Andreas Brändström säger upp sig från Thielska galleriet, berättar Sveriges radios Kulturnytt.

Kring Thielska har det sedan flera år utvecklats en stark skandalkänsla, inga goda nyheter sipprar ut, bara bråk och konflikter, ömma tår, statustänkande,  illasinnat skvaller. En publiksuccé med Munch. Men den verkar ingen ha brytt sig om. Den har inte brutit den negativa spiralen eftersom det inte räcker med en och annan fullträff, inte när fullträffen ligger så nära det som förväntas. Inte när fullträffen kostade enorma summor, på grund av att de säkerhetskrav som ställdes.

Konflikterna på Thielska stavas e-k-o-n-o-m-i. Brändström anser sig utmanövrerad, styrelsen svarar att han inte tagit tillräckligt ansvar.

Det är lätt att bli konspiratorisk inför den lilla institutionen i det stora huset på den exklusiva adressen. Vad vill man egentligen? Var står kulturministern och departementet? Ska det alls vara någon verksamhet? Ingen säger något av värde, alla pratar resurser.

Departementet har trots allt tillsatt en styrelse så gott som renons på kunskap om konst. En styrelse som ska greja samarbeten med sponsorer och andra sätt att få in pengar. Tydligen har det misslyckats. Lätt då att i stället snäva in en intendents rörelsemöjligheter.

Millesgårdens vd och chef Onita Wass tar över tills en ny intendent är på plats, vilket ju ser lite kryptiskt ut. Vem som törs ta detta kamikazeuppdrag i framtiden är det omöjligt att sia om. Kan inte någon forskningsfond vara med och finansiera ett tvärvetenskapligt projekt kring samlingen åtminstone?

För fyra dagar sedan krävde norska Fremskrittspartiets företrädare Per Sandberg att romer ska förbjudas i Norge.

Fremskrittspartiet brukar i Sverige oftast skildras som den norska motsvarigheten till det populistiska, invandrarfientliga partiet Ny Demokrati som härjade i Sveriges riksdag på 90-talet. Deras invandrarfientlighet påstås ofta vara snäppet mer harmlös än Sverigedemokraternas.

Utspelet har föregåtts av en lång och intensiv mediedebatt om rumänska tiggare som vistats i Oslo under vintern.

Debatten har fått Høyres partiledare Erna Solberg att lova ett förbud mot tiggeri i Norge om hon blir vald till statsminister. Tiggeri var förbjudet i Norge i nästan hundra år, mellan 1907 och 2005 (!) genom den s k ”lösdrivarlagen”, men för åtta år sedan avskaffade en borgerlig regering förbudet. Frågan är om en ny borgerlig regering verkligen kommer att införa det igen. Kristelig folkeparti och Venstre (Folkpartiet) vill inte. Det är inte rätt sätt att komma tillrätta med problemet, menar de.

När man betraktar den norska debatten är det slående hur olika medierna i våra grannländer berättat om den lilla grupp människor som kommit från Rumänien till de skandinaviska huvudstäderna för att tigga.

Den förra Aftonbladetjournalisten Josefin Hökerbergs reportage i Dagens Nyheter om tiggarna i Stockholm centrum har lämnat få läsare oberörda. Hon har rest till Rumänien för att skildra deras livsbetingelser och berätta vad som motiverar dem till att stå på knä i vinterkylan.

Tidigare besökte Aftonbladets reporter Erik Wiman den tillfälliga camping som några av rumänerna använde utanför Stockholm. Han berättade om hur hans egna fördomar kom på skam.

I Norge använder TV2 konsekvent ordet ”sigøyner” i sin rapportering. Ett ord som är portförbjudet i svenska språket sedan många år tillbaka på grund av dess rasistiska historia.

Romerna utmålas som ett gigantiskt problem. Antiziganistiska rykten sprids på Facebook. En av de mest lästa kolumnerna i Dagsavisen kräver att ”lösdrivarna” skickas hem med hjälp av militär. Deras nedsmutsning är ett ”kulturellt” särdrag. De bajsar utomhus.

Romer har förbjudits i Norge en gång tidigare.

1927 infördes en av flera ras- och kulturlagar i grannlandet. Just detta år förbjöds romer att vistas i landet.

1924 försvårade man för judar att bli medborgare, en lag som försvann efter kriget, men ersattes av en begränsning för hur många östeuropeiska judiska invandrare landet skulle ta emot. Ända fram till 1956 var det förbjudet för jesuiter att vistas i Norge.

Även om den norska högern skriker högt vid jämförelsen så är det inte märkligt att likna Frp:s förslag med raslagarna från 20- och 30-talet.

Debatten då som nu handlar om en rädsla för det kringresande, nationslösa fattigfolket från östeuropa. Om skräcken för en stundande invasion av smutsiga människor.

Antisemitismen i Europa är en mycket speciell sjuka, men den antisemitiska politiska agitationen innan kriget handlade ofta – på samma sätt som dagens antiziganism – om att stoppa just ˝lösdrivare” från att komma innanför nationens gränser.

I Sverige oroar sig många för den antiziganistiska och antisemitiska politiska utvecklingen i Ungern. Många av oss har protesterat mot profilieringen av människor med mörk hudfärg i REVA-projektet. Samtidigt har vi ett grannland där raslagar av 30-talets modell plötsligt finns på den politiska dagordningen.

Det är lika skamligt som skrämmande.

Du kommer hem till mig varje morgon.

Oftast för att jag vill det. Ibland är det bara som att du kommer till mig av gammal vana.

Men varje morgon tar jag på dig. Håller dig i mina händer. Ibland ligger vi i sängen tillsammans.

Det är många saker som skiljer oss åt. Du grundades 1864 av Rudolf Wall. Jag föddes i början på 70-talet av Gun-Britt. Du är en tidning. Jag är en människa.

Men alltid är vår relation densamma.

Jag lyssnar på dig. Jag studerar dig. Jag ser dig. Du gör världen begriplig för mig.

Aldrig någonsin lyssnar du på vad jag har att säga. Aldrig någonsin ägnar du mig en blick. Aldrig.

Och ibland vill jag bara skrika åt dig.

Gå ett par mil i mina skor min bäste, käraste, dyraste mest älskade vän. Se med mina ögon. Ta min kropp i besittning, älskade Dagens Nyheter!

Men det händer ju aldrig.

Så låt oss istället tala med varandra.

Jag säger: måste du ha de här fåniga intimiserande rubrikerna när kulturarbetarmän skriver 20 000 tecken om något väldigt otydligt, men det handlar väl om invandring tror jag. ”Kära”, hit och ”Bästa”, dit.

Du säger: Ja, texten kommer så mycket närmare då, den sätter sig i knät på dig. Den vill samtala. Inte ropa ut feta kvällstidningsrubriker om det ena eller andra. inte kritisera. Inte polemisera.

Jag säger: Men det handlar ju inte om något. Senaste ”Kära”-texten jag läste i morse sa ju ingenting! Den enda slutsats jag kunde dra var ”det är väl lite jobbigt för alla människor i det här samhället”.

Du säger: Men det är ju sant.

Jag säger: Ja, det är ju sant i och för sig. Det kanske är viktigt att berätta det. Men varför är den så lång?

Du säger: Den måste vara det. Ett sånt här samtal kan inte föras med snuttifierade små stycken av information och arga utbrott. Det är svårt att omfamna en komplex verklighet. Om man berättar genom att liksom gosa med läsaren måste det få ta sin tid.

Jag säger: Om man vet vad man tycker kan man formulera sig ganska kort. Inte jättekort, kanske. Att få ihop ett vettigt resonemang på 1500 tecken (inklusive blanksteg) är en konstform som är ganska svår faktiskt. Jag beundrar de skribenter som klarar av det.

Du säger: Så där säger alla kvällstidningsjournalister som är avundsjuka för att de aldrig får skriva långt.

Jag säger: I bland på sommaren brukar jag träffa mina kompisar och grilla.

Du säger: Vad har det med saken att göra?

Jag säger: Ingenting, men jag trodde det var sånt man brukar berätta om i såna här texter.

Du säger: Sluta nu. Nu är du bara elak.

Jag säger: Förlåt.

Förlåt, dyra, älskade, mest varma Dagens nyheter. Jag är verkligen inte din fiende. Du behöver inte bekämpa mig. Det är ju ändå med dig jag ska leva varje dag resten av mitt liv i detta land.

Du och jag 4-ever, Dagens Nyheter.

Du kan gå nu.

I Göteborg planeras det för fullt att byggas en ny arena som ska ersätta det slitna Scandinavium. Känns det igen? Arenasjukan går som en böldpest genom landet. Visst handlar det om pengar, om förhoppningar att arenan i sig ska sätta en massa hjul i rullning. Om manifestationer av inflytande, om möjlighet att samla massor.

Arenabyggen kostar, och lönar sig kanske i längden (även om jag tvivlar). Framför allt driver de kultur och sport i en riktning som inte känns helt sund.

Den nya multiarenan föreslås byggas där Valhallabadet nu ligger. Göteborgs enda centrala simhall och hem för massor av människor som vill motionera, tävla, lära sig simma, softa i det romerska badet. Valhalla är nästan den enda byggnaden med själ i området. Otur för badhuset att det råkar ligga där Göteborgs styre fått för sig att skapa ett ”evenemangsstråk”: en serie stora byggnader för storskalig konsumtion av kultur och sport. Liseberg, Mässan, Scandinavium, Bergakungen, Ullevi. Och polishuset. Och den obegripliga rondellen Korsvägen.

Göteborgs evenemangsstråk är egentligen en tämligen död plats, mätt med medborgarmått. Kanske är Valhallabadet det enda som lever.

Nu förslås ett nytt bad byggas i frihamnsområdet. Att i stället bygga en ny arena i den delen av staden verkar inte falla de tjänstemän in som nu lagt förslaget om rivning av Valhalla.

Det hela är inget mindre än en skandal.

I Dagens Nyheter skriver Ola Andersson initierat om flytten av Kiruna. Det är ingen stad, skriver Andersson, utan ett brukssamhälle som tillkom för gruvans skull – därför måste man flytta när gruvan expanderar.

Är Göteborg en stad? Eller fortfarande en lekstuga för driftiga entreprenörer?

Samma dag som det svenska landslaget spelar kvalmatch mot Irland bestämmer sig ett annat svenskt landslag för att fotboll inte är en lagsport där man representerar något. Svenska författarlandslaget har formulerat ett pressmeddelande där det fastslås att resan till författarturneringen i Haifa blir av i sommar, och att ingen representerar någon annan än sig själv. Eller sitt lag, kanske man menar.

Men hur man kan kalla sig ”Svenska författarlandslaget”, klä sig i landslagsdress och spela regelrätta matcher i en turnering, utan att på något sätt som lag representera Sverige är för mig en gåta.

Det svenska lagets syn skiljer sig också helt uppenbart från det norska, turkiska och engelska laget som inte reser till Haifa.

Författarlandslaget är en lös sammanslutning av män i olika åldrar som har skrivit en och annan bok. Man kan ana att en del är med mer på grund av sitt fotbollskunnande än sin skrivarådra (nu tänker jag mest på AIKaren Thomas Bodström). Det är alltså ett lag som inte riktigt är ett lag, och inte riktigt består av författare (man säger sig inte representera författarförbundet) och inte riktigt representerar Sverige.

Så vad är det då? Det är ett nätverk. Ett manligt nätverk, för att vara specifik. Grabbar som vill resa lite och träffa andra grabbar. Kulturutbyte med sporttema. Och kan ett sådant ske i Israel? Jo, såklart, om man ser det så. Men inte i mitt namn. Så snälla fotbollspojkar: Köp nya tröjor. Och kalla er Författarmanslaget.

Filmen Call girl klipps om, meddelar Dagens Nyheter. Det är resultatet av en uppgörelse med familjen Palme. Scenen med sexköpet på hotellrummet tas bort.

Jag vet inte vem som stått för mest sensationsmakeri i fallet Call girl. Manusförfattaren som låter en fiktiv statsminister säga samma saker som den högst verklige Olof Palme sagt? Skribenter på olika håll som inte kunnat slita sig från dessa tecken från den verkliga historien? Eller kanske guldbaggejuryn som nominerade filmen till en rad baggar, vilket provocerade enstaka filmkritiker, vilket ledde till ännu mer upprörda texter?

Klart är att drevet fungerade så bra, att väldigt många människor har åsikter om filmen utan att ha sett den. Det är ett gott betyg. Åt ett drev vill säga, inte åt kritiken eller journalistiken. Pyrrhus hade känt igen sig.

Olof Palme hade en riktig renässans under hösten. Dokumentärfilmen följdes av Call girl-debatten, där solidariteten med familjen vägde tyngre än själva filmens huvudsakliga tema, flickornas väg in i prostitutionen, mörkläggningen, den instängda världen av mansmakt. Sedan kom ännu mer fiktion: den sömniga tv-serien om Palmemordet.

Det var antagligen onödigt att blanda in så många kända historiska fakta, en sorts historiska praliner (för människor födda före 1970). Samtidigt kan jag förstå frestelsen när det ska jagas tidsfärg. Palmes repliker, framträdanden och tal har ju blivit symboler för stora delar av 1970- och 80-talet. Det är ofrånkomligt men i det här fallet förödande. Så antagligen är det lilla klippet det bästa som händer filmen.

Nu sitter ju alla arga skribenter, de som hävdat att Palme-anknytningen har lagt sig i vägen, och är redo att skriva om filmens egentliga ämne.

Eller?

I den ypperliga konsttidskriften Kunstkritikk skriver Joel Tunström idag om den senaste utvecklingen – eller ska vi säga bristen på utveckling? – i Konstnärsklubben, som sedan 1856 hyser vad man själv ser som gräddan av den svenska konstnärseliten. Den manliga delen av den. Konstnärsklubben är mer Frimurarna än KRO, om man säger så.

Inför årsmötet i förra veckan hade det motionerats om att tillåta kvinnliga medlemmar. Ordföranden, Ingvar Jörpeland, var skeptisk. Han, och tydligen många med honom, vill inte förändra sin exklusiva herrklubb. Motionerna röstades ner, allt är som vanligt igen.

Ibland är det lite roligt och pittoreskt med tidsfickor: en gammal bil, en tvåsitsig plåtvespa med tidstypisk förare, en trikåbutik med manuell betjäning.

Men en herrklubb för konstnärer? Nej, där gick nostalgigränsen. Veteranbilen kraschar, delarna finns inte kvar.

För den som vill lära sig något om denna skamfläck, är Fia-Stina Sandlunds tio år gamla ljudverk Konstnärsklubben – som en enda stor familj fortfarande en hit. Vem har sagt att det skulle gå fort?

Det dundrar kring Maria Sveland.

Hennes böcker har väckt uppmärksamhet, från Bitterfittan, via Happy happy (där hon var redaktör tillsammans med Katarina Wennstam) till Hatet. Egentligen inte så kontroversiella böcker, reaktionen på dem har antagligen berott på att de lanserats hårt och att de inbjudit till ett för- och emottänkande. Konfrontativa är kanske ett bättre ord än kontroversiella. För visst är det ett problem att Sveland klumpar samman alla sina kritiker i en svartvit berättelse. Eller att hon, som Ann Charlott Altstadt konstaterar i en utmärkt recension i Flamman, pekar ut den enda vägens feminism.

De senaste dagarnas turbulens kring Maria Sveland tar ändå priset i skruvad medielogik. Så här: Sveland syns ”överallt”, intervjuas, skriver, recenseras. Det grumsas, tydligen, i stugorna. När hon bjuds in att sitta i en panel på Mediedagarna i Göteborg, på självaste Internationella kvinnodagen, blir hon utskälld av en ilsken Jan Josefsson. Vittnesmålen om vad som hände den där fredagskvällen är flera, bland annat på Svelands egen blogg. Slutsatserna man kan dra är:

1) Sätt dig inte i en underhållande panel tillsammans med journalister som uppenbart vill ha monopol på uppmärksamhet och problemformuleringsprivilegium.

2) Sätt dig inte i en panel just 8 mars och tro att den på något sätt ska vara vänligt inställd till feminism, särskilt inte om du skrivit en bok om kvinnohat.

3) Sätt dig överhuvudtaget inte i en panel. Ta inte plats från dem vars självklara plats varit ifrågasatt de senaste tjugo åren och just därför är starkare än någonsin. Allt enligt logiken ”om man ifrågasätter oss gör man det för att man hatar män/inte har förstått något/är bitter”.

Vill man vara snäll, och det vill man, kan man jämföra debatten i Göteborg med den beramade debatten 1971 där Norman Mailer sitter och gafflar med bland andra Germaine Greer, skildrat i dokumentären Town Bloody Hall (1979). Men så snäll kan jag inte riktigt vara. Det som skedde i Göteborg är bara vulgärt, platt, pinsamt för alla som följer mediedebatter och feministisk debatt. Vi sitter på ett backande tåg.

Nivån är sällsynt låg i det offentliga samtalet och ytterligare ett bevis på detta kan man få sig till livs i Johan Hakelius krönika i Aftonbladet. Ett skolexempel på den debatteknik som fått fäste under senare år: man målar upp en trend, ett åsiktspaket, eller tillskriver helt enkelt sin antagonist en del åsikter som denna inte har. Sedan börjar man strimla sönder. Oj, vad lätt det går. Det är som att skära i rumsvarmt smör. Det går liksom av sig själv eftersom det är man själv som bestämmer premisserna för samtalet.

Hakelius påstår i sin krönika att Sveland hyllas överallt. Inte sant. Kritiken mot hennes senaste bok har varit tämligen hård. Sedan protesterar han mot de likriktade åsikter bara han ser. Om detta har avgående kulturchefen på Svenska Dagbladet bloggat mycket vaket.

Det är en ohederlig krönika. Dessutom blir Altstadt och Flamman gisslan i en låtsasdebatt om feminismen. Men jag gratulerar Hakelius till att ha upptäckt vänsterpressen. Han får gärna fortsätta läsa.

Boom.
80 personer ska sparkas på Dagens Nyheter.
Upp emot 50 får gå från redaktionen, vilket innebär var femte journalist.
Nyheten kom under eftermiddagen.

Så blev det alltså än en gång Dagens Nyheters tur att springa ett varv i den nedskärningsstafett som pågår mellan svenska dagstidningar sedan ett par år tillbaka.
Det var inte länge sedan sist.
Så sent som för dryga två år sedan drog den helt nyutnämnde chefredaktören och vd:n Gunilla Herlitz fram slaktarkniven och varslade 100 personer. Såväl kulturredaktionen som webbredaktionen blev i princip halverade. Sen passade hon på att höja sin egen lön till 6 miljoner om året.
Men det räckte alltså inte särskilt länge.
Kanske borde man anat att det var dags igen när tidningen för ett par veckor sedan fick en ny chefredaktör – Peter Wolodarski.

Förklaringen till det brutala ingreppet är välbekant:
”Hela branschen står inför en strukturförändring”, säger tidningens HR-chef Henrik Fontin till branschtidningen Resumé.
Han har så klart rätt.
En stor struktur som snarast borde förändras är Bonnierschefen Jonas Bonnier som sakta men säkert håller på att köra den 175-åriga familjekoncernen Bonniers i diket. Sedan han tillträdde 2008 har Bonniers hamnat i sin största kris sedan 80-talet. Journalisten Bernt Hermele varnade redan i september för att ett hundratal jobb snart kommer att försvinna på bonnierbolagen i en granskning i Aftonbladet.
En koncern med så stora skulder som Bonniers klarar helt enkelt inte av sina räntor om man inte dels blir mer aggressiv på marknaden och dels sparkar folk.

En annan strukturförändring kommer att drabba fackklubben på Dagens Nyheter. De kan vara ganska säkra på att inflödet av nya medlemmar snart stryps för gott. Även om det skulle bli bättre tider kommer ingen att återanställas på tidningen. Det börjar bli tydligt att flera mediebolag använder tidningskrisen till att flytta över anställningar till bemanningsföretag genom stora uppsägningar. DN som servas av Marieberg media är knappast ett undantag.

Men den största strukturförändringen står så klart Dagens Nyheters läsare inför.
Strukturen på deras morgontidning har redan förvandlats från att vara en av rikets mest komplexa och agendasättande tidningar till en allt tunnare och sladdrigare struktur som förlitar sig på enstaka begåvade skribenter istället för att bygga upp redaktioner som är effektiva, långsiktiga och framåtblickande.

För en månad sedan sa Jonas Bonnier till Dagens media att DN i framtiden måste vara ”extremt stark” redaktionellt för att klara dessa svåra tider. Fyra veckor senare gäller alltså den totala motsatsen.
Troligen kommer han att ursäkta sig med mantrat ”Det går att göra en bra tidning med färre folk”.
Det brukar alltid heta så.
Så sa Gunilla Herlitz 2010, så sade SvD:s chefredaktör Lena K Samuelson när hon nyligen drog ner på Svenska Dagbladet och det brukar man säga på Aftonbladet.

Det är dags att sluta låtsas nu. Dagens Nyheters journalistik kommer att bli mycket sämre om man sparkar var femte journalist. Läsarna kommer att märka det och säga upp sina prenumerationer.
I höstas skämtade Dagens Nyheters annonsavdelning oerhört fult om Svenska Dagbladets nedskärningar.
”Tack för en god match” skrev man i sin reklam när besparingspaketet avslöjats.
”När Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturbilaga och avvecklar sin sportredaktion vill vi inte att du ska bli lidande”.

Ett skämt som inte bara DN:s annonsavdelning utan även tidningens prenumeranter fick äta upp.

I dag publicerar Svenska Dagbladet en stor intervju med den nyligen sparkade styrelseordföranden på Thielska Galleriet, Claës Wachtmeister. Den är intressant: här bekräftas de rykten som rullat omkring om den höga graden av inblandning från Kulturdepartementets sida, och Kulturministerns.

Vad som skaver är att Wachtmeister får tala helt oemotsagd. Svar från departementet utlovas visserligen under dagen, men god journalistisk sed är inte att publicera den ena sidans version så stort utan motröst. Min kollega mittemot är mer upprörd än jag över artikelns undermålighet. Den borde användas som avskräckande exempel på journalistutbildningarna, så ensidig som den är.

Men bortsett från detta är det ändå intressant, och skandalöst, att ministern lagt sig i valet av chef, att styrelsen är helt splittrad i sin syn på verksamheten (till exempel var man inte enig om att genomföra den stora Munch-utställningen).

Kulturdepartementets långa arm måste dras tillbaka från Thielska. Och samtidigt kan man få önska sig mindre nepotism när de stora besluten fattas. Wachtmeister anställde Elisabeth Alsheimer Evenstedt, som nyligen arbetat hos släkten på Wanås. Andreas Brändström satt själv i styrelsen innan han tillträdde som chef. Styrelsens kompetens är i princip lika med noll när det gäller konsthistoria.

Man kan fortsätta att rada upp oegentligheter. Den största är och förblir ministerns klåfingrighet. Är Thielska den moderata kulturpolitikens experimentverkstad? Då förstår man att det blir konflikter, eftersom en sådan politik bara består i att bejaka konsten som ett instrument för goda samarbeten, som ett smörjmedel för näringslivet och underhållning för en blaserad övre medelklass som vill dricka sponsorvin på vernissagen.