Teddy Lucic. 

Den jäveln har hängt med så länge att jag knappt minns när han började.

Nu är det tydligen över. Efter säsongen lägger Lucic skorna på hyllan. Jag antar att hans avsked från fotbollen sker i det tysta, vi är dåliga på att hylla våra gamla hjältar. 

Nu är Teddy kanske inte det bästa exemplet på en fotbollshjälte men har var trots allt med i VM-truppen 1994, och blir därmed sista bronshjälte att sluta med elitfotbollen.

Teddy gjorde totalt 86 A-landskamper samt även VM 2002, EM 2004 och VM 2006. Han var alltid en hedersman mot oss journalister. Bjöd sällan på rubriker – förutom när han en gång valde Häcken i stället för IFK Göteborg. Och när han lämnade Blåvitt som bosman…när han gick till AIK…och när han blev utvisad mot Tyskland…Teddy bjöd på en del rubriker när jag tänker efter.

Men återigen: alltid en hedersman.

Jag minns en gång när jag skrev personporträttet Andreas Andersson för Slitz, då åkte vi bil med Teddy (båda spelade i AIK). Teddy var sjukt tänd på att Iron Maiden skulle komma till stan och jag ville hellre porträttera honom.

Nu får han mer tid för både hårdrock och trav som är ett annat intresse, jag har svårt att se att han återvänder till fotbollen som tränare på någon högre nivå. 

Lasse Lagos beskrev honom alltid på samma sätt – som ett unikum. Det betyder ungefär det enda kvarvarande exemplaret i sitt slag. Det som gjorde Teddy till ett fotbollsunikum var hans anpassningsförmåga. Satte du honom i superettan spelade han på superettan-nivå. Satte du honom i ett VM spelade han på högsta, internationella nivå. Den anpassningsförmågan är – på gott och ont – unik.

Teddys andra stora egenskap här i livet är att han inte stressar upp sig i onödan…

…inte ens när landslagspolaren Anders Svensson råkar skjuta 1-0 på Argentina i fotbolls-VM.