Det var TT-Skiöld som en gång lärde mig att i Sverige är manligt-vs-kvinnligt det absolut mest känsliga debattämne som finns. I andra länder är könsfrågor inte lika laddade men i Sverige…oj oj oj.

Så här gick det till:

Vi var i Saudiarabien, året var 2006, vi följde landslagets januariturné. Det kommunicerades att kvinnor inte var välkomna på landskampen Saudiarabien-Sverige och vi murvlar på plats ville förstås ha en kommentar från förbundskapten Lars Lagerbäck. Men han var inte kvar vid träningsplanen när nyheten blev känd, i stället fick vi syn på assisterande förbundskapten Roland Andersson. 

Efter en längre utläggning om betydelsen av att ta seden dit man kommer tröttnade Roland på frågorna:

– Om de (kvinnorna) vill se matchen kan de väl se den på TV.

Jag satt bredvid TT-Skiöld när Zlatan klackade in 1-1 mot Italien, när Mattias Jonson gjorde ”due due” mot Danmark, när Zlatan skickade in 1-0 mot Ungern, när Fredrik Ljungberg nickade in 1-0 mot Paraguay.

TT-Skiölds puls steg aldrig vid något tillfälle över 48.

Men där, i Riyadh, efter Rolands uttalande, rusade den till 220 under loppet av ett citat.

TT-Skiöld slet fram sin laptop, hamrade med knutna nävar på tangentbordet, ett par sekunder senare fanns texten ute på varenda tidningsssajt med TT-abonnemang.

Jag fick äran att bevittna en erfaren yrkesman i aktion från första parkett.

När TT-Skiöld skrivit klart torkade han svetten ur pannan, lirkade upp en 15-årig Dalwhinnie ur datorväskan och konstaterade:

– Det här kommer att bli stort. 

Några dagar senare diskuterades Roland Anderssons uttalande i Sveriges riksdag och från vänsterhåll restes krav på en handelsblockad mot arabvärlden.

– Manligt-vs-kvinnligt, folk går i taket över sådant i Sverige, sa TT-Skiöld roat.

Allt det här är naturligtvis Jan Guillou fullt medveten om när han i sin söndagskrönika i Aftonbladet skriver att:

”… Arne Hegerfors hade till hälften rätt. Kvinnor är sämre fotbollsspelare än män. Men damfotbollen skulle bli bättre och roligare med mindre spelplan och mindre målburar: färre usla långbollar, färre målvaktstavlor och snyggare mål”.

Jag hade en gång Jan Guillou som gäst i Laul Callings VM-specialprogram. Efter cirka 28 minuter strök han sig över hakan, kisade med ögonen och kastade fram en teori att Maradona hade utnyttjat Messi fel under mästerskapet.
– Man kan inte ha en galen coach som hoppar och skriker och inte har en plan för någonting. Lyckas han organisera laget så att världens bästa fotbollsspelare går mållös från turneringen, då är det något fundamentalt fel i lagets uppbyggnad och organisation.
Så Messis så kallade fiasko…det skyller vi på Maradona? frågade jag.
– Ja det tycker jag. Jag hade fått Messi att göra mål.
Då undrar ju alla: hur hade du gjort?
– Jag hade nog talat med spelarna om att jämföra med hans funktion i Barcelona. På vilket sätt kan vi bygga upp ungefär samma system här? Maradona hade helt andra favoriter, var inte imponerad av Messi, då blev det fiasko och det förvånar mig att Argentina inte redan har sparkat honom, förklarade Guillou bestämt.

Vad vill jag ha sagt med den här jämförelsen?

Dels att Jan Guillou är min journalistiska förebild nummer ett (efter TT-Skiöld). Dels att han ibland påstår saker med stor bestämdhet som han inte har någon vidare koll på.

Som nu med damfotbollen.

För att den ska bli ”roligare” och ”bättre” krävs ”mindre spelplan och mindre målburar”, menar Janne. Men om målburarna minskas blir det färre antal mål, är det verkligen roligare?

Och om spelplanerna minskas blir det mindre tid för spelarna med boll vilket ställer högre krav på teknik vilket skulle innebära fler stoppade anfall, mer bröt och gröt, mer misstag.

Slutligen – för att gå tillbaka till målburarna – innebär det ett stort praktiskt problem: på de flesta arenor sitter stolparna fast i marken, hur tänker Janne lösa det? Spika fast en planka här och där plus en under ribban?

Låt säga att vi ändå går vidare med idén, vad är då nästa steg? Skillnaden mellan herrallsvenskan och de bästa ligorna i Europa är också gigantisk. Hur ofta ser vi liknande skott och frisparkar i Sverige? Ska AIK, Blåvitt, Malmö och de andra lagen spela med lättare bollar och större målburar så att det blir fler långskotts- och frisparksmål?

…eller är det så enkelt som att Jan Guillou borde använt ett mindre antal bokstäver i gårdagens krönika, och skippat de sista raderna?