Engelska ligan är den utländska liga jag är uppvuxen med. Tipsextra och allt det där. Ni som är i min ålder vet vad vad jag menar. Men det var stort när vi plötsligt kunde se Serie A och Uno Kryss Due och framför allt Maradona. Tidigare hade man bara sett honom i argentinska landslaget, i Jan Lorentzons internationella svep – nu plötsligt i hela matcher för Napoli. Fantastiskt. Jag hade inget italienskt favoritlag, jag hejade på Maradona, vi pratar typ 1987.

Den engelska ligan behöll ändå sitt grepp för de flesta i min generation.

Jag har tidigare berättat hur jag fastnade för Liverpools ”Barcelona-fotboll” på 80-talet men fick kapsla in känslorna under min uppväxt då Manchester United var farsans lag. Häromåret klev jag ur garderoben i en krönika i nedlagda Sportmagasinet, gjorde upp med min barndom och erkände att Liverpool är mitt utländska favoritlag.

Men jag brände inga tröjor när Fernando Torres skrev på för Chelsea i förrgår. Jag förstår honom. Jag hade gjort samma sak. The show must go on. Niva menar att den här inställningen leder oss mot den slutgiltiga kniven i fotbollens hjärta. Och så kanske det är, i alla fall fotbollen som han och andra vill ha den.

Men man kan också se det som att det stärker fotbollens position. Jag ser mer fram emot mötet med Chelsea på söndag än tidigare. Ska min före detta hjälte en vecka senare sänka mitt eget lag? Det är en dramaturgi jag går igång på mer än när Paolo Maldini spelar sin 6004:e match för Milan.

Visst kan och bör de trogna hyllas i en värld där businessen styr. Visst vilar dramat i grund och botten på de känslor som Torres flytt väcker hos de mest passionerade fansen och favoritlagsmekanismernas uråldriga ideal. En dag kanske vi vaknar upp och ingen jävel bryr sig om sådant längre. Då har något gått förlorat.

Men jag tror och hoppas att fotbollen kan överleva som sporten nummer ett. Jag hade varit mer orolig om allt sett ut som för 30 år sedan, hade fotbollens konkurrenskraft då varit lika stark i en ständigt föränderlig värld? Eller hade den reducerats till en tillställning för de närmast sörjande?

I stället för att oroa mig särskilt mycket är jag fullt upptagen med att njuta av vad fotbollscirkusen anno 2011 har att erbjuda. I ett VM kan jag heja på Brasilien och England. I ett annat på Brasilien och Tyskland. Det finns viktigare områden att vara konsekvent på.