Jag fick sovmorgon idag och väcktes av att Lisa och Korvas kom in i sovrummet, båda iklädda sina toppluvor. Det har blivit viktigt för Korvas att ha mössa, även inomhus. ”Bössa, bössa” säger hon om den ligger utom räckhåll för henne.

Sedan gick de in och badade och medan jag låg och vaknade till hörde jag plaskande ljud och glädjeskrik från badrummet.

Efter frukost började vi titta på Fanny och Alexander – det är julkänsla. Korvas var länge intresserad av filmen hon med, innan ögonlocken blev för tunga.

Så här fina var mina flickor i soffan.

Vi var på en liten förjul idag hos Korvas och Mollys morfar. Korvas fick en liten mjukishund som hon direkt förälskade sig i. Ett varmt leende från hjärtat spred sig över hennes ansikte då hon drog upp den ur pappret och tryckte den mot sin kind. Det var fint.

Hon gillar att klä ut sig Korvasson, den saken är klar. Hon hittade sin morbrors spindelmannendräkt och med lite uppkavlingar i benen så passade den riktigt bra. Flera timmar efter att hon normalt brukar ligga och sova sprang hon omkring i sin lånade dräkt. Med lite tur får hon ärva den när morbror har växt ur den.

 På dagis är det brandmansdräkten som gäller. När jag hämtade henne idag fick jag höra att de hade försökt erbjuda Korvas en polisdräkt istället, men det var nobben på den. Är man brandman så är man. Det duger liksom inte att komma till jobbet och så säger ens förman att ”du jag hittar inte din uniform idag, kan du tänka dig att vara polis istället?”. Vilken skymf. Så det var bara att leta fram brandmansdräkten för att ordningen skulle vara återställd. På jobbet slappnar hon aldrig av, inte ens på lucia – som sagt.

Och du Johnny, det är en pepparkakskaftan under och inte en klänning. Tänk Ebbot.

Det känns tungt nu och en stor tomhet infinner sig, som det så ofta gör efter att någonting har varit turbulent och sedan plötsligt tagit slut. All denna idolhysteri och plötsligt – ingenting. Det slår mig att det måste vara precis så här Eddie själv kände det, efter att han åkte ur idol. Tomhet. Och plötsligt blir det nästan kusligt hur Eddies och mitt liv vävs samman genom idol, Molly, Korvasbloggen och tomheten. Kusligt och svindlande.

Jag kunde inte motstå frestelsen att googla på idol-eddie och fann att Korvasbloggen, med inlägget om Molly och Eddie, dök upp som nummer nio. Jag får inte glömma bort att berätta för Molly imorgon om hennes höga placering. Hon har nog inte till fullo förstått vidden av sitt kändisskap. Lisa hade också googlat, visade det sig, vilket inte direkt förvånar mig då hon är en närmast manisk googlare.

Men jag undrar om Lisa vet att om man googlar på idol-Molly så kommer inlägget upp som nummer ett. Det är ju fenomenalt och kan inte tolkas på annat sätt än att Molly också måste vara en idol. Snart kommer jag antagligen att publicera bilder där Molly är den samlade, leende stjärnan som står sida vid sida med hysteriska pojkar med skrynkliga hakor och darrande läppar. Och googlar man på idol-Korvas är det också nummer ett som gäller. När jag ser det känns det som att jag har vunnit någonting, utan att riktigt veta vad. Som om det borde vara ett tecken på att framtiden är ljus.

Undrar om det var så här Eddie gjorde, dagen efter att han åkte ur idol – googlade? Jag tror det, det fungerar som någon sorts terapi.

Men när man googlade på idol-Daniel var det ingen munter statistik, inte för mig i alla fall, den platsen var redan upptagen av den ”riktiga” idol-Daniel. Men vi ska inte tala om idol-Lisa och idol-Sverker – snacka om att dragga på botten.

Jag skäms nästan över att säga det, men jag googlade till och med på idol-Ahlgren. Och hon bor ju inte ens här längre.

Och är en katt.

Kära läsare av Korvasbloggen, ni har lyckats!

Det var rörande att se hur många som ville vara med och vägleda Molly. Exakt hur varmt hennes hjärta har blivit är svårt att mäta och det är ingenting hon skulle berätta, men att det har värmts står utom allt tvivel. Och när det kommer till mitt så är det närmast i brand.

Det var ett stort nöje för mig, när Molly kom hem, att be henne sätta sig vid datorn och säga: ”Här Molly, är några kommentarer till dig som du borde läsa”. Då var det uppe i femtiotvå kommentarer och jag skulle precis natta Korvasson och tänkte att hon skulle få läsa dem ifred. Det sista jag hörde när jag lämnade rummet var: ”Nä fy fan Daniel!”. Men hon sa det med ett leende.

Och här är alltså bilden som ni har gjort er så förtjänta av att beskåda. Den är tagen i ett skede då de värsta gråtattackerna hade lagt sig, men då knäna fortfarande var svaga, varför Eddie måste hjälpa till att stödja henne när bilden skulle tas.

Alltså så här är det, jag skulle otroligt gärna skriva mer om Mollys möte med idol-Eddie. Jag skulle vilja skriva mycket mer om Molly över huvud taget, men vi lever i så helt olika världar och varje sak jag nämner om henne måste jag väga mycket noga. I hennes värld kan minsta lilla felsteg eller en ”ful” bild leda till en katastrof.

Men det finns en bild på Molly och Eddie som jag så otroligt gärna skulle vilja publicera, en bild som säger allt. Själv hade jag lämnat kameran hemma och kunde inte dokumentera ögonblicket, även om jag misstänker att jag inte hade gjort det i alla fall. Jag hade nog inte känt mig särskilt bekväm med att fotografera min styvdotter i den situationen. Uppriktigt sagt kände jag mig inte hundraprocentigt bekväm i situationen utan kamera heller, även om jag tyckte att det var roligt och rörande på något sätt. Men Mollys bästa vän var med och tog en bild, en bild som säger allt.

Under kvällen försökte jag övertala Molly om att ge bilden till mig och låta mig publicera den. Jag försökte till och med säga att det var viktigt både för Molly och för Eddie att bilden fick komma ut, men hon genomskådade mig omedelbart och sa skrattande ”men sluta Daniel”. Anledningen till att hon inte vill låta mig publicera bilden är att hon tycker att hon är ful på den.  Hon har ju just drabbats av en av de kraftiga gråtattacker som ett möte med idol-Eddie så ofta för med sig, och ser ut som om hon har sminkat sig som ”något jävla emo”, med rinnande mascara och allt. Mascara som den stackars Eddie förmodligen har slitit hårt för att försöka tvätta bort från sin tröja idag.

Saken är den att jag tror inte att hon är omöjlig (och jag tror heller inte att bilden skulle göra henne någon skada). Någon del av henne vill gärna se bilden publicerad, det märktes på hennes sätt att säga nej. Och hon är, som de flesta människor, svag för smicker och uppmärksamhet.

Kära läsare av Korvasbloggen, jag har en plan. En plan som jag inte kan genomföra själv utan behöver all hjälp från er som jag kan få. Den går ut på att om ni fullkomligt bombarderar Molly med vädjande kommentarer, så kommer hon förhoppningsvis att smälta och ge med sig. I bästa fall belönas ni med en bild på Molly och idol-Eddie och glädjen över att ha värmt en tolvårig flickas hjärta. I sämsta fall belönas ni ”bara” med glädjen över att ha värmt hennes hjärta.

Som jag ser det är det en win-win.

Nu är det många saker som rör sig i mitt huvud. Jag vill gärna blogga, men tiden är knapp och även om jag hade den skulle jag ha svårt att bestämma mig för ett ämne.

Antingen skulle jag skrivit om Korvassons luciatåg och hur hon hade propsat på att få bära sin älskade brandmansdräkt över pepparkaksdressen, vilket fick henne att sticka ut från avdelningens övriga pepparkaksbarn.

Eller så skulle jag skrivit om Mollys minst sagt hysteriska möte med Idol-Eddie. Om hur vi letade efter henne på Hjältegalan på Cirkus igår och hur vi fann henne därför att vi hörde någon, vilket senare visade sig vara Molly, skrika som om hon just blivit överkörd, eller bevittnat en fruktansvärd olycka. Och där fann vi henne i armarna på den stackars Eddie, i vars öron det förmodligen tjuter även idag.

Jag hade kunnat skriva om min frustration över att sista raden i mina inlägg ofta får en större teckenstorlek än övrig text, utan att jag har valt det själv och trots att det har samma antal punkter i utkastet. Det är i själva publiceringsskedet som det plötsligt inträffar. Det ser då ut som om jag försöker skapa någon sorts trumvirveleffekt med hjälp av teckenstorleken, vilket inte alls är min avsikt. Det vore ett billigt knep.  Och även om jag ibland försöker uppnå en sådan effekt, och förhoppningsvis även lyckas då och då, så vill jag att den ska kunna bäras fram med samma antal punkter.

Att den är stark nog att stå på egna ben, så att säga.

Någonting som liknar en julkänsla tog sin boning i min kropp idag. Och jag som trodde att jag var immun. Jag trodde att den sista lilla gnutta julkänsla jag hade kvar försvann samma år som min mamma dog. Men jag hade fel, någonting har legat och bubblat och väntat på det rätta tillfället att få komma ut.

När jag gick ner med Korvasson för trappan fick hon genast syn på den blinkande julgranen och sa ”tittaaa”. Hon sa det med stor förvåning och på ett sätt som om det vore en nyhet även för mig. Det slog mig att hon kanske förutsätter att vi slutar våra kvällar när hon slutar sina, och att jag därför måste bli lika överraskad som hon över den tjusiga granens mystiska och plötsliga uppdykande.

I hallen hade jag lagt fram hennes pepparkaksdräkt och tomtemössa, så att jag inte skulle glömma att ta med dem till dagis, till deras luciatåg. Korvas hittade tomteluvan och kom in i vardagsrummet och sa ”bössa” och satte den på huvudet och ställde sig för att beundra granen. Några minuter senare kom Molly nerför trappan och utbrast ”neej, ååå, tack”, med uppriktig glädje i tonen, och tog direkt upp sin mobiltelefon för att ta en bild.

Och det var här någonstans som julkänslan smög sig in. Två barn, ett med tomteluva och ett med puffigt, nysprayat och tuperat hår, som fann stor glädje i en blinkande gran. En julglädje som bytte plats med den vanliga morrande, trötta och ilskna morgonstämningen.

Vore jag inte gjord av sten om jag inte tillät mig ryckas med?

Vi är inte mycket för julpynt i det här hemmet, i alla fall inte Lisa och jag. Vi är kanske inte så mycket för julen över huvud taget. Med Molly är det dock annorlunda, hon vill att det ska kännas att det är jul hemma och hon var inte alls nöjd med den mistel som vi hängde upp förra året som enda julprydnad. Den hänger fortfarande kvar och är därmed aktuell igen, om än något medfaren, men Molly tyckte att det var futtigt, skruttigt och dåligt.

Nu har vi ansträngt oss lite, blivit mjuka och veknat. Alldeles nyss reste vi en plastgran och hängde upp några julslingor som får göra misteln sällskap. Och i morgon när fisen vaknar hoppas vi att hon ska känna en viss julefrid i sitt vanligen ganska arga morgonsinne.

Den uppenbara nackdelen är att vi genom detta kanske kommer att forma Korvasson till en person som också kommer att ställa en massa krav till julen.

Sist jag försökte berätta om Korvassons något skruvade nappbeteende kände jag att fokus förflyttades från själva ämnet till att riktas mot den skitiga tröja hon bar på bilden. En seglivad diskussion.

Nu har det gått ett antal dagar och många fler tröjor har hunnit förbrukas – somliga mer fläckiga än andra. Men hennes beteende rörande nappanvändandet har ändrats något. Hon känner fortfarande att hon måste ha tillstånd, men hon har blivit lite djärvare och mer utmanande och det är inte alls omöjligt att detta är ett steg mot att hon så småningom kommer att känna sig helt bekväm med att stoppa in nappen själv, när hon behagar.

Nu plockar hon upp nappen och håller den nära sin mun och säger: ”Munnen, munnen”. ”Ja, du får stoppa den i munnen” säger man då, varpå hon blir nöjd och stoppar in den direkt.

Det här var bara en kort redogörelse och jag har valt att inte blanda in några bilder som kan förvirra eller flytta fokus. Men jag kan på heder och samvete intyga att den tröja hon bar under dagens observationer var fläckfri.

Eller i alla fall ganska.

Jag ringde mormor idag och föreslog att Korvas och jag skulle komma dit och hälsa på. Hon blev jätteglad när jag ringde, sådär glad så att rösten skar sig och jag kände mig som världens ruttnaste människa som ringer och hälsar på henne så sällan. När någon blir sådär glad när man hör av sig är det ett tecken på att man hör av sig alldeles för sällan. Målet måste vara ett närmast slentrianmässigt ”nämen hej du”, för att veta att man är någon att räkna med. Jag är ingen att räkna med.

”Jo, jag tänkte ju när du inte hörde av dig på min födelsedag att nu vill han väl säga upp bekantskapen. Haha, nej men jag förstår ju att du har så mycket med ditt.” Och jag kände mig ännu vissnare, jag har inte alls mycket med mitt. Det tar fyrtiofem minuter att åka kommunalt till min mormor och ringa går ännu snabbare, och då borde jag kunna göra det oftare än en gång i kvartalet, på sin höjd.

Korvas var jätteblyg och hängde i mina byxben större delen av tiden och sa inte ett knyst. Sedan satte vi oss i soffan och mormor i fåtöljen. Det är alltid så vi sitter när jag hälsar på – en gång i kvartalet. När Korvas hade samlat lite mod hängde hon sig över kanten på soffan och tittade på mormor och sa plötsligt ”hej mormor”. Mormor spratt till av förvåning och det syntes att hon blev väldigt glad.

Och jag lovade tyst för mig själv att inte låta det gå tre månader till nästa gång.