Dr Sócrates, så kallas den utbildade läkaren av det brasilianska folket, kommer inte särskilt högt upp på listan över världens genom tiderna bästa fotbollsspelare. Han är inte nära att slå sig in på min topp 20, de tunga titlarna saknas.

Sócrates var aldrig någon vinnare men Sócrates var så mycket annat.

Tidningen World Soccer har honom på delad 61:a plats på 100-listan över 1900-talets bästa fotbollsspelare som publicerades i samband med millennieskiftet (Sócrates delar platsen med Glenn Hoddle och David Ginola).

Ett av hans mål, kvitteringen mot Sovjetunionen i VM 1982, rankas som VM-historiens 19:e främsta. Brasilien-Sovjet var en sån där match som hade allt.

Det var öppningsmatch i grupp F i Spanien-VM och Veleri Bal hade oväntat gett sovjeterna ledningen i 35:e minuten efter en svårslagen målvaktstavla av usle brassekeepern Valdir Peres. Brasilien skapade direkt ett fruktansvärt kvitteringstryck men hade svårt att få in bollen:
– Det här är imopnerande. De sista minuterna är något av det värsta man har sett på en fotbollsplan. Hur ryssarna än försöker kommer brassarna tillbaka gång på gång, sa Ove Kindvall som satt expert bredvid Bengt Grive i svenska tv-sändningen.

Till slut var det lagkapten Sócrates som en kvart från slutet hittade öppningen i det röda handbollsförsvaret. Två skottfinter utanför straffområdet och ribba in. Jublet efteråt med skakande kameror får det att kännas som att hela Estadio Sanchez Pizjuan i Sevilla lyfter ett par meter ovanför marken för att sedan braka ner igen. Kolla gärna tre minuter in i brasilianska TV-sändningen, det dröjer 20 sekunder innan kommentatorn lyckas överrösta dånet (och då vrålar han ändå rätt bra får man anta…).

Jag satt i vår lägenhet på Studiegången, sex år gammal, och minns att farsan var förbannad på domaren som han tyckte gick Brasiliens ärenden.
– De har alltid domarna med sig, fräste farsan som höll på Sovjet när de röda petade in 2-1 och målet dömdes bort för offside.

Strax efteråt avgjorde Eder i 88:e minuten med en otrolig prestation: Falcao släppte bollen mellan benen, Eder trixade upp den till sig själv och drog till med en skruvad vänstervolley. Målet är etta på listan över Brasiliens elva bästa mål från VM 1982 i den här videon som är svårslagen i kategorin gåshud: elva mål som tillsammans är vackrare och större än VM-turneringen självt.

Brasiliens VM-lag 1982 anses tillsammans med Ungern (1954) och Holland (1974) som det bästa lag som aldrig vann turneringen. Brasiliens VM 1982 är mitt starkaste fotbollsminne, om jag inte var såld på fotboll innan, var jag såld för alltid efteråt.

Jag grät framför en radio i norrländska Svarttjärn när Brasilien orättvist skickades ur turneringen av ett fegspelande Italien. Än i dag hejar jag alltid på Brasilien när de spelar, sorgen är för evigt inpräntad i mig och ett VM-guld läker den bara för stunden. 

Brasilien är det närmaste jag kommer starka och svårhanterliga känslor för ett fotbollslag. Jag tror det handlar om den gränslösa kärlek jag byggde till Brasilien under VM 1982 och det enorma sår Paolo Rossis tre mål rev upp. Jag grät i dagar, än i dag kan jag bli irriterad när jag läser om förlusten. Jag trodde på fullaste allvar att Brasilien inte kunde förlora. Hur skulle de bästa kunna göra det? Det var ett elakt och obehagligt – chockartat – möte med verkligheten, den tydligaste insikt om livet jag hittills fått.

Min man var inte Socrates, jag ”var” Zico (nr 10) när vi spelade på skolgården som små, min bästis Samuel ”var” Sócrates (8) – mittfältaren med de nedhasade strumporna, de korta shortsen, det täta skägget och det krulliga, kolsvarta håret. Han lunkade oftast runt strax utanför mittcirkeln, gjorde en dragning, vände kant med en klack, skickade en stenhård bredsida rakt fram som skar igenom det mest samlade av försvar. Ibland kunde Socrates lämna sin position som speluppläggare och trampa i väg i djupled med ett steg så majestätiskt och långt att han kunnat vinna pris i dressyr. Sköt som en häst gjorde han också, med båda fötterna.

Till exempel när han kvitterar till 1-1 mot Italien och det ryker vit krita från målinjen och Arne Hegerfors, SVT, går i spinn:
”Zico, vilka dragningar och Sócrates, vilken passning och det är 1-1, vilket anfall, vilken uppvisning och nu är det brasiliansk glädje igen”.

I Spanien 1982 var Socrates den reslige lagkaptenen för ett av de stoltaste och bästa landslag fotbollsvärlden någonsin skådat. För mig och många andra var Brasilien det Barcelona är för dagens kids.

Fyra år senare i Mexiko-VM visade Sócrates världen hur en straffspark slås utan ansats. Han tog ett steg, sedan satt bollen i målvaktens högra kryss. Dessvärre missade han den viktigaste straffen, i kvartsfinalen mot Frankrike som hade slutat 1-1 efter full tid och förlängning. Joël Bats gick åt rätt håll men faktum är att Sócrates inte fick upp bollen tillräckligt högt, annars hade den också suttit. Häromåret samlades Bank, Niva, Vikingstad och jag i min soffa och återupplevde det som brukar kallas VM-historiens bästa match genom tiderna, 7.30 in i det här Laul Calling-avsnittet.

Det får bli mitt bidrag när Brasilien och världen nu hyllar och minns Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira som gick bort alldeles för tidigt, endast 57 år, i sviterna av en matförgiftning. Han levde hårt efter karriären, rökte under den och var sliten och emellanåt ganska bitter de sista åren då han arbetade som kolumnist och TV-expert och deltog i både samhälls- och fotbollsdebatten. Under VM 2010 var han en av förbundskapten Dungas främsta kritiker:
– Dagens Brasilien är ett hån mot vår kultur. Även om Brasilien vinner sitt sjätte VM kommer jag inte kunna njuta av att se laget spela som de gör i dag, sa Sócrates inför turneringen.

Sócrates var sambafotbollen personifierad och inledde sin karriär i Botafogo men nådde sina största klubblagsframgångar i Corinthians där han spelade 1978-1984. Passande nog vann Corinthians brasileirão i går och sorgen över Sócrates förbyttes för stunden till glädje bland mästarklubbens fans. Han gjorde även en säsong i Serie A med Fiorentina på -80-talet för att snabbt återvända till Brasilien och Flamengo.

Men det var i den tajta, gula tröjan med de gröna ärmändarna, de korta, blåa shortsen och de nedhasade, vita strumporna som han blev odödlig för en hel generation fotbollsälskare långt, långt utanför Brasiliens gränser.

Jag avslutar med ett citat som bloggläsaren Stoltzão påminner mig om. I en intervju redan 1983 ska Sócrates ha sagt:

– Jag vill dö på en söndag och med Corinthians som mästare.

Doktorn visste kanske vad han gjorde. Som så ofta på fotbollsplanen.