Tog ett snack med Pontus Wernbloom i dag med anledning av att jag tvärtemot alla andra misstänker att han kommer med i startelvan i morgon. Mot slutet av intervjun tog han fram en dosa Göteborgs Rapé (portion dock, lite fegt, men ändå). Blev rätt sugen ska jag erkänna men sa till Pontus:
– Ska du inte sluta med det där? Jag tog inte med en enda dosa hit.
– Är det därför du sitter och skakar?
– Nej nej, det funkar rätt bra.
– Skojar du? Jag hade kolat av. Du kommer inte att klara det.
– Jo då.
– Jag försökte en gång men satt ju och skakade redan efter frukost. Fan det kliade överallt.

”Boom-boom” är svår att inte gilla.

Apropå matchen mot USA berättade Anders Svensson att Norge var här 2006 och fick stryk med 5-0. Danmark kom hit 2007 för att få stryk med 3-1. Hur stora blir Sveriges förlustsiffror i morgon?

I kväll ställer vi den ganska feta Hyundaien med V6:a och tar taxi till Hermosa Beach. Det är ju fredag.

Ett mejl:
Tjena!
Vi tänkte köra lite tvåmål på Santa Monica-beachen i morgon innan matchen om du o ngn fotograf är sugna? Brumma dit med V6:an bara, vi har boll.
/Anthon & Peter

Hade varit förbannat kul, men jag måste nog göra en ”landslaget” och ställa in; i morgon är sista dagen för shopping…och jag skulle faktiskt behöva ett par nya jeans.

Nu: Winnerbäck på laptopen och en Budweiser i badkaret. Det är ju fredag.

Eftersom den kaliforniska tideräkningen gör att svenska kvällstidningsjournalister kan gå på gatorna som helt vanliga män redan runt klockan fem på eftermiddagen tryckte vi in oss i den ganska feta Hyundaien med V6:a i eftermiddags igen, satte GPS:n på Hollywood och automatlådan på D.

Sjufilig motorväg i solnedgång och full sula i car pool, en fil för bilar med fler än två personer. Den var som vanligt ganska tom.

Jag själv bakom ratten eftersom Leffe Boy laddade för öl under kvällen. Dessvärre åkte jag ur car pool:en vid ett tillfälle och vi hamnade mitt i LA:s eftermiddagstrafik. Det som skulle tagit 25 minuter tog en och en halv timme, men vad fan…vi levde när vi kom fram till Hollywood och var glada över det.

På Walk of Fame såg man den ena stjärnan…

…efter den andra…

…och i höjd med Richard Crennas marmorsten – översten i First Blood ni vet – stannade vi till och åt en hälsotallrik på the Pig’n Whistle…

…lite mycket tomater, annars helt okej.

En bit upp på Hollywood blvd var det tvärstopp, det var premiär för en film med en sångerska som jag fick förklarat för mig hette Hanna Måntanna och som jag aldrig hört talas om. Sedan kom vi över på andra sidan och då såg Blanco att det var ju Hannah Montana…vem fan det nu är…

…detta är alltså inga raskravaller utan en helt vanlig filmpremiär på Hollywood blvd.

Nu var klockan nästan sju och vi insåg att det var hög tid för fyra bonniga, svenska sportjournalister att lämna nöjesvärldens epicentrum till förmån för det bättre förmedlade folket. Eftersom Leffe Boy fått i sig åtminstone en Samuel Adams för mycket satte jag mig återigen bakom ratten, tog mig ur Hollywood med mycket tur och lite skicklighet, ut på den sjufiliga motorvägen där det glittrade och blänkte i beckmörkret och hem mot mot lugna, trygga Torrance.

Vi lever och är glada över det.

Har hänt en del roliga grejer under dagen. Bland annat hörde jag från en säker källa att Andreas Johansson haft stora problem med att hitta en Victoria’s Secret-butik i Torrance men till slut fått hjälp. Nu är frågan om det är fru Johansson som får sig en tjusig present när ”Adde” är tillbaka i Ålborg – eller om han bara vill göra sig fin inför rumskamraten Rade Prica?

Apropå Prica. Får rätt mycket mejl som ifrågasätter varför han är med i landslagstruppen. Om det kan jag säga fem saker:
1. På ett januariläger är han given. Ge mig fyra bättre, tillgängliga anfallsalternativ och den ganska feta Hyundaien med V6:a är din. Tänk på att Lagerbäck inte kan åka med enbart blåbär på en sådan här resa, då hade Sverige blivit överkörda i varje match och för de nya spelare som testas hade det blivit ett test utan värde.
2. Han är förmodligen Sveriges bästa huvudspelare offensivt.
3. Det är en trevlig jävel.
4. I en EM-trupp bör ändå Marcus Berg gå före.
5. Missa inte min intervju med honom i dag.

Rami Shaaban till Hammarby? Är fortfarande ganska övertygad om att det blir så till slut. När Blanco skulle fotografera Sleyman och Chanko i dag frågade Bajen-spelaren om inte Shaaban skulle vara med på bilden också.
– Han är väl inte klar? undrade Blanco.
– Nä, han är väl inte det, flinade lirarna.

När vi kom till spelarhotellet i morse frågade jag Lasse tick-tack (som är landslagschef om ni glömt det) vad som var på gång till kvällen, det ryktades nämligen om någon form av happening.
– Det får du försöka ta reda på själv, sa tick-tck.
– Lägg av, menade jag.
– Med din förmåga fixar du det, sa tick-tack och vägrade säga vad det handlade om.
Rade Prica var inte lika svårflörtad, han berättade att truppen hade fått biljetter till LA Lakers mot Phoenix Suns i NBA.
Prica berättade vidare att den egentliga orsaken till att det inte blev något filmstudiobesök var att spelarna fått välja – filmstudio på onsdagen eller NBA-basket på torsdagen och det valet var ju tämligen enkelt. Det handlade alltså inte alls om att spelarna hellre ville shoppa, som Lasse tick-tack hade hävdat.
Efter många och långa intervjuer lyckades ju Gitta Sereny till slut komma ganska nära Albert Speers innersta och jag sa till tick-tack att Sereny borde gå till botten med honom också.

Titeln? ”Lasse Richt och Sanningen”.

…fast jag måste erkänna att han nånstans är ganska rolig också.

Noterar att många placerar Johan Oremo från start bredvid Rade Prica på topp mot USA. Så borde det bli, men allt som sker på träningarna pekar mot Prica och Pontus Wernbloom. Men jag kanske börjar bli gammal och slö och inte ser saker som mina konkurrenter ser.

Lasse Lagerbäck fortsätter att hylla årets upplaga av januaritruppen:
– När man inte känner spelarna åker man inte iväg med särskilt stora förväntningar. Men jag tycker att de har visat en stor frejdighet under träningar och match.
– Det viktiga är att de vill och vågar och visar att de förstår hur vi spelar.
– Jag ska inte säga att jag är förvånad, men det känns väldigt positivt. Efter några års svacka där vi inte har haft så många som lotsats in, känns det nu som att vi har några som är på väg, sa Lagerbäck vid dagens pressträff.

Det är möjligt att årets januariresenärer är något hungrigare än de senaste årens, men man måste också ha i bakhuvudet att Lagerbäck vet att det kommer en generationsväxling efter EM. Den måste han massmedialt börja marknadsföra redan nu.

Sedan håller jag givetvis med om att spelare som Holmén, Stoor, Safari och Bjärsmyr visat riktigt goda intentioner, absolut.

På grund av tidsskillnaden har vi deadline klockan 17.00 kalifornisk tid och det innebär att kvällarna är nästan helt fria. Bor man i Los Angeles och skriver för en svensk kvällstidning jobbar man som en helt vanlig människa, 09-17.

Efter att ha författat fem artiklar – ni hittar dem på nätet och i papperet – satte vi oss i den ganska feta Hyundaien med V6:a och blåste mot Redondo Beach…

…Redondo beach var snudd på öde denna onsdagseftermiddag, så när som på ett gäng fiskare och en helvetes massa hungriga pelikaner…

…nåja, alla pelikaner var inte lika sugna på fisk, den här liraren tog det bara lugnt och njöt av solnedgången…

…sedan käkade vi en bättre middag på Tony’s Restaurant innan det var dags att styra den ganska feta Hyundaien med V6:a hem till vårt ”all inclusive”-hotell. Men nu vet vi i alla fall att USA:s första surfare hette George Freeth, föddes 1883 på Honolulu av föräldrar från Hawaii och Irland. Freeth gick inte oväntat under sloganen ”The man who can walk on water”…

…Freeth alltså till vänster på bilden.

Nu: ett antal avsnitt 24 säsong tre.

Landslagsledningen hade planerat en eftermiddag på Warner Bros enorma filmstudio i Hollywood. Men utflykten var frivillig och till slut var det bara två spelare som ville åka med. Resten…eller i alla fall de flesta andra…ville hellre åka till en närbelägen shoppinggalleria. För att shoppa. Undrar hur många som hade hängt med till det där vattenfallet i Costa Rica om nu inte den utflykten varit obligatorisk?

Startelvan mot USA börjar ta form, mittfältet precis som jag skrev i går (Alex, Andersson, Svensson, Johansson), och backlinjen blir: Mikael Lustig, Mattias Bjärsmyr, Peter Larsson, Fredrik Stoor. Anfallet är värre att lista ut, Rade Prica med Johan Oremo eller Pontus Wernbloom.

Ett gott betyg åt Bjärsmyr och Stoor att de nu får starta igen, även om jag inte förstår tanken med Stoor till vänster.

…men nu mina vänner i öster och väster ska jag gå söderut från min lägenhet och lägga mig vid poolen en stund.

Solen skiner ju.

PS. Glömde helt bort att berätta om mitt sista möte med Roberto, piccolon ni vet. När han fick reda på att jag skulle lämna Hotell Clarion i San Hooosé omfamnade han mig och undrade om jag tänkte komma tillbaka.
– Det hoppas jag, svarade jag eftersom jag faktiskt blev förtjust i Costa Rica på alla möjliga sätt.
– Bra. Då får vi prata mera då, sa Roberto och gav mig en kram till.
Som ni vet dömer jag ingen på så grumliga grunder, det kan ju faktiskt vara sådana män är mot varandra i Costa Rica.

Mellanlandade i Phoenix på vägen till LA och det är en stad jag aldrig varit i, inte vet något om och inte vill besöka. Jag ska berätta varför och det jag ska berätta är alldeles sant.
På flygplatsen gick det omkring män…det är alltid män tror jag…i cowboyhattar. I övrigt såg dessa män helt normala ut: jeans och t-shirt – men med cowboyhatt. Jag undrar hur de tänker när de vet att de ska flyga till en annan delstat och står där framför garderoben på morgonen:
– Hmm…jag tar nog cowboyhatten i dag.
Jag såg två män i cowboyhatt på flygplatsen i Phoenix och det var två för mycket.

På LAX hyrde vi en ganska fet Hyundai med V6:a som rattas av mig och Leffe Boy medan Blanco (för ung) och TT-Skiöld (ont i nacken) åker snålskjuts.

Sjufilig motorväg i kvällssol mot Home Depot Center (där landslaget tränar) gick helt okej, men när jag skulle köra tillbaka till hotellet i mörker lyckades vi på något sätt hamna i en fil som gick mot trafiken. Vi lever och är glada över det.

Ganska bra tempo på träningen och det verkar bli ett erfaret mittfält mot USA med Niclas Alexandersson till höger, A. Svensson och D. Andersson i mitten och Andreas Johansson till vänster. Ska spekulera vidare om backlinje och anfallspar efter nästa träning (20.00 svensk tid).

Rami Shaaban, som vaktar målet på lördag, var på gott humör när jag pratade med honom:
– Det är skönt att komma hit, allt fungerar, vi tränar på gräs, skönt att inte behöva vara rädd att väskorna försvinner…det känner väl ni också?

Visst gör vi TV4?

Vi bor på ett hyfsat flott turisthotell i den i övrigt rätt fruktansvärda LA-förorten Carson. Här finns pool och gästerna äter och dricker tillsammans varje kväll från en gratisbuffé i lobbyn. I dag var det tacos, i morgon blir det barbeque, all inclusive.

Jag lyckades tappa ut en halv kopp kaffe över mina kläder och befinner mig visserligen i landet där man kan stämma ett hotell för ”farliga pappmuggar”…men har i stället ägnat kvällen åt att tvätta kläder i mitt badkar. Hotellrummet har kök med kylskåp och microugn, två TV-apparater, vardagsrum med soffa och fåtölj samt en DVD-spelare. Dumt att klaga.

Har precis lämnat två bra grejer till nätet, en om Shaaban och en om Isaksson, så nu är det hög tid att gå till sängs.

Blev en rätt avslagen presskonferens; dels för att det inte har hänt något speciellt i dag, dels för att det knappast går att få in något i tidningen med tanke på att Zlatan gjorde rent hus på Idrottsgalan.

Förbundskapten Lagerbäck var nominerad som Årets Ledare men när vi pratade med honom några timmar innan galan hade han inte ens koll på vem som skulle ta emot hans eventuella pris…

Spelarna bor i alla fall rätt bra här i San Hooosé. Poolområdet vid deras hotell – där jag precis såg Niclas Alexandersson komma bärandes på en gigantisk gummivattenboll – går inte av för hackor. Vad ”Alex” skulle göra med den enorma gummibollen är mer oklart…men jag lovar…den var större än ett vildsvin. Han kanske skulle kasta den på Viktor Elm, vad vet jag.

Tjackade ett par svartvita Converse, två t-shirts, lite strumpor och kalsonger på ett rätt schyst varuhus i närheten av spelarhotellet. Gick på en tusenlapp, inte så billigt som man kunnat önska, men helt okej. Däremot är maten både billig och svingod här nere så det går väl på ett ut. En Big Mac kostar 900 colones, det vill säga 14 spänn.

I morgon tisdag flyger vi mot LA och det lär inte bli mycket bloggande. Under tiden får ni hålla till godo med de costaricanska radioreportrar jag skrev om. Tänk nu på att när den här sekvensen är filmad händer inget speciellt i matchen, Costa Rica rullar bollen i egen backlinje, typ…

Om Wenström/Kåmark visar samma passion och inlevelse mot USA kan den matchen bli en höjdare.

Kan någon förklara för mig varför jag vaknade med världens huvudvärk i morse? Måste kolla receptionen om de har några bra piller.

Rättegången mot agenten Kent Carlzon började i dag och det ska bli intressant att se hur TV-kanalens fotbollshemsida väljer att behandla nyheten. Vad tycker Ledstjärnan om agent Carlzons affärer och skriver Lund analysen?

Har haft dagensmedia.se efter mig eftersom jag publicerade ett skämt här på bloggen som cheferna plockade bort medan jag låg och sov på andra sidan jordklotet. Men skämtet var knappast så rasistiskt som det påstås, det var snarare ett skämt om rasism. Men jag ber om ursäkt om någon tog illa upp, det var onödigt att lägga ut det.

Nu dags att bege sig mot landslagets presskonferens.

Måste säga att jag blev lite imponerad av den svenska prestationen i kväll. Inte för att Sverige spelade speciellt bra, men ändå starkt att hålla undan och till slut vinna, inte minst av den oprövade backlinjen: noll landskamper tillsammans.

Men det här var ingen större fotbollsmatch, det kan vi vara överens om.

Fredrik Stoor, Samuel Holmén, Behrang Safari – där har ni mina utropstecken i kväll. De tre spelare som fick tre plus av mig, samt Andreas Dahl som gjorde ett moget inhopp.

Om jag kunnat hade jag lagt ut en inspelning från min digitalkamera på de två reportar bredvid oss på pressläktaren som refererade matchen för costaricansk radio. Ska vi snacka inlevelse, ska vi snacka med dem. Tyvärr lyckas jag inte få ut klippet.

TV4:s gäng får sig en känga av Eva som mejlar:

Hej.
Jag är född i Mellanamerika, har ett barn med en svensk man. Mitt barn ska lära sig följande: att visa sig utan något som blinkar, att ha på sig, men inte visa sin dyrbara mobil eller dator på offentlig plats.
Du (eller man som vi säger i Sverige) är alltid iaktagen där… är man på besök ska man röra sig som en jaguar i djungeln, helt enkelt. Herregud… sunt förnuft leder så här: sluta vara blåögda utomlands.
Kram.

Jag tror faktiskt att Eva har en poäng: den här generationens svenska journalistkår har lärt sig något av denna resa. Tyvärr.

På allmän begäran: gänget som förmodligen hade besegrat Bonnier-gänget i five-a-side:

Från vänster: Leffe Boy, Blanco, Lauler och TT-Skiöld.

Som kvällstidningsreporter jobbar du sällan under så knappa tidsramar som till exempel morgontidningarna, men på grund av tidsomställningen blir det ombytta roller. Jag hade en timme på mig att få hem krönika, plusliga och två matchknäck. Jag lämnade 02.01, en minut över deadline, helt okej.

För er som inte var med på Lagrells bjudmiddag var höjdpunkten Kåmarks story om hur han under en löprunda mer eller mindre fick klättra in på avstängda nationalarenan Estadio Alejandro Morera Soto för att lägga en kabel. Avstängda fotbollsarenor har sällan papper på toaletterna men…
–…nöden har ingen lag, som Kåmark uttryckte det.

Är nu på plats på Estadio Saprissa och mot alla odds finns här ett klockrent fungerande trådlöst internet. Problemet är solen ligger på så starkt att det är snudd på omöjligt att se skärmen.

Stekande sol, hyfsad vind, ett risigt konstgräs och en oprövad svensk startelva gör att jag är ganska orolig för hur den här matchen kan gå. Seger med ett par bollar för Costa Rica skulle inte förvåna mig, å andra sidan vet jag ingenting om vad förbundskapten Medford kommer med för lag.

Matchen är slut vid ett i natt svensk tid. Sedan blir det ett jävla race att få ihop en analys, ett matchknäck och en plusliga innan deadline klockan två. Men det får gå.

Lagrells bjudmiddag i går kväll tog plats på ett bättre argentinskt kötthus. Trevligt, även om kvällen tog slut ganska tidigt. Inte så konstigt med tanke på de köttbitar som serverades; minst ett halvt kilo per tallrik och det tar ett tag att resa sig när en sådan har landat i magen.