Det här med ”Du skriver bara för att provocera” är ganska intressant att fundera kring.

Jag låg hemma framför Sportspegeln i söndags och undrade varför i helvete de drog på så mycket kring ett par silver. Det var anhöriga och kungligheter och lyckliga tvåor och tjo och tjim.

Jag tänkte inte mer på det utan gick till jobbet på måndagen för att planera inför torsdagens Bollklubben-inspelning.

Men så började jag diskutera silveryran med Farsan och vi kände att det fanns något där som ingen satt ord på.

Farsan – alltså inte min farsa utan Sportbladets chef – tyckte jag skulle skriva en krönika trots att jag sällan skriver om skidsporter. Det kunde jag väl göra, det går väl ganska fort.

Så jag la en timme eller två under eftermiddagen i en fråga som jag inte kan påstå engagerar mig särskilt djupt. Jag skrev mest självklarheter som att skidåkarna borde visa mer vinnarvilja och att det minsann var bättre på Wassbergs tid.

Sedan återgick jag till frågor som verkligen engagerar mig: innehållet i Bollklubben, 51-procentsregeln, vår allsvenska bilaga och mitt planerade bilköp.

I dag visade det sig att väldigt många ville kommentera mina tankar kring skidåkningen. Hälften tycker att jag är en idiot, hälften att jag har rätt.

Det här med att skriva provocerande är en konst. Den här gången hade jag inga direkta tankar på det, andra gånger när jag velat provocera för att få till en debatt (till exempel kring 51-procentsregeln som behöver debatteras och uppmärksammas) då är det inte en jävel som har brytt sig.

Av det drar jag slutsatsen att det inte är mina tankar eller jag som person som gör att skidkrönikan berör, engagerar och provocerar – det är ämnet i sig.

Ofta är det väldigt banala ämnen som engagerar.

Eftersom det just då – i måndags – varit slagsida åt att hylla silvermedaljörerna var den naturliga infallsvinkeln ”Varför jublar ni?”.

I ett annat sammanhang där silvermedaljörerna förringats hade det blivit samma engagemang om någon drivit tesen ”Vi måste hylla våra medaljörer!”.

Det är ett sådant ämne, helt enkelt.

Ett fifty fifty-ämne.

Men att ”skriva för att provocera”…nja, det vet man ofta först i efterhand om man har gjort.

Vissa frågor behöver det provoceras kring för att få till en debatt, exempelvis 51-procentsregeln. Men det har jag inte riktigt lyckats med ännu.

Där måste jag bli bättre på att provocera.