Efter att Daniel Majstorovic först struntade i att komma till AIK:s match mot Mjällby, sedan dömde ut en lagkamrat (Niklas Backman) som sämre lämpad att starta, beskrev han sig själv:
– Jag är en professionell spelare och ställer inte till besvär.
Tidigare har AIK inte behövt Daniel Majstorovic på planen i varje match.
Med en så här snedvriden bild av vad lagidrott handlar om kan jag inte se varför de skulle behålla honom i truppen en enda dag till.

Det här med konkurrens inom lagidrotter är ett intressant område. I allsvenskan i fotboll består trupperna av drygt 20 spelare, 18 registreras för match och elva startar.
Fungerande startelvor vinner matcher – för att vinna titlar krävs fungerande trupper.
Därför är det absolut nödvändigt att gruppen accepterar tränarens beslut, annars blir det omöjligt att bedriva en verksamhet som utvecklas framåt över tid. Ett lag med för stora interna stridigheter vinner inga guld, kvalificerar sig inte för Europa utan riskerar i värsta fall att åka ur om man ska dra det till sin spets (så jämn är fotbollsallsvenskan).

Som spelare behöver du inte hålla med om tränarens motivering, du har rätt att vilja flytta till en annan förening för att få mer speltid – men du struntar inte att dyka upp till match bara för att du inte är uttagen i startelvan.
Det är ett agerande som inte hör hemma inom lagidrott, något som aldrig går att acceptera. Det ett finger i ansiktet på tränaren, ett svek mot lagkamraterna, framför allt de som sitter på bänken match efter match.
– Jag fick ingen förklaring innan matchen varför han inte kom, det är självklart dåligt, som tränaren Nebojsa Novakovic uttryckte saken i går.

Det händer förstås att spelare tjurar och krånglar, och så länge det handlar om yngre förmågor går det att förstå även om det inte kan accepteras. Det är fortfarande egoistiskt och respektlöst men kan åtminstone förklaras som en desperat handling av en ung människa som vill rädda en karriär och en dröm.

Daniel Majstorovic är 36 år. Han har redan upplevt mer än de flesta fotbollsspelare någonsin får uppleva. Han har tjänat stora pengar, spelat i landslag och ingått i mästerskapstrupper.
Han fick i hög fotbollsålder en svår och tragisk knäskada. Vi var många som led med Daniel i Zagreb där en given plats i Sveriges EM-elva förvandlades till en lång konvalescens.

De insatser han har gjort i AIK har inte alltid varit så dåliga som många velat hävda. Men de har varit långt ifrån så bra som han själv tycks anse.
Att mittbackar som Per Karlsson, Alexander Milosevic och Niklas Backman ibland har gått före är inte alls anmärkningsvärt. ”Maestro” har svarat för enkla misstag, inte lyckats väga upp sitt långsamma och relativt orörliga spelsätt med en tillräckligt klok fotbollshjärna. Han har helt enkelt inte presterat på samma nivå som han en gång gjorde i Blågult.
Att han själv inte vill inse detta gör honom till ett problem snarare än en tillgång för AIK, inte bara planen utan även i omklädningsrummet och på träningar.

När han värvades för en sign on-bonus i mångmiljonklassen för ett år sedan var det förstås en chansning rent sportsligt men jag tror inte att någon i AIK anade att landslagsveteranen skulle vara en så bristande lagspelare också. Tvärtom trodde jag att han skulle kunna bidra med en hel del utanför planen, tack var de erfarenheter han har gjort i fotbollsvärlden. I stället beter han sig nu som en tjurig barnrumpa.

Daniel Majstorovic sitter på ett kontrakt som kostar AIK pengar i 18 månader till men utifrån det som är känt i dag borde det rimligen ligga i båda parters intresse att gå skilda vägar så fort som möjligt. Frågan som hänger i luften är hur den ekonomiska delen ska lösas.