Missa inte debattinlägget av pensionerad kriminalpolisen Anders Bergstedt som häromdagen skrev på Aftonbladet debatt.

Han menar där bland annat att vår granskning, Krisen inom Polisen, har visat att orsaken till missnöjet inte är omorganisationen i sig utan hur den genomförs utan minsta hänsyn till polisenas arbetssituation och hur den påverkar deras liv.
Han uppmanar Dan Eliasson att lyssna mer på poliserna.
Här kan du läsa hela hans inlägg.

Håller du med eller tycker du annorlunda?
Mejla oss på krimtips@aftonbladet.se

Inbrott i bostäder tillhör den typ av vardagsbrott som Polisen ofta tvingas prioritera bort.
Men när en lokalpolisområdeschef i Stockholm själv drabbades av inbrott gick det undan.
En patrull från en speciell satsning mot narkotika och grova brott fick då rycka ut och hjälpa till.
– Detta är sånt otroligt maktmissbruk, säger en uppgiftslämnare som vill vara anonym.

Vid inbrottet hade en mängd värdesaker stulits, dator, vigsel- och förlovningsringar, kontanter – och bankkort.
När korten skulle spärras kunde banken se att ett av dem precis hade använts i en närbutik i en av Stockholms förorter.
– Då tog han polispersonal i anspråk för eget bruk bland annat för att åka och säkra övervakningsfilm från en affär där hans kort använts, säger Aftonbladets källa.

Det var fredag kväll men det var ändå inget hinder i det här fallet.
Källan fortsätter:
– Personalen han använde kom från en insats som ska vara riktad mot narkotikahandel och annan grov brottslighet. Medan ett vanligt inbrott knappt utreds alls så tar han personal från helt andra verksamheter och utreder sitt eget inbrott direkt.
Det visade sig emellertid att kameran inte varit igång och filmat den person som försökt ta pengar på polischefens kort.

Lokalpolisområdeschefen medger att han använt sig av sina kontakter men tillbakavisar att det han skulle vara något maktmissbruk.
Han framhåller att den speciella grupp som nu hjälpte till och söka efter övervakningsfilm även har ansvar för inbrottsproblematiken i det område där polischefen bor.
– Så det var ett ärende som skulle handläggas av dem. Och det var väl egentligen för att få fart i ärendet så att inte tjuvar försvinner helt enkelt.
Du skickade dem dit?
– Jag frågade om det fanns möjlighet, absolut. Men jag är ju inte deras chef.

Polischefen berättar att han ringde till sin kollega som har motsvarande tjänst i det distrikt han bor. Och att det var den kollega som bestämde att specialgruppens personal skulle rycka ut för att säkra en eventuell film.
– Jag tog ju inte min egen personal från mitt eget område där jag är chef. Utan jag förklarade att det här har hänt, och ärendet kommer ju landa hos dem.
Det sägs här att detta är sådant otroligt maktmissbruk, och att det här kanske inte skulle utredas alls, om det inte var du som drabbats.
– Nej, det håller jag ju inte med om. Att dra i alla trådar som finns i den här typen av ärenden, det är ju jätteviktigt. Och tidsaspekten är ju också jätteviktig. Så oavsett vem som har blivit drabbad: har man den här informationen är det ju angeläget att agera på den så fort som möjligt.
– Får vi den informationen om någon annan blir drabbad, så är min uppfattning att vi skulle skicka en patrull för att hantera det på samma sätt.

Så det är inte någon form av särbehandling i det här fallet?
– Det är klart, att eftersom jag vet kanalen in, kanske det går lättare och fortare för mig på det sättet. Men skulle någon annan människa bli drabbad och få den här informationen skulle det vara lika viktigt att skicka en patrull för att säkerställa den här filmen, oavsett. Det kanske hade gått via en ledningscentral som hade skickat ut bilen, men det hade egentligen bara skapat mertid, och det är egentligen omöjligt att hantera på ett annat sätt för en allmänhet. Men det viktiga är ju att man försöker göra samma saker i alla ärenden.  Så det är inte så att jag förväntar mig  att man ska göra någonting annat i mitt ärende.
Många vi talat med säger att man tyvärr inte mäktar med vardagsbrotten utan man tvingas att skriva av i ganska hög takt.
– Ja, tyvärr är det så att i väldigt många av de här ärendena är ju bevisläget svårt. Det är sällan man får den här typen av omedelbar bekräftelse på att man har ett drag i tråden så att säga, att man har någonting att gå på.
– Det är klart att det säkert gått, delvis, lite fortare på grund av mig. Men eftersom systemet är…det är en stor organisation och det är svårt för allmänheten att omedelbart träffa rätt i de här delarna.
– Men information att korten använts i en viss butik fick vi när vi ringde till banken. Då får vi informationen omedelbart. Och då ringer jag till den som är operativt ansvarig i det lokalpolisområde där jag bor, som sedan ska utreda ärendet och ha ärendet. Jag beskriver det här och de skickar en resurs för att hantera det. Det är ett agerande som borde vara i varje i ärende. Jag kan inte säga att det alltid är så, det är klart att polisen ibland, generellt, misslyckas i vissa typer av ärenden. Men generellt sett är det rätt sätt att agera på.

Inbrottet skedde i slutet av november. Ärendet gick sedan vidare och hamnade hos ungdomsroteln i City, eftersom det kunde misstänkas att inbrottet hos polischefen ingick i en serie av liknande brott som redan utreddes där.
Handläggaren av ärendet, Jens Öhlund, vill i dag inte uttala sig om några detaljer med hänvisning till förundersökningssekretessen.
– Men jag kan säga att en misstänkt är redovisad till åklagare och en misstanke är nedlagd. Åklagaren ska nu bedöma om det ska väckas åtal eller inte.
År 2014 anmäldes, enligt Brå, 14 600  inbrott i villa och radhus.
Fyra procent personuppklarades.

103 personer mördades under 2015.
En ökning på 26 procent från fjol.
Tre av offren var kvinnor som mördades av för dem helt okända gärningsmän.

Rättsmedicinalverket har släppt sin statistik över antalet mord och dråp i Sverige under  2015.
Ökningen från år 2014 är markant – från 82 mord till 103.

Den höga siffran beror bland annat på att det under 2015 inträffade flera dubbel- och trippelmord.
Den 22 oktober gick Anton Lundin Pettersson, 21, in på Kronans skola i Trollhättan. Han högg ner fyra personer. Tre av dem dog av sina skador.
Den 10 augusti dödades en 55-årig kvinna och hennes 28-årige son när Abraham Ukbagabir gick till attack med en kniv från Ikeas porslinsavdelning på Erikslunds shoppingcenter i Västerås.
Och den 7 mars hittades tre personer ihjälskjutna i Uddevalla. Två bröder, Martin och Mark Saliga, dömdes nyligen till livstids fängelse för morden.

I Rättsmedicinalverkets statistik är landet indelat i sex regioner. Framförallt ses en stor ökning i området Göteborg där antalet mord mer än fördubblats.
Robert Karlsson, chef vid utredningsenheten i region väst, säger till TT att regionen drabbats av flera gängkrig med dödlig utgång.
–  Vi ser en våldsspiral med fler motiverade gärningsmän som är beredda att använda dessa kraftiga vapen. Många av dem är tidigare dömda för grova brott, säger Karlsson.

Dödligt våld där gärningsman och offer inte känner varandra sedan tidigare är mycket ovanligt.
Men i fjol mördades tre kvinnor i vad som beskrivits som vansinnesdåd med sexuella motiv av män de inte kände:
• 17-åriga Lisa Holm som mördades i Kinnekulle den 7 juni i fjol,
• 21-åriga Ida Johansson som mördades i ett joggningspår i Upplands Väsby den 5 augusti.
• Och mordet den 3 oktober på den 60-åriga kvinnan i Klippan.

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, har tidigare sagt att siffrorna i den här typen av brott kan gå upp och ned.
– Ibland har vi flera sådana ärenden under samma år, ibland är de bara några enstaka. Men de har inte blivit vanligare.

I Sverige har det dödliga våldet minskat totalt sett de senaste åren.
Framför allt är det det spontana, alkoholrelaterade dödliga våldet mellan män som minskar. Man ser även en nedgång i det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer.
Även om siffrorna för 2015 visar en kraftig ökning från de senaste året är det inte tecken på en ny trend enligt experter.
– Den långsiktiga tendensen med färre fall av dödligt våld gäller fortfarande även om vi räknar in de här nya höga siffrorna från Rättsmedicinalverket. Det skulle krävas över 150 mord till för ett trendbrott, säger Sven Granath, kriminolog och utredare på Brå till TT.

I Aftonbladets granskning av krisen inom Polisen har hundratals personer hört av sig och berättat om sin situation, och många har varit kritiska. Genomgående har också varit att de flesta vill vara anonyma med hänvisning till att det är så ”lågt i tak” inom Polisen, att den som kritiserar riskerar repressalier.

I en kommentar har Varg Gyllander, presschef vid Polisen i Stockholm, sagt att han har en motsatt bild utifrån den position han har. Han säger sig känna till åtskilliga polisanställda som är nöjda med sin lön och sitt arbete – men som inte vågar säga det öppet med risk för att bli anklagade att springa ledningens ärenden.

Vi vill här förtydliga, att vi även gärna tar emot tips om saker som faktiskt blivit bättre inom Polisen.

Välkommen att höra av dig på: krimtips@aftonbladet.se

Nedan kommer ett svar till Varg Gyllanders kommentarer i texten Trakasserier och repressalier om man kritiserar öppet från Göran Bengtsson, polisinspektör vid polisen i Kalmar:

Efter att ha läst uttalandet av Varg Gyllander, presschef vid polisen i Stockholm, där han inte håller med om att det skulle vara lågt i tak inom myndigheten, så drar jag mig till minnes hur det var i lumpen när man satt som eldvakt när kompisarna låg och snarkade på granriset. För att man inte skulle somna satt man på en enbent stol för om man somnade så välte stolen och man vaknade av att man i bästa fall hade ramlat ner i vedlådan och i värsta fall så brände man sig på kaminen.

Även om Gyllander nu har fyra ben på sin stol så riskerar även han att ramla av den stolen om han på något sätt i någon form framför offentlig kritik mot polismyndigheten. Nu finns det kanske inte någon kamin som han då bränner sig på  eller någon vedlåda han ramlar ner i då det förmodligen finns centralvärme installerad i ”högkvarteret” där det därutöver även finns en värmande lojalitet men hur som så lär han få ”anpassade” arbetsuppgifter efter sin illojalitet mot arbetsgivaren.

Av historien lär man att man inte lär något av historien. 2012 inledde JK Anna Skarhed en förundersökning mot den dåvarande rikspolischefen Bengt Svensson om bott mot tryckfrihetsförordningen, dnr. 2012-11-21.
Anledningen till det var en anmälan från en polis efter det att han av en stabstjänstgörande polismästare på Rikspolisstyrelsen hade fått ett brev som genmäle för att han hade vänt sig till massmedia angående brister i polisverksamheten.

I intra polis, 2012-04-02 , med rubrik ”Berättigad kritik från Justitiekanslern” skriver rikspolischef Bengt Svensson följande;
”Justitiekanslern har riktat kritik mot det svar som en polisanställd fick efter att ha skrivit brev till mig. Svarsbrevet innehöll oacceptabla formuleringar som uppfattas som kritik mot att den anställde vänt sig till media.
Den som jag bad svara på brevet var tillfälligt anställd och har förklarat att avsikten var inte att kritisera brevskrivaren. Men, som JK skriver, ”även med betraktande av att formuleringarna i det aktuella brevet får antas ha tillkommit av obetänksamhet är det oacceptabelt att en enskild polisman som vänder sig till Rikspolisstyrelsen för att påtala missförhållanden inom en lokal polismyndighet får motta ett sådant brevsvar”.
Jag tycker att justitiekanslerns kritik är i alla delar berättigad. Brevsvaret var formulerat på ett i hösta grad olämpligt sätt, vilket jag beklagar djupt och ansvaret för detta är mitt. Efter det inträffade har jag ändrat rutinerna så att inga brevsvar ska skickas iväg utan att ha  lästs av någon mer än den som skrivit. Att de rutinerna inte har funnits tidigare är mitt egen fel och därmed har jag ansvaret för det inträffade.”

(I det brev som polismannen fick anges det; ”Jag vill dock inledningsvis klargöra att svaret förgåtts av en diskussion med rikspolischefen”, mitt eget tillägg).

Forts. från intrapolis, ”Alla som skriver brev till mig ska få ett tydligt formulerat svar som inte kan uppfattas som kritik mot att man vänt sig till media. Det gäller naturligtvis oavsett om svaret kommer från mig eller från någon medarbetare. Meddelarfriheten är en grundlagsskyddad rättighet och ingen ska kritiseras för att ha använt sig av den. Det är en okränkbar demokratisk rättighet. Men meddelarfrihet ska dessutom inte bara respekteras för att det är en rättighet. Det är bra att vi har en öppen debatt om vår verksamhet.
Det är en del av en god arbetsmiljö och hjälper oss att utveckla verksamheten. En öppen och självkritisk attityd är helt enkelt bra för vår verksamhet och en del av en lärande organsation. Jag kan bara ännu en gång beklaga att brevsvaret blev felaktigt formulerat. Jag bedyrar att varje medarbetare inom polisen med tillit kan vända sig till mig med åsikter och synpunkter”.
Undertecknat: Bengt Svensson, rikspolischef

Avslutningsvis så ska Gyllanders uttalande om takhöjden värderas efter den takhöjden som han uppfattar att han har i sitt arbete som Stockholmspolisens presschef. Enligt Bengt Svenssons uttalande i sitt brev i intrapolis om lärande organisation så är det angeläget att den utredning som JK gjorde 2012 och det svar som Bengt Svensson gav ut via intrapolis blir allmänt känt inom polisen inklusive av rikspolischefen Dan Eliasson och Stockholmspolisens presschef, Varg Gyllander till efterrättelse.

Med vänlig hälsning
Göran Bengtsson
Polisinspektör vid polisen i Kalmar och ”visselblåsare”

En tystnadskultur med lågt till tak.
Där de som vågar kritisera öppet riskerar att utsättas för vedergällningar.
Så beskrivs miljön inom Polismyndigheten av flera poliser som Aftonbladet talat med.
– Det är en uppenbar berättigad rädsla. Man kan bli utsatt för trakasserier och repressalier, säger Göran Bengtsson, polisinspektör i Kalmar.

Under de dagar som gått sedan Aftonbladet inledde granskningen Krisen inom polisen så har hundratals och åter hundratals mejl från poliser runt om i landet strömmat in.
De flesta har liknande historier att berätta:
• Om ett missnöje med chefer och med löner.
• Om en så ansträngd arbetssituation att man inte längre hinner göra sitt jobb fullt ut och där vardagsbrott bortprioriteras.
• Om att allt fler poliser väljer att sluta och söka sig till andra yrken.

Men något som är synonymt med alla mejl är att, trots att de som skriver har starka åsikter, är att de alltid avslutar mejlen med att de vill vara anonyma.

Så här låter det i några av mejlen vi fått:
• Polis, jobbar i ett av de utsatta områden:
”Önskar vara anonym p.g.a. det ”höga taket” som inte når högre än till fotknölarna.”
• Polis, Södermanlands län, vill vara anonym:
”Jag sökt lite andra jobb inom myndigheten. Och vill då inte riskera hamna i dåliga dagar.
• Polis i fem år:
”Vi är många som vill berätta och många som inte vågar. Jag ställer självklart upp förutsatt att jag får vara anonym.”
• Polis, Stockholm, avslutar mejlet med:
”Obs! Jag vill vara anonym på grund av den låga takhöjden. ”
• Polis i 25 år, svarar på frågan om han kan tänka sig ställa upp med namn och bild:
”Jag tackar nej till att ställa upp på namn och bild med tanke på att jag idag jobbar inom XXX (vi på red har tagit bort namnet på avdelningen) och inte vill hamna i kylskåpet. ”
• En tidigare högt uppsatt chef inom polismyndigheten om att poliser inte vågar träda fram med namn och bild:
”Folk är rädda, vågar inte ens vända sig till Facket. Jag vill också vara anonym.”

Göran Bengtsson, polisinspektör i Kalmar, medverkade i Hanne Kjöllers bok En svensk tiger som handlar om nio personer som har som gemensamt att de varit kritiska mot polisens arbetssätt och därefter mött repressalier från sina överordnade.
Han menar att den rädsla som poliser som vill vara anonyma känner är befogad.
–  Man kan bli utsatt för trakasserier och repressalier om man öppet kritiserar den egna organisationen i media. Man kan bli inkallad till ett rum där man får höra att man ska passa sig. Det kan innebära att man inte får löneförhöjning eller den tjänst man söker eller gå den där internutbildningen man söker. Det kan även yttra sig i ett avståndstagande och en attityd från kollegor, säger han.
Han berättar om hur enskilda poliser isolerats på arbetsplatsen, och inte fått vara med på möten. Att målet är att de ska sjukskriva sig eller säga upp sig själva.
– Jag har sett många rafflande exempel under mina snart 40 år som polis. Men jag skulle vilja säga till de som inte vågar att våga, för det är viktigt.

Efterlysning: Vi vänder oss nu till dig som är polis och som vågar berätta om läget inom Polismyndigheten med namn och bild. Kontakta oss på krimtips@aftonbladet.se 

Rapport från en anställd på en regionledningscentral, en RCL, i södra Sverige:

”Vi har i flera år varit underbemannade precis som i övriga myndigheten och detta har man löst tillfälligt genom att under sommarmånaderna kommendera in poliser som egentligen inte alls har något intresse av att vara här. De poliser som faktiskt skulle vilja prova på att arbeta på ledningscentralen vågar inte söka sig hit då det är allmänt känt inom myndigheten att ”kommer man dit så kommer man aldrig därifrån”. Vi har alltså poliser som blivit inkommenderade gång på gång på gång som i princip inte kan söka yttre tjänster eftersom RLC inte har ”råd” att förlora mer personal. Lyckas de mot förmodan få andra tjänster inom myndigheten hinner de i princip inte börja innan de blir inkommenderade igen.
På ”pappret” ska vi vara dryga 100 operatörer men i praktiken ligger vi runt 70 st pga sjukskrivningar, tjänstledigheter, föräldraledigheter med mera.”

”Den befintliga personalen går på knäna, blir sällan beviljade semester pga personalbrist och åtskilliga är de gånger vi tvingats arbeta med en bemanning långt under säkerhetsnivå. Utöver att personalen mår oerhört dåligt av detta så äventyras även allmänhetens väl.
Det är inget ovanligt att 112-samtal får vänta i närmre 3-4 minuter – samtal som enligt målet egentligen ska besvaras inom 15 sekunder.
Vi tvingas allt som oftast lägga högprioriterade ärenden som ”ej utryckning” för att vi inte kommer kunna hantera dem. Vi får helt enkelt nöja oss med att larma ut ärendet till patrullerna ”för kännedom”. 
När jag började inom myndigheten för dryga tio år sedan lärde vi oss att ALLA pågående brott skulle hanteras omedelbart, som Prio1. Nuförtiden tvingas vi bortse från mindre ”allvarliga” brott såsom narkotikabrott, skadegörelse, cykelstölder osv TROTS att de är pågående  – resurserna finns helt enkelt inte. 
Ofta måste vi försöka ”sälja” ärenden till andra instanser då vi inte kommer kunna hantera dem inom rimlig tid.
Under ALMA-kommenderingen lades ytterligare arbetsuppgifter på oss i högen bland alla andra uppgifter.”

”Efter omorganisationen har vi, precis som övriga anställda inom myndigheten, blivit lovade bot och bättring och det enda vi sett till är förvirring, försämring och en ledning som inte tar sitt ansvar. 
Chefer går inte att få tag i, frågor som läggs fram besvaras inte alternativt bollas vidare till ”någon annan” som inte heller går att få tag i. Kvar står den uttröttade personalen med en massa frågor och inga svar. 
Kollegor, både civila och poliser, söker sig utanför myndigheten. Dels för att lönen inom polisen är ett skämt och dels för att det som är gemensamt för ledningen är den kollektiva oförmågan att stava till ordet PERSONALPOLITIK. 
Kompetensen här inne är skyhög, kompetens som nu håller på att gå förlorad då folk inte längre orkar arbeta kvar. Sjukskrivningarna avlöser varandra och känslan av uppgivenheten är påtaglig.”

Thomas Rolén, kammarrättspresident, var den särskilde utredare som arbetade fram Polisens nya organisation.
Han var också aspirant till tjänsten som rikspolischef men ville att den nya myndigheten skulle få 2 miljarder kronor extra.
Jobbet gick istället till Dan Eliasson som inte krävde några extra pengar. Men som nu begär det dubbla –  3,9 miljarder extra de kommande åren.

Genom sitt arbete med den stora omorganisationen blev han kanske den som allra bäst lärde känna Polisen inifrån.
– Det var drygt två år, väldigt intensivt, då vi avvecklade de här 23 myndigheterna – 21 länsmyndigheter plus två till – och bildade den här en-myndigheten den 1/1 2015, säger Thomas Rolén.
I kommittén som han ledde jobbade ytterligare ett 10-tal personer, samt ute i landet i olika arbetsgrupper, flera tusen.
– Och vårt mantra var ju då – vilket vi drev tillsammans med fack och alla – färre nivåer och fler poliser längre ut. Tryck ihop och tryck ut, så att säga, det var ju vad vi ville, säger Thomas Rolén.

Polisen skulle alltså komma närmare medborgarna.
Men när den omorganisation han stod bakom nu genomförs i praktiken har det gått långt ifrån smärtfritt. Även om Thomas Rolén inte längre är med ”i den loopen” längre, som han uttrycker det, har han noterat att det finns ett utbrett missnöje. Något han inte märkte när han var mitt uppe i arbetet. Och då hade han ändå någonstans mellan 700-800 möten med poliser och polisanställda. Möten som enligt hans beskrivning genomgående innebar att diskutera och förankra, diskutera och förankra.
– Nu sitter jag på läktaren och jag kan ju se vad ni och andra skriver. Men då upplevde jag en stor entusiasm för detta. Och jag hade ju också Polisförbundet med hela resan. Och sedan var det Saco och ST och även Seco. Jag vill ju bara hålla tummarna för att det här går bra, därför att jag tror precis som vi tyckte då, att det här är helt rätt tänkt.
– Sedan, hur man nu genomför det, det har jag ingen uppfattning om faktiskt.

Åtskilliga poliser återkommer till att ”Rolén ville ha två miljarder extra, men så blev det tyvärr inte”. Och nu idag, två år senare, begär Polisen det dubbla, 3,9 miljarder extra för kommande år, 2017-2019. Visar det att Polisen behövde de två extra miljarderna du ville ha?
– Jag hade ju till uppgift också att skriva ett budgetunderlag för 2015 och framåt. Och då är det precis som du säger, i det budgetunderlaget skrev jag och mina medarbetare, att för att bland annat säkerställa reformen, behöver man 2 miljarder de kommande tre åren.
– Och nya ministern, och nye rikspolischefen, gjorde en annan bedömning. Men vår bedömning, som står i budgetunderlaget, gjorde vi för att säkerställa reformen, ja.

Hur går dina tankar nu, när du ser att man kräver de här extra pengarna?
– Ja, nej, jag tycker inte att det är helt fair av mig att sitta och recensera från läktaren. Jag kan konstatera att i det uppdrag som jag hade, och som jag levererade på då, ansåg jag att man behövde de här pengarna.
Även om du sitter på läktaren så har du sett att det finns ett utbrett missnöje?
– Ja, och det är väldigt synd. Jag hoppas att man har tålamod och vill gå vidare på det här, därför att jag tror det är oundgängligen nödvändigt att man har mer poliser i lokalsamhället, och medborgarlöften och sådant som vi började diskutera då.
Det finns en utbredd uppfattning om att du var tilltänkt som ny rikspolischef, men sedan och i med ditt budgetförslag, som ansågs vara för dyrt, gick jobbet till någon annan istället.
– Ja, jag hade ju sökt tjänsten och fick den inte. Skälet till varför jag inte fick den, det vet inte jag.
Vad tror du?
– Nej, jag har ingen uppfattning, nej jag vet inte. Alltså, de hittade en som de tyckte var mer lämplig, Dan som jag har stor respekt för.
I polismun, så att säga, hittade de någon som kunde göra jobbet billigare, som inte krävde några extra miljarder.
– Ja, alltså, om det var det som var skälet vet jag inte. De hittade en som de tyckte var bättre än vad jag och andra sökande var.
Har du hört att det talas om det här tidigare?
– Ja, att det funnits spekulationer kring just den här kopplingen med pengar, jo, det har jag hört. Men jag vet inte varifrån det kommer.

Räddningstjänsten jobbade för fullt med att släcka det brinnande huset i Kalix.
Då kom mordbrännaren själv fram till brandmännen och erkände vad han gjort.
Men närmsta polispatrull var över en timme bort.
– Vi är inte tränade att ta hand om sådant, han kunde ju ha haft en kniv. Det är numera allt som oftast som det inte finns någon patrull att tillgå, säger räddningsledare Mats Esberg. 

Aftonbladet har under en veckas tid granskat polisen och polisens omorganisation. Röster från poliser från hela landet har höjts mot den resursbrist och de hårda arbetsförhållanden som råder inom Polismyndigheten.
Nu, när 21 distrikt har blivit sju, fruktar många att polistätheten i Sverige ska bli ännu lägre.
En av dem som redan märkt av detta är Mats Esberg, räddningsledare på Räddningstjänsten i Kalix.
Den 6 mars, klockan kvart i nio på morgonen, larmades räddningstjänsten till ett brinnande hus i Kalix.
Spår på platsen gjorde att brandmännen snabbt fattade misstankar om att det handlade om en mordbrand.
– Jag kontaktade då mitt inre befäl så de kunde se om det fanns en polispatrull tillgänglig. Men jag fick svaret att det inte fanns det, säger Mats Esberg.
En timme senare, när släckningsarbetet var klart, kom plötsligt en man fram till brandmännen.
– Det är jag som har tänt på, sa han.

Mats Esberg ringde då sitt inre befäl igen.
Här stod de med mannen som troligtvis tänt på huset.
– Jag fick då höra att polisen skulle skicka en patrull från Luleå. Det är en timme bort.
– Vi är ju inte rustade för situationer som denna. Vi visste inte hur den här mannen skulle reagera, om han skulle bli våldsam eller kanske hade en kniv. Mina kollegor försökte prata med honom och hålla honom lugn tills polisen kom, säger Mats Esberg.
I en timme stod brandmännen med den misstänkte mordbrännaren innan polisen kom och kunde gripa honom.
– Jag vill poängtera att det samarbete vi har med polisen oftast funkar jättebra och det som hände nu har jag aldrig varit med om förut. Men det har under de senaste åren blivit allt vanligare att det inte finns någon patrull att tillgå. Och det kan vara direkt farligt, säger Mats Esberg.

Lars Öberg är polisområdeschef i östra Norrbotten – ett område som sträcker sig från norr om Pajala till Kalix – en sträcka på drygt 30 mil.
– I praktiken innebär ju det att det kan ta tre timmar för att oss att komma fram på ett larm.
De är 47 poliser som jobbar i området. Det ska alltid finnas minst en patrull i tjänst.
– Vi har lärt oss hantera det, säger Lars Öberg.
Men det innebär att det kan ta tre timmar för er att komma fram om någon ringer och säger: ”Han dödar mig!”?
– Ja, det är inte omöjligt. Det måste vi vara ärliga med, men vi gör vårt bästa utifrån de resurser vi har.
Den stora omorganisationen har de inte märkt mycket av – varken till det bättre eller sämre.
– Men det är klart jag har en förhoppning om att vi ska få mer resurser.
Om brandmännen som tvingades hantera en misstänkt mordbrännare säger Lars Öberg:
– Det är inget vi strävar efter, så ska inte polisiära uppgifter skötas. Men samtidigt tror jag det hade kunnat hända i Stockholm också.
Han säger att han har ”full respekt” för brandmännens obehag inför att behöva ta hand om en misstänkt grov brottsling.
– De har gjort ett jättebra jobb, och visat stort civilkurage.

Sarah Hajslund Hansen, chefsåklagare i Örebro, har reagerat över att polisen levererat in färre förundersökningar i år jämför med förra året.
Det gäller främst färdigutredda fall där polisen själva varit förundersökningsledare.
– Det kan handla om brott mot knivlagen, snatterier, grov olovlig körning, ringa narkotikabrott, enklare stölder, det vi kallar misshandel i offentlig miljö, exempelvis slagsmål i en krogkö, säger Sarah Hajslund Hansen.

Det är den typen av ”mängdärenden”, vardagsbrott, som poliser säger att de tvingas prioritera bort i den nya organisationen.
Sarah Hajslund betonar att hon för närvarande inte har någon statistik över inflödet till åklagarkammaren i Örebro som stöder hennes uppfattning.
Men efter att flera ärenden där åklagare är förundersökningsledare nyligen ”lagts i balans” av polisen, alltså lagts på hög, har hon reagerat.
I förra veckan tog hon därför kontakt med polisen för att höra sig för om situationen för polisens utredare.
– Polisen säger att de har svårt att resurssätta alla de områden som de arbetar på, de har ju ett väldigt brett uppdrag, de ska givetvis bistå oss i utredningar men också mycket, mycket mer i samhället, säger Sarah Hajslund Hansen.
– I och med den nya organisationen har man stadfäst det genom att använda utryck som till exempel medborgarlöften, och att poliserna ska ut mycket mer på gatan. Och jag säger inget om det, det är bra att poliserna kommer ut på gatan också.
– Men det är klart att man måste resurssätta utredningsverksamheten parallellt  med utryckningsverksamheten.

Sarah Hajslund Hansen säger att hon är medveten om att polisen fått ytterligare uppgifter på grund av de stora flyktingströmmarna som kommit till Sverige och säkerhetsläget i landet i övrigt.
Åklagarna kommer nu försöka få fram siffror på om den minskade ärendeingången är verklig och inte bara en känsla.
Men i landet i stort är det klarlagt att färre brott går vidare till åtal och rättegång.
Det framgår av Domstolsverkets statistik.
Här framgår svart på vitt att att det skett en kraftig minskning av inkommande mål som gäller just vardagsbrotten.
”Vid tingsrätterna var det ett fortsatt minskat inflöde av brottmål och då framförallt bötesmål. Dessa har minskat kraftigt, 61 procent, sedan måltypen infördes 2010” framgår det i myndighetens budgetunderlag för 2017-2019.

Domstolsverket förutspår dessutom att nedgången kommer att fortsätta.
” Antalet brottmål bedöms fortsätta minska under prognosperioden om än i mindre utsträckning än de senaste åren. Detta ligger i linje med Polis och åklagarväsendets antaganden om fortsatt minskat utflöde av ärenden och brottsmisstankar med åtalsbeslut.”
Martin Holmgren, generaldirektör för Domstolsverket, förklarar orsaken till minskningen:
– Vi har sett en vikande trend av inkomna brottmål. Det beror i sin tur på att polisen levererar färre ärenden till åklagaren och åklagaren i sin tur till oss. En förklaring kan ju vara polisens omorganisation och att det påverkar utflödet från polisen, säger han till Dagens Eko.
Om färre antal brott kommer gå vidare till domstol – vad kommer det få för följd för samhället i stort?

Chefsåklagare Sara Hajslund Hansen anser att det finns en fara på sikt:

– Om det nu är så, att färre polisledda förundersökningar går vidare till åklagarmyndigheten och domstolarna, så kan givetvis allmänhetens förtroende för rättsväsendet påverkas negativt om det visar sig att brott inte utreds och därför inte heller lagförs.

Däremot ser hon inte – ännu – att dagens situation skulle vara en fara för rättssäkerheten.

– Jag för min del är än så länge av den uppfattningen att det inte föreligger någon generell påtaglig risk, eller fara för rättssäkerheten, och att allmänheten kan känna sig trygg i att rättsväsendet gör rätt prioriteringar och utreder de brott som ska och kan utredas.

– Här har åklagarmyndigheten också en viktig roll eftersom åklagare är förundersökningsledare i ärenden som inte är av enkel beskaffenhet och har ett ansvar för att utredningarna drivs framåt. Det ansvaret innebär att vi har kontinuerlig kontakt med polisen angående direktivgivning och också frågan om resurssättning vad gäller utredningspersonal hos polisen.