När vi intervjuade klubbarrangören Saurabh Sinha för boken ”Krogen – allt du vill veta men inte vågat fråga” sa han att han ibland kunde tänka att det han gjorde var ytligt. Jag tror många, instinktivt, skulle hålla med.

Men sedan tillade Saurabh något i stil med:

– Fast jag har slutat tänka så. Jag bidrar till att folk har roligt, får en paus i en jobbig vardag – och det ska man inte förminska.

Johannes Brost var inne på samma spår vid en Nöjesguiden-gala för ett par år sedan:

– Underhållning och nöje är inget att skoja bort, sa han från scen.

Det tycker inte jag heller.

Men det går att dra det längre, även för den arena som Krogbloggen verkar på. För många betyder krogen, och klubbscenen, mycket – för att inte säga allt. Det är där de tillbringar större delen av sin fritid och där de har sina vänner. Kanske träffar sin livspartner eller bara någon att hångla med. Det är där de lever.

Nattlivet har, som tidningen Ottar skriver, också varit en viktig del i sexuell och kvinnlig frigörelse. Och för att inte tala om hbtq-rörelsen.

Den som tvivlar på att den fortfarande har betydelse kan ju läsa denna alldeles underbara artikel av Soraya Hashim, i nyss nämnda tidning – som nu ger ut ett specialnummer om just klubbar och klubbliv. Och det är långt ifrån ytligt.

Gänget bakom peruanska chiliosande Tumi öppnar snart ny krog – ett jack daniels-shot-kast från rockklubben Anchor på Sveavägen.
Enligt krögaren Raul Deza fortsätter man på den peruanska vägen, med med fokus på nationalrätten pollo a la brasa (som för övrigt ska ha tagits fram av en schweizare).
Trendkänsligt nog ska man öppna redan till frukost, samt satsa mycket på after work. Och, naturligtvis, fylla baren med ett 40-tal piscosorter.
Namnet blir Chicha morada, vilket också är en peruansk dryck gjord på majs.

Man brukar säga att köksfranska är ett språk som går hem i kök världen över.
Detsamma verkar gälla sexismen.

Så har det i alla fall varit i alla kök jag satt min fot i, både i Sverige och utomlands. Sexskämten och trakasserierna har liksom varit lika obligatoriska som städölen.

Om detta vittnade en modig kock i dag, i radioprogrammet P3 Verkligheten, som berättar om dagliga trakasserier på arbetsplatsen.
När Aftonbladet följde upp nyheten med att ringa Leif Mannerström visade det sig att han än en gång var redo att dra en lans för gubbslemmet som smutsar ned restaurangköken.
–  Jag har aldrig upplevt sextrakasserier som ett stort, allvarligt problem. Tonen i branschen är hård men hjärtlig, säger Mannerström, som även tycker att de anställda måste ”ha lite humor”.

Uttalanden som naturligtvis väckte reaktioner. ”Mannerström borde använda munnen mer till att äta och smaka av än att debattera”, lyder sajten Politisms dom.
Men det tycker inte jag alls att han borde göra.

Jag tycker att han borde fortsätta att lufta sina åsikter, så ofta han får tillfälle. Hur skulle vi annars kunna veta att den här synen på sextrakasserier fortfarande är så pass djupt rotad i branschen? Att machokulturen är så pass självklar och naturlig att till och med kockarnas kanske främsta ambassadör och affischnamn försvarar den så fort han får tillfälle? Sälja mat med nakna kvinnostjärtar? Inga problem, enligt Mannerström – så länge de är snygga, alltså (mer om det här).
Nu är debatten igång, och det ska alla vi som gillar att gå ut och äta vara glada för. Frågan är dock vad gästerna som inte vill stödja sexismen i köken kan göra. Tja, vi kan ju börja med att välja bort de som leds av personer som öppet försvarar den.

Det är ännu en anledning till att Mannerström och hans kollegor ska fortsätta prata.

Sugen på att testa den där restaurangen som alla snackar om men som är omöjlig att få bord på? I dag kan vara din bästa chans på länge. Förutsatt att du tar med dig fler än en som sällskap, så klart.

För när paren vallfärdar till krogarna på alla hjärtans dag är det bara ”tvåorna” som bokas upp. De lite större borden har inte samma efterfrågan en dag som denna.

När jag jobbade på krogen avskydde jag den 14 februari. Visst kunde vi lura på gästerna dyra specialmenyer dagen till ära, men en restaurang full av med varandra gullandes par är inte nödvändigtvis en drömmiljö för cyniska krogarbetare. Dock minns jag att en av mina kollegor älskade att gå ut på Alla hjärtans dag, med motiveringen:

– Alla som är ute efter midnatt är singlar.

Danska mikrobryggeriet Mikkeller har tidigare gjort kortare neddyk i stan i form av gästspel på Frantzén och Flying Elk.

Nästa besök blir något längre. I mars öppnar nämligen Mikkeller bar på Döbelnsgatan i Stockholm, och ger Bierhaus en match om de finölstörstande Vasastansbornas gunst.

Mikkeller startade för fyra år sedan och finns också i Bangkok och San Fransisco. Krogbloggen är en folkets man och har i ärlighetens namn aldrig fastnat i den nya ölssektens klor. Men det kan ju alltid vara värt ett försök till.

När Häktet öppnade för ett par år sedan fyllde det ett helt klart ett tomrum för de som gillar att hänga runt Mariatorget: Ett schysst ställe med bra bar som har öppet till klockan tre på natten. Samt, vilket gubbar som jag gillar, ingen speciell musikprofil utan mer kul häng – utan att man ska behöva skrika sig hes bara för att klockan råkat passera 21.00.

Den profilen verkar delvis vara på väg att förändras. Häktet har nu tagit in fransmannen och före detta Spy Bar-pointern Julien Giraud Audine, som senast jobbade upp stämningen på Boqueria. Som jag fattat det ska han ha samma funktion på Häktet.

Och han har redan satt igång – nu till helgen har han kallat in etablerade dj:s som Eija Skarsgård, Leona Axelsen ochSlobodan Zivic, som annars huserar på ställen som Kåken och nyss nämnda Spy Bar. Alltså: Mer musik, mer kredd. Och, sannolikt, längre köer.

UPPDATERAT: Fick precis höra att även Johan Mattsson, tidigare på bland andra Spy Bar, Kåken och Nöjesguiden, också börjat på Häktet. Duons uppgift är att försöka locka folk även på veckodagarna.

Krogbloggen beklagade sig tidigare över att Oaxen stänger ned sin butik på Hornsgatan. Frågan som ställdes var: Hur ska man nu hitta goda mackor till utflykten (som i ärlighetens namn oftast inte sträckte sig längre än till en av parkbänkarna på Mariatoget).

Anyway, nu har jag i alla fall, sent om sider, testat Marie Leveaus Love food café, som specialiserat sig på just mackor (även om de kanske mer borde jämföras med hamburgare).

Det var sannerligen inte enkelt att välja huvudingrediens mellan alla pork bellys, briskets och pulled porks. Men valet föll på det första, ackompanjerat av lemon-garlic-sås, cole slaw och picklad rödlök. Till det serverades pommes frites. Jag kom efter lunchrusningen och antagligen hade pommesen legat där ett tag, eftersom killen i kassan kände sig nödgad att provsmaka en före han lassade upp till mig. Själv hade jag nog rekommenderat mig att välja något annat, för ljumna, mjuka pommes gör ju ingen glad.

Mackan då? Jodå, det märks att Marie Laveau gillar sin amerikanska street food. Pork bellyn var grym. Det enda jag kan klaga på är storleken, hade lätt kunnat äta en hel till. För 99 kronor är det väl dock okej, med tanke på råvarona och arbetet bakom – men jag hade med glädje betalat ett par tior till för en större modell.

I korthet: grymt gott, men lite lite. Och kanske inget man tar med sig därifrån, med tanke på slabbigheten. Inte ens till Mariatorgets parkbänkar.

”Men.. vad vill du göra sen?”
Den frågan fick jag ofta när jag jobbade på krogen. För springa runt och fråga folk vad de ville ha för stekgrad på oxfilén är ju inget vettigt karriärval. Att jobba på restaurang var något man gjorde vid sidan av juridikstudierna eller medan man funderade på vad i helvete man skulle göra med sitt liv. Det vet ju alla.
Eller, visste kanske.
För tiderna har förändrats: konkurrensen mellan krogarna ökar, de proffesionaliseras, gästerna blir  kunnigare och ställer högre krav på duktig personal och branschavarter som manschauvinism tynar, lyckligtvis, bort. Det gör naturligtvis krogen till en attraktiv arbetsplats – kanske till och med livet ut.
Kockarnas statuslyft kom nog redan för många år sedan, framför allt efter tv-kockarnas intåg i våra vardagsrum. För ett par dagar sedan såg vi dessutom ny statistik som visar att kock är ett av de yrkena där det kommer råda brist på arbetskraft framöver (till skillnad från mitt yrke). Och huggsexan på duktiga kockar i Stockholms expanderande krogvärld är igång sedan länge.

Frågan är om inte bartenders är på väg att göra samma resa. Livsstilsmagasinen och morgon-tv fylls av kunniga och dedikerade drinkblandare, som lyser av yrkesstolthet och som lägger ned sin själ i sitt jobb. Cocktailbarerna står som spön i backen, och de kräver utbildad och kompetent personal. Detta är så klart bra för alla som jobbar inom restaurang – och för deras gäster.
Själv har jag uppenbarligen lämnat branschen, men det går inte många dagar utan att jag längtar tillbaka. Till energin, tempot och alla människor, gäster som kollegor.
– Man går rakt in i en människas liv och ger dem en upplevelse, här och nu. Jag brukar säga till min vän Jan Malmsjö att jag har roligare jobb, du bara läser manus. Jag är mitt i händelsen, jag är händelsen, säger Carl Jan Granqvist i vår bok ”Krogen – allt du vill veta men aldrig vågat fråga”.
Det har nog aldrig varit mer sant än nu.

Sist jag var på Nordic Light Hotel gick jag därifrån mitt i brunchen eftersom jag, kalla mig gubbe, inte uppskattar housemusik före klockan 15.00 på eftermiddagen (ok, jag uppskattar inte house någon gång på dygnet egentligen, men ni fattar).

Nu har hotellet i alla fall dragit igång en ny restaurang, The crooked leg, som öppnade för någon vecka sedan. Bakom ”konceptet”, som det nu alltid kallas, står Daniel Hermansson, ett välkänt ansikte bakom Stockholms bardiskar, bland annat på Scandic Malmen och Sturehof. Har inte varit där än men menyn ser väldigt bistroaktig ut, vilket ju även det är på modet.

Dock gillade jag sloganen ”citylicious food and hard knocked drinks”. Förhoppningsvis serverat utan house.