”Men den där Lasse Anrell, alltså. Är han inte en jävla sopa?”.

Jag har fått frågan fler gånger än jag kan räkna till.  För folk utanför branschen låter det som en sågning. Vi som lever i den vet att det är den största hyllning du kan få som krönikör.

Gemensamt för alla som jobbar med journalistik är att bli läst, sedd, hörd. Lasse Anrell är läst mer än någon annan på Aftonbladet skulle jag tro, möjligen undantaget Jan Guillou när han bemödar sig.

Det betyder något eftersom ord betyder något.

Jag anar redan invändningarna kring Anrell: ”Vem blir inte läst om man bara försöker provocera?”. Det är en myt. Läsarna tröttnar snabbt på den som vecka efter vecka provocerar för provocerandets skull. Du måste veta när du ska vässa pennan, var den ska sättas ner extra hårt men framför allt: texten måste alltid vila på ett fundament av relevans, om än bara ett litet korn som inte går att sprätta bort och som resonemanget sedan funderar och raljerar kring.

Jag skulle vilja påstå att Lasse Anrell – hur jävla högtravande det än låter – är näst intill överlägsen i svensk press på detta.

Men en stor tidning som Aftonbladet kan inte bara bestå av Lasse Anrells. Den kan inte heller bara bestå av nyhetsjägare som Michael Wagner och Tomas Ros, stilister som Simon Bank, unikum som Erik Niva, genier som Peter Wennman eller vanliga, hederliga idrottskännare som Stefan Alfelt och Mats Wennerholm.

Tidningen lever på mixen.

Med Lasse Anrell försvinner en ingrediens som jag aldrig har kunnat motstå när jag slår mig ner i soffan om söndagarna. Det är inte alltid jag efteråt förstår varför jag egentligen läste just den krönikan. Men jag vet en sak, och det är att jag inte kunde låta bli att läsa.

Inte för att det kommer behövas men: lycka till framöver, Lasse. Jag hoppas att Söderstadion är bokad för avskedsfesten.

Och Globen för efterfesten.