungt och de små händerna klämde försiktigt på mina armar. Jag njöt av närheten och tänkte att kan Teletubbies skänka oss sådana här underbara små stunder, så är jag villig att förlåta dem.

Kanske kan jag med tiden till och med lära mig att tycka att de är gulliga.

Korvas hette inte Korvas när hon låg i magen. Hon hette Harry och Harry-Vladimir och Giovanni, bland annat. Vi hade lättare att komma på tjejnamn än killnamn när vi funderade och jag tror att det var därför alla arbetsnamn var killnamn. Så att de fick genomgå en testperiod, så att säga. Giovanni är det viktigt att uttala på rätt sätt, ganska aggressivt ska man betona a:et “GiovÁnni” för att det ska bli rätt. Om man uttalar Giovanni på ett slätstruket sätt kan det lika gärna vara.

Men arbetsnamnen är viktiga. Man etablerar en relation till barnet genom att ge det ett namn. Det spelar ingen roll om namnet är det ”rätta” eller om det är ett namn förknippat med ett annat kön, huvudsaken är att det är ett namn. För var person har ett namn och ger man ett namn åt den ofödde, blir det mer en person istället för en hemlig och anonym varelse.

Även om hennes tilltalsnamn är Korvas så heter hon ju Edith på papperet. Edith Moa Harry. Det känns demokratiskt och fint på något vis. Lisa kom på Edith, Molly kom på Moa och jag kom på Harry, alla fick sina namn representerade.

Edith är efter Edith Piaf och Edith Södergran. En fransk passionerad sångerska och en finlandssvensk poet, inga dåliga referenser det. Vems efternamn hon skulle få fick vi bråka lite om. Jag vet inte om jag egentligen bryr mig så mycket men min linje gick ut på att det bara fanns sex stycken Pernikliski (nu finns det sju) i hela världen och att det var betydligt större risk att det namnet skulle dö ut än Mattisson. Lisa tyckte att min systers barn gott kunde räcka som arvtagare av namnet. Jag kallade henne rasist och använde mig av alla tjuvknep jag kom på, men det argument som fick henne att till slut faktiskt ge sig var att hon ju redan hade ett barn som bar hennes efternamn. Skulle hon vara så girig att hon krävde två namnarvingar i rakt nedstigande led och lämna mig lottlös? Nej, Pernikliski fick det bli. Nu heter Hon: Edith Moa Harry Mattisson Pernikliski.

Namnet Pernikliski har ökat lavinartat de tre senaste åren. Klanen har byggts på med över hundra procent. Annikas (min syster) två barn och Korvasson. Utöver det bytte Ola (Annikas man) Pettersson mot Pernikliski, när de gifte sig. Över en natt gick han från svenne till invandrare. Får se om han ångrar sig om han måste söka jobb någon dag och hans ansökan automatiskt hamnar i högen ”personer med tveksam härkomst”.

Om vi mot förmodan skulle få ett barn till så MÅSTE det också heta Pernikliski eller så måste Korvasson också byta namn till Mattisson. Konstigt och löjligt tycker jag. Myndigheterna kan själva ha en massa idiotier för sig och det är tydligen okej och bara att finna sig i, men när det kommer till att låta familjerna bestämma själva vad deras barn ska heta i efternamn så tar det stopp. Det går sannerligen inte för sig.

Jag tror att det är lättare att ge sitt barn förnamnet “Bajskorv” än det är att vinna en strid mot myndigheterna om vilket efternamn hon ska ha.

Jag har skrivit mina anteckningar på engelska därför att min forskning kan komma att få betydelse internationellt. Det är ingen idé att försöka översätta då jag har använt ett medicinskt språk med många krångliga tekniska termer som är svårbegripliga för en vanlig lekman. Det väsentliga i sammanhanget är att jag i mina studier har fått bekräftat vad jag länge har misstänkt.

Nämligen att Korvassons har mina öron.

När det nya året bara var fem dagar gammalt var min syster och hennes man gladare än på länge. De hade äntligen lyckats få sin yngste son att sova på nätterna och de upplevde att de hade fått livet tillbaka. Lyckan visade sig vara kortvarig då han började trixa igen efter några dagar. Tydligen sover han extra dåligt när det är fullmåne och till och med halvmåne. Det låter ju lite flummigt det där, men många har svårt att sova när det är fullmåne. Jag har också upptäckt att vissa sömnlösa nätter har sammanfallit med fullmåne. Det kan ju såklart vara tillfälligheter, men varför inte. Bara för att man vet väldigt lite om någonting behöver det inte vara flummigt. Det är ju stora dragningskrafter man har att göra med. Och kan månen, med hjälp av solen, lyfta hela havet när det är flod borde det vara en baggis att lyfta en människa ur sömnen.

Korvas har hittills varit likgiltig till om det är fullmåne eller inte. Vi har haft en oförskämd tur med ett barn som sover. Redan efter en månad, när hon fick sova i sin egen spjälsäng började Korvasson att sova hela nätter. De första månaderna vaknade hon en gång per natt för att äta, men snart sov hon hela nätterna. Eller sov och sov, hon vaknade nog ganska ofta men låg och babblade lugnt för sig själv en stund och somnade sedan om. De senaste veckorna har hon varit lite bökigare och ganska ofta börjat skrika när man lägger henne i sängen och så har hon oftare vaknat och skrikit på natten. Visserligen har hon varit snorig rätt länge, men det känns som om det är något annat i görningen också. Jag antar att hon har blivit medveten om att hon blir lämnad ensam i sitt rum och så har hon förstått att hon kan påverka det genom att skrika. Det fungerar fortfarande relativt bra men jag hoppas att det utvecklas åt rätt håll, när förkylningen har lagt sig.

Eftersom jag ofta skriver på nätterna är det lite avgörande. Jag kan klara mig på ganska lite sömn. Får jag sova sex timmar mår jag fint och jag klarar mig hyfsat på mindre. Men då måste det vara god sömn. Tre- fyra timmar som avbryts flera gånger av skrik och tillfällen när man måste gå upp och klappa på henne och stoppa i nappen, räcker inte på långa vägar. Hade det inte varit så väl att vi är två och kan turas om att gå upp med Korvas på morgonen hade det varit ohållbart. Nu kan jag vara skittrött varannan dag och bara lite trött varannan.

Men jag känner att min framtid som nattbloggare hänger på en mycket skör tråd.

De första dagarna i Korvas liv lät jag ingen annan byta blöja på henne. Jag lade en stolthet i att jag var den enda människan i världen som visste hur det var att byta blöja på Korvasson. Ingen kunde slå mig på fingrarna på det området, inte ens Lisa. Dessutom var jag ivrig att sätta igång med att faktiskt göra någonting. Det kan låta banalt, men det kändes skitviktigt. Lisa hade ju haft en otroligt viktig uppgift i nio månader och jag hade gått vid hennes sida som nån sorts jävla sidekick. En pajas. Visserligen en pajas som försökte göra vad han kunde för att underlätta saker, men i ärlighetens namn är det ju inte så mycket man kan göra. Man skulle kunna säga ”det gör ingenting” när hon är ledsen över att hon inte kommer i sina kläder och känner sig klumpig. Men vadå ”det gör ingenting”, vilken jävla skymf! Jag skulle bli skitupprörd om min kropp förändrades så brutalt på så kort tid. Annars är det ju mest praktiska saker och utomkroppsliga fysiska bördor man kan hjälpa till med. Men när det kommer till bärandet av själva barnet, med alla medföljande hormonsvängningar, är hon helt ensam. Jag kände mig i och för sig också utanför och ensam i min roll som pajas och frustrerad över hur lite jag kunde göra, och avundsjuk över en närhet till barnet som inte jag kunde uppleva.

Men när Korvasson väl var ute var det andra bullar. Lisa fick vara chef över maten och jag över blöjbytena. Vid skötbordet upptäckte jag en helt ny sorts stress som gick rätt in i skelettet. Lilla Korvas skrek ibland så att jag svettades och trodde att jag skulle svimma. Men är man chef får man stå ut med lite blåsväder och jag härdades ganska snabbt. Senare när vi kom hem och hon skulle äta på nätterna, gick jag upp och hämtade henne och gav henne till Lisa för att sedan somna om en stund och när hon hade ätit klart bytte jag blöja på henne.

Efter några månader slutade hon att vakna och vilja äta på natten. Vissa hävdar att man ska väcka dem då och mata dem, men det tror jag inte ett skit på. I alla fall inte om de äter bra på dagarna och går upp som de ska. Om någon skulle väcka mig mitt i natten, när jag sov som skönast, och påstå att det var dags att äta, skulle jag nog klippa till den mitt på nosen.

Och då är jag inte särskilt våldsam av mig.

När man en gång har lyft på locket till döden är det svårt att lägga på det igen. Och min mamma är ju liksom död hela tiden, så det är ett ständigt aktuellt ämne, och ett mer beständigt ämne än livet faktiskt om man tänker på det. En gång död, alltid död, medan livet skulle kunna beskrivas som en transportsträcka mot döden. Eller som en lärorik resa på vägen mot ljuset i tunneln, om man är lagd åt det hållet. Jag är nog mer transportsträcketypen, vilket inte motsäger att jag helst är med om en lång och händelserik transportsträcka. Det är klart att om man ser bortom individen och till alla människors samlade levnadsår så är livet mer beständigt än döden, eftersom det föds nya människor hela tiden. Men när planeten har blivit för varm och brunnit upp så kommer döden att besegra livet med hästlängder, oavsett hur man räknar, den saken är klar.Tänk om fler människor skulle sträva efter evig död istället för evigt liv, då skulle det bli vinst varje gång. En annan sak som är säker är att om man vill läsa Korvasbloggen så får man nog vackert finna sig i att det kommer att snackas en del om Korvassons döda farmor.

Men detta inlägg är ingen snyftare minsann, utan ett glädjens och tacksamhetens inlägg. För även om Korvassons farmor har satt sin sista potatis, och det i sig är förjävligt, så innebär det på intet vis att hon inte har någon farmor. Nej, det är nämligen så att min moster har blivit hennes farmor. Korvas har fått det angenäma privilegiet att byta sin ”farsmoster” eller ”farmorssyster” (ni ser, det finns inte ens något bra namn) mot en farmor och det är inget dåligt byte det. Det är ett riktig kanonbyte och hon är en kanonfarmor! Vi träffas ofta och går på långa promenader och tittar på utställningar och fikar och äter lunch och hittar på både det ena och det andra. Och det är vi väldigt lyckliga för, både Korvasson och jag.

Farmor är död! Länge lever farmor!

Lisa var hela tiden säker på att det var en flicka vi skulle få, för i hennes släkt föds det nästan bara flickor. Någon annan sa att det är mannens gener som bestämmer vilket kön det ska bli. Jag vet inte vad som är sant, men det är ganska intressant. I så fall kanske det skulle innebära att kvinnorna i Lisas släkt dras till en typ av män med en benägenhet att få flickor. Och då bestämmer ju de, om än indirekt, vilket kön det ska bli i alla fall.

Lisa ville inte att vi skulle ta reda på vilket kön det var, men jag tänkte lite annorlunda. Barnmorskan kan ju se vad det är för kön och för mig kändes det inte riktigt rättvist att hon skulle veta vad det var för kön på mitt barn och inte jag. Dessutom får man ju lite mer tid att fundera på namn. Vi beslutade oss för att om barnmorskan frågade om vi ville veta så skulle vi ta reda på det och annars inte.

I receptionen innan vi kom in skulle man betala femtio kronor om man ville ha med sig en bild från ultraljudet. Jag tyckte skrockfullt att det kändes helt fel att betala i förskott, innan man visste om barnet verkade vara okej. Det är ju huvudsakligen därför man gör undersökningen och jag ville inte ta ut någon seger i förskott. Jag inser så här i efterhand att jag var rätt nervös att det skulle vara något fel på barnet eller att det inte skulle finnas något barn där över huvud taget. De köpte mitt argument och jag tilläts betala i efterskott.

Barnmorskan var en ganska trevlig men bestämd äldre dam. Hon undrade om vi hade funderat på namn och uppskattade inte alls våra lekar med namnen Moa och Harry Mattisson och deras likhet med författarna Moa och Harry Martinson. Hon berömde Lisa för sitt fina röda hår och när Lisa sa att det var färgat sa hon: ”Jo, men här ser man också att det är lite rött” samtidigt som hon skrapade lite snabbt med sin hand på Lisas könshår(!), som stack upp lite ovanför de nerkavlade byxorna. ”Jaha, då ska vi ta och titta på din flickmage”, sade hon sedan och smörjde in Lisas mage med en kall gelé.

I samma sekund som hon satte apparaten mot magen, dök bilden av en livs levande, pytteliten och otroligt aktiv bebis upp. Jag trodde knappt mina ögon. Det var alltså sant! Det fanns verkligen en riktig liten människa därinne, med halva min genuppsättning. Det var en omvälvande känsla och jag satt hela tiden och väntade på att hon skulle säga att det var något som var fel, men det gjorde hon inte. Man kunde till och med se det lilla hjärtat med sina fyra kammare och hur det pickade som bara den. Sedan sa barnmorskan: ”Nu vet jag vad det är, vill ni veta?” Vi tittade på varandra och skrattade lite och sa sedan att det ville vi. Då vände hon sig till Lisa och sade: ”Ja, vi är i majoritet om man säger så”.

Jag ville inte välja någon av bilderna som hon printade ut, jag ville ha alla. Om det nu fanns fyra kort på min ofödda bebis, så tänkte jag inte nöja mig med ett. Vi gick ut och betalade för bilderna. När vi passerade väntrummet tänkte jag att här sitter alla och är lika nervösa som jag var för några minuter sedan.

När vi kom hem kunde jag inte sluta titta på bilderna. Allt blir så mycket mer konkret när det finns foton att titta på och även om Korvasson fortfarande låg i magen så fanns det bildbevis för hennes existens och bilder ifrågasätter man inte på samma sätt, dem tror man på. Och om och om igen tänkte jag:

”Jag ska bli pappa, jag ska bli pappa”