Var skriver man på?

Jag vaknade halv elva och loggade in på webben. Jag hittade inte En. Enda. Artikel om den allsvenska guldstriden, trots att både AIK och Elfsborg spelar i dag.

Däremot en hel del Premier League och Zlatan och annat just nu rätt ovidkommande.

Det är inte så att det saknas material. Slår man upp papperstidningen hittar man både det ena och det andra: AIK:s supporterbrudar har skickat en egen buss till Norrköping, en lång och bra intervju med Peter Gerhardsson och vi går vidare med vår granskning av konstgräsutbredningen. Bra och relevant journalistik – men inga klickraketer.

Så på nätet?

Intet.

Vi går mot en utveckling där allt mer handlar om den internationella fotbollen, där eleganta krönikörer kan resa Europa runt, besöka de flashigaste av arenor för att sedan varva ner i fashionabla tv-studios, hämta hem de stora rubrikerna och de specialdesignade bildbylinerna (på nätet) medan fotfolket kuskar runt mellan Strömvallen och Strandvallen i jakt på en notis.

Det, Marcus Birro, är den riktiga sportjournalistiken. När satte du senast en fot på en allsvensk arena och nöjde dig med en botten i tidningen efteråt. Jaså, har det aldrig hänt? Okej, men håll då käften om supporterskap och journalistik och fortsätt med det du är bäst på, populistiskt dravel.

Jag gnällde på Twitter att det saknades artiklar om allsvenskan i morse och fick ett beskt svar från en av våra mest framträdande nätreportrar. Han är numera blockad men lik förbannat ett exempel på hur tankegångarna går, en generation bortskämd med Premier League och Champions League, som sedan länge tappat kontakten med det som borde vara vårt fokus, där vi kan vara bäst.

Men jag fick också svar av de människor som brinner för vår egen fotboll, där vi inte copypastar the Sun eller the Guardian.

Folk skrev:

”Blir alltid grymt upprörd när den faller bort – på gott och ont är det ju allsvenskan som är VÅR fotboll”.

”Ska man endast köra klickisar så är det rätt mycket man kan strunta i och bara köra Becks kallingar, typ”.

”Det har inte funnits förhandsartiklar på hela säsongen. Klubbarnas hemsidor är bättre på det numera!”.

Häromdagen fick jag beröm av vår nätchef. Han hyllade samarbetet mellan mig på plats och nätredaktionen för att vi var snabba med nyheten om att Patrick Vieira var på Stadion. Problemet var att informationen var fel, själva anledningen till att han var där stämde inte. Efter att ha satt mig in i frågan och pratat runt kunde jag leverera korrekt information till papperstidningen som sedan publicerades på nätet. Men detta hade nätchefen inte koll på när han skrev sitt hyllningsmejl, han hyllade att vi hade varit snabbare än konkurrenten. Jag vill inte få beröm för att jag är snabb, jag vill få beröm för att jag har rätt information, oavsett vilken tid det nu må ta.

Men sådant är klimatet i det nya medielandskapet, där anrika sportredaktioner med kompetent personal kastas överbord på sjunkande skepp.

Det har också tagit mig tid och kraft att övertyga ledningen om att vår nya fotbollspodd ska fokusera på allsvenskan, det är där vi kan vara unika, dessutom saknas det forum i riksmedierna som tar allsvenskan på allvar medan det finns en uppsjö av mer eller mindre seriösa magasin som travar Champions League och Premier League till leda och förbannelse.

Därför lånar jag de engagerade svenska fotbollsfansens eget uttryck, jag tror att de tillåter i det här sammanhanget, och för över det till min egen bransch:

Mot den moderna nätjournalistiken.

MDMN!