På den tiden, 1986, fanns bara två TV-kanaler och det var det inte ofta man fick chansen att se tecknat. Kalle Anka på julafton, Tom & Jerry i Lilla Sportspegeln på måndagar och sedan Hacke Hackspett eller Super-Ted eller Stålmusen i Gomorron Sverige på lördagar. Mer var det inte.

Lördag 1 mars 1986 var jag tio år och hade som vanligt vaknat först. Jag satte på TV:n för att upptäcka – till min stora besvikelse – att allt var inställt. Jag tror att jag minns att jag i stället såg en klocka som var på väg att bli halv tio och att det stod något om ”Extrainsatt nyhetssändning med anledning av mordet på statsminister Olof Palme”.

Jag rusade upp på övervåningen – bodde i villa i Jonsered på den tiden – och väckte mina föräldrar. Har inga minnen av deras reaktion men jag minns senare att farfar – som varit med i partiet i typ hela sitt liv – var förkrossad.

Själv vet jag inte om man tänkte så mycket på det. Hemskt naturligtvis, det enda jag visste om politik då var att Palme var bra och Fälldin och Bohman dåliga. Det var svårt att förstå varför Palme blivit skjuten och inte någon av dem.

I vuxen ålder har jag fascinerats betydligt mer och funderat mycket på mordet, vem och varför? Jag har läst det mesta jag kommit över i ämnet, inte minst Leif GW Perssons utmärkta boktrilogi.

Lisbet Palme säger än i dag att hon är övertygad om att Christer Pettersson är mördaren och även polisen anser väl inofficiellt brottet som polisiärt uppklarat.

Men man vet ju inte.

I efterhand, när jag fårstått mer om vem Palme var och vad han stod för, är det hans tal och retorik som imponerar mest på mig. Så här på 25-årsdagen av mordet väljer jag därför att hylla och minnas honom med jultalet från 1972 om bomberna över Hanoi. I dag har vi inte den typen av politiker som tar ställning i internationella frågor när det verkligen behövs.