Tanken slog mig efter nostalgiinlägget om Andreas Haddad här nedan: i skrivande stund är jag endast bojkottad av en enda människa – Abgar Barsom.

Zlatan verkar ha grävt ner stridsyxan, i alla fall tillfälligt, och några andra kommer jag inte på. Möjligen Broder Birro, kanske Haddad nu…men inget uttalat.

Förutom Barsom då som fortfarande inte vill släppa att jag skrev om en krog han var kopplad till som blev av med sprittillståndet för några år sedan.

I övrigt verkar folk tycka att jag är någon sorts Simon Bank. Ingen är arg, jag får beröm, jag blir inte ens kallad pajas eller ful längre.

Det är helt enkelt för dåligt. Reta upp en Södertäljekille med gigantiskt ego kan vem som helst lyckas med, jag måste upp ett par nivåer.

Därför tänker jag hitta på ett par stories, sedan är ordningen förhoppningsvis återställd – ni vet väl att vi journalister räknar bojkotter som revolvermän gör hack i kolven?

Tord Grip var på väg in på Fratton Park häromveckan för att scouta nyförvärv. Utan att blinka ställde han sig längst fram i den 200-meter långa kön. När människor protesterade hötte Grip med sitt paraply och fräste:
– Jag är folket, ni är narkomanerna.

Fredrik Ljungberg platsar som bekant inte i Celtic. I kommande memoarerna berättar han varför.
– Jag låg på hotellrummet och laddade med porr som vanligt. Men Mjällby hade gömt sig under sängen och tog mig på bar gärning. Efter det fick jag spela B-laget.

”VILL DU VINNA CHAMPIONS LEAGUE MED MIG? Atletisk kille på 21 år, 192/84, med mörkt hår och mörka ögon söker kvinna i lämplig ålder för seriöst förhållande. Jag är rök- och spritfri, mina intressen är fotboll och fräcka bilar. Gillar barn. Jag finns i Amsterdam, var finns Du? Svar till: Svenska Fotbollsförbundet, 08-735 09 00″.

Drottning Silvia intervjuas av Svensk Damtidning:
– Så när jag satt i väntrummet till skönhetskliniken i Brasilien kom den där TV-mannen in. Vad heter han nu…Ek…
…Ekdal, Lennart Ekdal?
– Nej nej,…Ek…Ek…Ek Wallraff!!! Sportreportern.
Just det ja. Du menar han som har en riktigt bra bra blogg men är lite sämre i TV?
– Ja exakt. Och ser ut som en vandrande 40-årskris som ramlat ner i en burk med fingerfärg, ha ha ha.
HA HA HA.
– Ho ho ho. I alla fall, han skulle vässa ena öronsnibben. Tänk vad folk är fåfänga nu för tiden.

Vanliga fotbollssupportrar diskuterar över en öl på fredageftermiddagen:
– Har ni hört att den där fete fan på Sportbladet ska åka Vasaloppet?
– Vem då, Simon Bank?
– Nej för fan, han är ju byggd som Wassberg i jämförelse. Laul förstås.
– Ja ja, så klart. Ska han åka Vasaloppet? Hur då – som snöboll?
– Fan vet. Skulle den där planeten väl börja rulla i blötsnö, då jämnar han hela Mora med marken några timmar senare.
– Skål.
– Skål.
– Ska AIK verkligen spela söder om Söder?
– Skit samma. Jag är supporter. Jag kanske tycker något men sedan låter jag klubben knulla mig i röven ändå.

En sen vårnatt i april 2005, runt fyra på morgonen, skrev Andreas Haddad en dikt som han lät tatuera på bröstet.
– Jag satt och lekte med ord och plötsligt fanns den där, en dikt som står för allt jag är. ”Don’t stand by my side sometimes Do it all the time or no time”.
Nu har Andreas skrivit en ny dikt som han låtit löda in på sitt pingsisrack: ”Ärad vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden”.